Hardy Nilsson
Inte heller Martin vågar alltid skriva vad han egentligen
helst vill. Här är vad han först skrev om Hardy Nilsson, men ångrade sig och
förträngde att han någonsin skrivit det. Först i april hittade han det och gav
det till Sara. Hon tyckte det var så bra att det skall med i tidningen:
Den här popartikeln var på god väg att bli en alldeles
vanlig uppräkning av fråga-svar garnerad med lite rekvisita av typen "vi
träffar Janne och Ubbe på en gräsmatta i Hultsfred". Nu blir det inte så.
När man skriver artiklar kan man, grovt sett, gå tillväga på två sätt, man kan
antingen försöka vara objektiv och saklig eller också kan man utgå ifrån sig
själv och sina värderingar fullt ut. Just nu känns det senare lite ärligare.
Det handlar inte om att vara pretentiös eller egofixerad, det handlar bara om
att vilja att texten skall förmedla lite verklighet. Så mina damer och herrar;
vi ger er Martin Alariks alldeles, alldeles subjektiva bild av ett av Sveriges
mest underskattade band, HARDY NILSSON.
Jag minns ärligt talat inte när jag första gången hörde
Hardy Nilsson, men jag minns mycket väl när jag första gången träffades av dem.
Det var den åttonde låten på deras debutskiva, Är Det Värt Det?, och den hette
Hela Mitt Liv. när klockan gå kommer
tvivlen fram, mörkret vaktar utanför. nån har sagt mig att man kan. ingen har
sagt mig hur man gör. hela mitt liv har jag lärt mig att dö. hela mitt liv har
jag lärt mig att dö. hela mitt liv kan jag dö. Det är sånt som gör en
lycklig över teknikens ständiga utveckling, tacksam för att det finns sånt som
CD-spelare med repeatfunktion. det här är
allt, det här är allt det här är allt det här är allt du får. Stor popmusik
på svenska ett bra tag innan en enig svensk kritikerkår kom sig för att hylla
kent. Hardy Nilssons problem har nog alltid varit att de inte har velat renodla
sig åt något håll och eftersom det är de glada poplåtarna som har spelats i
radio så har Hardy varit det där glada popbandet från Norrland. hela mitt liv kan jag dö... Utdraget i
flera minuter innan nästa låt kommer det
enda som är sant är att det levande dör, att det som lever dör. Därefter
kommer 1973 och nu är det glad trallpop. För det är inte alltid svart. Precis
som det inte alltid är vitt. Ibland finns det gråskalor också, och ibland till
och med färger även om det ställer till problem när man snabbt vill förpassa
något till ett fack för att kunna gå på fikarast.
I en recension av de rejält Hardy Nilsson-influerade
pojkarna i Garp (lyssna gärna på deras Se Hur Det Lyser. Ett av alldeles för få
tillfällen där svenska grupper vågar visa vad som har inspirerat dem) skriver
den vanligtvis sansade Per Bjurman: "Men det krävs mer än blick för
kitschiga formuleringar. Man måste täcka upp med innehåll också. Det gör vare
sig Hardy Nilsson, Holger Danske – eller Garp." Ur Hon Och Han; jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar
dig mer än du vet. jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, i min
ensamhet. Det kanske är lika banalt som det är verkligt, men det är inte
mycket kitschigare än alkisarna som sitter utanför posten vid mitt torg. Det
beror bara på vilka öron man lyssnar med. De cyniska eller de som vill våga tro
att människor menar vad de säger.
och krymper min tanke
med färdiga svar. det blir ändå aldrig som man vill att det ska... måste man skämmas
för att man är rädd? Ja, det är texten till Popsång. A be bop a lula,
liksom.
/Martin
Red. 2018: Jag hittade just en krönika från 2014, på lite samma tema.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar