Fanscene - från Fozzie 6, 1996

Fanscene

De förmodade vännerna

Av Martin Alarik

Fanscene är:

Jeppa: Jesper Ek; sång, bas

Flempa: Henrik Aspeborg; gitarr, sång

Johan Sjöberg; gitarr

Sir Bum: Martin Sörbom; trummor

Favoritmuppar:

Jeppa: Animal

Martin: Animal

Johan: Kermit

Flempa: Kakmonstret

Hemma vid datorn

Och jag vet inte alls vad jag skall skriva. Jag har gett mig in på vansinnesföretaget att försöka skriva en artikel om några av mina allra, allra bästa vänner och jag vet inte vad jag skall skriva.

De här killarna är det närmaste barndomskamrater jag kommer. När jag gick ut nian bröt jag så gott som helt med det villa/radhussamhälle jag växte upp i, och med. Jag spelade aldrig blockflöjt i ettan, jag var aldrig med i fotbollslaget, jag hade aldrig någon skateboard eller moped och jag hängde aldrig utanför macken. Avslutningen i nian är fortfarande en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Aldrig mer. Nytt liv nu. I ungefär samma veva, när jag gick i tvåan på gymnasiet 1986, lärde jag känna Jeppa och Johan och ja vad vill ni att jag ska säga, det var ett nytt liv.

Med ett gemensamt kärleksförhållande till sextiotalsmusik, garagerock, new wave och pop var vi som gjorda för varandra. Jag hade ju sett dem innan vi började umgås, tyckt att Johan var lite löjlig för att han hade den parkas jag själv inte skulle ha vågat bära och så vidare. Hur som helst, vi gick på ungefär samma caféer, samma "för ett Ungdomens hus"-konserter och hade en del gemensamma vänner och en dag började jag och Jeppa att prata på bussen och sen gick allt ganska fort. I ett litet samhälle som Vilan/Nåntuna (5 km söder om Uppsala) är det nog ganska oundvikligt att de som är likasinnade finner varandra men inte desto mindre är det något jag är väldigt tacksam för.

Ändå vet jag inte riktigt vad jag skall skriva. Det är på något sätt alldeles för självklart. Det är som att alla andra redan borde veta allt, jag gör det ju.

Första gången jag såg dem spela var i Tomtens källare. Jeppa på bas och sång, Johan på gitarr och Tomten på, ofrivilliga, baktakts-trummor. Jag förmodar att det var hemskt, ändå var jag djupt imponerad av att några som jag kände kunde spela rock. De hette Dropping Bombs on the White House och när Johan undrade om jag inte skulle lära mig spela något instrument och bli medlem tackade jag nej. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig spela. Tiden gick och Dropping Bombs blev Desert Snowmen med Tomten på orgel och den galne greken Jugge på trummor. Det var fritidsgårdsspelningar, skivköparresor till Stockholm, Café Linné och Café Genomfarten, Ungdomens hus och Skivboden, krocket och schack hemma hos Jeppa och otroligt hög volym på stereon hemma hos Johans pappa. Festerna i Tomtens källare, ett gäng grabbar som hoppade upp och ner till My Generation coh Going Underground, och det var allt färre resor till min tidigare tillflyktsort, Hamregården i Dalarna. Det var en del av min uppväxt, min andra barndom. I nostalgins skimmer en otroligt lycklig sådan.

Efter att ha gått ut tvåan i gymnasiet åkte Jeppa till Amerika och Johan till England. Jeppa var borta ett helt år medan Johan kom hem någon gång på våren mumlandes om penalism och vansinniga engelsmän. Hela den där våren jobbade jag och Johan på Akademiska sjukhusets städblock 3. Sista dagen gick vi direkt från sjukhuset till slottsbacken där vi lyssnade på Martha & the Vandellas och drack öl i duggregnet. Jag minns det med ett tårfyllt leende.

Konsert

Fanscene går på scenen på Sten Sture i Uppsala och är helt lysande. De har nästan inte gett en konsert på ett år men de är helt lysande. Jag är faktiskt lätt chockad över den energi och kraft som de uppträder med. De kör ett kort men intensivt set och det är faktiskt makalöst att inte det här bandet har ett skivkontrakt, för att inte tala om att stället inte är utsålt. För det är som liveattraktion Fanscene är som allra bäst. I nuläget kommer jag bara på en enda svensk grupp som är bättre i den här kategorin och det är Blue. Stevepops, Wagon, Brainpool och alla andra popband får ursäkta men de står faktiskt i vägen för något som måste fram. Att det är mina vänner gör onekligen att det känns lite löjligt att behöva vara den som talar om det. Samtidigt är det otroligt skönt att inte behöva ljuga när man talar om för några man tycker om att de är smått fantastiska. En liten parentes; på soundchecket spräcker Martin Sörbom skinnet på baskaggen. Ja, baskaggen. Han är det närmaste en Keith Moon det här landet kommer att komma, någonsin. Gå och se.

Tillbaka vid datorn

Vi är nu framme vid hösten 1989. Jeppa och Johan ska gå ut trean och hamnar i samma klass som Fredrik Bergström och en kamrat-krets knyts lite tätare samman under förfesterna hemma hos artikelförfattaren. Om Desert Snowmen kan man väl inte precis säga det samma. Den orgel-partyrock, med viss Creeps-anstrykning, som varit gruppens kännetecken börjar delas i två läger. Tomten och Jugge drar åt blues och hårdrock, Jeppa och Johan åt mera klassisk rock och pop och kvar i mitten står nye gitarristen Daniel Östman och vet inte riktigt vart han ska. Efter en klassisk sista konsert på Rackis, där Dannes gitarr (han har under dagen muckat från lumpen) först inte är ipluggad och sedan nerdragen i mixern, är sagan om Desert Snowmen all. In från söder kommer dock Henrik "Flempa" Aspeborg. Jeppa och Flempa har träffats under studierna i USA och nu, våren 91, är det hög tid för honom att flytta till metropolen Uppsala.

Ett kort tillbakahopp. Flempa hade redan tidigare varit uppe och hälsat på i Uppsala och jag minns att jag var ganska skeptisk. Svartsjuka förmodligen. Det blir lätt så när man upptäcker att någon utifrån är lika bra kompis med någon i gänget, som gänget självt. Flempa flyttade hur som helst in under Johans köksbord och medan Johan gjorde så att även skrivbordsmalajerna på flygstaben numera måste bära uniform betalade Flempa honom en liter fil om dan för att bo på golvet. Under tiden tog Fanscenes föregångare Rawhides form, med Martin Sörbom på vansinnestrummor och Flempa på sång och gitarr bredvid Jeppas bas och sång och Johans gitarr. Och jag vet återigen inte vad jag skall skriva. Jag sitter och fånstirrar på skärmen men det kommer inga ord. Inga alls. För att få lite kraft lyssnar jag igenom de tre demokassetter som Rawhides lämnade till eftervärlden, de demos som förhoppningsvis kommer att ges ut på någon samlingsplatta av entusiaster på något litet bolag av Pebbles typ om något tiotal år. Här finns åtminstone en handfull låtar som borde kunna få komma med på framtidens Smorgasboards-samlingar, med charmtoppar i låtar som Have Fun Try the Rawhides och den, fortfarande, lysande Let Your Hair Down.

Bandet utvecklades hela tiden från något slags garagerock till att bli mer och mer pop, om än rejält hård sådan emellanåt. Något som gjorde att ett namnbyte kunde vara på sin plats och efter en del övertalningsarbete lyckades Jeppa till slut få Flempa att gå med på vad Johan och Martin redan samtyckt till. The Rawhides blev Fanscene.

Och det bara fortsätter, bättre och bättre låtar, mängder med nationsspelningar och underbara minnen; "i likhet med de förmodade vännerna i Rawhides"-recensionen i Nowhere, Ola Hermanson (i Sonic Surf City) bär Fanscene-T-shirt på fotot från Emmaboda-festivalen på DN:s framsida, ett nästan golvat mixerbord på SNerikes Nation, känslan av att öppna en pinfärsk SA på Hultsfred 1994 och se att Jesper Hammarströms fotbollsfoto av grabbarna är med i demochecken. Och så vidare och så vidare. Minnen. Man kan ju naturligtvis tycka att det är löjligt att hetsa uppsig över sådana saker och det är det förmodligen också. Men det är vår verklighetsflykt, vår lycka och vill ni inte vara med så slipper ni. Vad ni förhoppningsvis inte kommer att slippa är musiken. Oavsett vad ni själva tror är ni nämligen värda att få höra det här bandet.

Konsert II

Det har gått en dryg vecka sedan Sten Sture-spelningen och Fanscene inleder andra dagen på Östgöta Nations popfestival. Klockan är åtta på torsdag kväll och det är, inte helt oväntat, nästan bara bakfulla närmast sörjande i publiken. Sångljudet är piss, knappt hörbart, men bandet är trots detta otroligt bra. Kanske har de aldrig tidigare varit en så skramlande, slamrande enhet. Det är popmusik i garagerock-klädsel. Och klädseln sitter perfekt. Glöm kostymnissarna, glöm skateboardsen, glöm toppluvorna. Glöm allt det där som är yta och lyssna. Ni kommer inte att ångra er.

Datorn igen

Det är stora ord jag vet det, och förmodligen kommer jag att få äta upp dem så fort de gör en skitspelning. Men det spelar inte så stor roll för det här är känslan just nu och allt annat är, även om det upptar en väldigt stor del av ens tankar, faktiskt lite mindre viktigt. Vi är framme vid nutid. Verklig nutid. Imorgon spelar Fanscene på Kalmar Nation. Tre spelningar på lika många veckor. En ganska bra nystart för ett band som legat nere i nästan ett år. I maj förra året gjorde Fanscene sin sista spelning på just Kalmar innan Jeppa emigrerade till Linköping på ett drygt halvår för att läkemedelskonsulenta sig. Nu är han tillbaka. Fanscene är tillbaka. De spelar in låtar till en EP. De ska vara med på en samling på Dorian Records, de skriver nya, och ännu bättre låtar och de bör få ett genombrott. Det är nutid och Fanscene är tillbaka. Och det var egentligen här artikeln skulle ha börjat. Med en intervju hemma hos Flempa. En intervju som spårade ur redan efter några frågor. Man kan inte intervjua sin egen uppväxt. Det blir lite krystat. Vad vi gjorde istället? Drack, spelade luftgitarr hemma framför stereon, och gick på konsert förstås. Samma sak som alltid. Det tar aldrig slut, det är ingen brådska med att bli vuxen, man behöver inte växa upp, man behöver inte veta vad man skall skriva, man behöver nästan ingenting. Allt man behöver är vänner och lysande musik. Ibland är det samma sak.

Luftgitarr-låtlista för intevjukvällar

Little Boy Soldiers - Jam

I Can't Stand It - Velvet Underground

En dans, en kyss - Wilmer X

Har du sett min ängel - Wilmer X

I Wanna Be Your Boyfriend - Rubinoos

Another Girl, Another Planet - Only Ones

The Kids Are Alright - Who

Victoria - Fall

Away From the Numbers  Jam

Favourite Shirt - Figgs

Generation Gap - Hoodoo Gurus

I Wish It Could Be 1965 Again - Barracudas

Here Comes the Summer - Undertones

Atmosphere - Velvet Crush (vid vädringen)

How Does It Feel To Feel - Creation

Sha Na Na Na Na - Sonic Surf City

The Creep - Creeps

Scooter Girl - Pogo Pops

Hang On - Teenage Fanclub

Plus en del annat som föll bort. Kort sagt ungefär samma skivor som vi alltid, med viss variation, spelar hos Flempa eller hos mig eller hos Fredrik i Stockholm och förmodligen samma skivor som vi kommer att spela i Jeppas och Johans nya lägenheter. Samma skivor som vi alltid kommer att spela. Det tar aldrig slut. Och jag längtar efter att få skriva baksidestexten på någon obskyr samling om tio eller tjugo år eller ännu hellre på en storsäljande Greatest Hits. Men det går bra med en obskyr samling, om inte annat så får väl jag och Johan ge ut den på det där återutgivningsbolaget vi alltid ska starta när vi är fulla. Men vänta inte till dess, gå och se dem nu och köp skivan när den kommer, annars är det stor risk för att du om tio eller tjugo år kommer att ägna mycket tid åt att hitta på ursäkter för dig själv om varför du inte såg dem när du hade chansen. Om du nu verkligen älskar lysande, skramlig, popmusik vill säga. Du har blivit varnad, nu är det upp till dig. Jag vet inte ens vad jag skall skriva om det här lysande lilla bandet.

/Martin

Red. 2018:

Martin tipsar nu om att det släppts en vinylsingel och en samlings-cd med bandet som kan beställas här. 

Northern Soul - från Fozzie 6, 1996

Artikel skriven av min vän Teet Sirotkin för Fozzie nummer 6, juni 1996:
"I gotta dance to keep from crying"
- Smokey Robinson & the Miracles

Människor i adidas-t-shirt som dansar oavbrutet till ett snabbt beat till åtta på morgonen. Små vita tabletter som hjälper till att hålla en igång hela natten och som gör att musiken låter ännu lite bättre. Vinylplattor som bara har pressats i en handfull exemplar och som DJ'n tejpat över etiketterna på (för att ingen ska kunna sno hans låtar). Känns det igen? Nej, det är inte Docklands 1996, det är "The Twisted Wheel" i Manchester 1970. Dans-scenen är inte någonting nytt, om någon nu trodde det. Den föddes i all tysthet i trista norra England medan resten av världen fortfarande var upptagen med att bråka om huruvida det var Stones eller Beatles som regerade. Medan debatten numera gäller Blur och Oasis fortsätter norra England att svänga till odödliga dansanta soullåtar, som de alltid har gjort. Kopplingen mellan Northern Soul och den moderna dans-scenen blir som mest uppenbar när Chemicals eller Ballistic Brothers plötsligt slänger på en dammig Ric-Tic-sjua mitt i sitt set.



Northern Soul är ett begrepp som har droppats en hel del under den senaste tiden. Edwyn Collins poserar framför ett gigantiskt Wigan Casino-märke och obskyra soulsinglar börjar dyka upp på skivtallrikar oavsett vilken typ av klubb man befinner sig på. Northern Soul handlar om en blandning av människor som alla vill försvinna i en drömvärld. Det handlar om att dansa till musik som berör en starkare än en nyförälskelse. Det är ingen slump att scenen uppstod i tråkiga industristäder i norra England (därav Northern Soul). Northern Soul är verklighetsflykt. Scenen skulle dock aldrig fungera i Sverige. Vi kommer aldrig att få se ungdomar i säckiga byxor och med svettarmband runt handleden göra piruetter på dansgolven i Sverige. Men det gäller att hålla isär scenen och musiken. Det kommer med all säkerhet vara alldeles självklart och helt rätt att DJ'n spinner "Kiss Me Now" med Florence Devore i vilket sammanhang som helst.



Ingen tycks riktigt veta hur Northern Soul egentligen låter och precis som med den genre-fixerade dans-scenen med sina handbags och happy-hardcores, delas Northern Soul upp i newies, floaters, stompers etc. Northern-låtar har dock vissa gemensamma drag. Det viktigaste är att de är dansanta och svängiga, med ett markerat beat. Gärna ganska snabba 60-talslåtar med stråkar, blås och otighta körer. Artisterna bör naturligtvis vara svarta, från USA och helst totalt okända. Även om många Motown-hits kan placeras in i Northern Soul-facket, så har det alltid gällt för Northern-DJ's att hitta så rara, men bra singlar som möjligt. Mycket tid har spenderats av några få dedikerade människor bland dammiga reabackar i charity-shops i Detroit och andra amerikanska storstäder (s.k. soul-searchin'). Genren har naturligtvis spretat ut i alla riktningar och man kan hitta både vita artister och 80-talslåtar som man lugnt kan lägga ner i sin skivväska med Northern Soul. Det viktigaste är att det ska gå att dansa till - nätterna igenom. Dans är ett nyckelord och det har naturligtvis uppstått helt unika stilar, som mer påminner om OS i gymnastik än om "vanlig" dans.



Om någon frågar efter typiska Northern Soul-artister, så har han missuppfattat allting. Artisterna är inte viktiga, utan det är de enstaka låtarna som gäller. Ofta har de bara gjort en bra Northern-låt, medan resten är crap. Som exempel kan nämnas "The Night" med Frankie Valli (som f.ö. är vit och förskräckligt ful). Egentligen är det vinyl-sjuor som gäller och ingenting annat. Dessa skall ligga i hårda pappkonvolut och naturligtvis vara originalutgåvor. Men med tanke på att många av de bästa singlarna betingar tresiffriga belopp får man nog börja med att skaffa sig några av de ypperliga samlingsplattor som har börjat dyka upp. Numera är det skivbolaget Goldmine/Soul Supply som har efterträtt Kent som champion på re-release-scenen. Kent ger ut mycket mer och det är mer överkurs och färre bra låtar på varje skiva, medan Goldmine inte kompromissar. Det är idel guldklimpar! Än så länge är dessa skivor tyvärr knepiga att få tag på i Sverige, men det hör ju liksom till. Be någon kompis som skall åka till Goldmine-affären i Manchester att ta hem ett gäng plattor eller be Megastore ta hem dom. Eller ännu hellre, åk till valfri amerikansk storstad, lägg ett par dagar på att gräva i rea-backar och vibba in låtarna nedan. Dessa är de bästa jävla Northern Soul-låtarna någonsin, alla kategorier. I min skola. Just nu.

Love You Baby (Eddie Parker)
Den här låten fick mig att köra av vägen en gång. Vi lyssnade förstås klart på den innan vi kollade om någon var skadad.

He's Coming Home (Beverly Anne)
Denna har jag bara på en bootleg-tape som jag hittade i London. Jag vet ingenting om sången eller artisten, jag vet bara att jag får rysningar längs ryggraden och tårar i ögonen varje gång introt går igång. Flickan som står i regnet på perrongen väntar på att han skall komma hem. Hon står nog kvar fortfarande och väntar. Snyft!

Nine Times (The Moments) Lyssna
När Paul Weller var i Stockholm med Trans-Global Express-turnén, så hade han med sig en liten bärbar skivspelare och en kasse repiga singlar. Han spelade in en kassett åt en bekant till mig och på den fanns "Nine Times" inspelad två gånger. "Music to My Heart" med Patti Austin och "What's Wrong With Me Baby" med Invitations var också med.

Seven Days Too Long (Chuck Wood) Lyssna
En Northern Soul-lista blir inte komplett utan denna svettiga stomper. Lyssna och se varför Dexys Midnight Runners låter som dom gör. "Breaking Down the Walls of Heartache" med Johnny Johnson and the Bandwagon går lika bra. (Lyssna på originalet här och Dexys version här.)

I Got a Feeling (Barbara Randolph) Lyssna
En av de mindre kända Motown-låtarna. Är du kär, så blir du ännu kärare efter att ha lyssnat på den här på onödigt hög volym.
Här kunde jag lika gärna ha valt "Heaven Must Have Sent You" med The Elgins. Lyssna

The Priceless Gem (Jamie)
Ännu en låt från en tape som får mig att vrida upp volymen och göra konstiga skutt och snurrar. Om någon hittar den på vinyl så ring mig. Genast! Detta gäller även "Moonlight, Music and You" med Laura Greene.

Get Ready (Ella Fitzgerald) Lyssna
Det är vanligt med covers i den här branschen och det är inte helt ovanligt att det blir bättre än originalet. Som exempel kan denna Temptations-låt tjäna. (lyssna på originalet.) T.o.m. "Purple Haze" och "Under My Thumb" finns det Northern-versioner av. De är inte bättre.

We Got a Love That's Outta Sight (Spencer)
Många av de här låtarna blir man så oerhört glad av. Detta är en sådan. Har man inte ett toppenförhållande själv, så kan man ju alltid blunda och låtsas.

Hold Back the Night (Trammps) Lyssna
På en all-nighter i Sheffield som jag var på valde DJ'n att avrunda natten med denna mid-tempo newie från 1975. Naturligtvis.

I Go to Pieces... Everytime (Gerri Granger)
Fast, frågan är om inte den här snyftaren ändå är den perfekta avslutningslåten, eller "The Entertainer" med Tony Clarke, eller "I Walked Away" med Bobby Paris, eller...

Med följande samlingsplattor i CD-växlaren kan du ha din alldeles egna all-nighter hemma. Glöm inte att hälla talk på parketten, ta på svettarmbanden och applådera mellan låtarna.

The Golden Torch Story (Goldmine, GSCD 61)

The Wigan Casino Story (Goldmine, GSCD 51)

The Wigan Casino Story Continues... (Goldmine, GSCD 72)

Essential 60's Northern Soul Vol. 1 (Deep Beats, DGPCD704)

Essential 60's Northern Soul Vol. 2 (Deep Beats, DGPCD728)

Northern Soul Time (Goldmine, GSCD 77)

Don't drop out!

/Teet Sirotkin

En del av låtarna finns på Spotify, och dem har jag länkat till. Resten får ni åka till USA och gräva i reabackarna efter. :) Teets skivor kan ni dansa till på diverse klubbar i Stockholm.
/Sara

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 15 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.

En kärlekssång till Pet Shop Boys - från Fozzie 6, 1996

En kärlekssång till

Pet Shop Boys

Det finns de som älskar dem också

Av Daniel Åberg

Den fjärde maj 1991 spelar Pet Shop Boys i Globen. Dagen innan har de varit i Göteborg. Jag står utanför den underliga golfbollen jag aldrig sett tidigare, lyckligare än jag någonsin varit. Ord snurrar i mitt huvud. Ord så motsägelsefulla att jag inte lyssnar på mer än hälften av dem.

Pet Shop Boys som grupp väcker underliga känslor. Somliga ställer sig totalt likgiltiga till dem, en grupp i mängden eller kanske en kommentar som "Jaa de har väl kanske gjort nån bra låt". Andra hatar dem. Någon har hört att de är homosexuella och vill därför inte ens ta i dem med tång, och han – den där sångaren – han kan ju inte sjunga. Låter kass helt enkelt.

I Aftonbladets recension av konserten i Göteborg beklagar sig recensenten över den totala nochalansen och obefintliga publikkontakten som uppstår. Rubriken skriker ut orden Iskallt, Pet Shop Boys, och den utsände ger gruppen ett plus av fem möjliga.

Pet Shop Boys som grupp väcker underliga känslor. Vissa är helt fanatiska, köper allt de kommer över, gråter över den uppsjö av tolvor och remixar gruppen slänger över dem som de måste köpa, vilket till slut visar sig leda till en förmögenhet. Vissa ligger sömnlösa och funderar över vad Neil Tennant egentligen sjunger om i Can You Forgive Her?, de svettas och våndas. Vad hände bakom det där cykelskjulet? Egentligen?

I feel like taking

all my clothes off,

dancing to "The Rite of Spring"

and I wouldn't

normally do this kind of thing.

(I Wouldn't Normally Do This Kind of Thing, Very 1993)

I Expressens recension finner recensenten knappast ord. Hon beskriver en närmast erotisk upplevelse som kulminerar i extas när balettdansösen dansar in över scenen i extranumret Always on My Mind. Hon skriver att någon äntligen vågat gå ifrån den klassiska självdöende liveshowen, och förvandlat den till en bisarr teaterföreställning på ett sätt hon inte trodde möjligt. Hon ger den fem getingar av fem möjliga.

Jag älskar konserten. Aldrig har 90 minuter varit så fyllda av något jag beundrar så mycket. Det är så personligt. Den stolthet jag känner är enorm. Jag har stirrat in i Neil Tennant ögon, jag har sett Chris Lowe i bara kalsonger i We All Feel Better in the Dark, jag har sett balettdansösen, och aldrig, aldrig, aldrig har Always on My Mind låtit bättre. Det är svårbeskrivbart. Jag är tom, utpumpad, men ändock uppfylld. Utanför säljer försäljare halsdukar med turnémotiv, och jag köper en för 50 kronor.

När jag ger försäljaren fem tiosedlar flyger en iväg i den kraftiga vinden. Han svär men ger mig ändå sjalen. Vi går ut i den mörka natten och jag hittar min tiosedel en bit bort. När vi kommer fram till tunnelbanan vecklar jag ut min sjal och ser att försäljaren av misstag givit mig två. Det är sent och samma kväll har Carola vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen med Fångad av en Stormvind. Jag är outsägligt lycklig.

Pet Shop Boys som sammansättning är svårförståelig. Neil Tennant, klassiskt skolad inom musik, en älskare av all annan musik än discomusik, och Chris Lowe, ett nattdjur som springer runt på raveklubbar. Tillsammans kompletterar de varandra fantastiskt. Neil Tennants texter är underbart genomtänkta och allvarliga, och Chris Lowes musikaliska referenser knyter samman tuggummitechno, 70-tals-gaydisco, klassisk musik och synthromantik på ett sådant uppenbart sätt att man förvånas över att man inte sett kopplingen tidigare.

I was faced with the choice at a difficult age,

would I write a book, or should I take to the stage?

But in my back of my head I heard distant feet –

Che Guevara and Debussy to a disco beat.

(Left to My Own Devices, Introspective 1988)

Veckan före jul är jag i London. Min budget är upplagd. Lite pengar till kläder, lite pengar till att gå ut, mycket pengar till min Pet Shop Boys-samling. Äntligen skall den bli komplett. De singlar jag inte lyckats hitta hemma skall äntligen bli mina. Jag stiger in i en lovande skivaffär med ett leende på läpparna. Jag kliver ut en halvtimme senare med tårar i ögonen.

En del av min värld har krossats. Min samling, något inkomplett men ändå rätt så bra, har slagits i småbitar. Jag har konfronterat ett femtiotal olika vinyl-tolvor, sjuor, maxi-singlar och remixar jag aldrig trott existerat. Jag har räknat ut att jag troligtvis måste lägga ut ungefär 10 000 kronor för att få med mig dem hem. De skulle aldrig ens rymmas i väskan. Jag har med mig en skiva ut. En remix-tolva av I Wouldn't Normally Do This Kind of Thing. Just nu är den viktigare än något annat. Vi går till vårt hotellrum och jag lägger den där. Vi försvinner återigen ut, och när jag framemot morgonen återvänder från nattens pulserande värld, har vår städerska lagt min vinylskiva på att glödhett element, varvid den förvandlats till en U-skiva. Jag faller ihop på golvet och gråter.

Pet Shop Boys som känsloskapare har för mig personligen alltid varit viktiga. Ingen grupp har på ett liknande sätt givit mig samma känslor av lycka och välbefinnande. Det går inte komma ifrån det faktum att Left to My Own Devices och Being Boring kan flytta berg bara man tror att de kan det, och jag gör det av hela mitt hjärta. Briljansen jag ser i dem är självklart väldigt subjektiv, kanske har jag ett filter framför ögonen som sållar frenetiskt och ger mig det jag vill ha och stoppar det andra, men det går inte att slå bort det faktum att de som ingen annan grupp lyckats hopfoga den där kopplingen mellan kommersialitet och kritikernas gillande som verkar så omöjlig. När de under sin Discovery-turné i Sydamerika hösten 1994 sammankopplar One in a Million med Mr Vain och Left to My Own Devices med Rhythm of the Night, gör de just den kopplingen. Neil Tennant har påståt att han inte tål Mr Vain som låt, men att han fascineras över att den är så uppenbart irriterande. Med glimten i ögat lägger de så ihop sina egna låtar med två typiska, enerverande eurodiscolåtar, och visar på ett enkelt men genialiskt sätt att gränsen mellan massproducerad standardmallsdisco och erkänt kvalitativ popmusik kan vara hårfin. De knäpper alla besserwissrar på näsan och publiken vrålar i extas när de gör det, utan att egentligen förstå varför. Det ständigt oväntade, att göra saker på ett sätt ingen riktigt tidigare tänkt på att göra det, att kunna säga så här brukar man göra, alltså gör vi det tvärtom. Små pusselbitar i ett pussel omöjligt att klara.

Now I sit with different faces in rented rooms and foreign places.

All the people I was kissing, some are here, and some are missing, in my 1990's.

(Being Boring, Behaviour 1990)

Pet Shop Boys som personligheter är väldigt komplexa. Saker de gör är sällan rent logiska, även fast det ofta ligger en stor mängd humor och intelligens bakom deras utspel. När de turnerade i USA 1991 skulle de uppträda på The Tonight Show, ledd av Jay Leno. Men i USA var de inte lika kända som i Europa, och kameramännen hade på något sätt fått för sig att Chris var mer en studiomusiker, att det egentligen bara var Neil som var gruppen. Resultatet blev att kamerorna uteslutande filmade Neil, medan Chris, som stod vid sin synth ett par meter bort, aldrig syntes. Han blev ursinnig, och knatade helt sonika av scenen i direktsändning över hela USA. Neil låtsades som det regnade, och efteråt var producenterna till programmet ursinniga över deras tilltag, vilket knappast hjälpte gruppen för deras framtida möjligheter att uppträda i amerikansk TV. Men Chris vägrade be om ursäkt.

I Literally #12 (gruppens egen tidning, skriven av deras anställde journalist Chris Heath) – ställs en fråga om hur de kan tåla att Robert Smith i The Cure påstått att Pet Shop Boys är världens sämsta grupp. Deras svar lyder som följer:

- Sa han det? säger Chris. Lustigt, eftersom jag tycker att The Cure är världens sämsta grupp.

- Jag tycker det är bra att grupper hatar varandra, säger Neil.

- Det är alldeles för litet hat i den här världen, fortsätter Chris.

- Den bästa, eller värsta anmärkningen om oss den senaste tiden var när Bobby Gillespie från Primal Scream sa "Jag vore hellre den döde Sid Vicious än en levande Pet Shop Boy".

- Men han är väl död, är han inte det, Bobby Gillespie? Jag har alltid tyckt att han ser död ut.

- Och deras album gick inte in som nummer ett, fortsätter han. Nah-nah nah-nah-nah.

En skribent i engelska The Sun hävdade att Pet Shop Boys stulit sin låt It's a Sin från Cat Stevens låt Wild World. Skribenten gick så långt som att föra saken inför domstol, och han spelade in en egen singel med Pet Shop Boys arrangemang tillsammans med originalet, vilket gjorde att den nya låten gick ungefär "It's a, it's a oh baby baby it's a wild world". Slutresultatet blev mest förödmjukande för skribenten, och han tvingades be om ursäkt för sina anklagelser och donera pengar till en stiftelse Pet Shop Boys valde ut. Men det lustiga med historien är Chris agerande. När skribentens singelversion kom ut köpte han genast ett eget exemplar, eftersom han tyckte att "sången blev ju väldigt bra".

När gruppen befann sig i Australien under sin turné 1994 fick Chris helt plötsligt för sig att det skulle vara väldigt skojigt att medverka i ett avsnitt av Neighbours (visas på TV3 under namnet Grannar). Han ville hest av allt inte medverka som sig själv, men på grund av fackliga regler fick han inte tillåtelse att göra annat. Det hela slutade med att han kommer körande i en vit Porsche, och stannar till och frågar två av seriens skådespelare efter vägen till en inspelningsstudio.

Allt detta är trivialiteter. Små saker som utan en helhet kan te sig totalt meningslösa. Och varför inte? Saker som belyses utanför sin helhet och sammanhang tenderar ofta att göra det. Men de spinner som en röd tråd genom deras tankemönster. De små detaljerna. Spontana infall som efter en uppsamling ger en bild av två människor som struntat i konventionerna och gjort saker på sitt eget sätt – helt enkelt för att det ur deras synvinkel är det uppenbara.

Neil Tennant som textförfattare har alltid fascinerat mig. Hans texter uppfattas väldigt ofta som ironiska, men frågan är om de inte istället ofta speglar en total ärlighet, draperade med överdrifter och självironiska skämt. När han i Dreaming of the Queen låter prinsessan Diana och drottning Elisabeth komma hem på te, för att sedan finna sig själv stå helt naken framför dem, döljer de ytliga absurditeterna bara textens egentliga tema, rädslan för AIDS och de älskare som försvunnit i sviterna från sjukdomen. Vänner som insjuknat och dött återkommer i flera av hans texter. Being Boring behandlar dem i sångens tredje vers när han sjunger om de människor han ser omkring sig. Vissa finns kvar, andra har för evigt försvunnit. Your Funny Uncle (B-sida på It's Alright) skrev han särskilt till begravningen av en av sina vänner.

Kanske är dock mästerverket bland Neil Tennants texter Left to My Own Devices. Aldrig har väl någon lyckats beskriva en uppväxt på ett liknande och mer ärligt sätt. Samtidigt är den ett svidande relationsdrama och ett erkännande om svårigheten i att älska någon – och orden "Che Guevara and Debussy to a disco beat" sammanfattar bättre än något annat gruppens unika inställning till den musikvärld de lever i.

Gruppens samhällskritiska texter är flertaliga. Rent har en underbar ironisk text, som samtidigt belyser en företeelse allt annat än påhittad. Med den lysande refrängen "I love you, you pay my rent" lyckas Neil Tennant belysa den unge älskaren som mot sexuella tjänster får sitt liv serverat på silverbricka av sin äldre, kärlekstörstande försörjare. The Theatre är allt annat än ironisk. Med verser som "Boys and girls come to roost from Northern parts and Scottish towns. Will we catch your eye? While you pretend not to notice all the years we've been here, we're the bums you step over as you leave the theatre" belyser den världen ur en uteliggares synvinkel. I My October Symphony får vi följa en rysk kompositör som betraktar det kommunistiska samhällets sammanbrott – "Shall I rewrite or revise My October Symphony? Or as an indication, change the dedication from revolution to revelation?" Det har under popmusikens levnad varit få grupper unnat att använda musik placerad så högt på listorna till att beskriva världen på ett sådant moget sätt som Pet Shop Boys lyckats. De är ensamma på sitt område, de är unika.

Det kan ingen ta ifrån dem.

Jag älskar Pet Shop Boys. Människor finner det ofta underligt. Den totala fanatismen – jag har verkligen undrat vad han menar med de där raderna i Can You Forgive Her?. Vad hände? Vems ögon var det han stirrade in i, och varför visste han att det var kärlek? Människor förstår inte vad de gör som i mina ögon ter sig så fantastiskt. Jag stirrar in i dessa människors ögon, jag fruktar inte deras misstro, den kan jag leva med, den är kontrollerbar – men jag hatar frågan de automatiskt ställer efteråt, när de stirrat klart. Frågan som när jag svarar utmålar mig till en idiot.

VARFÖR?

Och jag stirrar in i deras blå ögon och öppnar min mun. Jag vet att det inte finns något jag kan säga som gör mig rättvisa men jag gör det ändå.

Jaa... det är bara det att de är perfekta popstjärnor. Har du inte sett deras endimensionalitet, deras ironi, deras djup och totala ärlighet? De står i en värld som utspelar sig runtomkring dem, och de... ja de är liksom utanför på något sätt... de betraktar. De gör perfekta sånger, har du aldrig tänkt på Neil Tennants nakna, sorgsna röst? Hur kan du se tvivel? Vill du inte bara dö när du ser dem slåss i en datorvärld i I Wouldn't Normally Do This Kind of Thing? Eller när du hör texten till Being Boring? Hur kan du stå emot att inte falla i gråt?

Personen stirrar på mig. Tomt ansikte. Ett ansikte som inte förstår. Så är det alltid.

Remember when you were more easily led

behind the cricket pavilion and the bicycle shed.

Trembling as your dreams came true,

you looked right into those blue eyes and knew

it was love.

(Can You Forgive Her?, Very 1993)

De tre sista orden. It was love. De har alltid fascinerat mig. Skönhet. Det är vad min besatthet säger mig. Att det är skönheten som driver mig. Och kanske, åtminstone ibland, är vad den rösten säger sant.

/Daniel Åberg

Red. 2018: Daniel Åberg blev sedermera författare, och har bland annat skrivit "Dannyboy och kärleken", "Vi har redan sagt hej då" och följetongsromanen "Virus" som finns på Storytel. Som en liten bonus bjuder jag på två bilder på mig och Daniel när vi gick på fester på Kalmar nation i Uppsala tillsammans!

Vänster bild: i min studentkorridor på Rackarberget, på väg till personalfest med sagotema på nationen. Tingeling och Peter Pan, såklart! Att Daniel gick med på att ta på sig mina gröna tights är jag fortfarande fascinerad över. :) Hatten och vingarna på skorna tillverkade jag av silkespapper, och min klänning sydde jag själv.

Höger bild: på väg på Marsgasque, tror jag det var, också i min korridor.

Eggstone på Mupparna-utställning - från Fozzie 6, 1996

Eggstone på Mupparna-utställning

Den optimala kombinationen

På dagen två år efter jag såg Eggstone live första gången och insåg att de är världens bästa band, så åkte jag ner till Malmö för att gå på Mupparna-utställning med just Eggstone.

Långhårig och skäggig Per och Patrik, Maurits och jag på Mupp-utställning. På jakt efter Fozzie!

Skaparen av Mupparna heter Jim Henson, och han började göra sina dockor redan i mitten av 50-talet. I början använde han dem i reklamfilmer, och så småningom fick han göra egna TV-serier: Sesame Street, The Muppet Show och Fraggle Rock. Han gjorde inte bara snälla figurer som Fozzie, Kermit, Miss Piggy och de andra, utan även monster till filmer som Labyrinth (1985) med bl.a. David Bowie. Han flyttade till London och anlade där en "creature"-verkstad.

Patrik och Per koreograferar en egen Muppet Show.

Utställningen var på Slagthuset i Malmö, och visade originalfigurer från Mupparna, Sesam, Fragglarna och några filmer, bakom-kulisserna-klipp, hur dockorna tillverkades m.m. Men det bästa var två muppfigurer som man själv fick pröva att få att röra sig. Per och Patrik gjorde en hel egen Muppet Show, där de lyckades få till en hel del av de karakteristiska rörelserna man sett på TV.

Sesame Street var ju ett undervisande program, medan Mupparna, som Per uttryckte det "bara var roligt. Det är underbart att man lade ner så mycket tid, pengar och jobb på något som bara skulle vara roligt."

Lurvig lucka... med Fozzie i! Patrik hittade honom!

Andra figurer Jim Henson gjort.

Otroligt avancerad kostym. Han gjorde inte bara söta muppar.

Miss Piggy. En riktig stjärna!