En kärlekssång till
Pet Shop Boys
Det finns de som
älskar dem också
Av Daniel Åberg
Den fjärde maj 1991
spelar Pet Shop Boys i Globen. Dagen innan har de varit i Göteborg. Jag står
utanför den underliga golfbollen jag aldrig sett tidigare, lyckligare än jag
någonsin varit. Ord snurrar i mitt huvud. Ord så motsägelsefulla att jag inte
lyssnar på mer än hälften av dem.
Pet Shop Boys som grupp väcker underliga känslor. Somliga
ställer sig totalt likgiltiga till dem, en grupp i mängden eller kanske en kommentar
som "Jaa de har väl kanske gjort nån bra låt". Andra hatar dem. Någon
har hört att de är homosexuella och vill därför inte ens ta i dem med tång, och
han – den där sångaren – han kan ju inte sjunga. Låter kass helt enkelt.
I Aftonbladets
recension av konserten i Göteborg beklagar sig recensenten över den totala
nochalansen och obefintliga publikkontakten som uppstår. Rubriken skriker ut
orden Iskallt, Pet Shop Boys, och
den utsände ger gruppen ett plus av fem möjliga.
Pet Shop Boys som grupp väcker underliga känslor. Vissa är
helt fanatiska, köper allt de kommer över, gråter över den uppsjö av tolvor och
remixar gruppen slänger över dem som de måste
köpa, vilket till slut visar sig leda till en förmögenhet. Vissa ligger
sömnlösa och funderar över vad Neil Tennant egentligen sjunger om i Can You Forgive Her?, de svettas och
våndas. Vad hände bakom det där cykelskjulet? Egentligen?
I feel like taking
all my clothes off,
dancing to "The Rite of Spring"
and I wouldn't
normally do this kind of thing.
(I Wouldn't Normally
Do This Kind of Thing, Very 1993)
I Expressens recension
finner recensenten knappast ord. Hon beskriver en närmast erotisk upplevelse
som kulminerar i extas när balettdansösen dansar in över scenen i extranumret Always
on My Mind. Hon skriver att någon
äntligen vågat gå ifrån den klassiska självdöende liveshowen, och förvandlat
den till en bisarr teaterföreställning på ett sätt hon inte trodde möjligt. Hon
ger den fem getingar av fem möjliga.
Jag älskar konserten.
Aldrig har 90 minuter varit så fyllda av något jag beundrar så mycket. Det är
så personligt. Den stolthet jag känner är enorm. Jag har stirrat in i Neil
Tennant ögon, jag har sett Chris Lowe i bara kalsonger i We All Feel Better
in the Dark, jag har sett balettdansösen,
och aldrig, aldrig, aldrig har Always on My Mind låtit bättre. Det är svårbeskrivbart. Jag är tom, utpumpad, men ändock
uppfylld. Utanför säljer försäljare halsdukar med turnémotiv, och jag köper en
för 50 kronor.
När jag ger
försäljaren fem tiosedlar flyger en iväg i den kraftiga vinden. Han svär men
ger mig ändå sjalen. Vi går ut i den mörka natten och jag hittar min tiosedel
en bit bort. När vi kommer fram till tunnelbanan vecklar jag ut min sjal och
ser att försäljaren av misstag givit mig två. Det är sent och samma kväll har
Carola vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen med Fångad av en Stormvind. Jag är outsägligt lycklig.
Pet Shop Boys som sammansättning är svårförståelig. Neil
Tennant, klassiskt skolad inom musik, en älskare av all annan musik än
discomusik, och Chris Lowe, ett nattdjur som springer runt på raveklubbar.
Tillsammans kompletterar de varandra fantastiskt. Neil Tennants texter är
underbart genomtänkta och allvarliga, och Chris Lowes musikaliska referenser
knyter samman tuggummitechno, 70-tals-gaydisco, klassisk musik och
synthromantik på ett sådant uppenbart sätt att man förvånas över att man inte
sett kopplingen tidigare.
I was faced with the choice at a difficult age,
would I write a book, or should I take to the stage?
But in my back of my head I heard distant feet –
Che Guevara and Debussy to a disco beat.
(Left to My Own
Devices, Introspective 1988)
Veckan före jul är jag
i London. Min budget är upplagd. Lite pengar till kläder, lite pengar till att
gå ut, mycket pengar till min Pet Shop Boys-samling. Äntligen skall den bli
komplett. De singlar jag inte lyckats hitta hemma skall äntligen bli mina. Jag
stiger in i en lovande skivaffär med ett leende på läpparna. Jag kliver ut en
halvtimme senare med tårar i ögonen.
En del av min värld
har krossats. Min samling, något inkomplett men ändå rätt så bra, har slagits i
småbitar. Jag har konfronterat ett femtiotal olika vinyl-tolvor, sjuor,
maxi-singlar och remixar jag aldrig trott existerat. Jag har räknat ut att jag
troligtvis måste lägga ut ungefär 10 000 kronor för att få med mig dem
hem. De skulle aldrig ens rymmas i väskan. Jag har med mig en skiva ut. En
remix-tolva av I Wouldn't Normally Do This Kind of Thing. Just nu är den viktigare än något annat. Vi
går till vårt hotellrum och jag lägger den där. Vi försvinner återigen ut, och
när jag framemot morgonen återvänder från nattens pulserande värld, har vår
städerska lagt min vinylskiva på att glödhett element, varvid den förvandlats
till en U-skiva. Jag faller ihop på golvet och gråter.
Pet Shop Boys som känsloskapare har för mig personligen
alltid varit viktiga. Ingen grupp har på ett liknande sätt givit mig samma
känslor av lycka och välbefinnande. Det går inte komma ifrån det faktum att Left to My Own Devices och Being Boring kan flytta berg bara man
tror att de kan det, och jag gör det av hela mitt hjärta. Briljansen jag ser i
dem är självklart väldigt subjektiv, kanske har jag ett filter framför ögonen
som sållar frenetiskt och ger mig det jag vill ha och stoppar det andra, men
det går inte att slå bort det faktum att de som ingen annan grupp lyckats
hopfoga den där kopplingen mellan kommersialitet och kritikernas gillande som
verkar så omöjlig. När de under sin Discovery-turné
i Sydamerika hösten 1994 sammankopplar One
in a Million med Mr Vain och Left to My Own Devices med Rhythm of the Night, gör de just den
kopplingen. Neil Tennant har påståt att han inte tål Mr Vain som låt, men att han fascineras över att den är så
uppenbart irriterande. Med glimten i ögat lägger de så ihop sina egna låtar med
två typiska, enerverande eurodiscolåtar, och visar på ett enkelt men genialiskt
sätt att gränsen mellan massproducerad standardmallsdisco och erkänt kvalitativ
popmusik kan vara hårfin. De knäpper alla besserwissrar på näsan och publiken
vrålar i extas när de gör det, utan att egentligen förstå varför. Det ständigt
oväntade, att göra saker på ett sätt ingen riktigt tidigare tänkt på att göra
det, att kunna säga så här brukar man
göra, alltså gör vi det tvärtom. Små pusselbitar i ett pussel omöjligt att
klara.
Now I sit with different faces in rented rooms and foreign
places.
All the people I was kissing, some are here, and some are
missing, in my 1990's.
(Being Boring,
Behaviour 1990)
Pet Shop Boys som personligheter är väldigt komplexa. Saker
de gör är sällan rent logiska, även fast det ofta ligger en stor mängd humor
och intelligens bakom deras utspel. När de turnerade i USA 1991 skulle de
uppträda på The Tonight Show, ledd av
Jay Leno. Men i USA var de inte lika kända som i Europa, och kameramännen hade
på något sätt fått för sig att Chris var mer en studiomusiker, att det
egentligen bara var Neil som var gruppen. Resultatet blev att kamerorna
uteslutande filmade Neil, medan Chris, som stod vid sin synth ett par meter
bort, aldrig syntes. Han blev ursinnig, och knatade helt sonika av scenen i
direktsändning över hela USA. Neil låtsades som det regnade, och efteråt var
producenterna till programmet ursinniga över deras tilltag, vilket knappast
hjälpte gruppen för deras framtida möjligheter att uppträda i amerikansk TV.
Men Chris vägrade be om ursäkt.
I Literally #12
(gruppens egen tidning, skriven av deras anställde journalist Chris Heath) –
ställs en fråga om hur de kan tåla att Robert Smith i The Cure påstått att Pet
Shop Boys är världens sämsta grupp. Deras svar lyder som följer:
- Sa han det? säger
Chris. Lustigt, eftersom jag tycker att The Cure är världens sämsta grupp.
- Jag tycker det är
bra att grupper hatar varandra, säger Neil.
- Det är alldeles för
litet hat i den här världen, fortsätter Chris.
- Den bästa, eller
värsta anmärkningen om oss den senaste tiden var när Bobby Gillespie från
Primal Scream sa "Jag vore hellre den döde Sid Vicious än en levande Pet
Shop Boy".
- Men han är väl död,
är han inte det, Bobby Gillespie? Jag har alltid tyckt att han ser död ut.
- Och deras album gick
inte in som nummer ett, fortsätter han. Nah-nah nah-nah-nah.
En skribent i engelska The
Sun hävdade att Pet Shop Boys stulit sin låt It's a Sin från Cat Stevens låt Wild
World. Skribenten gick så långt som att föra saken inför domstol, och han
spelade in en egen singel med Pet Shop Boys arrangemang tillsammans med
originalet, vilket gjorde att den nya låten gick ungefär "It's a, it's a
oh baby baby it's a wild world". Slutresultatet blev mest förödmjukande
för skribenten, och han tvingades be om ursäkt för sina anklagelser och donera
pengar till en stiftelse Pet Shop Boys valde ut. Men det lustiga med historien
är Chris agerande. När skribentens singelversion kom ut köpte han genast ett
eget exemplar, eftersom han tyckte att "sången blev ju väldigt bra".
När gruppen befann sig i Australien under sin turné 1994
fick Chris helt plötsligt för sig att det skulle vara väldigt skojigt att
medverka i ett avsnitt av Neighbours
(visas på TV3 under namnet Grannar).
Han ville hest av allt inte medverka som sig själv, men på grund av fackliga
regler fick han inte tillåtelse att göra annat. Det hela slutade med att han
kommer körande i en vit Porsche, och stannar till och frågar två av seriens
skådespelare efter vägen till en inspelningsstudio.
Allt detta är trivialiteter. Små saker som utan en helhet
kan te sig totalt meningslösa. Och varför inte? Saker som belyses utanför sin
helhet och sammanhang tenderar ofta att göra det. Men de spinner som en röd
tråd genom deras tankemönster. De små detaljerna. Spontana infall som efter en
uppsamling ger en bild av två människor som struntat i konventionerna och gjort
saker på sitt eget sätt – helt enkelt för att det ur deras synvinkel är det
uppenbara.
Neil Tennant som textförfattare har alltid fascinerat mig.
Hans texter uppfattas väldigt ofta som ironiska, men frågan är om de inte
istället ofta speglar en total ärlighet, draperade med överdrifter och
självironiska skämt. När han i Dreaming
of the Queen låter prinsessan Diana och drottning Elisabeth komma hem på
te, för att sedan finna sig själv stå helt naken framför dem, döljer de ytliga
absurditeterna bara textens egentliga tema, rädslan för AIDS och de älskare som
försvunnit i sviterna från sjukdomen. Vänner som insjuknat och dött återkommer
i flera av hans texter. Being Boring
behandlar dem i sångens tredje vers när han sjunger om de människor han ser
omkring sig. Vissa finns kvar, andra har för evigt försvunnit. Your Funny Uncle (B-sida på It's Alright) skrev han särskilt till
begravningen av en av sina vänner.
Kanske är dock mästerverket bland Neil Tennants texter Left to My Own Devices. Aldrig har väl
någon lyckats beskriva en uppväxt på ett liknande och mer ärligt sätt.
Samtidigt är den ett svidande relationsdrama och ett erkännande om svårigheten
i att älska någon – och orden "Che Guevara and Debussy to a disco
beat" sammanfattar bättre än något annat gruppens unika inställning till
den musikvärld de lever i.
Gruppens samhällskritiska texter är flertaliga. Rent har en underbar ironisk text, som
samtidigt belyser en företeelse allt annat än påhittad. Med den lysande
refrängen "I love you, you pay my rent" lyckas Neil Tennant belysa
den unge älskaren som mot sexuella tjänster får sitt liv serverat på
silverbricka av sin äldre, kärlekstörstande försörjare. The Theatre är allt annat än ironisk. Med verser som "Boys and
girls come to roost from Northern parts and Scottish towns. Will we catch your
eye? While you pretend not to notice all the years we've been here, we're the
bums you step over as you leave the theatre" belyser den världen ur en uteliggares
synvinkel. I My October Symphony får
vi följa en rysk kompositör som betraktar det kommunistiska samhällets
sammanbrott – "Shall I rewrite or revise My October Symphony? Or as an
indication, change the dedication from revolution to revelation?" Det har
under popmusikens levnad varit få grupper unnat att använda musik placerad så
högt på listorna till att beskriva världen på ett sådant moget sätt som Pet
Shop Boys lyckats. De är ensamma på sitt område, de är unika.
Det kan ingen ta ifrån dem.
Jag älskar Pet Shop Boys. Människor finner det ofta
underligt. Den totala fanatismen – jag har verkligen undrat vad han menar med
de där raderna i Can You Forgive Her?.
Vad hände? Vems ögon var det han stirrade in i, och varför visste han att det
var kärlek? Människor förstår inte vad de gör som i mina ögon ter sig så
fantastiskt. Jag stirrar in i dessa människors ögon, jag fruktar inte deras
misstro, den kan jag leva med, den är kontrollerbar – men jag hatar frågan de
automatiskt ställer efteråt, när de stirrat klart. Frågan som när jag svarar
utmålar mig till en idiot.
VARFÖR?
Och jag stirrar in i
deras blå ögon och öppnar min mun. Jag vet att det inte finns något jag kan
säga som gör mig rättvisa men jag gör det ändå.
Jaa... det är bara det
att de är perfekta popstjärnor. Har du inte sett deras endimensionalitet, deras
ironi, deras djup och totala ärlighet? De står i en värld som utspelar sig
runtomkring dem, och de... ja de är liksom utanför på något sätt... de
betraktar. De gör perfekta sånger, har du aldrig tänkt på Neil Tennants nakna,
sorgsna röst? Hur kan du se tvivel? Vill du inte bara dö när du ser dem slåss i
en datorvärld i I Wouldn't Normally Do This Kind of Thing? Eller när du hör texten till Being
Boring? Hur kan du stå emot att inte
falla i gråt?
Personen stirrar på
mig. Tomt ansikte. Ett ansikte som inte förstår. Så är det alltid.
Remember when you were more easily led
behind the cricket pavilion and the bicycle shed.
Trembling as your dreams came true,
you looked right into those blue eyes and knew
it was love.
(Can You Forgive Her?,
Very 1993)
De tre sista orden. It
was love. De har alltid fascinerat mig. Skönhet. Det är vad min besatthet
säger mig. Att det är skönheten som driver mig. Och kanske, åtminstone ibland,
är vad den rösten säger sant.
/Daniel Åberg
Red. 2018: Daniel Åberg blev sedermera författare, och har bland annat skrivit "Dannyboy och kärleken", "Vi har redan sagt hej då" och följetongsromanen "Virus" som finns på Storytel. Som en liten bonus bjuder jag på två bilder på mig och Daniel när vi gick på fester på Kalmar nation i Uppsala tillsammans!
Vänster bild: i min studentkorridor på Rackarberget, på väg till personalfest med sagotema på nationen. Tingeling och Peter Pan, såklart! Att Daniel gick med på att ta på sig mina gröna tights är jag fortfarande fascinerad över. :) Hatten och vingarna på skorna tillverkade jag av silkespapper, och min klänning sydde jag själv.
Höger bild: på väg på Marsgasque, tror jag det var, också i min korridor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar