Tamarinds
Gör en fruktsallad
Tamarinds är ännu ett av dessa band som blir oförtjänt
oupptäckta på grund av att de ligger på ett litet skivbolag. I detta fall
Zakana i Umeå. Jag upptäckte dem mest genom att jag genom kompisar råkade lära
känna sångaren Gudmundur Johansson och basisten Terje Lund i somras och för att
gitarristen Nisse Nyhlin är bror till Petter som skrev i förra numret. Det är
tyvärr oftast sådana vägar man måste leta sig fram på för att upptäcka små band
som de stora tidningarna inte skriver om. Fjärde medlemmen i Tamarinds heter
Olof Semb och är, inte helt oväntat, trummis.
Det hela började hösten -93, då Gudmundur, som precis slutat
i ett annat band, träffade Terje på en krog i Umeå och bilade ett band ihop med
honom och Nisse. Trummis har bytts ett par gånger under resans lopp, men nu
sitter Olof stadigt på sin pall. Enligt Gudmundur var meningen från början att
försöka låta ungefär som Dinosaur Jr mixat med Lemonheads. Detta verkar dock
inte helt lätt med en basist som aldrig hade hört talas om något av banden som
gitarristen och sångaren tyckte bäst om, som amerikansk indierock som nämnda
band och Superchunk. Terjes första affisch han satte upp på väggen var Sweet,
och sen har det fortsatt med Kiss, Black Sabbath och Rainbow. Men Gudmundur
försäkrar att det gått bra ändå:
- Om man nämnde ett band hade han inte en aning om vilka det
var. Men han lyckas ändå spela på ett sånt sätt att det låter bra.
Terje: - När jag träffade Gummi (som Gudmundur kallas) och
han frågade om jag hade lust att börja spela med honom sa jag
"javisst", glad i hågen, roligt att få spela i ett band. "Vad
blir det för nånting?" frågade jag. Så nämnde han en massa band som jag
inte hört ett enda av. "Jaha, ja det blir bra..." Jag fattade
ingenting.
I april -95 gjorde Tamarinds en skiva, Poster, som sagt på
umeåbolaget Zakana. Den blev åtminstone recenserad i Pop, SA och några
fanzines. Den fick faktiskt också högsta betyg i gymnasietidningen Chili. Snart
kommer det en ny skiva. Gummi och Terje funderade lite över mediahyper:
Terje: - Vad beträffar hype och musikalisk kvalitet så
rimmer det ju ofta tyvärr inte så bra. Det är ett fenomen som man har skrattat
åt många gånger, men sen när man är lite involverad i det, vilket man väl får
säga att man är, så känns det deppigt, för man blir förbannad och tycker att
"f-n, vi är ju minst lika bra som de där".
Gudmundur: - Men vår skiva, att inte den rönte uppmärksamhet
som den kanske borde ha gjort, så känns det ungefär som... det är vår första
skiva liksom. Men det vi spelat in nu, om inte det kommer nånstans, då kommer jag bli j-t besviken. För jag tycker
det är ungefär det bästa som har gjorts.
Terje: - Så sa Kiss också.
Gummi: - Ja, men det bästa jag har gjort. Så länge jag kan referera till mig själv och säga
"det är det bästa jag har gjort någonsin" så är det... det är stort
för mig, men sen om det är stort för nån annan, det har jag inte nån aning om.
Terje: - Vi kan ju inte göra mer än det vi gör, och ifall
inte nån lyssnar på det, då är det ju inte så j-a mycket att göra åt. Värre än
så är det ju inte. Det är ju så massmedialt allting tyvärr, musik är inte bara
musik, utan det är massmedialt.
Han fortsatte: - Det är inget svårt att göra låtar, sen
gäller det att ha tur.
Gummi: - Jag håller inte med. Det hänger på känsla och en
viss nerv man måste lyckas träffa. När man gör det, då blir det otroligt bra
låtar. Man skall kunna spela den även när man är sjuk eller bakis och
fortfarande känna "det här är bra".
Men har man slagit
igenom och skaffat sig en publik är det ju lättare sen.
Gummi: - Ska vi hålla med här?
Terje: - Men det är ju som hon säger: du kan ju skapa ihjäl
dig, du kan skriva ihjäl dig, du kan göra vad som helst ihjäl dig skitbra, du
kan vara hur nöjd som helst och du vet att det är skitbra, men ändå så går det
inte; för att du ser inte rätt ut och du gör inte rätt saker...
Det är ju så när man
inte slagit igenom – du kan göra en skitbra låt, som älskas av ett fåtal, men
den når inte ut till de stora massorna. Oavsett hur man gör, för att man liiger
på ett litet bolag och man kommer ingen vart.
Terje: - Det är hype igen.
Jag
tycker att eran Stuck kan mäta sig med många stora bands låtar, men ni har ju
inte slagit igenom, så det lär väl folk inte inse.
Gudmundur på Hultsfredsfestivalen -96
Över till annat:
varför heter ni Tamarinds?
Gummi: - Jag satt och bläddrade i ett lexikon och såg
tamarinds. Sen ringde jag Nisse och hans farsa odlade tydligen ett
tamarindsträd och Nisse har varit i Indien och sett tamarindsträd, så han
tyckte att det kan vi heta.
Terje: - Vi gjorde vår första T-shirt när vi hade spelat i
en månad tillsammans. Vi är snabba på att göra grejer.
Vad är det som är så
bra med Tamarinds?
- Så j-a bra fråga! Fy f-n vilken bra fråga!
Tack.
Gummi: - Förutom att vi är snygga, sexiga och skriver enormt
bra låtar, så...
Terje: - Nämen det bästa med oss... vänta nu... bra fråga,
j-t bra fråga! Det är ju så här, att man... vi... att man försöker... vänta
här... det bästa med oss är – rent personligt för min del – det är att vi
finns. Att jag får göra mina låtar, skapa musik, vi spelar dem i bandet, och
att man får skapa, det är det bästa med Tamarinds. Rent personligt alltså. Jag
är en egoist, jag får chansen att spela i ett band, det är det bästa: att vi
finns. Sen ifall nån skulle lyssna på det vore ju det kul. Men jag mår bra i
mitt skapande. Vad tycker du Gummi?
Gummi: - Det bästa med oss, det har jag ingen aning om.
Egentligen är det att ibland så lyckas vi hitta nån liten nerv, till bra musik.
Och när vi gör bra musik så är vi liksom helt storslagna. Ibland får vi den där
magiska känslan. Ibland känner man att man har gjort en ruskigt bra låt. Ibland
gör man mediokra eller bra, men ibland känner man "oj, kunde jag göra det här – kan jag skapa så här
bra musik?!" Och det har inte så mycket att göra med att Terje gillar
Rainbow eller Nisse Superchunk, utan det är att de fyra pers som finns i det
här bandet skapar den lilla magi som finns där.
Under den här intervjun var det som synes bara Gummi och
Terje som var med, men när Nisse och Olof dök upp ställde jag samma fråga till
dem, och Nisse svarade kort och gott att det bästa är spelglädjen, som
förekommer ibland, och Olof var lite mer jordnära och sa att det är att de
brukar ha så bra färdmedel att de går att sova i, vilket de tydligen hade varit
tvungna att göra för ett tag sedan. Men han lade till att han håller med Nisse,
de har roligt när de spelar.
Terje på Hultsfred -96, tillsammans med Petter Nyhlin (sångaren i Smash Hit Wonders), som är bror till Tamarinds-gitarristen Nisse
Vilken fråga skulle
ni helst vilja svara på?
Terje: - En fråga är var man hör hemma i poplivet, vart är
man på väg och vad vill man? Det är ju så här att vissa människor har gått på
rockmyten, popmyten och tror att man är popstjärna bara man är med i ett band,
klär sig rätt, har nice haircut, men så är det ju inte. Det handlar inte så
mycket om det, det handlar ju mer om musiken, känsla, det är ju mycket. Frågan
blir ju då: Terje, finns det några goa brudar i närheten? (Hallå?)
Gummi: - Jag vill svara på om jag tycker Terje är snygg.
Tycker du Terje är
snygg?
- Jag tycker faktiskt att Terje är rätt snygg egentligen.
Fast han har ju för taskig hårväxt, men annars är han snygg.
Nisse: - Varför måste man jämt spela full?
Varför?
- Det måste man inte.
Olof: - En fråga som jag skulle vilja svara på är
"Visst spelar du i Tamarinds va?" – det är aldrig nån som känner igen
mig. Det är för att jag sitter så j-a långt bak.
Vem skulle ni ge er
sista Dumleklubba?
Terje: - Ingemar Stenmark. För han är ju idolen över allt
annat. Stenmark, Björn Borg, Frank Andersson, 56:orna, de är mina hjältar.
Gummi: - Jag gillar inte choklad, så Terje skulle jättegärna
få den.
Nisse: - Magdalena (hans flickvän).
Olof: - Det är frågan om jag skulle ge bort min allra sista
Dumlekklubba. Den skulle jag nog ge till den man som uppfinner en apparat som
motverkar tidsnöd.
Slutligen:
favoritmuppar?
Terje: - Jag identifierar mig inte med trummisen, men han
har alltid varit den som jag ville vara. Den där galna, tokiga, den som slår på
allting med en gång. Han vill jag vara.
Gummi: - Jag måste nog vara Miss Piggy, för jag klagar
alltid på allting. Så där litegrann, jag är sällan nöjd med saker.
Nisse: - Ja, det är ju kloksmurfen. Nä ha ha ha. Grodan
Kermit är ganska bra, men trummisen framför allt, han påminner lite om Olof.
Olof: - Hunden, pianisten Rawlf. Han är ball.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar