måndag 14 maj 2018

Tamarinds - från Fozzie 6, 1996

Tamarinds

Gör en fruktsallad

Tamarinds är ännu ett av dessa band som blir oförtjänt oupptäckta på grund av att de ligger på ett litet skivbolag. I detta fall Zakana i Umeå. Jag upptäckte dem mest genom att jag genom kompisar råkade lära känna sångaren Gudmundur Johansson och basisten Terje Lund i somras och för att gitarristen Nisse Nyhlin är bror till Petter som skrev i förra numret. Det är tyvärr oftast sådana vägar man måste leta sig fram på för att upptäcka små band som de stora tidningarna inte skriver om. Fjärde medlemmen i Tamarinds heter Olof Semb och är, inte helt oväntat, trummis.
Det hela började hösten -93, då Gudmundur, som precis slutat i ett annat band, träffade Terje på en krog i Umeå och bilade ett band ihop med honom och Nisse. Trummis har bytts ett par gånger under resans lopp, men nu sitter Olof stadigt på sin pall. Enligt Gudmundur var meningen från början att försöka låta ungefär som Dinosaur Jr mixat med Lemonheads. Detta verkar dock inte helt lätt med en basist som aldrig hade hört talas om något av banden som gitarristen och sångaren tyckte bäst om, som amerikansk indierock som nämnda band och Superchunk. Terjes första affisch han satte upp på väggen var Sweet, och sen har det fortsatt med Kiss, Black Sabbath och Rainbow. Men Gudmundur försäkrar att det gått bra ändå:
- Om man nämnde ett band hade han inte en aning om vilka det var. Men han lyckas ändå spela på ett sånt sätt att det låter bra.
Terje: - När jag träffade Gummi (som Gudmundur kallas) och han frågade om jag hade lust att börja spela med honom sa jag "javisst", glad i hågen, roligt att få spela i ett band. "Vad blir det för nånting?" frågade jag. Så nämnde han en massa band som jag inte hört ett enda av. "Jaha, ja det blir bra..." Jag fattade ingenting.
I april -95 gjorde Tamarinds en skiva, Poster, som sagt på umeåbolaget Zakana. Den blev åtminstone recenserad i Pop, SA och några fanzines. Den fick faktiskt också högsta betyg i gymnasietidningen Chili. Snart kommer det en ny skiva. Gummi och Terje funderade lite över mediahyper:
Terje: - Vad beträffar hype och musikalisk kvalitet så rimmer det ju ofta tyvärr inte så bra. Det är ett fenomen som man har skrattat åt många gånger, men sen när man är lite involverad i det, vilket man väl får säga att man är, så känns det deppigt, för man blir förbannad och tycker att "f-n, vi är ju minst lika bra som de där".
Gudmundur: - Men vår skiva, att inte den rönte uppmärksamhet som den kanske borde ha gjort, så känns det ungefär som... det är vår första skiva liksom. Men det vi spelat in nu, om inte det kommer nånstans, då kommer jag bli j-t besviken. För jag tycker det är ungefär det bästa som har gjorts.
Terje: - Så sa Kiss också.
Gummi: - Ja, men det bästa jag har gjort. Så länge jag kan referera till mig själv och säga "det är det bästa jag har gjort någonsin" så är det... det är stort för mig, men sen om det är stort för nån annan, det har jag inte nån aning om.
Terje: - Vi kan ju inte göra mer än det vi gör, och ifall inte nån lyssnar på det, då är det ju inte så j-a mycket att göra åt. Värre än så är det ju inte. Det är ju så massmedialt allting tyvärr, musik är inte bara musik, utan det är massmedialt.
Han fortsatte: - Det är inget svårt att göra låtar, sen gäller det att ha tur.
Gummi: - Jag håller inte med. Det hänger på känsla och en viss nerv man måste lyckas träffa. När man gör det, då blir det otroligt bra låtar. Man skall kunna spela den även när man är sjuk eller bakis och fortfarande känna "det här är bra".
Men har man slagit igenom och skaffat sig en publik är det ju lättare sen.
Gummi: - Ska vi hålla med här?
Terje: - Men det är ju som hon säger: du kan ju skapa ihjäl dig, du kan skriva ihjäl dig, du kan göra vad som helst ihjäl dig skitbra, du kan vara hur nöjd som helst och du vet att det är skitbra, men ändå så går det inte; för att du ser inte rätt ut och du gör inte rätt saker...
Det är ju så när man inte slagit igenom – du kan göra en skitbra låt, som älskas av ett fåtal, men den når inte ut till de stora massorna. Oavsett hur man gör, för att man liiger på ett litet bolag och man kommer ingen vart.
Terje: - Det är hype igen.
Jag tycker att eran Stuck kan mäta sig med många stora bands låtar, men ni har ju inte slagit igenom, så det lär väl folk inte inse.

Gudmundur på Hultsfredsfestivalen -96

Över till annat: varför heter ni Tamarinds?
Gummi: - Jag satt och bläddrade i ett lexikon och såg tamarinds. Sen ringde jag Nisse och hans farsa odlade tydligen ett tamarindsträd och Nisse har varit i Indien och sett tamarindsträd, så han tyckte att det kan vi heta.
Terje: - Vi gjorde vår första T-shirt när vi hade spelat i en månad tillsammans. Vi är snabba på att göra grejer.
Vad är det som är så bra med Tamarinds?
- Så j-a bra fråga! Fy f-n vilken bra fråga!
Tack.
Gummi: - Förutom att vi är snygga, sexiga och skriver enormt bra låtar, så...
Terje: - Nämen det bästa med oss... vänta nu... bra fråga, j-t bra fråga! Det är ju så här, att man... vi... att man försöker... vänta här... det bästa med oss är – rent personligt för min del – det är att vi finns. Att jag får göra mina låtar, skapa musik, vi spelar dem i bandet, och att man får skapa, det är det bästa med Tamarinds. Rent personligt alltså. Jag är en egoist, jag får chansen att spela i ett band, det är det bästa: att vi finns. Sen ifall nån skulle lyssna på det vore ju det kul. Men jag mår bra i mitt skapande. Vad tycker du Gummi?
Gummi: - Det bästa med oss, det har jag ingen aning om. Egentligen är det att ibland så lyckas vi hitta nån liten nerv, till bra musik. Och när vi gör bra musik så är vi liksom helt storslagna. Ibland får vi den där magiska känslan. Ibland känner man att man har gjort en ruskigt bra låt. Ibland gör man mediokra eller bra, men ibland känner man "oj, kunde jag göra det här – kan jag skapa så här bra musik?!" Och det har inte så mycket att göra med att Terje gillar Rainbow eller Nisse Superchunk, utan det är att de fyra pers som finns i det här bandet skapar den lilla magi som finns där.


Under den här intervjun var det som synes bara Gummi och Terje som var med, men när Nisse och Olof dök upp ställde jag samma fråga till dem, och Nisse svarade kort och gott att det bästa är spelglädjen, som förekommer ibland, och Olof var lite mer jordnära och sa att det är att de brukar ha så bra färdmedel att de går att sova i, vilket de tydligen hade varit tvungna att göra för ett tag sedan. Men han lade till att han håller med Nisse, de har roligt när de spelar.

Terje på Hultsfred -96, tillsammans med Petter Nyhlin (sångaren i Smash Hit Wonders), som är bror till Tamarinds-gitarristen Nisse


Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Terje: - En fråga är var man hör hemma i poplivet, vart är man på väg och vad vill man? Det är ju så här att vissa människor har gått på rockmyten, popmyten och tror att man är popstjärna bara man är med i ett band, klär sig rätt, har nice haircut, men så är det ju inte. Det handlar inte så mycket om det, det handlar ju mer om musiken, känsla, det är ju mycket. Frågan blir ju då: Terje, finns det några goa brudar i närheten? (Hallå?)
Gummi: - Jag vill svara på om jag tycker Terje är snygg.
Tycker du Terje är snygg?
- Jag tycker faktiskt att Terje är rätt snygg egentligen. Fast han har ju för taskig hårväxt, men annars är han snygg.
Nisse: - Varför måste man jämt spela full?
Varför?
- Det måste man inte.
Olof: - En fråga som jag skulle vilja svara på är "Visst spelar du i Tamarinds va?" – det är aldrig nån som känner igen mig. Det är för att jag sitter så j-a långt bak.
Vem skulle ni ge er sista Dumleklubba?
Terje: - Ingemar Stenmark. För han är ju idolen över allt annat. Stenmark, Björn Borg, Frank Andersson, 56:orna, de är mina hjältar.
Gummi: - Jag gillar inte choklad, så Terje skulle jättegärna få den.
Nisse: - Magdalena (hans flickvän).
Olof: - Det är frågan om jag skulle ge bort min allra sista Dumlekklubba. Den skulle jag nog ge till den man som uppfinner en apparat som motverkar tidsnöd.
Slutligen: favoritmuppar?
Terje: - Jag identifierar mig inte med trummisen, men han har alltid varit den som jag ville vara. Den där galna, tokiga, den som slår på allting med en gång. Han vill jag vara.
Gummi: - Jag måste nog vara Miss Piggy, för jag klagar alltid på allting. Så där litegrann, jag är sällan nöjd med saker.
Nisse: - Ja, det är ju kloksmurfen. Nä ha ha ha. Grodan Kermit är ganska bra, men trummisen framför allt, han påminner lite om Olof.
Olof: - Hunden, pianisten Rawlf. Han är ball.

Inga kommentarer: