The Bluetones
Intervju i ett
rymdskepp
När The Bluetones spelade på Gino i Stockholm i slutet av
oktober -95 fick jag en intervju med gitarristen Adam Devlin. Vi satte oss i
deras turnébuss, eller rymdskeppet som Adam kallade den. Innan intervjun hade jag
läst igenom en hel hög med pressklipp, mest från engelska tidningar, som
skivbolaget försett mig med, och i de flesta av dem framställdes The Bluetones
som ännu ett band med unga överspända och arroganta spolingar – inte lika illa
som Oasis, men... tja, som Gene och Menswear tillsammans kanske. Men så kom jag
till Gino och blev presenterad för Adam, en kortväxt, lätt vindögd, lågmäld...
pojke får man nog säga (jag vet inte exakt hur gamla bandmedlemmarna är, men
alla lär befinna sig någonstans mellan 20 och 25). Det är skönt när man får
sina förutfattade meningar krossade – visst, han tror på Bluetones och sig
själv, det måste man väl göra för att komma någon vart (?), men inte på ett
uppblåst sätt.
Nu vet jag ju i och för sig inte om sångaren Mark Morriss,
hans bror Scott (gitarr och sång) eller trummisen Eds Chesters är mer
arroganta, men Adam gav mig en väldigt positiv inställning till Bluetones, och
fick mig övertygad om att de, som de själva är övertygade om, kommer att
överleva den engelska musikpressens hype.
Berätta om er
bakgrund.
- Jag, Mark och Scott har känt varandra i hur många år som
helst, och bodde i samma hus. Eds kom med i bandet för omkring fyra år sedan.
Han bodde i norra England, och vi är från södra. Vi skrev låtar, men hade ingen
trummis. Vi höll på i ungefär ett år utan trummis, och sen flyttade Eds in i
vårt hus, och så började vi repa i garaget.
Och er första singel
kom ut i juni -95?
- Ja. Fast vi gav i och för sig ut en innan dess, men den
fanns bara på postorder i 2 000 ex – det var före vi fick skivkontrakt.
Det tog oss rätt lång tid att bli signade.
Vilka är era
influenser?
- Vi lyssnar på mycket gammal musik, och mycket amerikanskt,
mer än brittiskt; som Byrds, Buffalo Springfield och sånt. Men våra influenser
kommer lite varstans ifrån – som Scott, vår basist är mest inne på hip hop,
dansmusik och sång, så det är allt möjligt.
Varför heter ni
Bluetones? Ni låter inte särskilt "blue".
- Well, det är mycket melankoli i vår musik. Jag vet inte,
vi spenderade 6 månader på att försöka komma på ett namn, och kunde inte komma
på någonting. Så på slutet letade vi liksom efter ett klassiskt bandnamn. Det
låter som ett gammalt namn liksom, det är ganska tidlöst. Det var jag som kom
på det, I'm to blame. Det betyder egentligen ingenting.
Det är ett bra namn.
- Ja. Det kommer hålla. Det hör inte till någon speciell
tid.
Hur många titlar kan
ni komma på med "blue" i då?
- Oh, de har gjorts allihop nu. Vi hade bara två (Are You
Blue Or Are You Blind? och Bluetonic). Och det är tillfälligheter. Are You Blue
Or Are You Blind? var alltid menad som vår första singel, från det ögonblick vi
skrev den kände vi att den skulle bli vår första singel. Efter den hade vi ett
par olika förslag, och det bara råkade bli Bluetonic. Men det finns inga fler.
Än.
Det är ganska roligt.
- Ja, det är lite som att... skapa sin egen legend. Men
nästa singel kommer bli Slight Return. Det var den som var postorder-singeln i
England, men det här är en annan version.
Vad är det som gör
Bluetones så bra?
- Det är en laddad fråga... Vi är väldigt sammansvetsade, vi
har en väldigt stark gemenskap, och så tror vi väldigt starkt på oss själva.
Redan när vi precis börjat så visste vi att det här skulle hända. Och jag tror
att det hjälper, jag tror att det ger oss en udd, det att vi är så
sammansvetsade. Vi har stort förtroende för varandra. Vi har spelat i andra
band förut, men då har alla strävat åt olika håll, men vi är väldigt
fokuserade.
Det har ju varit lite
av en hype runt er...
- Hemma i England har vi blivit lite hypade ja. Men de hypar
alla. Just nu i alla fall, den här britpop...grejen. Du vet. Vilket gör att det
är skönt att komma hit, det känns som att börja om, med folk som aldrig hört
låtarna förut. Vi är ett nytt band. Inom ett års tid kommer vi vara ett
etablerat band och då kommer folk ta oss efter våra egna meriter snarare än
efter vad de har hört om oss. Nu är vi ett nytt band som folk inte har hört,
alltså blir vi hypade. Brittisk musikpress är väldigt cynisk; de gillar att
hypa en och när man når en viss punkt börjar de skriva ner en. Läser du
brittisk musikpress?
Inte så ofta.
- You'd be better off without it.
Tycker du om några av
de andra engelska banden som det skrivs om nu?
- Just nu? Ja, några stycken. Jag gillar inte allt, jag
gillar... jag gillar Supergrass, jag gillar Cast, och jag gillar Oasis lite.
Inte riktigt, men...
Har du hört några
svenska band?
- Svenska band har jag hört... ABBA ha ha ha... Stakka Bo.
Och The Cardigans. Dem går det bra för i England. Vi skall spela med dem i
januari, de skall turnera med oss i England.
Wannadies då?
- Ja! Bra singel. Hur är det den går..? Är de svenska
alltså? Vilket är det bästa svenska bandet då?
Jag tycker bäst om
Eggstone.
- Dem har jag inte hört.
Vilket är bästa
bandet i världen?
- Well, jag... jag skulle ju säga The Bluetones. Men förutom
The Bluetones... Jag vet inte ens vilket mitt favoritband är... Vet inte. Det
var knepigt.
Vilken är din
favoritmupp?
- Gonzo är bra, är han inte? Gonzo. Han är galen. Honom
gillar jag. Och de två gamla gubbarna på balkongen. Jag har inte sett Mupparna
på evigheter. Det var bra, var det inte? Och Fozzie är okej, berättade bara
dåliga vitsar. Han har uppenbarligen gjort ett starkt intryck på dig då, Fozzie
the Bear.
Vilken fråga skulle
du helst vilja svara på?
- Det är vårt jobb att svara på frågor, jag svarar bara på
dem. Jag gillar inte att få frågor om favoritfärg och så. För att vara ärlig så
vet jag inte vad jag skulle vilja bli frågad. Det är inte mitt område. Eller
förresten... ha ha ha – du har inte frågat om min idealkvinna och sånt. Det är
den sortens frågor vi får hela tiden. "Vem är din idealkvinna?" Jag
kan inte ge dig några svar på det. Men det är några få du har missat. Du har
inte frågat vilken min favoritfärg är.
Du sa ju att du inte
gillar såna frågor.
- Jag vet, jag vet, det gör jag inte. Jag vet. Men jag
försöker fortfarande komma på något, jag vet inte vad jag vill bli frågad. Jag
är ledsen att jag inte kan hjälpa dig.
Eftersom vi inte kom på något mer att prata om så lyssnade
vi på mitt blandband jag hade med mig för att han skulle få höra Eggstone, sen
kom Cinnamon, som han hade hört talas om, och sen kom faktiskt Bluetones, så
jag var tvungen att fråga:
Hur känns det att
höra sina egna låtar på radion?
- Det känns ganska konstigt faktiskt. Men vi hör dem ju så
ofta att vi inte behöver lyssna på radion för att höra dem.
Så du hör inte till
dem som inte klarar av att lyssna på sina egna låtar?
- Jag kan lyssna på dem liksom efter vi har gjort dem.
Kan ni leva på
musiken nu?
- Eh, ja. Jag menar, vi har lön och så, vi är inte
arbetslösa längre, det här är ett heltidsjobb.
När vi sedan gick tillbaka in till Gino berättade han att
han tycker det är tråkigt att spela på ställen i England, för där är det
vanligt att bandet går på scen vid nio-tiden, och är klara omkring tio, och sen
går publiken hem halv elva – där de spelade i Köpenhamn, likaså på Gino var det
öppet längre och folk stannade kvar och festade oavsett vilken dag det var. I
England går folk inte ut och ser band på vardagar.
Tyvärr blev den är artikeln något försenad, så Bluetones har
hunnit spela i Sverige igen och skivan har hunnit komma ut. Och jag tycker det
har hunnit visa sig att Adam hade rätt, Bluetones är inte bara ett band som
skapats av engelsk musikpress, de har kvaliteter som kommer låta dem stanna
kvar längre än många andra hypade band.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar