Cinnamon - från Fozzie 5, 1995

Cinnamon

I popens kryddhylla

Stora Dans-scenen Hultsfred kl 14.30 fredag 11 augusti 1995:

Cinnamon spelar, och lilla späda Frida Diesen stirrar intensivt på publiken och viftar med armarna, och bandet förvandlar låtar som på skiva är spröda och sköra till rena röjpopen. Jag hade aldrig väntat mig att Cinnamon skulle kunna vara så ösiga.

På backstageområdet tre och en halv timmar senare spelar de igen, denna gång akustiskt. Frida viftar fortfarande med armarna men den här gången låter musiken mer som jag väntat mig. Hon tittar även den här gången intensivt på publiken, fast nu består den mest av coola journalister med solglasögon, som inte är så mottagliga.

När jag dagen efter träffar Frida, Jiri A Novak och Björn Öqvist (som är resten av Cinnamon) på fotbollsplanen är de fortfarande förundrade över backstagespelningen.

- Vilken märklig tillställning igår, säger Jiri. - Eller hur? Det var sådär jättekonstigt. Alla satt där på gräsmattan och...

Det var väl lite gemytligt.

- Nej, det var inte det! hojtar Björn. - Man hade kunnat skära luften i små tärningar.

Frida fortsätter: - Alla liksom verkligen rynkade på ögonbrynen, sådär "hmmm... vad tror de att de är? Hmmm..."

Jiri: - "Varför avbryter de vår krökfest backstage? Sätt på en platta med Stooges".

Man kanske mest skall gå omkring och vara cool backstage, och tycka att "det där var väl okej, men jag har hört det förr"...

Frida: - Ja, det verkar som så.

Jiri: - Jag förstår inte varför man sysslar med det (musikjournalistik) när... det verkar som att många journalister är besvärade av att... övervaka. Men byt inriktning då. Gå och gör... jag vet inte vad. Skriv om landstingsnedskärningar eller nånting, om ni tycker det är så fruktansvärt tråkigt, för det finns ju folk som är genuint intresserade av musik och som är fantaster, som aldrig får en chans, för att de där sitter och inte släpper fram dem.

Och gnäller, för de fått för sig att man skall klaga på allt.

- Ja, det är lite sådär svensk attityd; att man skall klaga hela tiden, och...

Frida lade till: - ... man skall inte tro att man är något.

Jiri fortsatte: - Först skall man inte som band tro att man är nåt, "bättre än vi" liksom, och sen när man når en position så klagar man, och inser inte att det faktiskt är väldigt priviligierat att stå där eller att skriva och få folk att läsa det man skriver, och kanske bli influerade.

Frida: - Det är alltid kul att träffa folk som verkligen är intresserade, av nya saker.
Jiri: - Jag tycker det är jättebra att det finns fanzines.

Foto: Irmelie Krekin

Innan vi går djupare in på Cinnamons åsikter skall lite nämnas om deras bakgrund. 1992 träffades Frida och Jiri och Frida började sjunga i hans dåvarande band, och de började göra låtar tillsammans. Efter ett tag splittrades det bandet och Jiri och Frida fick skivkontrakt med Snap (nuvarande Soap) -93. Då tog de med Jiris vän Björn, som precis hade slutat med sitt gamla band, och så bildades Cinnamon. När de spelar live har de som kompmusiker med sig basisten Magnus Karnock och trummisen Krister Svensson.

I maj -95 kom debut-EP:n Vox, med svävande melankolisk musik, och i augusti kom fullängdaren Summer Meditation. Skivan är inspelad i Fridas etta på 32 kvadrat i Stockholm, och de har producerat det allra mesta själva. Det tog sin lilla tid, för att få rätt ljud fick de mixtra och bygga en massa. Frida berättar att de bl.a. byggde små hyddor av madrasser som de satte förstärkare i. De provade en hel hög med olika producenter, men ingen förstod hur de ville ha sin musik – de flesta ansåg att de med sina många år i branschen minsann visste mycket bättre hur saker och ting skulle vara, så till slut gav de upp och producerade själva. Det lilla de behövde hjälp med, mest mixning, ordnade Graham Lewis, som de kom i kontakt med genom Soap. Han var basist i 80-talsbandet Wire, Elasticas främsta förebild, och han producerar numera mest technoband.

Varför heter ni Cinnamon?

Frida: - Ett tag så hade vi inget namn alls. Men en gång när vi spelade ute så kom en tjej fram och sa att vi lät som att vi skulle heta Ginger, så vi började fundera på det, och kom på att det fanns ett band som hette Ginger, men så kom det in kryddor i bilden, och jag föreslog Cinnamon. Jag tycker det är ett fint ord, med ganska bra betydelse, jag tycker om kanel. Jag tycker om kanelbullar, kaneltuggummin...

Genom kaneltuggummin kom vi in på ämnet amerikanskt godis, eftersom kanelgodis är vanligt i USA, men väldigt ovanligt i Sverige. Det finns nämligen en amerikansk mataffär på Odengatan i Stockholm, där de säljer kaneltuggummin, Jello, goda marshmallows... Även marshmallowfluff, som man kan ha på mackor (!) och minimarshmallows som man kan ha i varm choklad... Mmmm...

Vad vill Cinnamon?

Frida skrattade och Jiri började ursäkta sig för att de fanns, men så skärpte de sig och Frida sa:

- Att man börjar med musik är väl för att man vill uttrycka sig på nåt sätt. Allt måste komma ut nånstans liksom.

Jiri: - Man tycker att man har nånting att säga. Det är i alla fall det grundläggande för varför jag startade.

Frida: - Ibland tror man att man vet precis vad man vill säga, ibland så vet man inte det, och då kanske man försöker beskriva det. Om man känner sig förvirrad.

Jiri: - Terapi. På allvar alltså.

Frida: - Men jag vill ha kul också!

Jiri: - Joo. Jag tycker det är... det tar på krafterna – att säga något, man blir helt tom efteråt.

Man lämnar ut sig själv.

Jiri: - Det är jobbigt ibland.

Björn: - Fast om man väger alla påfrestningar och allt det jobbiga mot de gånger då allting stämmer och känns bra och rätt, allt är kul, och man håller i skivan... det goda, det bra tar ju över, det är ju starkare.

Vad händer framöver?

Björn: - Nån slags turné skall vi göra.

Frida: - Vi får se hur det går för skivan och sådär. Men det blir lite spelningar i alla fall.

Jiri: - Samtidigt kan jag inte se Cinnamon som ett rockband som drar på turné land och rike runt i en månad och spelar på alla klubbar. Våran musik är ganska stämningsfull, även om vi rockar till det ibland live...

Ja, ni var ösigare än väntat igår.

Jiri: - Men jag tror inte liksom vi är det rätta turnébandet.

Frida skrattade lite: - Nä, vi lever nog inte riktigt upp till rock'n'rollmyten. Men man blir nästan tvungen att göra det när man är på festival, för vi sover ju i tält och sådär. Man känner sig lite sliten och skitig. Det blir lite rock'n'roll i alla fall, vare sig man vill eller inte.

-->

Cinnamon kommer lanseras utomlands också, dels i Japan och övriga Asien, som alla Soapband, och så har stora bolag i USA visat intresse också, men inget är klart än.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Frida: - Jag har tänkt på det där när jag har läst Fozzie, jag har ju förstått att det är en standardfråga, men jag har glömt bort det jag har kommit på. Vilken kaka bakar du bäst? Det var ingen kul fråga... men det är cheesecake.

Jiri: - Varför spelar ni på festivaler?

Och vad skulle du svara?

- Jag vet inte. Det är märkligt. Det är ett mysterium. Varför finns festivaler över huvud taget?

Det är väl jätteskoj. Man får se en massa bra band samlat – väldigt praktiskt sådär.

Jiri: - Men tycker du inte att allt låter som... Simple Minds?

Nää...

Han fortsatte: - Det är lite arena sådär.

Björn: - Gene: popens Simple Minds.

Jiri: - Det är lite sådär (han vrålade) "HOW ARE YOU!!!" och så trummorna såhär (han demonstrerade).

Frida: - Det är ju bra när man får se många nya oetablerade band, för om man bor nånstans ute i landet är det inte så stor chans att alla de små banden kommer till just din stad.

Björn: - Man får ju ändå spela för en stor publik. Det är få förunnat.

Har ni några influenser och förebilder och så?

Frida: - Nää. Eller jo, man lyssnar på så väldigt mycket musik och man låter sig influeras av allt, allt man upplever framför allt kanske. Men mycket musik från England är det väl. Lite japanskt också, Pizzicato Five, Flipper's Guitar. Boys And Girlfriend. Sen har vi då Momus och... ja, lite andra. Och mer vanliga popinfluenser kanske, klassiker som Prefab Sprout och Sundays och allt möjligt.

Jiri: - Jag har en period med easy-listening just nu, så jag samlar nu på gamla vinylskivor från 60- och 70-talen, stora orkestrala band och arrangörer. John Cameron och sådär.

Frida: - Burt Bacharach, Walker Brothers, Scott Walker solo.

Ännu en standardfråga: favoritmuppar?

Frida: - Kermits brorson, Robin! Han är inte med speciellt ofta alls, han är som en mini-Kermit och så pratar han med sån där liten pojkröst, och så är han lite lillgammal. Han är absolut bäst.

Jiri: - Jag skiter i Mupparna. Nej, men... jag vet inte, trummisen kanske.

Björn: - Saxofonisten tycker jag är kul.

Jiri: - Men jag måste säga, apropå muppar ­– min pappa har ett jättemärkligt band, som vi hade i bilen: John Denver and the Muppets.

Frida: - Det är Mupparna, det är inte nåt band som heter det.

Jiri: - Nej nej, det är John Denver som gör sina klassiska hits med Mupparna som backar upp honom. Det är alltså en klassiker som är väldigt okänd, och jag tycker den är ascool. Omslaget är – du vet klassiska John Denver-omslag, när han står med akustisk gitarr vid klippor, Klippiga Bergen, och skog och sådär, så står han med det där scenariot bakom sig och Mupparna på rad under honom! Jättemärklig skiva.

John Denver kan bli en favoritmupp.

Jiri: - Ja, vi kan kalla honom det, efter en tapen är han favoritmupp.

Frida: - Fozzie, han är ju lite korkad. Det är väl lite charmigt kanske.

Recension:

Cinnamon: Summer Meditation

(Soap)

Titeln är perfekt. Det är sommarmeditationsmusik. Tio av skivans elva spår är lugna, vackra melodier med skir sång av Frida Diesen, akustiska gitarrer och lugnande synthslingor. När jag låt ute på altanen i sommarstugan och solade i augusti var det helt perfekt. Nu låter det som att det inte är bra längre, nu när det är höst, men så är det inte. Jag sa bara att det var helt perfekt då. Nu fattas solen och sommarstugan, följaktligen är livet inte längre perfekt, men musiken är fortfarande lika bra. Man kan ju drömma om solen, och den lockas lättare fram med hjälp av Cinnamon.

I Hopeless Case (som också finns på singel) river de i lite, och de klarar av det också. Gitarrslingan i den låten är hur bra som helst.

-->

Jag läste en elak recension av elake Nunstedt i Expressen, som inte tyckte om skivan, och man skulle inte tro på någon som sade något annat. Jag anser att man skall lyssna och tycka själv. Jag har gjort det, och föreslår att ni också gör det.

/Sara

Hardy Nilsson - från Fozzie 5, 1995

Hardy Nilsson

Vinningar och vändningar

Av Martin Alarik

Det är lite svårt att tänka sig nu i kalla och vidrigt snöiga november, men det har varit sommar i år också. En sommar med en hel del underbara festivalminnen. Paul Weller i Roskilde, Beautiful South på Lollipop och många, många fler. Bland annat ett band som inte drog sig för att köra Gyllene Tiders klassiker (Kom så ska vi) Leva Livet en eftermiddag i Hultsfred.

Såhär i efterhand kan jag inte riktigt komma ihåg om vi gjorde intervjun på fredagen eller lördagen men jag minns att vi var ganska dåligt förberedda, Sara hade några standardfrågor och jag hade i stort sett inget mer än en nyinköpt öl och en stor dos beundran för ett av Sveriges mest underskattade band. Vi träffade i alla fall Ubbe och Janne från Hardy Nilsson på fotbollsplanen i Hultsfred för att försöka få ihop en intervju. Det är mestadels Jannes svar på frågorna som är med av den enkla anledningen att han satt närmast mikrofonen, för tro mig, Hultsfred är inte den tystaste platsen i världen när det är festival. Bakgrundsljuden är emellanåt väldigt väl tilltagna på intervjubandet.

Er bakgrund, när bildades ni och sådär?

- Jag och Ubbe startade bandet i hans vardagsrum 1991. Jag började tränga mig på i hans lägenhet, jag hade ingen att vara med så jag började tränga mig på hos honom. Jag visste att han också gjorde låtar. Sen så gjorde vi en låt, Vendela, till en A West Side-samling, då var vi fyra stycken. Sen ville basisten spela gitarr istället och då fick han det. Sen ville trummisen också spela gitarr och då fick han också det.

Ni hade fyra gitarrer?

- Vi har inte brytt oss så mycket om hur det har låtit, vi har gjort våra låtar och så har de som velat fått lyssna på det. Vi har inte tänkt så mycket vilket är skönt tycker jag. Så ett tag var vi sex men nu är vi fem. Sen gjorde vi 1973 och sen har det fortsatt.

Varför valde ni att ta ert namn efter hockeyspelaren Hardy Nilsson?

- Vi har alltid gillat honom. Han var en legend i stan. Stora polisonger och krulligt hår, aggressiv och fixade mycket tjejer. Han var jättetuff när man var tio, elva.

Frågade ni honom innan?

- Nej vi gjorde inte det så vi var ganska skraja med tanke på hans temperament, men vi träffade honom i somras och han var bara stolt. Han presenterade oss på en festival i Skellefteå.

Har ni spelat i andra band?

- Vi har ett annat band nu som heter Tommy 16 där Ubbe sjunger. Det är Hardy Nilsson på engelska fast med helt nya låtar.

Texter?

- Jag skrev mest texter på förra skivan, sen har vi gjort det mer tillsammans. Jag har alltid gjort låtar på svenska – Ubbe har väl gjort mer både och. När man skriver på svenska känns det som att man kan göra sig mera förstådd och det blir mer direkt, texten betyder mera och är inte bara ett komplement till musiken.

hela mitt liv har jag lärt mig att dö.

hela mitt liv ska jag lära mig dö.

hela mitt liv kan jag dö.

- Hela Mitt Liv

- Det finns vinningar och förluster på båda språken. Vinningarna på engelska tycker jag är att det kan bli mer, man har ju lyssnat mest på engelsk musik, det blir mer romantik. Svenskan kan man lättare hitta ett eget språk på, det blir bättre vändningar, och tydligare. Man kan inte gömma sig på samma sätt som i engelskan.

I en recension av de rejält Hardy Nilsson-influerade pojkarna i Garp (lyssna gärna på deras Se hur det lyser. Ett av alldeles för få tillfällen där en svensk grupp vågar hylla en annan) skriver den vanligtvis sansade Per Bjurman "Men det krävs mer än blick för kitschiga formuleringar. Man måste täcka upp med innehåll också. Det gör vare sig Hardy Nilsson, Holger Danske – eller Garp."

Är det jobbigt att bara uppfattas som ett lalligt popband från Norrland?

- Vi blir ofta betraktade som ett ytligt P3-band som inte har något att säga, jag skulle vilja att... vil vill vara nöjda med det vi gör. Vi vill nå något slags allvar, någonting som kan stanna kvar i folk och som kan vara viktigt för människor utan att använda för mycket distboxar.

sorgen som jag lever med

har visat var jag bor

och krympt mitt liv till litenhet

när jag skrytit mig för stor

det här är en sång om mitt liv

en sång om mig själv

- Sång Om Mig Själv

- Om man hör en låt på svenska så slår det till mera – det får en annan ton än om man sjunger på engelska.

Favoritlåtar, bland era egna?

- Popsång för att den är så genial. Stackars Dig för texten och Månens Syster för att det är så j-a bra låt. Jag är nöjd med alla utom Längta Lite Längre. Den tycker jag... jag skäms när jag hör den. Den är helt fel.

Själv är jag väldigt förtjust i Det Kan Aldrig Bli från Vänta på Mig-singeln.

jag borde bry mig om

men jag säger som John Holm

det är synd om barnet som

har hela livet hela livet kvar

- Det Kan Aldrig Bli

- Ja den är skitbra. Tänk om man hade bytt ut Längta Lite Längre mot den.

Vilken John Holm-låt är det taget ifrån?

- Det är från en låt på hans andra skiva Lagt Kort Ligger.

När vi ändå är inne på trivia; vems är Kissdockorna på första skivan?

- De är Nickes.

Stämmer det att ni åkte ner gratis för att få vara förband till Redd Kross på Gino i Stockholm?

- Jo, jag ringde till Gino och sa att vi måste få vara förband.

Vad gör ni mer än att spela musik?

- Jobbar ibland och är arbetslösa ibland som alla andra.

Bor ni kvar i Skellefteå?

-. Nej, jag och Nicke har flyttat till Stockholm. Men de andra bor kvar.

Hur funkar det med att repa i så fall?

- Det går bra, vi repar inte så mycket men det funkar ändå. Vi kör igenom låtarna på soundchecken.

Vad har ni för framtidsplaner?

- Vi skall spela in nya låtar nån gång, det är lite beroende av hur det går med Tommy 16.

Är det nåt ni satsar på eller är det mera ett sidoprojekt?

- Vi är ju ett stort hobbyprojekt hela vårat band, så jag vet inte. Men det ska komma en ny Hardyplatta innan nästa sommar. Mars, april, maj om jag får bestämma.

Vilken fråga vill ni helst svara på?

- Är ni på allvar?

Och svaret?

- Joo. Vi är ett hobbyband men vi gör inte låtar på skoj.

Vilken är eran favoritmupp?

- Miss Piggy för att hon är så neurotisk, arg och kvinnlig.

Bra svenska band?

- kent, Wannadies, Popsicle är bra, Bob Hund, Gyllene Tider jämt, men det tycker inte Ubbe. Per Gessle är för mycket business men han gjorde många klassiska låtar; Chrissie.

Teena.

- Ja, fast den är snodd från Zombies. Time of the Season. John Holm. Sordin från 1972 är skitbra.

Världens bästa låt?

- Jag tänkte på det för några dagar sen. Good Vibrations med Beach Boys har världens bästa vers.

Ubbe, som på grund av att Di Leva spelar på monstervolym inte så långt ifrån oss inte hörs så bra på intervjubandet, berättar att han fick gåshud av en Springsteenlåt när han körde bil häromdan. Så just nu är den bäst.

Har ni några små anekdoter att förmedla till läsarna, som avslutning på intervjun?

- Nej det har vi väl egentligen inte, men jag och Ubbe är nästkusiner med varandra. Vi gillade inte alls varandra när vi var små, men jag var lite impad av Ubbe. Jag hade ett Nuggets- (klassisk garagerocksamling) inspirerat band som hette Gabrielle Och Varningen och där hoppade Ubbe in och spelade bas några gånger och på den vägen är det.

I bakgrunden spelar Di Leva Vi Har Bara Varandra på om möjligt ännu monstruösare volym och sommaren känns långt, långt borta.

/Martin

Hardy Nilsson:

Jan Petterson: sång och gitarr

Urban Holmberg: gitarr och sång

Niclas Marklund: gitarr, Juno 6D

Lars Hall: gitarr, pianon och sång

Michael Eriksson: bas

Patrik Sundqvist: trummor och tamburiner

(Red. 2018: Längta Lite Längre var min favoritlåt, men det vågade jag nog inte säga... /Sara)

Fireside - från Fozzie 5, 1995

Fireside

Sara i en källare med Kristofer

I know sometimes I behave like a monster, but please don't walk away. You can keep me in your basement. As long as I can be with you.

- Not in my palace

Fireside är på allvar. De har lämnat Luleå för att satsa på musiken, och har flyttat till kungliga huvudstaden. Deras texter betyder något. Faktiskt har de de bästa texter jag hört på länge.

You never missed me while I was away. You never told me you wanted me to stay.

- Shelagh

De har spelat ihop i tre och ett halvt år, först med en annan trummis, som för ett år sedan bestämde sig för att satsa på sitt andra band, Randy. Nu består Fireside av Kristofer Åström, sång och gitarr, Pelle Gunnerfeldt, gitarr, Per Nordmark, trummor och Frans Johansson, bas. 1993 gjorde de skivan Fantastic Four, som gavs ut på A West Side Fabrication, men det är först i år som de börjat få uppmärksamhet. I juni gav de ut singeln Kilotin, nu på StartRec Management, och i september kom skivan Do Not Tailgate. Det har skrivits om dem i de flesta tidningar, och de spelas flitigt på ZTV.

Varför har de blivit så omskrivna? Frans svarar helt enkelt att det är för att de är bra. Kristofer fyller i att det var Linda Norrman Skugge på Expressen som började skriva om dem, och sedan så har alla hakat på. Nu är även ett amerikanskt bolag intresserat, och förhandlingar pågår. Inget är klart än, men förhandlingarna går bra. I Sverige har Fireside spelningar varje helg fram till jul, och även några efter nyår är redan inbokade. Fireside har nyss köpt en bil, en van, som de är jättestolta över, de ser den som en ny bandmedlem, enligt Kristofer. De har redan fått åka bärgningsbil med den... Det var roligt.

I know you're only a call away, but it's not that easy. I don't have that courage. I wouldn't force you. If you don't want to. It's all up to you. If you don't want to.

- Wheeler 

Vad är Fireside för ett namn?

Kristofer: - Det var Pelle som kom på det. Och så godkände vi andra det till slut.

Vad menar ni med det då?

- Vi menar inget med det, det är bara ett namn.

Favoritmuppar?

Kristofer: - Jag kommer bara ihåg Fragglarna.

Frans: - Trummisen.

Kristofer: - Jag tyckte trummisen var äcklig. Jag drömde mardrömmar om honom. Jag drömde att han åt upp min pappa. Men han med krokiga näsan, Gonzo, var cool.

Do Not Tailgate? Enligt mitt gamla lexikon betyder tailgate nedre slussport...

- Det står bak på taxibilar i New York, ungefär "kör inte för nära framförvarande fordon".

Kilotin?

Kristofer: - Det är ingenting egentligen. Det är en blandning av svenskans kilo och engelskans tin, konservburk.

Och det blir?

Kristofer skrattade lite: - Kiloburk kanske...

When I keep to myself it's because I know that I don't have anything to offer you.

- Kilotin

När jag först bad Kristofer kommentera sina texter ville han inte, men efter en stund gick han med på att försöka.

- Allt jag skriver är grejer jag känner just då. Så jag kanske inte riktigt kan förklara dem just nu.

You said you didn't want to see me no more. You told me what you hated me for. I understood, and I agreed. – You blow the candle out and I can't stop you.

- Left Rustle

Left Rustle? Det låter som att precis allting förstörs.

- Den handlar om ett förhållande jag hade som tog slut. Då hade jag byggt upp ganska mycket på det förhållandet.

Jag tycker dina texter är jättevackra. Och vissa stämmer precis med hur jag känner.

- Det var kul. Jag vet inte själv om de är bra. Folk tycker ju olika, folk har sagt annat också.

Once in a while, I need to hear that I'm OK, why can't you tell me that I'm OK?

- Kilotin

- För mig är det viktigt att vara ärlig. På förra skivan handlade texterna mycket om min mamma, som dog, och då var det folk som tyckte det var läskigt att läsa dem, för det var som en dagbok.

Jag tycker det är imponerande att du är så ärlig – en del försöker liksom släta ut...

- Det försökte jag också göra, men det går inte. Jag kan inte.

- Jag försöker skriva så folk inte förstår, men det verkar inte funka...

Han log lite.

- Jag ser hellre att... man vill ju att folk skall ha kul när de ser oss live, men jag ser hellre att folk börjar gråta än att de blir jätteglada när de ser oss.

I will take it in a while and I'll give you your time in a while. Keep me around as a burden. The stillness in my eyes. Like winter late at night. I try to forget, you try not to regret. Keep me around as a friend. Try not to shut me out. I think I've done my time. The memories that I have. I'm glad that you were mine. I'm sad you were mine.

- Cement

Recension:

Fireside: Do Not Tailgate och Kilotin (singel)

(Startrec Management)

Firesides musik brukar beskrivas som hardcorepop; popmelodier i botten och över det ett intensivt mangel. Sångaren Kristofer säger själv att det är väl vanlig musik, med sång, gitarr, bas, trummor... och sång. Distade gitarrer ibland, och ibland inte. Att han sa sång två gånger vet jag inte om det berodde på lätt förvirring eller om det var för att sången verkligen är en väldigt stor del av Firesides storhet. Kristofers texter griper mig oerhört starkt. De handlar mest om olycklig kärlek. "Som om det skulle vara något ovanligt och speciellt", kan man invända. Vad som är ovanligt och speciellt är att han lyckas träffa så precis rätt, mitt i hjärtat. Hur vet jag inte, han använder inga avancerade fraser eller så. Men det kanske är just därför. Musiken är melankolisk samtidigt som den är ganska aggressiv, vissa riff är rena rama heavy metal, men det kommer alltid en lättare slinga som för tillbaka musiken på "rätt" spår. Mina favoriter är Not in My Palace på Kilotinsingeln och Left Rustle, dvs de lite lugnare spåren, men Kilotin, Interlace, Circulate, Sucking the Dust och... ja förresten, faktiskt nästan allihop är också riktigt, riktigt bra.

/Sara