Gene - från Fozzie 4, 1995

Gene

Vill egentligen vara cowboys

Har någon missat Gene? I så fall kan denna någon inte ha läst en enda musiktidning, eller annan tidning med nöjessida heller för den delen, på flera månader. Så jag räknar med att de flesta redan läst det mesta om Genes bakgrund och det mesta i övrigt om dem också, men är de kom tillbaka till Stockholm i maj så kunde jag ändå inte låta bli att försöka få en intervju med dem. Favoritmuppar var det i alla fall ingen som frågat dem om än. Den här gången skulle de inte ge så många intervjuer, eftersom de gjorde en hel massa när de var i Sverige i vintras, men jag fick ändå en tid för att prata med gitarristen Steve Mason och trummisen Matt James. Före intervjuerna skulle det vara tid för fotografering, så jag kom till Gino lite före jag skulle göra intervjun. Jag satt på en barstol och blev mer och mer knäckt när jag såg att Steve Mason under hela intervjun han gjorde innan satt och stirrade ut genom ett fönster och såg fullständigt uttråkad ut. Sångaren Martin Rossiter däremot hade lett vänligt mot mig när han gick förbi mig. Åh, varför kunde jag inte få prata med honom istället? Jag hade i och för sig bara 20 minuter på mig, men 20 minuter är rätt lång tid om det blir pinsamt. Deras crew hade kul i alla fall – de satt och stoppade dillkvistar i öronen ("I'm going through a vegetative state right now"), dansade runt med Polygrams representant och skrattade och hade jätteskoj. En som hette Paul dansade fram till mig med Polygram-Åsa och gav mig tips om vad jag skulle prata med Gene om, men jag fick en känsla av att jag inte skulle ta honom på allvar, fast trevlig var han.

Till slut var det min tur, och jag kan nämna redan nu att Steve bara tittade ut genom fönstret ungefär halva tiden. Inte så illa. Vi slog oss ner vid ett bord, och även basisten Kevin Miles var med en stund i början.

Först: vem är Gene, hur kom ni på namnet?

Kevin: - Vi vill egentligen vara cowboys allihop, och vi tyckte det var ett bra cowboynamn.

Steve: - Det var meningen att det skulle vara Genious, men...

Matt: - Det var jag som kom på det. Det går en massa historier om det, men det var bara något som vi alla tyckte lät bra. Det är helt enkelt ett bra manligt namn och inget mer. VI har hittat på en massa historier, men jag tycker det är på tiden att vi är ärliga. Det är bara ett namn, och det är ett bra sådant, och det är allt.

Er bakgrund?

Matt: - Steve och jag hade ett annat band förut och det slutade ganska förfärligt, och kort sagt så blev vi lämnade kvar utan sångare och basist. Och jag kände Kevin, eftersom han råkade bo i lägenheten över min, och efter att vi haft auditions för en massa sångare råkade Steve träffa Martin på The Underworld Club i Camden, och vi var rätt frustrerade då, så Steve gick bara fram till honom för att han såg så cool ut och frågade om han kunde sjunga. Han hade nån sorts karisma, antar jag. Och han frågade hur så, och sen kom han på audition och vi visste inom två–tre minuter att han var den vi letade efter. Han hade en sorts aura omkring sig, och det fanns en gnista i hans ögon... eller nåt... Det var ett slags ödesmöte – och det är så vi träffades och efter det så skrev vi låtar i ett år, vi skrev omkring 25 låtar och sen begav vi oss ut och spelade dem.

Vad tycker ni om att hela tiden bli jämförda med Smiths i alla tidningar – är ni stolta över det eller är det bara tröttsamt?

Matt: - Många Smithsfans gillar Gene. Om de tyckte att vi kopierar Smiths så skulle de inte tillåta det. It's kind of "not done", man kopierar inte band – det är okej att bli influerad av band, men man kopierar dem inte. Om någon verkligen trodde att Martin försöker vara Morrissey eller att någon annan försöker vara som Smiths så skulle de inte köpa våra skivor. Musikaliskt tycker jag inte att vi låter som dem alls. Vi försöker definitivt inte i alla fall. Steve är inte influerad av Johnny Marr, och jag... jag tyckte att Smiths var ett bra band, men om jag satte mig och tänkte "hur skulle jag vilja låta" så skulle det inte vara som Smiths. Martin skriver intelligenta texter och den som senast gjorde det riktigt bra var Morrissey. Men jag har inget emot det.

Varför kallar ni skivan Olympian?

Matt: - Anledningen till det är att det är ett väldigt grandiost namn, ett väldigt stilfullt namn. Låten Olympian på skivan är, tycker jag, en av de bästa låtarna vi någonsin skrivit, och det verkade vara en bra titel för de andra låtarna att ligga under.

Det är en underbar låt, den skulle kunna hålla på i oändlighet.

- Tack så mycket.

Yet trouble has sprung from the pubs and the clubs
We'll see blood soon, when the night's through

- Sleep Well Tonight

Slagsmålet i videon till Sleep Well Tonight – var det iscensatt?

Matt: - Det är ett tungt ämne – den handlar om småstadsvåld. Vi började göra en dokumentär video, och filmade under en hel dag, en ordinär lördag i England; du vet, man vaknar, går och handlar, äter middag, går ut och börjar dricka, och sen vill vi se hur folk reagerar efter 5–6 glas öl. Vi filmade en hel dag och sedan skulle vi sätta ihop det till en 3 1/2-minuters video till Sleep Well Tonight. Så råkade vi filma några hemska händelser – vi fick med människor med blod överallt – det fick oss att inse hur barbarisk en liten engelsk stad faktiskt kan vara. Det är ungefär vad som hände.

Såg de att ni filmade?

- Nej, vi var inte så nära, och vi var lite gömda. Vi har gjort en ny video nu. Den första videon visades egentligen inte så mycket... Vi tycker den är jättebra, den är precis som vi ville ha den. Men den nya har vi gjort för USA, fast den kanske visas i Europa också – vi trodde inte att den första skulle fungera riktigt för en amerikansk publik.

Hur går det för er utanför Europa?

- Vi får mycket brev från USA, trots att skivan inte släppts där än, den finns bara importerad. Skivan släpps i juni. I Japan har vi sålt rätt mycket skivor, och i Thailand har vi sålt en del också. I Australien med. Vi skall till Australien nästa år. I år skall vi vara en del i USA, det kommer ta lång tid att slå igenom där, så vi måste lägga ner mycket tid på det. Det är ju så stort, och det är ett väldigt viktigt land med så stort inflytande på resten av världen, so... off to America we will go!

Har ni varit ute på turné länge nu?

- Vi har gjort en omfattande turné i Europa. Nu har vi varit ute i 3 1/2 veckor i sträck – det är en ganska lång tid att vara hemifrån, ibland längtar man hem.

Är det värt allt, eller tröttnar man?

- Det är värt det – jag menar, att göra det vi gör på heltid – när man velat göra något hela sitt liv, och nu får göra det så kan man stå ut med mycket mer än vad vi får stå ut med. Men jo, vi blir väl trötta, men jag tror att man tröttnar på vilket jobb som helst, men jag har aldrig varit så trött att jag velat lägga av. Det har aldrig blivit så illa – man blir fysiskt trött bara.

Favoritmuppar?

Matt: - Gonzo kanske. Han är jättebra!

Steve: - Jag kommer inte ihåg Mupparna. Jag har ingen favoritmupp för jag tittade aldrig på Mupparna. Den ende jag kommer ihåg är Kermit.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Matt: - Jag har ingen direkt favoritfråga. Jag föredrar nog att bli förvånad. Jag tänker aldrig "oh, vilken fråga skulle jag vilja få nu?". Men ibland, som när vi var i USA så frågade folk oss om musikaliska influenser och sådant. De hade märkt saker som inga journalister märkt förut, och vi gjorde några jättebra intervjuer som liksom gick in på djupet om våra låtars rötter. Sådana frågor är roliga eftersom vi skriver musiken, vi skriver inte texterna (Matt och Steve gör ofta intervjuer ihop).

Kvällens spelning var väldigt bra – Matt har rätt i att Martin Rossiter är väldigt karismatisk, och är Steve Mason influerad av någon så är det Paul Weller, åtminstone scenmässigt.

Kungörelse:

I Fozzie #2 fanns en s.k. Mina Vänner-sida som det påstods att Genes gitarrist Steve Mason fyllt i. Härmed kungöres dels att det inte är han som fyllt i de, och dels att Mattias Axelsson på fanzinet Popangelov är ett kräk. M Axelsson skulle nämligen be någon i Gene fylla i en Mina Vänner-sida, som jag gjort, när han intervjuade dem för Popangelovs räkning när de spelade i Stockholm 25/1-95. Dagen efter lämnade han papperet till mig och sade att Steve Mason fyllt i det, och jag hade ingen som helst anledning att tro att så inte var fallet. När jag själv intervjuade Steve Mason och Matt James i Gene 17/5-95 visade det sig dock att det inte alls var Steve Mason som fyllt i det. Steve blev inte alls glad – härav denna kungörelse. Hur någon (läs M Axelsson) kunde vara så lumpen och lura mig och inte tala om för mig att han ljugit innan tidningen färdigställdes, är för mig en fullständig gåta. Han tänker tydligen inte be om ursäkt, och eftersom jag är Fozzies ansvariga utgivare ber jag härmed om ursäkt för att mina läsare blivit vilseledda.

(Red. 2018: jag hämnades lite senare genom att, på film-manér, hälla ett glas isvatten över Mattias. Det var kul.)