Ray Wonder - från Fozzie 5, 1995

Ray Wonder

Mysko killar

När jag virrade runt i Hultsfred såg jag plötsligt en person jag kände igen – Henrik Andersson, sångare och gitarrist i Ray Wonder. Jag tänkte snabbt – skulle jag gå och be om en intervju, trots att jag inte alls var förberedd? Ja, de är ju bra, och min kompis Magnus Kvist (känd från New Kind of Kick och SA) som jag var där med, känner dem lite grann, han kan hjälpa mig. Det visade sig att nästan hela bandet var på plats (bara trummisen Per Helin fattades), så Henrik, Ludvig Böss (gitarr och piano), Toft Stade (bas), Magnus och jag gick och satte oss på fotbollsplanen bakom backstageområdet, så långt bort vi kunde komma, för att försöka undvika att höra så mycket av Pantera eller Räserbajs eller vem det nu var som manglade på så hejdlöst en bit bort. De hördes rätt bra ändå kan jag säga.

Vi började med att prata om Ray Wonders bakgrund.

- Skivomslaget till Superwonder – det är början.

Omslaget till detta Ray Wonders andra alster föreställer en gravid mage (vari Toft ligger). Deras första skiva heter Hurray och våren 1995 kom deras tredje skiva Get Back Inside (alla på North of No South).

Henrik fortsatte: - Vi började klockan 16.15 en onsdag i december -93. 16 minuter över fyra pratade vi om att vi skulle gå in och jamma lite; jag, Per och Toft, och så gjorde vi det.

Hur kommer du ihåg tidpunkten så exakt?

- Det är sånt där, som när man föddes; man har ju frågat sin morsa. Och jag frågade Ray Wonder som var närvarande i det här ögonblicket. Och sen så jammade vi och så hoppades jag att det skulle bli en fortsättning på det, och det blev det. Sen träffade vi Ludvig på ett café och så gjorde vi en spelning och sen gjorde vi en till och en till och sen tänkte vi "eftersom vi alla skall flytta från den här staden (Umeå) så kanske vi skall dokumentera det här - ja, vi åker in i studion en dag och gör en inspelning på låtarna!" Så då spelade vi in alla 13 låtar som fanns och så blev det Hurray. Vi hade funnits i två månader tror jag.

Sedan var det ingen som flyttade från Umeå ändå så de har fortsatt och i höst skall de, som många andra svenska band nu för tiden, åka till Japan, tillsammans med bolagskamraterna Pinko Pinko och spela i Tokyo, Osaka och Nagoya.

Inspelningen av Hurray hade de för övrigt planerat att finansiera med trisslottsvinster. De fick ett gage, på 2 500:- som de köpte trisslotter för... men de vann ingenting. Så de hade bara råd att spela in under en dag, men det gick ju bra ändå.

Vem eller vad är Ray Wonder?

Ludvig: - Det är Stevies tondöve bror. Nä, jag vet inte...

Toft: - Han är snäll i alla fall – han är jättesnäll och känslosam och ledsen. Han är rätt deprimerad, hans flickvän bor långt bort...

Ludvig: - Men han är glad att han har en flickvän, samtidigt. Det är liksom lite det – en bitterljuv kille.

- Han tycker om roliga saker och tycker inte om... tråkiga.

Ludvig: - Om vi alla fyra vore födda i samma mage av samma mamma så skulle vi förmodligen blivit Ray Wonder. En j-t schizad och splittrad kille. Men snäll alltså, hela tiden.

Henrik: - Han är ett litet under.

Ludvig: - Ja, han är ett litet under. Att man kan leva med så många personligheter, det är fantastiskt.

På tal om splittrad så är alla i Ray Wonder med i andra band också; Henrik är med i både Urban Turban och Projektor 7 (och har varit med i Komeda), Toft är med i Shredhead, Per i Puffin och Ludvig har för tillfället tagit över för sin bror i Scents.

Toft: - Det är väldigt svårt att beskriva musiklivet i Umeå, eftersom alla känner alla och spelar med alla.

Ludvig: - Begränsat antal musiker och begränsat antal replokaler. Det är liksom lätt att börja nya band med samma människor som man träffar hela tiden.

Han fortsatte: - Vi pratade om det här för några dagar sedan – vi har haft mycket splittring på grund av att vi har hållt på med annat, men nu har vi kommit fram till att alla vill spela jättemycket med Ray, och få tillbaka den känslan som vi hade för Ray. Det är lite löjligt att säga kanske; "vi mot dem" – men vi är med dem också samtidigt. Men ändå.

Henrik satt under intervjuns gång och tittade i Fozzie nr 4, och efter han läst min recension av Get Back Inside, där jag skrev att skivan är söt men lite mysko, sa han att han gärna ville ställa lite frågor till mig: - Lite mysko?

Det är mycket trixiga grejer tycker jag – mer än på Hurray. Det hörs att ni är duktiga musiker, ni gör...

Henrik: - Men det är bara bluff. Vi är inte duktiga musiker.

Det låter som att ni är det.

- Men vi är inte det.

Ludvig: - Vi tror att vi kan, och så gör vi det... Allvarligt talat så är vi inte särskilt duktiga musiker. Vi kanske väldigt gärna vill vara eller nåt sånt.

Toft: - Henrik började ju sjunga när han började med Ray Wonder.

Henrik: - Per började spela trummor.

Ludvig: - Och jag började spela piano. Jag kan bara säga för mig själv, men jag känner så här att... jag vet att jag inte kan spela piano, men när jag spelar Ray-låtarna, så känner jag att jag är j-t duktig. Förstår du vad jag menar? Jag kan ju bara spela de låtarna... jag får ha lappar på tangenterna när vi övar...

Henrik: - Han ser pianotangenterna som berg! Det är sant, han har berättat det här för mig. För jag sa "vi måste göra nåt system här – det här är ett A-moll", "Ja, men jag kan inte tänka så! Det här är som berg för mig... det fungerar som ett landskap va... (Ludvig skrattar) Man går till olika träd, eller man trycker på olika punkter sådär."

Ludvig: - Om jag skall komma ihåg ett telefonnummer så relaterar jag till vad jag såg i det rummet – "det fanns tre dörrar i det rummet, och två personer; 32..." Lite konstigt baserat minne, och det är precis som med pianot. #De är lite högre..." och sen så när man kommer till mitten så känns det som att det går ner för att det blir ljust... Så jag tror att jag är duktig, men det visar sig att jag kan faktiskt inte.

Henrik: - Och mina texter, det är egentligen inte engelska ord, utan det är olika djur som jag säger bara (Ludvig skrattar) – olika långa stavelser. Som t.ex. första låten, Out of Track, jag säger egentligen "elefant" hela texten. Fast på olika sätt. Blåa, gröna, lila.

Magnus: - Jag tycker du ljuger!

Henrik: - Jag tycker det här är kul. Nä, okej, jag skojade.

Okej... är du lite putt över min recension?

Henrik: - Nej, det är jag inte alls, jag ville bara...

Men ni måste väl hålla med om att den är lite mer komplicerad än Hurray?

Henrik: - Jo, det är ju inte ens samma... samma nånting.

Ludvig: - Jo, det är det, men på nåt sätt så... jag tycker alla recensioner vi har fått har varit "men... men vad är det som händer? Det här var mysko." "Öh... Det här var bra, men vad f-n är det som händer?" Jag vet inte, men...

Henrik: - Den slutsats man kan dra av den övriga världen som har lyssnat på den här skivan, så kan man ju faktiskt se att den här branschen är helt sjuk. Sen om man tycker om oss eller inte, det har inte med den saken att göra, men branschen är sjuk. Och att SA inte vet nånting. De får gärna tycka att vår skiva är 2 1/2, men om man inte tycker att Trio Lligos skiva är bra, om man sätter 1 1/2 på Shredhead, när det är tre stycken NONS-skivor som jag sådär "äntligen, nu står NONS på sin topp, nu kommer det börja sjunga i Sverige – äntligen!" Och det går bättre och bättre för skivbolaget, och så kommer vi och gör den här jättebra skivan, och så allting bara... SA sitter som i ett...

Toft avbröt den allt mer förtvivlade Henrik: - Henrik! Henrik! SA är en poptidning, det här är... Trio Lligo är ju inte egentligen pop.

Henrik: - Jag menar bara det! De kommer bli överkörda – f-n också!

Han lät verkligen oerhört besviken på hela världen, och fortsatte: - Det spelar väl ingen roll vad man kallar det, pop eller inte. Antingen ger det nån nånting eller så gör det inte det. Och om det gör det, då skall man väl tycka att det är bra? Och om man är trött på musik skall man väl sluta skriva om det. Tycker jag.

Ludvig: - Den nya skivan vi har gjort tycker jag är klart det bästa vi har gjort. Jag tycker verkligen det är otroligt... textmässigt, arrangemangsmässigt och musikmässigt, och vi har haft mer tid i studion, det känns som att vi är på rätt väg ­– och sen när man får såna där recensioner och vi inte har fått nånting från de riktigt stora tidningarna, så är det klart man blir sådär "jaha, det kanske det är...", men samtidigt kan jag förstå reaktionerna också. Från Hurray har det gått så kort tid, och vi har gjort två skivor till, så det är klart att om man inte spelar i bandet så är det kanske inte så j-a lätt att hänga med i vad som händer och varför det låter som det gör. Det kan jag förstå.

Henrik: - Det är ju bättre än Roxette, som säger "nu skall vi förändra allt i vårat sound" och så låter det exakt likadant.

Ludvig: - Vi spelar de här låtarna och repar dem och hinner bli ett med låtarna, men människor som köper våran skiva, de får först en skiva och sen efter 6 månader så får de en skiva till och de gillar kanske den första...

Henrik (lätt indignerad fortfarande): - Varför låter inte Ramones likadant som de gjorde för 10 år sen?
Ludvig: - Men du fattar vad jag menar...

Henrik: - Det är ett dåligt skämt! Alltså, h-e vad roligt, om jag var lyssnare, så kommer det ett band som gör en sån där grungeskiva som första skiva; jätteglad och jättemycket energi, och så sen nästa skiva är lite mörkare, fast det är samma sak, fast lite mörkare, lite tyngre. Sen kommer världens dammfria, producerad nästan... nä, inte fullt så, men att det hela tiden rör på sig, att man aldrig vet vad som kan hända. Roligt.

Ludvig: - Ja, jag tycker också det, men jag tror det är skillnad med oss – vi spelar ju faktiskt in alla våra nya försök, till skivor. Hade vi varit ett normalt band så hade vi gjort Hurray, och inte gett ut de andra skivorna (som är mini-CD:s), och sen hade vi gjort en fullängdare och kanske släppt en singel på den ­– men nu spelar vi in alla våra utvecklingsfaser till skivor, och det är klart man kan få olika reaktioner då. Men vi känner ju hela tiden att "här är vi nu, och det är j-t bra". När vi gjorde Superwonder så var de de bästa låtarna vi hade då, och nu tyckte vi att det här nya var det bästa vi hade, och nästa kommer vi också tycka är det bästa.

Men Henrik, om det är nån som tycker att ett band har gjort nästan den perfekta skivan, som man tycker är helt fantastisk, och sen på nästa skiva så har de ändrat sig – då kanske det inte är lika kul längre. Även om bandet tycker det, så är det ju inte så konstigt om inte alla tycker det.

Henrik: - Nä. Det kan jag ju inte säga nej till. Det är ju roligt om folk tycker om det. Sen är det ju tråkigt om folk inte förstår det – för mig känns det som att, faktiskt, vi ligger nånstans före... trenden, eller att vi är nånstans... inte vet jag. Det känns så konstigt att du inte... att folk inte tycker att det är fantastiskt, därför att det känns fantastiskt.

Jag tycker att nya skivan blir bättre efter ett tag, medan Hurray fastnade fortare.

Henrik: - Ja, men det är bra tycker jag. Det skall ta tid. Det är ju det bästa, när det tar tid.

Toft: - Vi har inte ens hunnit hitta nån riktig identitet än, det har väl lite med det att göra.

Ludvig: - Jo, det har vi ju, men den är inte fullvuxen än. Jag tror att det helt enkelt kan vara svårt att hänga med, för gör man tre skivor på ett och ett halvt år, det är f-n mycket alltså.

Henrik: - Jag tycker bara vi är otroligt bra. Vi vet aldrig vad som kommer att hända.

Toft: - Olika skivor med grupper man tycker om är alltid olika bra, en del är nästan dåliga, men ändå... äh, nu kommer jag inte på några riktigt bra exempel.

Henrik: - Jag tycker det är jättebra att folk tycker det är mysko! För att om man tycker att nånting är mysko så innebär det att man måste ta sig en tankeställare. "Vad underligt att de har förändrats så", eller inte vet jag, man kanske tänker nåt i alla fall, och det tycker jag är bra. Sen om man tycker det är tråkigt, det är en annan sak. För om man inte får ut nånting av det, då har man ju ingen användning för det. Men "mysko" är positivt för mig.

Ludvig: - Ja, det är positivt.

Toft: - Jag tror att ordet mysko har en positiv laddning för alla i Ray Wonder.

- Det är rätt många av oss som lyssnar på rätt mysko musik kanske. Mysko är en komplimang.

Ludvig: - Vi är mysko killar helt enkelt. Har man en tidning som Fozzie har man väl lyssnat på lite mysko musik i alla fall, man lyssnar ju inte på...

Magnus: - Man startar ju inte Fozzie om man inte...

Ludvig: - ... om man inte är mysko.

Magnus: - Man känner inget behov av att starta en tidning om man lyssnar på Trackslistan.

Toft: - Men mysko och mysko, det finns ju Einstürzende Neubauten...

Ludvig: - Den Fozzie jag känner, från Mupparna va, han är mysko!

Magnus: - Jag har aldrig någonsin sett ett mainstreamfanzine. Det skulle vara rätt fränt, men det ligger inte i sakens natur att det skall finnas sådana saker.

Ludvig: - More Music är i stort sett ett mainstreamfanzine.

Magnus: - Men haken är att så fort det är mainstream så ser man det inte som fanzine längre.

Ludvig: - Det är en hake jag gillar.

Vi diskuterade att stora tidningar negligerar små skivbolags utgivningar, och Ludvig sa:

- Om man kom från Brasilien till Sverige och var här en månad, så skulle man tro att det fanns 10 band i Sverige om man läste tidningarna; det fanns kent, det fanns Cardigans, det fanns... bla bla. Det finns ju så oerhört mycket mer som tidningarna inte vill skriva om, och jag förstår inte det, för journalistik måste ju ta reda på... det är ju kultur liksom. Oavsett om man tycker om det eller om det är duktigt, jag tycker man skall ge allting en chans, för så fort man ger nånting en chans så är det inspiration för dem. Det är oerhört mycket bättre. För skriver man ner ett band som gör en demo, så lägger de förmodligen av, eller så blir de j-t arga och blir så frustrerade att det blir skitdåligt. Det är väldigt ovanligt att frustrationen leder till nånting bra. – Det är därför jag tycker väldigt mycket om fanzines. De är de enda som skriver om sån musik som jag är intresserad av, som jag vill veta saker om. Jag skiter i vad kent gör, eller vad de tycker om för kräftor...

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Toft: - Vad är meningen med livet? Ha ha ha! Nä, det får bli nån gång när jag är riktigt j-a full.

Ludvig: - Jag har faktiskt ingen aning.

Henrik: - Fråga om ni är stolta över skivan.

Är ni det?

Henrik: - Jättestolta! Det lät nästan som att vi var tveksamma förut.

Nej då.

Toft: - Hur kan det komma sig att du ser så bra ut och är så snäll och så intelligent och alltid så bra? Nej, det är ingen bra fråga.

Henrik: - Hur kan det komma sig att eran nästa skiva kommer bli den bästa i hela världen? Därför!

Toft: - Nej, bästa frågan är ju varför! Varför är eran skiva... Och bästa svaret är därför!

Ludvig: - Jag vet, nu kom jag på det! Nina (hans flickvän, ni vet hon i Cardigans) frågar mig: "Vill du gifta dig med mig?" Det hade varit king. Helt seriöst, det hade varit så... Då hade jag sagt: "Ja."

Skall jag spela upp det här för henne?

- Definitivt.

Magnus: - Får jag ställa sista frågan?

Okej.

- Vilka är era favoritmuppar?

Toft: - Kakmonstret! Nej, det är ju Sesame Street.

Det är helt okej.

Toft: - Nej, i så fall är det Bert, i Ernie och Bert. Sur-Bert. Det var exakt likadant som det var med mig och brorsan när vi var små! Jag var alltid sur på honom för nånting och han var sådär "Du, du, hur gör man, du, du?"

Ludvig: - Då är jag Ernie då, så var det mellan mig och min bror.

Henrik: - Vilka är Mupparna? Nä, jag skojar.

Toft: - Och så den där kaptenen i Pigs in Space, vad han nu hette. Och han med avlångt huvud och munnen som gick inåt så här...

Labbassistenten, Beaker.

Henrik: - Svenske Kocken, eller saxofonisten. Nej, det är Animal, för han är faktiskt kul, även fast han är löjlig.

Sedan var det dags att gå och se fler bra konserter. Senare på kvällen träffade jag Ludvig och Nina, och han hade berättat vad han ville att hon skall fråga, så vi får väl se...

Recension från nr 3:

Ray Wonder: Get Back Inside

(North of No South)

Jag har alldeles nyss upptäckt hur bra Ray Wonders första skiva Hurray är. Det här är inte lika bra. Den här 7-spårsskivan är full av mysko instrument, melodislingor, taktbyten och ljud. Tillsammans med Henrik Anderssons mycket speciella röst ger skivan ett lite lustigt intryck. Å andra sidan är Hurray jättejättebra, så det är inte så konstigt att Get Back Inside inte når riktigt lika högt, men den når väl sisådär 2/3 så högt, ungefär. Låten Tender, som handlar om kärlek till sin tandläkare är väldigt söt, och Out of Track är också söt. Jag tycker att den här skivan är sammanfattningsvis just lite söt, men samtidigt lite mysko.

/Sara