Salt - från Fozzie 5, 1995

Salt

Lite luriga

Nina Ramsby, sång och gitarr

Jim Tegman, trummor

Daniel Ewerman, bas

Myt 1: Salt fick skivkontrakt genom att lura en svensk popjournalist.

Sanning: Ja, Salt lurade Andres Lokko, men det var inte därför de fick skivkontrakt. Vad som hände var att bandet, som då hette God Damn Carneval, bad en kompis till Daniels syster, som bor i London, att ringa upp Andres Lokko och utge sig för att komma från det hippa skivbolaget Wiiija. Hon sa att hon fått en demo av ett band från Stockholm som hette God Damn Carneval, och frågade honom om han kände till dem, om de var kända i Stockholm, vad de hade för publik, vad de hade för image, om de spelade ofta osv. Han sa att visst kände han till dem, men visste inte mycket om dem. Enligt Nina kunde han inte känt till dem, för de hade vid detta tillfälle bara spelat på ett enda ställe i Stockholm, på ett litet ställe där det bara brukar spela bluesband, och ingen annan än bandets kompisar kände till dem. Ungefär två veckor senare hade de en spelning i Stockholm, dit Lokko kom, och påstod att "ni har skivkontrakt med Wiiija om ni vill". Något skivkontrakt hade det givetvis inte varit tal om, eftersom hon inte hade något med skivbolaget att göra egentligen. Kontraktet med MVG fick de ungefär ett år senare.

Myt 2: Salt får ut en massa pengar från Island Records utan att göra någonting.

Sanning: Ja, de får ut pengar från Island, men inte som lön utan arbete. Vad de får är förskott på sina framtida intäkter. De har nämlligen inte tid att ha jobb vid sidan av musiken nu.

I Sverige ligger Salt på MVG, men för sin utlandslansering har de skrivit på för Island, efter ett otal antal showcasespelningar för en massa utländska bolag, som alla kom och sade saker som "på vårt bolag är vi som en familj, kom till oss, så blir allting jättebra". Men av de tre–fyra bolag som blev kvar och lade bud så valde de Island, med MVG:s välsignelse. Bandet fick åka ner till England och hälsa på alla som jobbar på hela kontoret, från städare till högste chefen, och de flesta visste vilka de var, hade hört dem och tyckte om deras musik, så de litar på att Island kommer vilja göra ett bra jobb. De skall lanseras i i stort sett hela världen, först i USA, sedan i England och övriga Europa, med hjälp av en singel med Bluster (från skivan Auscultate) som huvudspår, sedan en singel till och strax efter den hela skivan. Just nu håller de på och skriver och repar in nytt material, som kommer på skiva nästa höst.

Namnet Salt, har ni några "baktankar" med det?

- Inga som helst.

Nina: - Det är kort och koncist. Det förra, God Damn Carneval, missförstods hela tiden.

Daniel: - När vi började spela, så var det inte den musiken vi håller på med idag, så vi ville starta nåt nytt, för nu gör vi det vi vill, nu har vi hittat...

Vad har ni för influenser?

Nina: - Allting man har lyssnat på tror jag är influenser, omedvetet. Fast ibland när vi börjat på en låt, så tycker jag att det låter som nåt, Jim kanske tycker nåt annat, och Daniel nåt annat – oftast är det så.

PJ Harvey? Jag tycker din röst är lite lik hennes ibland.

Nina: - Jaså?

Framför allt i Impro.

- Ja, det är mycket möjligt, men det är så mycket konstiga ljud i micken, det var bara en improvisation, det är därför den heter Impro. Micken var så dålig. Alltså jag menar inte att hon sjunger dåligt... men hon har distad och lite dov sång. Skränig.

Jim: - Jag kan tänka mig att stämningarna i Ninas sång är lite PJ Harvey.

Nina: - Fraseringarna kan jag höra på några låtar.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Jim: - Hur det känns att vara ensam tjej i ett band med bara killar.

Nina: - Det skulle vara kul att svara på.

Det har du aldrig fått förut va?

- Aaaldrig.

Daniel: - Om det är svårt att snacka känslor med killar.

Jim: - Om det är svårt att vara ensam trummis i ett band.

Det måste kännas jobbigt. Är det svårt?

- Man klarar av det i alla fall. Man har ju lärt sig under åren...

Daniel: - Det går ju inte snacka känslor med gitarrister och basister.

Artister har också känslor, läste jag i en gammal Okej härom dagen.

- Det står på våran rider från vårt bokningsbolag, det står att arrangörerna skall veta att vi också är människor.

Jag har läst i Expressen att ni hellre står i en sandlåda med tre dagisbarn än slår sönder gitarrer.

Jim: - Det var jag som sa det. Det stämmer ju.

Nina: - Javisst.

Jim: - Jag skulle liksom slå sönder en gitarr om man nån gång känner för att göra det, men inte av ren sådär... ritual – att efter varje spelning skall vi slå sönder en gitarr.

Jag skulle få ångest – den kostar ju pengar, och man tycker ju om den.

Jim: - Nån har gjort den, och det finns folk som vill ha den, det är liksom det. Jag har i och för sig lust att slå sönder mina trummor, och det kommer jag nog göra snart – de är så dåliga, de är under all kritik...

Daniel: - Väckarklockor är kul att slå sönder.

Angående ensam tjej och sådär, har ni blivit jämförda med t.ex. Souls?

- Jaa!

Jim: - Nä, för f-n, aldrig... Inte PJ Harvey heller.

Nina: - Hole, eller vad f-n som helst.

Honey Is Cool?

Nina: - Nä, faktiskt inte.

Jim: - Vi tycker de är jättebra. Men Mireille Mathieau är det vanligt att vi jämförs med, det är konstigt.

Va?

- Nää.

Vilket är bästa bandet i världen?

- Fireside.

Jim: - När jag var yngre var Kiss bästa bandet i världen, men det är det ju inte idag.

Nina: - Blithe är jättebra. Fast bästa bandet i världen...

Daniel: - Jag tror inte det går att säga bästa bandet i världen, det går inte ranka band.

Nina: - Red House Painters, Björk. Björk är fruktansvärt bra. Björk är det bästa bandet i världen.

Daniel: - Just nu skulle jag vilja lyssna på Kristin Hersh-skivan.

Jim: - Jag skulle vilja lyssna på den där Afghan Whigs-låten vi hörde igår, som jag inte vet vad den heter.

När kom er första singel?

- I januari.

Hur kom det sig att ni fick spela på Hultsfred förra året då?

Nina: - Precis som att Honey Is Cool fick göra en spelning i år. På den scenen (Stora Dans) är det ju mycket nya band, demoband, blandat med såna som har gjort skivor också i och för sig. Vi var redan signade av MVG, det kanske var det... "i ropet" eller nåt sånt där.

Vem har gjort statyetterna i skivhäftet?

Daniel: - Det är en kille som går på Konstfack, Pontus Lindvall. Jag går på Industridesign, och så hade vi Färg och Form ihop, och så höll han på att göra dem, och så tyckte jag att "de där skall vi ha på vårt omslag".

Dockhusmöblerna?

Jim: - Det är Ninas gamla dockhus...

Nina: - ... som vi sitter i. Skall jag berätta hur det gick till? Vi fick käka varsitt litet piller, en centimeter i diameter ungefär. Sen när vi blivit sådär små och vi hade tagit färdigt bilderna så fick vi käka så här stort piller, som en fotboll ungefär. Det var jättejobbigt, vi ångrade oss. Sen blev vi stora igen.

Daniel: - Jag fick för mycket piller, det var därför jag blev så stor.

Vem skulle ni ge er sista Rollokola?

Jim: - Jag skulle ge den till Nina.

Nina: - Tack Jim. Jag vet inte. Till mamma.

Daniel (?): - Chirac. Han behöver j-t mycket kolor.

Jim: - Han behöver mamma. Jag tror han behöver lite kärlek faktiskt. Jag tror inte man skall vara arg mot honom, man skall nog ge honom en stor kram istället. Han behöver en bamsekram.

Daniel: - Skicka pepparkakor till honom.

Favoritmuppar?

Nina: - Gonzo.

Jim: - Jag kan inte säga Animal, det kan jag ju inte göra.

Det är okej, det är många trummisar som säger Animal.

Jim: - Ja, jag tror nog han är den största förebilden för många trummisar. När alla kollade på Mupparna så blev det plötsligt j-t häftigt att spela trummor. Alla i hela familjen tyckte Animal var roligast, och då ville man bli trummis – jag tror faktiskt det!

Daniel: - Blissfuls trummis är väldigt lik! Han är helt galen, helt vild!

Jim: - Han är en riktig stjärna. Själv ser jag ut som en slagt ABF-kvällskurstrummis när jag spelar.

Till sist vill Salt gärna hälsa till Blithe.