Cinnamon
I popens kryddhylla
Stora Dans-scenen
Hultsfred kl 14.30 fredag 11 augusti 1995:
Cinnamon spelar, och lilla späda Frida Diesen stirrar
intensivt på publiken och viftar med armarna, och bandet förvandlar låtar som
på skiva är spröda och sköra till rena röjpopen. Jag hade aldrig väntat mig att
Cinnamon skulle kunna vara så ösiga.
På backstageområdet tre och en halv timmar senare spelar de
igen, denna gång akustiskt. Frida viftar fortfarande med armarna men den här
gången låter musiken mer som jag väntat mig. Hon tittar även den här gången
intensivt på publiken, fast nu består den mest av coola journalister med
solglasögon, som inte är så mottagliga.
När jag dagen efter träffar Frida, Jiri A Novak och Björn
Öqvist (som är resten av Cinnamon) på fotbollsplanen är de fortfarande
förundrade över backstagespelningen.
- Vilken märklig tillställning igår, säger Jiri. - Eller
hur? Det var sådär jättekonstigt. Alla satt där på gräsmattan och...
Det var väl lite
gemytligt.
- Nej, det var inte det! hojtar Björn. - Man hade kunnat
skära luften i små tärningar.
Frida fortsätter: - Alla liksom verkligen rynkade på
ögonbrynen, sådär "hmmm... vad tror de att de är? Hmmm..."
Jiri: - "Varför avbryter de vår krökfest backstage?
Sätt på en platta med Stooges".
Man kanske mest skall
gå omkring och vara cool backstage, och tycka att "det där var väl okej,
men jag har hört det förr"...
Frida: - Ja, det verkar som så.
Jiri: - Jag förstår inte varför man sysslar med det
(musikjournalistik) när... det verkar som att många journalister är besvärade
av att... övervaka. Men byt inriktning då. Gå och gör... jag vet inte vad. Skriv
om landstingsnedskärningar eller nånting, om ni tycker det är så fruktansvärt
tråkigt, för det finns ju folk som är genuint intresserade av musik och som är
fantaster, som aldrig får en chans, för att de där sitter och inte släpper fram
dem.
Och gnäller, för de
fått för sig att man skall klaga på allt.
- Ja, det är lite sådär svensk attityd; att man skall klaga
hela tiden, och...
Frida lade till: - ... man skall inte tro att man är något.
Jiri fortsatte: - Först skall man inte som band tro att man
är nåt, "bättre än vi" liksom, och sen när man når en position så
klagar man, och inser inte att det faktiskt är väldigt priviligierat att stå
där eller att skriva och få folk att läsa det man skriver, och kanske bli
influerade.
Frida: - Det är alltid kul att träffa folk som verkligen är
intresserade, av nya saker.
Jiri: - Jag tycker det är jättebra att det finns fanzines.
Jiri: - Jag tycker det är jättebra att det finns fanzines.
Foto: Irmelie Krekin
Innan vi går djupare in på Cinnamons åsikter skall lite
nämnas om deras bakgrund. 1992 träffades Frida och Jiri och Frida började
sjunga i hans dåvarande band, och de började göra låtar tillsammans. Efter ett
tag splittrades det bandet och Jiri och Frida fick skivkontrakt med Snap
(nuvarande Soap) -93. Då tog de med Jiris vän Björn, som precis hade slutat med
sitt gamla band, och så bildades Cinnamon. När de spelar live har de som
kompmusiker med sig basisten Magnus Karnock och trummisen Krister Svensson.
I maj -95 kom debut-EP:n Vox, med svävande melankolisk musik, och i augusti kom fullängdaren
Summer Meditation. Skivan är
inspelad i Fridas etta på 32 kvadrat i Stockholm, och de har producerat det
allra mesta själva. Det tog sin lilla tid, för att få rätt ljud fick de mixtra
och bygga en massa. Frida berättar att de bl.a. byggde små hyddor av madrasser
som de satte förstärkare i. De provade en hel hög med olika producenter, men
ingen förstod hur de ville ha sin musik – de flesta ansåg att de med sina många
år i branschen minsann visste mycket bättre hur saker och ting skulle vara, så
till slut gav de upp och producerade själva. Det lilla de behövde hjälp med,
mest mixning, ordnade Graham Lewis, som de kom i kontakt med genom Soap. Han
var basist i 80-talsbandet Wire, Elasticas främsta förebild, och han producerar
numera mest technoband.
Varför heter ni
Cinnamon?
Frida: - Ett tag så hade vi inget namn alls. Men en gång när
vi spelade ute så kom en tjej fram och sa att vi lät som att vi skulle heta
Ginger, så vi började fundera på det, och kom på att det fanns ett band som
hette Ginger, men så kom det in kryddor i bilden, och jag föreslog Cinnamon. Jag
tycker det är ett fint ord, med ganska bra betydelse, jag tycker om kanel. Jag
tycker om kanelbullar, kaneltuggummin...
Genom kaneltuggummin kom vi in på ämnet amerikanskt godis,
eftersom kanelgodis är vanligt i USA, men väldigt ovanligt i Sverige. Det finns
nämligen en amerikansk mataffär på Odengatan i Stockholm, där de säljer
kaneltuggummin, Jello, goda marshmallows... Även marshmallowfluff, som man kan
ha på mackor (!) och minimarshmallows som man kan ha i varm choklad... Mmmm...
Vad vill Cinnamon?
Frida skrattade och Jiri började ursäkta sig för att de
fanns, men så skärpte de sig och Frida sa:
- Att man börjar med musik är väl för att man vill uttrycka
sig på nåt sätt. Allt måste komma ut nånstans liksom.
Jiri: - Man tycker att man har nånting att säga. Det är i
alla fall det grundläggande för varför jag startade.
Frida: - Ibland tror man att man vet precis vad man vill
säga, ibland så vet man inte det, och då kanske man försöker beskriva det. Om
man känner sig förvirrad.
Jiri: - Terapi. På allvar alltså.
Frida: - Men jag vill ha kul också!
Jiri: - Joo. Jag tycker det är... det tar på krafterna – att
säga något, man blir helt tom efteråt.
Man lämnar ut sig
själv.
Jiri: - Det är jobbigt ibland.
Björn: - Fast om man väger alla påfrestningar och allt det
jobbiga mot de gånger då allting stämmer och känns bra och rätt, allt är kul,
och man håller i skivan... det goda, det bra tar ju över, det är ju starkare.
Vad händer framöver?
Björn: - Nån slags turné skall vi göra.
Frida: - Vi får se hur det går för skivan och sådär. Men det
blir lite spelningar i alla fall.
Jiri: - Samtidigt kan jag inte se Cinnamon som ett rockband
som drar på turné land och rike runt i en månad och spelar på alla klubbar.
Våran musik är ganska stämningsfull, även om vi rockar till det ibland live...
Ja, ni var ösigare än
väntat igår.
Jiri: - Men jag tror inte liksom vi är det rätta
turnébandet.
Frida skrattade lite: - Nä, vi lever nog inte riktigt upp
till rock'n'rollmyten. Men man blir nästan tvungen att göra det när man är på
festival, för vi sover ju i tält och sådär. Man känner sig lite sliten och
skitig. Det blir lite rock'n'roll i alla fall, vare sig man vill eller inte.
Cinnamon kommer lanseras utomlands också, dels i Japan och
övriga Asien, som alla Soapband, och så har stora bolag i USA visat intresse
också, men inget är klart än.
Vilken fråga skulle
ni helst vilja svara på?
Frida: - Jag har tänkt på det där när jag har läst Fozzie,
jag har ju förstått att det är en standardfråga, men jag har glömt bort det jag
har kommit på. Vilken kaka bakar du bäst? Det var ingen kul fråga... men det är
cheesecake.
Jiri: - Varför spelar ni på festivaler?
Och vad skulle du
svara?
- Jag vet inte. Det är märkligt. Det är ett mysterium.
Varför finns festivaler över huvud taget?
Det är väl jätteskoj.
Man får se en massa bra band samlat – väldigt praktiskt sådär.
Jiri: - Men tycker du inte att allt låter som... Simple
Minds?
Nää...
Han fortsatte: - Det är lite arena sådär.
Björn: - Gene: popens Simple Minds.
Jiri: - Det är lite sådär (han vrålade) "HOW ARE
YOU!!!" och så trummorna såhär (han demonstrerade).
Frida: - Det är ju bra när man får se många nya oetablerade
band, för om man bor nånstans ute i landet är det inte så stor chans att alla
de små banden kommer till just din stad.
Björn: - Man får ju ändå spela för en stor publik. Det är få
förunnat.
Har ni några
influenser och förebilder och så?
Frida: - Nää. Eller jo, man lyssnar på så väldigt mycket
musik och man låter sig influeras av allt, allt man upplever framför allt
kanske. Men mycket musik från England är det väl. Lite japanskt också,
Pizzicato Five, Flipper's Guitar. Boys And Girlfriend. Sen har vi då Momus
och... ja, lite andra. Och mer vanliga popinfluenser kanske, klassiker som
Prefab Sprout och Sundays och allt möjligt.
Jiri: - Jag har en period med easy-listening just nu, så jag
samlar nu på gamla vinylskivor från 60- och 70-talen, stora orkestrala band och
arrangörer. John Cameron och sådär.
Frida: - Burt Bacharach, Walker Brothers, Scott Walker solo.
Ännu en
standardfråga: favoritmuppar?
Frida: - Kermits brorson, Robin! Han är inte med speciellt
ofta alls, han är som en mini-Kermit och så pratar han med sån där liten
pojkröst, och så är han lite lillgammal. Han är absolut bäst.
Jiri: - Jag skiter i Mupparna. Nej, men... jag vet inte,
trummisen kanske.
Björn: - Saxofonisten tycker jag är kul.
Jiri: - Men jag måste säga, apropå muppar – min pappa har
ett jättemärkligt band, som vi hade i bilen: John Denver and the Muppets.
Frida: - Det är Mupparna, det är inte nåt band som heter det.
Jiri: - Nej nej, det är John Denver som gör sina klassiska
hits med Mupparna som backar upp honom. Det är alltså en klassiker som är
väldigt okänd, och jag tycker den är ascool. Omslaget är – du vet klassiska
John Denver-omslag, när han står med akustisk gitarr vid klippor, Klippiga
Bergen, och skog och sådär, så står han med det där scenariot bakom sig och
Mupparna på rad under honom! Jättemärklig skiva.
John Denver kan bli
en favoritmupp.
Jiri: - Ja, vi kan kalla honom det, efter en tapen är han
favoritmupp.
Frida: - Fozzie, han är ju lite korkad. Det är väl lite
charmigt kanske.
Recension:
Cinnamon: Summer
Meditation
(Soap)
Titeln är perfekt. Det är sommarmeditationsmusik. Tio av
skivans elva spår är lugna, vackra melodier med skir sång av Frida Diesen,
akustiska gitarrer och lugnande synthslingor. När jag låt ute på altanen i
sommarstugan och solade i augusti var det helt perfekt. Nu låter det som att
det inte är bra längre, nu när det är höst, men så är det inte. Jag sa bara att
det var helt perfekt då. Nu fattas solen och sommarstugan, följaktligen är
livet inte längre perfekt, men musiken är fortfarande lika bra. Man kan ju
drömma om solen, och den lockas lättare fram med hjälp av Cinnamon.
I Hopeless Case (som också finns på singel) river de i lite,
och de klarar av det också. Gitarrslingan i den låten är hur bra som helst.
-->
Jag läste en elak recension av elake Nunstedt i Expressen,
som inte tyckte om skivan, och man skulle inte tro på någon som sade något
annat. Jag anser att man skall lyssna och tycka själv. Jag har gjort det, och
föreslår att ni också gör det.
/Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar