Brainpool - från Fozzie 4, 1995

Brainpool

Is something wrong with the system?

Första gången jag hörde Brainpool var när jag jobbade i en ICA-affär i Borås sommaren -93. Jag var på väg ut ur butiken från lagret med något jag hämtat, när jag hörde en oerhört glad popsång på radion. En kille sjöng "If I was a popstar I could get to your heart...". Jag stannade upp för att höra vem det var, men just när Amandra Rydman eller vem det nu var som hade Signal då skulle säga vem det var kom Majsan, som jag jobbade med, och hojtade på mig. Majsan är väldigt högljudd, så jag hade inte en chans att höra vad gruppen hette. Detta retade mig något alldeles oerhört, för jag tyckte låten var jättesöt. Jag funderade på att ringa P3:s skivarkiv för att fråga vem det var, men det blev aldrig av. Tillbaka i Uppsala frågade jag i alla skivaffärer efter låten, men ingen visste vad det var. Det gick några veckor, och en gång på Musikörat när jag återigen frågade plockade Germund fram en rosa och blå singel från Ceilidh Productions: "Här är nåt nytt som heter Brainpool, och B-sidan heter Popstar – kan det vara den?" Minsann, där var den! Lyckan var stor.

Sedan kom Soda (Sony), och nja... njäää... Probably var jättebra, och I Feel Good med, men "honey, I think I saw a bunny" och liknande rim gjorde mig lätt illamående. Och Popstar var ju inte ens med på skivan. Men – så kom Painkiller i våras, och jag insåg att jag var tvungen att tycka om Brainpool igen. Det här kunde jag bara inte stå emot. Så när de kom till Uppsala i maj så såg jag till att få en intervju.

Ett tips till andra som vill intervjua dem är att inte gå med på att träffa dem efter spelningen – de är nämligen tonårsidoler, och antalet tonårsflickor i deras loge efter spelningarna är överväldigande. Och tonårsflickor är ju inte direkt kända för att vara jättetysta. Så på grund av allt fnittrande och autografjagande så var det svårt att höra på mitt band efteråt vem som sade vad, och även vad de sade, så om något är felciterat så ber jag så mycket om ursäkt.

Relativt nygifte gitarristen David Birde var den som ansåg sig ha mest tid att prata med mig, medan sångaren Janne Kask, basisten Christoffer Lundquist och trummisen Jens Jansson mest skrev autografer.

Hur kom ni på namnet?

- Det var Christoffer som kom på det.

Christoffer: - Det var en före detta medlem i bandet som kom på det.

David: - Han fick sparken för att han kom på ett sånt namn.

Er bakgrund?

- Vi började för tre år sedan.

Och första singeln var på Ceilidh. Hur kommer det sig att ni bytte bolag?

David: - Ola (Hermanson, på Ceilidh) är en suverän kille, verkligen musikälskare och sådär. Men det är tyvärr så tråkigt att om man vill få ut skivor till en stor publik så måste man ta ett stort bolag om man får möjlighet. Så det var ingen tvist mellan oss eller så. Det är bara det att det är det som är förbannelsen med små skivbolag, att alla går vidare om de får en chans.

Hur kändes det att ge ut en skiva som alla tycker är jättebra, medan folk i branschen klagar och säger att ni sålt er?

David: - Det är en liten elit som sitter och klagar på att vi sålt oss. Proffstyckare liksom. Jag tycker inte att man säljer sig. Om man vill göra musik och vill att många skall höra det så försöker man ju sälja skivor. Tänk dig ett kaffeföretag som skall vara indie, som inte vill sälja kaffe. Det är ju så att en skiva är en produkt.

Janne: - Då vill jag bara säga bla bla bla. Vi har pratat om det tusen gånger. Men det är inte ditt fel...

David: - Men man blir lite trött på det. I så fall liksom "Andres har sånt sig för han skriver för Svenska Dagbladet" och bla bla bla. Man försöker göra det man vill så bra man kan.

Vad är det för bra med er då ­– varför säljer ni så mycket skivor?

David: - Vi gör precis vad vi själva gillar. Och om andra gör det också så är det ju bra.

I tidningen Pop fick unga svenska popmänniskor, bl.a. Jennie Medin i Cloudberry Jam, Karin Dreijer i Honey Is Cool, Henric de la Cour i Yvonne och Magnus Fridh i Green, recensera Brainpools Painkiller, och jag tror att det var både Jennie och Karin som associerade Brainpool med smurfar, och en av dem kallade deras musik smurfpunk.

Anser ni själva att ni spelar smurfpunk?

David: - Nää. Jag vet inte vad smurfpunk är för nåt.
Lionel Richie-rip off då? (flera skrev att Holidays var en rip off på Hello)

David: - Vet du vad det är rip off på? Det är Razzmatazz (Pulp). Det är därifrån det är stulet, rakt av. Vi visste inte att de hade stulit det från Lionel Richie, men...

Jens: - Den första strofen är A-Ha.

David: - Alla låtar i hela världen är ju lika. The Jam till exempel. Han där Martin som skrev om The Jam (David satt och läste Fozzie nr 3 innan intervjun) – jag skulle kunna sätta mig med Martin och peka ut ungefär tre låtar i varje låt som är stulna. Start! är ju stulen rakt av och så vidare. It's Too Bad (?) är ju She Loves You. Och så vidare. Men Martin tror ju inte på oss.

Men jag har börjat tro på er.

David: - Vad trevligt. Tack.

Det var nån kompis som trodde att er Baby Baby Baby Baby Baby Baby Baby I Love You var en Undertoneslåt?

- Nä, det är det inte. Det är taget lite från ett amerikanskt punkband. (Jens sade namnet, men tyvärr hörde jag inte vad han sa – Sweet nånting var det.)

Janne: - Förresten, är du ovän med det andra fanzinet i stan?

Ja, lite just nu faktiskt.

- Varför då?

För att de lurade mig. Här följde en förklaring om Gene-incidenten, som det står om på annan plats i tidningen, och Brainpool stod på min sida. Så det så.

Hur funkar det med att David bor i Stockholm och att de andra bor i Lund?

Janne: - Det funkar bra.

David: - Det funkar jättebra. Jag är den som är minst populär, så...

- J-r så glada vi var när han flyttade!

I vissa låtar så driver ni med er själva – i I'm Sorry (på Soda) och We Aim To Please?

David: - Ja. Även Bandstarter är egentligen ironisk. Vi driver med oss för att det är så j-a många som häcklar oss, eller inte så j-a många, men folk tycker att vi säljer oss och bla bla bla liksom, så för att späda på det lite.

När ni spelade på Emmabodafestivalen förra året så frågade jag er om At School/Popstar-singeln, och då sa ni att några av er själva inte ens har den.

David: - Nä, jag har den inte.

Er Europaturné med Roxette – jag läste att ni gick back?

- Ja, det kostade en massa pengar. Man får betala för chansen. Så vi lade upp kontant ifrån våra egna sparpengar.

Vad var det ni måste betala för?

- Det är för chansen. Biljett till turnén liksom.

Vem går de pengarna till då?

- Till Roxettes skivbolag.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Jens (?): - Varför är ni så himla bra?

Men det frågade jag ju!

- Ja, det gjorde du faktiskt!

David: - Nä, jag vet inte, vad vill vi svara på? Jo, jag tror Janne har en rätt bra.

Janne: - Is something wrong with the system..?

David: - Hur känns det att ligga etta på försäljningslistan? Det är en fråga vi gärna skulle vilja svara på. Jag skulle vilja kunna svara "bra".

Janne: - Varför har du huckle när du är så himla söt Janne? Det är fråga jag skulle vilja få.

Favoritmupp?

David: - Den återkommande frågan (han läste Fozzie nr 3 noga). Jag tycker nog björnen (Fozzie!) för att han är så tragisk.

Janne: - Animal! Animal tycker Jens!

Jens: - Nä, jag tycker han som tutar i början, han med stor näsa. Gonzo.

David: - Nä, jag tycker björnen, för han är så sorglig. (Ja, jag håller med!)

Christoffer: - Det är så mainstream så det är säkert ingen som tar honom, så jag tar Kermit.

David (?): - Ni borde gå över till Sesame Street, för det är bättre. Ernie och Bert!

Janne (?): - Jag tycker Fonzie är bättre. Det är nog... jag tycker nog Animal. Man vet ju inte namnen... Miss Piggy är i och för sig rätt tragisk.

- Han den griskillen, som är med i Pigs in Space.

David: - Vi har faktiskt träffat förebilden för den svenske kocken! Kuprick heter han, han har en restaurang i Rättvik. Det är sant. Det är jättekul. Eftersom du är så otroligt intresserad av Mupparna. Det var så här; han är jätteduktig som kock, och han åkte till USA. Kuprick åkte till Hollywood för att laga mat där, på banketter och sådär för...

Janne: - Stjärnor heter det.

David: - Ja precis, laga mat när det var film... liksom fester, så lagade han mat, catering och sådär. Och så var det nån som tyckte han var så j-a bra, så han skulle få göra en egen TV-show i Amerika, sånt där morgonprogram om matlagning.

Som Floyd.

David: - Ja, precis.

Janne: - Som han skåningen, Jan-Boris Möller.

David: - Ja, precis. Och han är lite alkoholiserad...

Det är nog Floyd med.

David: - Det är många kockar. Och så hade han extrem rampfeber... scenskräck. Så när det här matprogrammet direktsändes så blev han het knäckt. Han var lite full och han var så j-a rädd, så han började så här "hush hush bu hudi budi", tappade en höna i grytan och sådär.

Jens: - Det var ett lysande skämtprogram.

David: - Och de ville fortsätta med det, att han skulle göra bort sig, men han ville inte det, så han åkte tillbaks till Sverige, och driver nu ett gästgiveri i Rättvik.

Janne: - Och är nu gränslöst alkoholiserad och bjuder på sprit och mackor.

Hur träffade ni honom då?

David: - Vi spelade på ett ställe i Rättvik och så bodde vi på hans hotell.

Här kom någon och ropade att de var tvungna att åka, så vi var tvungna att sluta här. Till sist ännu ett litet tips från Sara: om det är någon som, liksom jag, inte riktigt gillade Soda – ge Painkiller en extra chans. Det är lysande pop med en väldig massa extremt trevliga detaljer som man upptäcker efter ett tag. Och så är Brainpoolpojkarna trevliga också.