Popsicle - från Fozzie 3, 1995

Popsicle

Råkade fastna i sanden

På Alla Hjärtans Dag regnade det i Stockholm, så när jag skulle träffa Fredrik Norberg, sångare och gitarrist i Popsicle kände jag mig närmast som en halvdränkt katt. Men Fredrik är inte den sämsta träff man kan ha på nämnda dag, så jag var rätt glad ändå. Inte för att det var en sån träff, men i alla fall.

Popsicle har funnits sedan hösten -91. Före Popsicle bildades hade de gruppen Genre Hippy, som gav ut en singel 1988 på A West Side Fabrication.

Popsicles första alster var en fyraspårsdemo, med låtarna Sunday (finns bara på denna demo), Summer Smile (finns även på Power Ballads-EP:n), och tidiga versioner av Wonderful (finns i senare version på Template) och Pale Honey (finns även på Lacquer). Denna demo finns bara i 250 ex, så den är väldigt svår att få tag i. Våren -92 kom 6-spårsskivan Template på A West Side Fabrication, och senare samma år kom fullängdaren Lacquer (Telegram/Warner). Denna skiva fick otroligt bra recensioner i stort sett överallt, och Popsicle fick en Grammis för årets rockgrupp. Det här med rock vet jag ju inte riktigt förstås, de allra flesta brukar kalla det gitarrpop, men just Grammisnomineringarna är inte direkt det mest logiska fenomen som finns i Sverige. På just denna gala yttrade en av medlemmarna i bandet några ord som kanske inte var så väl valda, som de fick oerhört mycket uppmärksamhet för, vilket Fredrik säger var både bra och dåligt, fast de sålde inte så mycket skivor på det... I årets Grammisgala var det för övrigt just Popsicles Grammis som snurrade i vinjetten – det var en bekant till bandet som gjorde den grafiken och lånade Popsicles pris.

Våren 1993 kom Power Ballads EP (med 4 låtar, som alla heter Power Ballad, fast med olika nummer), och hösten 1994 kom den andra fullängdaren: Abstinence. Abstinence knyts ihop med Lacquer på ett väldigt snyggt sätt – introt på Abstinence är samma som slutet på Lacquer, fast bara med Fredrik på maracas och Andreas på melodica.

Popsicle har verkligen ett eget sound – inte just bara deras sätt att ofta ha gitarrmangel i bakgrunden, över det en ganska snäll melodislinga och Fredriks och Andreas liksom bräckliga röster, det finns fler band som har liknande låtar (visserligen är de flesta av dessa band inspirerade av Popsicle) – det är något svårdefinierbart. Lyssna på Cam t.ex; låten Pity Me från Ego har Andreas Mattsson skrivit, och trots att Eggstone spelar instrumenten och Cam sjunger så låter det tydligt Popsicle.

När man läser om Popsicle i tidningar brukar det alltid stå att de kommer från Piteå, och det gör de väl egentligen, men Popsicle är inte från Piteå, eftersom bandmedlemmarna flyttade därifrån till Stockholm redan 1986. Så det var inte frågan om en flytt för att bandet började bli känt och det då är bättre att bo i Stockholm, utan helt enkelt för att Piteå är ganska trist, och de tyckte det vore mer utvecklande att bo i Stockholm.

Popsiclepojkarna (d.v.s. Fredrik, Andreas Mattsson, sång och gitarr, P-A Wiklander, trummor och Arvid Lind, bas, och även den förre basisten Kenneth Wikström) har samarbetat med flera andra artister: Fredrik och Andreas körar på några låtar på Olle Ljungströms senaste skiva, hela bandet spelar på Stina Nordenstams senaste och körar lite också, Fredrik sjunger på två låtar på Souls skiva, bandet har spelat med Plura, och med Jakob Hellman, Andreas har skrivit en låt åt Cam, Fredrik har producerat några låtar åt Sindy Kills Me och Arvid har producerat Confusions.

På Popsicles skivomslag finns det extremt lite information, det står i stort sett bara låttitlarna, skivbolaget och utgivningsår. Jag frågade Fredrik hur det kommer sig.

- Vi vet inte vad vi skall skriva. Nä, jag vet inte, det finns inte så mycket att tillägga. Det kanske är att det är engelskt språk... jag vet inte, det är en sak att sjunga på engelska, men det känns lite pretentiöst sådär att skriva, då vill man ha så lite som möjligt... I och för sig, man kan ju ha tacklistor och så, om det är det du saknar. Vi kanske har det på nästa, jag vet inte. Men hittills har det inte funnits nån riktig anledning att skriva en massa saker.

Det står ju inte ens vad ni heter...

- Nää, men det är väl inte så viktigt...

Ni vill inte skriva ut texterna heller?

- Nej, jag tycker det är sällan som texter håller att skrivas ut – det är inte att jag tycker vi har dåliga texter, även de som skriver väldigt bra texter – det är en sak att läsa dem och en sak att höra dem. Det blir så, de är ju skrivna för att sjungas. Många kanske skulle bli glada om de kunde läsa texterna och sjunga med, men då får man mindre att fundera på, det är lättare att... jag vet inte, jag tycker det är roligare själv om man lyssnar på en skiva och får tolka lite som man vill. Men jag tycker vi sjunger ganska tydligt. Det kanske vi inte gör...

Så skrattade han lite. Det var väldigt trevligt att intervjua Fredrik, han skrattar mycket, och det gör han på ett sätt så man blir alldeles lycklig. Nästa fråga fick honom också att skratta:

Det här med bussen i Frankrike, och Eggstone..?
- Ha ha! Jaaa... Vi hade väl väldigt trevligt, vi var nere i Frankrike och spelade in två videos. Först gjorde vi Sunkissed och sen Make up. Make up var inte egentligen meningen att vi skulle göra, det bara blev så när vi var där för vi hade några dagar över och lite film över. Den blev bättre än Sunkissed så det var ju kul eftersom den kostade väldigt lite att göra. Det är förresten den som är första singeln utomlands, i England. Jaa, så hade vi en buss med oss, vi åkte i en buss ner och den där bussen råkade hamna på en strand sent en natt och där fastnade den i sanden, det var P-A som körde den. Och så gick den inte att få lös och tidvattnet kom och sköljde över den istället, så den blev helt förstörd. Men den blev uppdragen efter ett tag, den rullade inte ut i vattnet i alla fall. Den var såpass tung, den vägde två och ett halvt ton, så den höll sig – djupt nere i sanden liksom... Så den gick att dra upp till slut, men det gick inte att köra den nånting, den var helt slut. Ja, så kostade det ganska mycket pengar att laga den, och våra goda vänner i Eggstone tyckte så synd om P-A så de ville hjälpa till och så anordnade de en liten stödgala på Mejeriet i Lund. Det var inte bara Eggstone, det var Pange på Mejeriet också. Jätteschysst, alla jobbade gratis och sådär... snyft vad fint. Så hade vi skitkul och hade världens fest. Det var jättekul verkligen.

Du nämnde England?

- Vi skall åka till London på tisdag och göra ett showcasegig och press och radio, förhoppningsvis TV. (Det visade sig att 120 Minutes på MTV gjorde en liten Popsiclespecial.) Men jag vet inte exakt hur det blir, det blir en del, vi skall vara där i 6 dagar. Skivan släpptes där i måndags. Den släpptes i Tyskland också. I England har vi fått sådär halvhyfsad kritik hittills, men i Tyskland har det varit bra. För två år sedan åkte vi runt med Mindscape och This Perfect Day i Sverige, och då hade This Perfect Day varit i England, Eggstone och Whipped Cream också, och gjort en massa ofruktsamma spelningar. Det är svårt att åka dit och turnera som ett svenskt band, man skall vara support till nåt känt engelskt band, eller amerikanskt, för att det skall komma folk. Det gör det inte annars, där finns ju ett sådant utbud, så att folk har ingen anledning att gå och titta på ett fullständigt okänt band ifrån Sverige.

Vill ni försöka bli lanserade i USA också?

- Det vore ju kul om nån visade intresse. Men det är upp till Warner i första hand, det beror ju på om de vill ge ut våra skivor. Det är väl både för- och nackdelar med att ligga på ett stort bolag, att de kan ju om de vill, men de kan även sätta stopp för det liksom, eftersom de inte licensierar till mindre bolag och sådär. Förhoppningsvis står de väl på våran sida, vi får se, vi vet ingenting. Eggstone såg jag i alla skivaffärer, på MTV och hörde på radio och sådär när jag var i USA nyligen. När vi kom till Boston och slog på radion så den första låten vi hörde var Eggstone. Det kändes rätt. Hoppas det går bra för dem.

Har ni något på gång i Japan, som "alla" andra?

- Jo, våran förra skiva släpptes i Japan, genom Soap, men jag vet inte, den såldes väl i 1 000 ex eller nåt sånt där. Men den här vet jag inte, det är Warner även där.

Hur mycket säljer ni i Sverige?

- 10 500 har vi sålt, och den förra sålde ungefär lika mycket. Och så har den förra sålt drygt 3 500 utanför Sverige också. Men det blir man ju inte fet på.

Vad gör du i övrigt då – om du inte kan leva på musiken?

- Jag gjorde det till stor del förra året. Men så brukar jag jobba på en restaurang emellanåt när jag behöver pengar. Men det är svårt att kombinera med att göra låtar, göra låtar tar för mycket på krafterna.

Hur skriver ni låtar?

- På senaste skivan har vi (Andreas och Fredrik) gjort hälften var liksom. Vi gör text och grunden till musiken hemma, men sen är det ju hela bandet som spelar musiken. Så att visst, grunden i musiken är gjord av oss själva personligen, men själva arrangemangen som betyder ganska mycket är gjorda av hela bandet.

Sjunger ni de låtar ni själva skrivit? (Både Fredrik och Andreas sjunger ju.)

- Ja, just det.

Lägger ni ner mycket tid på texter – skall de vara berättelser, eller skall de bara passa ihop med musiken liksom, eller..?

- Vet inte, det skall väl passa ihop med musiken, men det skall väl betyda något också. Vi har inga nonsenstexter, även om det kanske verkar så, det är många som har påstått det. Men i alla fall för min del så betyder alla låtarna nånting eller handlar om någon eller något. En händelse eller ämne sådär, kanske inte så uppenbart, det är väl ganska mycket omskrivningar.

I Klas Östergrens bok Fantomerna verkar det som att Sandy är liksom ett samlingsnamn för den perfekta kvinnan, han säger att alla kärlekssånger och allt handlar om "Sandy". Ni har ju en låt som heter Sandy – är det så?

- Det vet jag inte faktiskt. Jag har aldrig träffat nån som heter Sandy. Det är Andreas som gjort den, det får du fråga honom om. Jag vet inte om han har läst Fantomerna, vi har läst några andra Klas Östergren, på tal om ingenting.

Vad menar ni med "Lacquer is a drug I can relate to" (i Soul Lacquer Drug)?
- Jag vet inte faktiskt, det är inte jag som skrivit den. Ha ha ha! (Jag lyckades verkligen fråga om rätt låtar...) Nää, det får man väl tolka som man vill. Snygg rad. Jag vet inte riktigt vad den betyder, nånting betyder den väl.

Fredrik med Fredrik Schönfeldt från The Wannadies, utanför Kalmar nation i Uppsala. Foto: Sara Reis

I ett gammalt nummer av tidningen Pop så recenserade Roddy Frame i Aztec Camera svenska singlar och blev så fascinerad av att ni har en låt som heter Undulate. han hade i stort sett aldrig sett det ordet användas. Hur kommer det sig att ni använde det?

- Fint ord verkligen. Det var väl Andreas, som är ganska svängd i engelska ord. Jag tror att det faktiskt dök upp första gången i nåt arkitektstudiesammanhang (Andreas studerar arkitektur); undulating roofs. Alltså vågformade tak eller nåt sånt.

Har ni några förebilder? Jag läste nånstans att ni sagt att Bird (på Lacquer) är nåt slags hopkok av alla bästa Dinosaur Jr-låtar.

- Ja, just det, så var det. Det är inte jag som gjort den, men... Förebilder, vadå, man har ju en massa musik som man lyssnar på. Det skiftar ju i och för sig vad som är intressant för dagen. Just nu är det väl John Martyn, en singer-songwriter som gjorde sina bästa grejer i början av 70-talet. Du har säkert hört Sweet Little Mystery som Paul Young sedermera har slaktat.

Wet Wet Wet var det.

- Är det Wet Wet Wet? Jaha. Jag tror att det är Paul Young, men det kanske är båda.

Jag har den på skiva...

- Ja okej. Det är han som gjort den i alla fall, han är fantastiskt bra, helt otrolig, verkligen... Men annars är det väl Neil Young som vanligt. Pavement. Ja, det skiftar från dag till dag.

Vad är mest intressant i Sverige då?

- Tjaa. Oj oj, jag vet inte, Souls och Bear Quartet är väl det enda. Jag har inte hunnit lyssna på Bear Quartets nya så mycket, men den låter väldigt annorlunda mot tidigare, det är inte en distad gitarr så långt ögat kan se. Jag har inte hunnit lyssna på den så mycket, men de har ju verkligen varit fantastiskt bra hittills. Sen vet jag inte, Sindy Kills Me är ju j-t bra. De är väldigt roliga i alla fall.

Vilken är din favoritmupp?

- Mupp? Herregud. Jag gillar Gonzo mest tror jag. För att han är lite ful och lite misslyckad sådär, ganska rolig. Den där läkarserien var ganska rolig, där de stod och opererade och drog lite vitsar. Det var väl Fozzie som var doktorn och Miss Piggy som var den sjuksköterskan som var kär i honom. Sen kom alltid den där rösten på slutet från ingenstans – otroligt bra.

Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Åh, jag kan svara på massa frågor, fortsätt att fråga du bara.

Men jag har inte förberett några fler...

- Fråga vad som faller dig in. Jag skulle svara på frågan... vet inte. Jag är ingen bra intervjuare själv.

Hmmm... varför började du med musik?

- Eeeh, jag vet inte. Jag funderade länge på vad jag ville göra och till slut så insåg jag väl att jag ville spela. Så har jag haft turen att spela med folk som är väldigt duktiga – jag är inte så avancerad. Har inte varit i alla fall, varken gitarrist, sångare eller låtskrivare sådär. Men eftersom Andreas och de andra är så bra så har jag liksom fått bra hjälp därifrån. Men jag har utvecklats ganska ordentligt de senaste två åren, så nu vet jag ju nästan vad några ackord heter i alla fall.

Vilken är er roligaste spelning?

- Jag vet inte, man glömmer bort efter ett tag. Men den vi gjorde på Studion i Stockholm var väldigt bra (december -94). Vi hade inte spelat sen i maj...

Jodå, i Hultsfred.

- Hultsfred! Det måste ju vara den roligaste spelningen vi har gjort! Det var verkligen skitkul. Det var ju fullt i hela tältet, då blir man ju smickrad.

Vilken är er bästa låt, har du någon favorit?

- Nja, jag kan bara svara på vilken som är den bästa låt som jag har gjort av våra. Det är de två låtarna på Power Ballads som är mina. Power Ballad nummer... tja vad blir det, jag kommer aldrig ihåg numren på de där. Jag tror det är nr 2 och nr 4, de ligger som nr 2 och nr 4. Eller heter den Power Ballad nr 3? Men den ligger som 3:a, jag kommer aldrig ihåg. (Anledningen till att han är förvirrad är att låtarna ligger i ordningen 1, 3, 4 och 2.)

Varför kallade ni alla för samma namn?

- Det var väl tänkt att det bara skulle vara power ballads, men det blev ju inte riktigt så.

Varför bytte ni basist förresten? (Strax innan Abstinence kom ut hoppade Kenneth av och ersattes av Arvid.)

- Han bara slutade. När vi hade gjort skivan färdig så började vi bråka litegrann, och så slutade han i mars förra året. Så började Arvid. Vi hade en spelning tio dagar senare, så han repade in alla låtar då. Han hade inte spelat bas direkt förut, han spelade gitarr i Shades of Orange förut. Men det är verkligen jättekul. Så nästa skiva blir lite annorlunda vad gäller basspelet i alla fall.

Sedan fyllde Fredrik i en provisorisk Mina Vänner-sida, och efter vi hade diskuterat Barry Manilow och amerikansk glass en stund var han tvungen att gå för att lämna en stämapparat till Sindy Kills Me som skulle spela på Gino.

Popsicle har tänkt göra en ny skiva någon gång nu i vår, fast inga datum är fastställda än.