Souls - från Fozzie 2, 1995

Souls

Fioler och brunstiga kaninrop

Souls hade jag fram till för ett par månader sedan bara hört på min Snapologyskiva, där de bidrog med låten "Its absence", en trevlig klassisk indiepoplåt. Nu i höstas gav de ut sin debutplatta "Tjitchischtsiy (Sudêk)" (på Telegram, producerad av Steve Albini) och på den ändrade de stil ordentligt.

Plötsligt läste man om Souls överallt, och av någon anledning, som jag just nu inte kan komma på vilken det var, fick jag för mig att jag inte tyckte om deras nya stil. Jag hade inte hört så mycket, jag lyssnade på fragment av skivan i en affär, men kände inte för att köpa den. Jag gick bara omkring och orkade inte bry mig. Men den första december (för övrigt samma dag som Fozzie nr 1 blev färdig) spelade Souls i Uppsala. Jag hade planerat att åka till Stockholm och se Popsicle och Naked istället, men så hade jag ont i magen, så jag orkade inte åka längre än till Kalmar Nation, så det fick bli Souls ändå. Och det var ju riktigt bra! Efter spelningen funderade jag på om jag kanske skulle intervjua dem där och då, men jag var ju inte förberedd, så det blev inte av. Jag gick bara och sa hej till dem och talade om att jag tyckte spelningen var bra, och då upptäckte jag att de var trevliga också.

Så när jag kom hem till Borås över jul, och hade köpt deras skiva (vilken bara blir bättre och bättre ju mer man lyssnar), så ringde jag Andreas Danielsson i bandet och bestämde träff på ett café i Göteborg.

Han var inte där i tid, och Lars i Broder Daniel, som var med, känner Andreas, och talade om för mig att han ibland inte dyker upp när man bestämt träff, men så illa var det inte. En timme sent kom han och bad så mycket om ursäkt – han hade ringt till caféet, men de hade inte velat leta rätt på mig och tala om det. Lars gick (så det blev ingen dubbelintervju...), och sen fick jag veta Souls historia.

Souls är Andreas på gitarr, Bo Peter på trummor, Johan Carlsson på bas och Cecilia Nordlund på gitarr och sång.

Andreas, Johan och Cecilia har spelat tillsammans i 3 år, men Andreas tycker inte det känns som att Souls bildades riktigt förrän Bo Peter kom med i februari -94. Både Johan och Andreas spelade i supersvartrockband tidigare, och tröttnade på det och ville börja spela popmusik istället.

Namnet Souls kom de på när de skulle göra sin första spelning för länge sedan och arrangörerna kom ner i deras replokal och sa att de var tvungna att komma på ett namn fort för de skulle trycka upp flygblad. Det var egentlligen mest på skoj, för det var så många som hette som De la Soul, Soul II Soul, Soul Asylum och allt möjligt, så då tänkte de att de skulle kalla sig bara Souls. Sen så har de behållt det, eftersom de inte kommit på nåt som är bättre, och nu har de vant sig, så nu är det okej.

Snapologyskivan var de med på 93. Det skulle vara med ett par band som inte låg på Snap och Souls blev utvalda. Jag frågade Andreas om den rätt så kraftiga stiländringen de genomgått sedan Snapology.

- Det har ju gått en tid, och det var väl ett rätt naturligt steg. Vi har ju bytt trummis, och det påverkar ju musiken och vi har utvecklats som människor också. Nu försöker vi bygga på kontraster så mycket som möjligt. Vi är ett band som hela tiden försöker utveckla oss, vi vet liksom inte var vi kommer hamna, vi vet bara var vi har varit. Nästa skiva kanske kommer bestå av fioler och brunstiga kaninrop, vem vet?

För ett tag sedan sa Cecilia en mening som väckte ganska stor uppmärksamhet, som gav en lätt syrlig känga åt indiepopen. Berätta. *
- Hon sa det en gång liksom, och sen så... Men jag förstår ju att journalister och folk har hakat upp sig på det. Nu har det ju gått ett tag... antingen får hon väl säga nåt nytt som är ännu värre eller så får folk bara glömma det helt enkelt. Jag tror inte hon menade indiepopen som oberoende musik, jag tror hon menade indiepop som när det blir som en slags industri över det också på nåt sätt. Hela konceptet, fotbollströjor och... när man inte lägger ner nån själ och energi i det man gör.

Kan du uttala namnet på skivan – "Tjitchischtsiy (Sudêk)"? Jag har verkligen kämpat med det, och det är inte lätt!
- Det finns ett uttal på det, som är enkelt, men det är hemligt. Som egentligen är fel, men det är hemligt. Så det kan jag uttala, men det är hemligt. Sudêk är egentligen rätt uttal kan man säga. Det är ett jargongspråk, ett internt språk som vi har. Johan och jag brukade göra såna där animerade tjeckiska filmer när vi gick på en skola. Och det är egentligen därifrån det här tjeckiska språket, som inte är tjeckiskt språk, kommer. Visst, vi är seriösa med namnet, vi vill ju att skivan ska heta det, men det känns litegrann också som att vi kallar den det för att... vi skulle kunnat kalla den för nåt j-t pretentiöst, åtta meningar långt liksom, men att kalla den för nåt som inte har nån som helst mening känns rätt skönt. Vi är rätt pretentiösa och allvarliga i musiken, så att det är skönt att ha en titel som är rätt fjantig.

Vad har hänt sedan skivan kom?

VI har gjort intervjuer för Musikjournalen och Slammer (P3), och en intervju för ZTV-nytt. Och så har "Barlights"-videon spelats en del på ZTV.

"Barlights"-videon är rätt speciell. Den spelades in på nån klubb – vilken?

- På Que Club här i Göteborg. Vi delade ut flyers till människor och de kom tappert trots att det var klockan nio en söndagmorgon. Jag kommer inte riktigt ihåg vad det stod på den, mer än "kom som du sov". Det är ju riktiga människor, det är ingen pajasvideo.

Anledningen till att han sa så är att de som är med är rätt udda, några är transvestiter, och det är mycket läder och kedjor.

- Cecilia känner folk som har homosexuella cabaréer och en del transvestiter och så. Folk har hakat upp sig lite och tror att det är en bögklubb, men det är inte riktigt det som är meningen, utan det är bara att det är en bar med människor som är lite speciella.

Skivan: "Hickies" I och II? ("Hickies I" är ett spår på 1 minut och 15 sekunder som mest är tyst, men med små ljud då och då, och "Hickies II" är likadan fast 1 minut och 17 sekunder lång)

- Det har vi gjort med en synth, en jättegammal synth som Steve (Albini – återkommer till honom senare) och jag stod och lekte med, och så spelade vi in det bara. Folk tror att det är en utfyllnad bara, men det är inte riktigt det som är meningen. Skivan är ändå 55 minuter lång, så två och en halv minut, det kan inte bli utfyllnad av det.

Varför två stycken då – är det nån skillnad på dem som jag missat?

- Nej, de är samma, det är egentligen en låt, det är bara det att när vi mastrade skivan så lade vi in den som två. När man mastrar så ger man CD-spelaren en kod så den vet när den skall börja en ny låt, så lade vi bara in den där. Det är precis som med "Switch", den där lilla jazzgrejen, vi gjorde det litegrann för  att lätta upp det. Om vi hade komprimerat alla låtarna och tagit bort "Hickies" och "Switch" så hade det liksom blivit för mastigt, för oss också, att lyssna på, det är skönt när det kommer lite... "Switch" är ett sidbyte egentligen. Därav namnet. Det är som att lyssna på en vinylskiva, det är lättare med vinylskiva, man anpassar till två sidor, men med en CD så blir det tungt. Det beror ju på vad man spelar för musik i och för sig, men vi tyckte att det kändes rätt att lägga in den.

"Danskin": det står på skivan att den är 15 minuter, men den är ju "bara" 12. Varför är det 3 minuter tystnad i slutet?

- Vet inte... en impuls, som "vi gör det" bara. Sen efter de tre minuternas tystnad så kommer det ju en ny låt med fem sekunder tyst. Vi ville inte ha 13 låtar på skivan, vi ville ha 14 låtar – 13 är ju otur. Tystnaden är där litegrann också för att vi gillar att retas lite ­– man väntar på att nånting skall komma, och det enda som kommer är en ny låt som också är tyst i fem sekunder.

I CD-häftet står det några få meningar och bara till några få låtar..?

- De låtarna som står med är de låtarna som vi tyckte att vi hade nånting att skriva om. De vi kände att vi hade nånting att kommentera mer än texterna i sig. Det är Cecilia en hel del, det är hennes meningar.

I häftet står det "I guess II", och på baksidan av skivan bara "I guess". Vadå II?

- Det finns en annan version på "I guess", och detta är alltså den andra versionen. Vi skulle göra en intervju med TV Stockholm, vi skulle spela på Spegelscenen, så ville de gärna ha en video. Så då spelade vi in en låt – det är en rätt skoj historia faktiskt: Jag har en bekant som jobbar på ett videoredigeringsställe. Vi hade en dokumentärfilm från Klippan i Skåne från 50-talet, där allting går lite för snabbt. Så spelade vi in en låt på fyra kanaler, "I guess" då, akustiskt, med distad gitarr som ligger och är jobbig i bakgrunden – bas, gitarr, sång och så den här jobbiga gitarren. Vi skrev låten i replokalen och spelade in den på en timme ungefär, så rusade vi iväg med videokassetten och en kassettkopia bort till min kompis – vi hade bara två timmar på oss att göra en låt; spela in den och göra en video – cyklade i ilfart och la ner den, utan några som helst klipp på videon, så la vi ihop det på en annan kassett och så fick det bli videon. Vi började två och så hade vi en färdig video och en låt klockan fyra. Sen innan Steve kom till studion så satt vi och jammade lite på den, och Bo Peter, som alltså inte var med på "I guess I", spelade trummor till och sen spelade vi in den så, så därför är det tvåan.

Vad är "vibes of doom" som det står på skivan att du spelar?

- Det är de klockspelen som är distade i början på "Barlights".

Och "metals"?

- Det är slamret som hörs på slutet av "Danskin". Det var ett stort skrotupplag på baksidan av studion som vi stod och hamrade på allihopa i extas. I studion där vi spelade in är det bara dansband som har spelat in innan, en riktig dansbandstudio.

Fredrik Norberg är med och sjunger på "Ladybird" och "Fishbowl". Har ni jobbat mer med Popsicle?
- Vi har gjort två spelningar med dem, på Gino (Stockholm) och Que Club (Göteborg). Vi tycker om dem som band, Popsicle är ett trovärdigt band.

Steve Albini nu då. Hur fick ni kontakt med honom? (Steve Albini har bl.a. producerat Nirvana, PJ Harvey, Pixies "Surfer Rosa" och Breeders första, och nu då Souls.)

- Det var vår manager Anders Jönsson på Lament Records i Klippan, en riktig entusiast, han skickade en kassett till honom. Vi sa "visst, skicka du", men vi trodde aldrig nåt skulle hända. Men så ringde Steve upp Anders och sa "okej, jag kan tänka mig att göra det". Och vi tyckte att det lät ju skoj, men så skall det skrida till handling också, och det gör det nästan aldrig i den här branschen. Men så efter många turer fram och tillbaka så fanns han tillsammans med oss i Växjö i alla fall. Han spelar förresten i ett band nu som heter Shellac, som är j-t bra, det är värt att kolla upp.

Framtidsplaner?

- Skivan ska släppas i England och Europa i februari, och sen hoppas vi den ska släppas i USA också. Så ska vi ut och turnera nu också och så är hela Souls inne på att spela in en ny skiva. Då ska vi spela in med Steve igen, han vill och vi vill. Förhoppningsvis åker vi till Chicago då, han har bjudit in oss, han menar på att det kostar lika mycket för oss att åka dit och spela in i hans studio som det kostar för honom att åka hit och spela in i en studio som kostar mer.

Vilken är världens bästa grupp?

- Einstürzende Neubauten, utan tvivel. Det är de som har fått mig att börja spela musik över huvud taget, de har inspirerat hela mitt gitarrspel och hela mitt sätt att se på musik.

Finns det bra svensk musik?

- Jag tycker att ett band från Hässleholm, som heter Nooners, är det bästa jag hört på mycket länge. Jag håller på att övertala vårt lilla skivbolag Lament att de ska signa Nooners. Det skulle vara kul att producera dem också. Om Lament gör det kan man försöka övertala Telegram att ge ut dem.

- Popsicle är bra också.

Vilket är världens tuffaste instrument?

- Världens tuffaste instrument? Jag är svag för instrument som låter lite. Antingen instrument som låter lite eller instrument som låter j-t mycket. Vår trummis trummor till exempel, de är nog världens tuffaste instrument. Jag har lust att släppa en skiva med bara ljud som låter j-t lite, fast små ljud som inte är instrument liksom. Och sen få de små ljuden att bli fullkomligt olyssningsbara vid vissa tillfällen, konsten att få en nål som faller till golvet att skära sönder trumhinnorna, eller spränga trumhinnorna snarare, det är min dröm. Så fort jag tjänar mina första riktiga pengar, om det händer nån gång, så ska jag ge ut den själv. Be Steve Albini micka upp allting.

Favoritmupp?

- Jag tror det är alla de töntiga gästerna som de bjuder in, som ska vara gästskådespelare, det är min favoritmupp.

Vilken fråga vill du helst svara på?

(lång tystnad) - Ingen aning. Det var den jobbigaste fråga jag har fått i hela mitt liv.

Andreas satt sen och tittade i första numret av Fozzie, och när han upptäckte Mina Vänner-klippen blev han alldeles entusiastisk och ville också fylla i en, men jag hade lyckats glömma min bok hemma, så jag fick bygga en egen sida åt honom. Han tyckte det skulle bli en utmaning att fylla i den, för när han skulle fylla i sådana när man var i den åldern att alla hade dem, brukade han inte komma längre än till födelsedag, hårfärg och sånt. Den här gången gick det faktiskt riktigt bra, han kom till och med på bästa låt fort – jag själv har aldrig lyckats begränsa mig till en låt... Här ser ni resultatet.

* Cecilia sa något i stil med att Souls ville vara "en stor kuk i indiepopens röv". (Red. 2018)