This Perfect Day – från Fozzie 4, 1995

This Perfect Day

En perfekt lunch med Mats

Gammal kärlek rostar aldrig, heter det. Kärleken i det här fallet är min till This Perfect Day. Den 30 augusti 1993 (jag vet lite sent ute, jag vet) blev jag kär, i strofen "I heard a singer on the radio who sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be – must be the dumbest singer I've ever heard". Detta är första strofen i Wrapped Around Your Finger, på This Perfect Days första skiva Rubber Soul.

Den skivan älskade jag passionerat i flera månader, lyssnade på den jämt och hade This Friendship Of Ours på min telefonsvarare, vilket gjorde mina ringande vänner glada och lyckliga. Sedan var jag lite förtjust i deras andra skiva också, men jag tyckte allt att den snällpoppigare Rubber Soul var bättre. I april 1995 kom så deras tredje skiva Don't Smile, och jag var skeptisk – folk sa att det var tråkig rock'n'roll. Tråkig rock'n'roll har jag svårt för, så jag drog mig för att köpa skivan, men efter ett tag köpte jag ändå singeln It's a Shame, och jag tyckte om den. Jag ville ändå inte riktigt köpa skivan, men så fick jag för mig att försöka få en intervju, om inte annat så för att prata om deras tidigare alster, som jag ju älskar. Jag fick en tid för intervju med sångaren Mats Eriksson, och insåg att det ju vore hemskt pinsamt om jag inte hört nya skivan när jag träffade honom, så jag tog mina nästan sist små slantar och gick och köpte den. Det är nu jag kommer fram till det här med rostfri gammal kärlek – jag har blivit lätt nyförälskad i This Perfect Day, framför allt låtarna Time After Time och Don't Smile, som går på repeat en hel massa hemma.

Rock'n'roll och rock'n'roll – pop är vad det är, tung sådan med rockinfluenser, men ändock pop. Bra är det med.

Så skulle jag då åka till Stockholm och träffa Mats Eriksson. Som om jag inte var tillräckligt nervös bara över att träffa mannen som skrivit några av mina favorittexter, så skrämde en kompis upp mig mer genom att säga att hon hört att Mats kan vara bitsk mot journalister. Men folk säger så mycket konstigt – Mats var otroligt trevlig!

Vi gick till en liten japansk restaurang för att äta och prata. På vägen dit berättade Mats att TPD (som nu består av Mats, Rickard Johansson, Ove Markström, Johan Nilsson och Peter Fahlgren) skall börja spela in nytt material redan i maj, som skall komma ut i höst. Vi pratade lite om bandets utveckling – de har ju förändrats en del mellan Rubber Soul och Don't Smile.

- Egentligen är det ju poplåtar i grunden fortfarande, det är väl mer sättet vi spelar dem på som har förändrats. Men jag tror att vi har gått så långt åt det rockiga hållet som vi kommer att gå nu, det vi skall börja spela in nästa vecka kommer nog bli lite softare, mer akustiska gitarrer och sådär. Tror jag. Har vi sagt. Vi får se vad som händer. Alla band förändras väl lite från skiva till skiva – jag vet inte om vi har förändrats mer än nån annan, det kanske vi har. Det är ju rätt stor skillnad på den första och den senaste.

Jo... Tycker du fortfarande om era tidiga låtar då?

- Ja, det gör jag. Men jag tycker första skivan är väldigt ojämn, det finns vissa låtar som är gräsliga tycker jag... men jag tycker fortfarande om det också.

Lite mer om er bakgrund – jag var inte med från början, men jag har läst om nyckelringar och T-shirtar?

- Ehm... vad skall jag säga om det..? Det har fått överdriven uppmärksamhet. Vi höll på mycket med hela... vår skiva var första skivan på Soap Records, eller Snap som det hette då, den kom ju ut våren -92, och mycket av idén till det kom till hösten -91 och under vintern, och då var det inga som gjort sånt där förut, i Sverige i alla fall. Mycket med det skivomslaget och färgerna och tröjorna och allting – vi lade ner otroligt mycket tid på det och pressreleaser och sådär, det var bara nånting vi tyckte var kul då – men det känns som att var sak har sin tid, sen gjorde man nåt annat på andra skivan och så gör man nåt nytt nu. Äh, jag vet inte vad jag skall säga...

Hur kom ni på namnet This Perfect Day?

- Det kommer från en science fiction-bok av en författare som heter Ira Levin, han har skrivit Rosemary's Baby bl.a. också. Jag vet inte varför vi tog det, det var bara nåt som dök upp. Jag tror det var Peters föräldrar som hade den hemma i sin bokhylla och så samlade vi på oss en massa namnförslag och så röstade vi i replokalen, så kom vi fram till det.

Hur länge har du bott i Stockholm? (Han bodde i Skellefteå förut.)

- 7 år nästan.

När bildade ni bandet?

- Vi bildade det typ samma år som vi flyttade. Vi har väl hållit på... jag flyttade i maj -88 och vi bildade bandet hösten -87.

Bor alla i Stockholm nu?

- Alla utom Peter, som spelar bas, och Johan, som spelar trummor. De bor i Skellefteå. Fast Johan är på väg att flytta hit nu också.

Hur funkar det när ni bor på olika ställen?

- Det är lite struligt. Det har säkert sina fördelar också att man inte ses jämt och nöter ut varann. Men det blir så dyrt att resa kors och tvärs. Så rent praktiskt är det rätt mycket problem med det. Men det är ju så att man skriver låtar i perioder och så spelar man in – man behöver inte vara tillsammans hela tiden, så det funkar rätt bra ändå.

Vem gör vad?

- De flesta låtidéerna kommer oftast Rickard eller Ove med, så utvecklar vi det till en låt tillsammans. Johan, trummisen, har en studio uppe i Skellefteå där vi gör demos och så. Vi skall väl spela in det nya vi skall göra nu däruppe. Och sen skriver jag texterna. Sen skriver jag en del låtar också. Ja, så går det väl till ungefär.

När du skriver texter, är det mycket självupplevt eller hittar du på, eller hur gör du?

- Det är nog bägge delarna. Det är ofta självupplevt, men det kan också vara att man skriver om en kompis eller nåt man sett på TV eller läst i en bok och sådär. Det är väl kanske 60–70% självupplevt och resten är påhittat. Det beror litegrann på vad det är för typ av låt också, om det är... jag menar majoriteten av låtarna handlar om kärlek, men de låtar som inte handlar om kärlek, då kan man ju ha fått idéer varifrån som helst i stort sett.

Vad är det som är så bra med er – varför skall man köpa just era skivor?

- Därför att det är starka låtar. Det är väl det som är grejen tycker jag, i grund och botten, att det är starka låtar – vilket jag inte tycker är så självklart, det är inte alla som har riktigt starka låtar. Och vi är ett trevligt band med en schysst inställning. Jag vet inte... det är inte speciellt lätt att sälja sig själv sådär...

Vilken tycker du är er bästa låt?

- Eh... Headache tror jag. Du då?

Den som jag fastnade för allra först var This Friendship Of Ours. Headache på andra. På nya skivan är det nog Time After Time.

- Min favoritlåt på senaste skivan är Nothing Lasts.

Har du nån favorittext du skrivit?

- Jag tycker texten till Postcard Summers på första skivan är bra. Texten till Nothing Lasts på senaste tycker jag är bra. Och texten till Teenage Monster på förra skivan. Äh, det finns många.

Vad handlar It's a Shame om?

- Det är en kärlekstext, om ett förhållande som tar slut, att man... jag måste tänka hur jag skall formulera mig... När man varit ihop länge så börjar man reta sig på olika sidor hos varandra och så tror man hela tiden att den andra skall förändras eller att man själv skall förändras eller liksom... jag tror att man måste bara acceptera varandras olikheter och försöka acceptera vad det är, annars kommer det aldrig att funka, typ nåt sånt.

Vilka låtar har ni gjort videos till?

- Vi har gjort åtta videos tror jag. Vi har gjort en till It's a Shame och en till Simply Irresistible på nya skivan. Och så har vi gjort videos till This Friendship Of Ours, I'm in Love, Oh Susie, In My Bed, She's Got a Horse of Her Own...

Har ni några förebilder och influenser och så?

- Jag vet inte, när jag var yngre så lyssnade jag mycket på depressiv musik, typ Joy Division och sådär. Nick Drake är väl en favorit, men jag vet inte om han direkt har influerat oss, det kanske han har gjort, jag vet inte. Jag gillar alla de där australiensiska banden; Triffids, Go-Betweens, Hoodoo Gurus. Och så gillar jag amerikanska grupper, som The dB:s fanns det en grupp som hette. Och det vanliga; Neil Young, REM, Beatles, Beach Boys, en massa brittiska.

Vad finns det för bra svenskt tycker du?

- kent tycker jag är bra. Eric Gadd tycker jag är bra. Vad finns det mer? Eggstone, Wannadies, Popsicle gillar jag. Ehmmm... Cardigans gillar jag inte. Vad heter de, Starlet, känner du till dem? Det låter litegrann som... en akustisk variant av PJ Harvey, fast mer pop liksom. Det är j-t bra faktiskt.

Secret Service förresten – hur kommer det sig att ni spelade in Oh Susie?

- Jag vet inte, vi har inget förhållande till Secret Service i övrigt, men vi gillar den låten. Jag tror att Rickard var discjockey på nån studentfest nån gång och så hade de den skivan där, och så spelade han den, och "f-n, vilken bra låt, den måste vi spela!". Så gick vi och köpte skivan och... Han har aldrig tackat oss, Ola Håkansson, det tycker jag är rätt fräckt, han tjänar grymma pengar på det här – den var en ganska stor radiohit ändå, han får rätt mycket STIM-pengar på att vi spelade in den.

Hur går det för er utomlands? Jag vet att ni är stora i Japan – annars då?

- Det land där vi säljer mest i förhållande till folkmängden är väl Singapore. Vi säljer väl 10–15 000 ungefär i Sverige, och där säljer vi också 10–15 000, men då är det ungefär en tredjedel så mycket folk som bor där, det är bara tre miljoner människor eller nåt sånt där. Thailand går ganska bra, och Filippinerna. Sen går det bra i Sydafrika nu också.

Har ni försökt er på England?

- Ja, vi turnerade där -92, men det är ju svårt. Jag vet inte, de köper liksom inte icke-engelska rockband, eller... Det är ju många som har försökt, gett ut skivor och sådär, men det funkar ju sällan. Popsicle släppte ju sin platta där nu. De fick väl en del väldigt bra recensioner och sålde, men sen hände det liksom ingenting.

Kan du leva på musiken?

- Just nu så gör jag det. Det går lite i perioder, men i stort sett så kan vi väl det. Men jag jobbar som timvikarie med en boendegrupp för utvecklingsstörda inom vården när jag har haft slut på pengar, som alla popmusiker tycks göra... Det är väl i stort sett det enda jobb jag har haft det senaste.

Vad händer framöver nu då?

- Vi skall börja spela in nu så får vi se hur många låtar vi gör. Senast till vintern kommer det väl en ny skiva tror jag. Vi har rätt mycket låtar som vi skrivit nu, så det är på gång i alla fall. Vi skall spela på festivaler i sommar, jag vet inte riktigt var, det finns ju en del, ungefär en festival i veckan hela sommaren. Och sen skall vi åka till Asien igen i augusti–september nån gång.

Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Över huvud taget så lite... vi gjorde en intervju med tidningen Frida, ha ha, efter förra skivan, och det var mycket sådär "vad har du för favoritmat", "vad är din favoritfärg", "vad sover du i på natten" och sådär, det var bara såna frågor hela tiden, det var ganska kul. Sånt är man inte van vid direkt, som avbrott var det j-t roligt. Ganska intressant tycker jag.

Som tur var hade jag med min Mina Vänner-bok, så han fick svara på en del sånt nu också. This Perfect Day har ju varit med ett tag, och man har läst en hel del om dem, så det kan mycket väl hända att jag missat att fråga saker som kanske kändes uppenbara för mig. Här är i alla fall det vi pratade om, och han var inte farlig alls.

Namn: Stig Mats Johnny Eriksson

Spelar: Svåråtkomlig

Pysslar med: Sångare i This Perfect Day

Fritidsintressen:  Frimärken, bilar och tjejer

Född: 27/1-68

Älsklingsrätt: Rårakor

Hårfärg: Mörkbrunt

Vill bli: Brandman

Ögonfärg: Gråblågrön

Bästa låt: Heroes - David Bowie

Längd: 1,85 m

The streets are empty now

And no one's at home

Friends send me postcards

I even get one from you

It reads something like

"I'm in Greece now

the water is dirty here

but I'm happy

without you...

I'm happy

without you..."

So I drink too much

And I think too much

And I'm wondering why

Summers are never

What you expect

them to be

I even wore your make-up

That you'd left at my house

Just to see if it

Would make me feel better

But it didn't do

Much good no

And now all I'm

thinking of

Is that you're happy

without me

You're happy

without me

So I sleep too long

And I dream too much

And I'm wondering why

Summers are never

What you expect

them to be

- Postcard Summers