Scents - från Fozzie 3, 1995

Scents

Gillar fel Beatleslåtar

Av Martin Alarik

När läste man senast något om Scents? Såvitt jag kan komma på är det när de fick överta Greens roll som bandet som Brainpool blåste av scen. Själv har jag bara sett Brainpool en gång och vid den spelningen hade de inte kunnat blåsa någon av scen. Men nu var det Scents det skulle handla om. När vi gick ner på Kalmar Nation en fredag i februari hade vi inte tänkt oss någon intervju, utan bara en kväll med popmusik och kung alkohol. Men så spelade Scents naturligtvis den underbara Your Favourite Records och en pratstund med herrarna kändes genast mycket motiverat. Vi träffar bandet uppe i nationens minst sagt minimala loge.

Härifrån handlar det just om favourite records, artister och tekniska problem (från reportageteamets sida). Det som följer är också en förklaring till varför de flesta väljer att intervjua popband innan spelningar och pilsnerdrickande istället för efter spelningar under pilsnerdrickande.

Under första halvan av intervjun vill inte bandspelaren ta upp ljud och hade inte Sara fört vissa anteckningar hade ni inte fått veta att Your Favourite Records har blivit vald till numrets singel i franska Les Inrockuptibles eller att gitarristen och sångaren Mats Bergman läst 40 poäng botanik och bott i Lausanne. Övriga medlemmar är Esbjörn Nilsson trummor, Michael Böss bas och Jerker Edenborg gitarr. Att bandet spelade på Hultsfredsfestivalen sommaren 1992 framgår också av dessa anteckningar.

Så över till det som finns bevarat för eftervärlden på band.

Favoritmupparna inkluderar Kermit, Miss Piggy, gubbarna på balkongen och "galningen som sprängde den där lilla förskrämde". Vem som tycker om respektive mupp är dock hart när omöjligt att utröna. Att försöka få ut något ordnat av resten av intervjun är ungefär lika som att... ja säg det. I stället får ni den här rakt upp och ner. Varsågoda en del ordnat och en hel del som det normalt bara tjafsas om efter det att intervjun är slut.

Idoler?

Mats: - Vi har varit mer engelska från början, men låter svenskt ändå, det är ju fint. Jag gillar lite mer amerikanskt nu, typ Posies och Lemonheads (Posies är bra säger Sara). Så nu är vi inte bara brittiska längre.

Brittiska förebilder?

- Många av de populära banden är ju bra, Blur är ju ett utmärkt popband. The Auteurs är mina personliga favoriter. Boo Radleys var bra ett tag. Nya LP:n tror jag blir bra. Wish I was skinny är ju bra, det är ju Scents-stuket. Smiths är ju gudarna iochförsig, men de finns ju tyvärr inte mer.

Morrissey solo då?

- Han är ju också bra till och med hans kassa skivor.

Vilka kassa?

- Vad heter det? Morrissey är ju alltid bra men vissa av de olika låtskrivarna. Jag tycker faktiskt att hans första solo är bra.

Det kan jag hålla med om.

- Singlarna är bäst, det är en myt att senaste skivan är bäst.

Nej det är faktiskt inte en myt.

- Det är sant det är en myt.

Nej det är inte en myt. Det där kan vi slåss om sen.

Jerker: - Jag kan inte komma på ett enda band! Säg nåt som är bra då? Jag är lite fast i åttiotalet fortfarande.

Det är inget att skämmas över.

- Go-Betweens.

Här håller intervjuaren själv en lång monolog om Robert Forsters senaste skiva medan de övriga går över till att prata om Lloyd Cole och Church. För att rädda situationen något frågar Sara pojkarna vilka svenska band de gillar.

- Svenska band, finns det några svenska band?

- Happydeadmen.

- Ja dem tycker vi om.

Tycker ni om första Happydeadmen?

- Jamen vi tycker om Happydeadmen! Happydeadwomen tycker vi också om.

- De tycker vi är Sveriges bästa band, så vi tycker det är Sveriges bästa band, så är det bra.

- Om man säger så hr, det finns ju inte så mycket konkurrens.

- Herregud, det finns ju jättemånga! Jag menar, Cardigans. De låter ju som våra tidiga demos! Sen finns det Eggstone. (Nu blev Sara glad)

- Och Popsicle! Popsicle!

- Det är faktiskt så här; alla svenska band är vi antingen släkt med eller har kompisar som är med i. Michaels bror är med i Ray Wonder.

Här får vi åter ett grepp på vem det är som säger vad.

Mats: - Ola Hermanson har bott på samma ställe som jag bor på.

Är det sant? Du är en hjälte!

- Ola har varit otrogen med min fru.

Är det sant?

- Nej. Jag tror att Sverige är världens 5:e bästa popland.

Vilka är bäst?

- Det vet jag inte.

Jag tror att det är det 4:e.

- England, USA, Australien.

Sen är det Sverige!

- Ja men, Australien, det var på åttiotalet.

Ja, inte nu kanske.

- Det kommer ju på 3:e faktiskt. Australien, jag tror att det finns väldigt mycket bra där som vi inte vet om. Det är ju faktiskt sant, England det är ju där man vill slå så att säga. De är ju så jävla många. De har ju en helt annan tradition, det är ju som om vi skulle börja gräva i grottor, eller jag vet inte vad jag menar. Det är ju så att det är så mycket. Svenska band är ju lika bra egentligen, men de tar inte till sig de svenska banden. Det finns många bra franska, men i England är det bara engelska som gäller. Weezer är ett bra band! Det är vår nya amerikanska, vi gillar ju amerikansk musik.

Har ni hört Odd Numbers?

- Odd Numbers ja! De är ju skitbra.

De har ju onekligen tagit en del från Jam.

- Jam tycker jag inte så mycket om i och för sig.

Det skall vi inte prata mer om för då kanske jag blir arg.

- Nu är pilsnern slut också.

Vilken är världens bästa Smithslåt?

- Det är ju alltså tre låtar. Cemetary Gates, The Boy with the Thorn in His Side och Bigmouth Strikes Again.

Är det världens tre bästa Smithslåtar?

- Njae, just nu är de det.

Esbjörn (?): - Skulle kunna säga första låten på första skivan också, Reel around the Fountain. De säger allt där. De hade inte behövt göra något från åttiotre och framåt. Så är det. Det hade räckt med Reel around the Fountain.

Mats: - Still Ill är väldigt bra också.

Jag hade haft svårt att utelämna Girlfriend in a Coma.

- Den kan jag lämna utanför för den hade ett annat band kunnat göra. Den hade vi kunnat göra.

Det var ju väldigt blygsamt.

Esbjörn (?): - Sista låten på första sidan på sista skivan! Vad heter den?

Mats: - Inte fan vet jag!

- Jamen du vet.

- Strangeways here vi Come.

- Jamen vad heter sista låten på första sidan?

Esbjörn, om det nu är Esbjörn, upprepar den sista meningen tre gånger och eftersom pojkarna börjar låta allt mer upprörda skjuter jag in en avledande fråga till Mats.

Ursäkta! Ursäkta! Skjuter du händelsevis också heroin?

- Jämt.

Okej då stämde det. Jag tror Sara skall prata nu.

Sara: - Ska jag prata nu?

Mats: - Nu kan stryka allt jag har sagt. Förutom att Smiths är viktigare än Beatles. Skall jag motivera också? Men det tar lång tid.

Gör det. Jag håller i! (bandspelaren alltså).

- Jag lyssnade på Beatles hela vägen upp och det är fantastisk popmusik. 62-66 samlingen, den röda dubbeln.

Vilken låt är bäst?

- Det är helt omöjligt att säga. Norwegian Wood.

Nej, nej, nej! Du får en chans till, den börjar också på N.

- Nej, jag vägrar. Jag vägrar. Hursomhelst, de hade inte texter som Smiths hade. Så i ett längre perspektiv, om 50 år, kommer Smiths att framstå som viktigare än Beatles. För publikhysteri kan ju vilket band som helst uppnå. Ska jag välja en favoritbeatles får det nog bli...

Någon: - Ringo.

Mats: - Ska jag berätta en sak som ingen vet? Stu Sutcliffe gjorde Beatles bästa låt. Den heter Nowhere Woman, den har tre olika verser, fem olika refränger. Det är den bästa låt som Beatles gjorde. Hur är det därnere (i baren), är det stängt?

Nej det är öppet. Du skall inte dricka sprit, du skall prata i mikrofon!

Och precis där faller de sista resterna av någorlunda redigt samtal ihop och det som händer senare på natten finns lyckligtvis inte bevarat.