En liten pophyllning
Jag har
sedan jag började med Fozzie funderat på hur personlig jag kan vara i
artiklarna. Jag tycker det känns lite fånigt att i tidningen hylla banden för
mycket, vilket kanske gör mina vänner lite förvånade med tanke på hur mycket jag
muntligen lovordar vissa band. En anledning är väl att jag håller viss
kontinuerlig kontakt med några band, och jag skulle känna mig lite groupieaktig
om jag skriver i en artikel, som bandet läser, att jag älskar det de gör. Det
är lite tragiskt – det känns som att jag inte kan gå fram till någon i ett band
och säga positiva saker för att jag är tjej. Jag inbillar mig i alla fall att
killar på ett annat sätt kan prata med band och berömma dem, medan jag lätt
uppfattas som en groupie om jag gör samma sak.
Visst,
jag tycker att alla tre Eggstonarna är väldigt attraktiva, men det är inte
huvudsaken – jag älskar Eggstone, som grupp, för deras musik. Och pojkarna i
Cloudberry Jam, Blur, Yvonne, Broder Daniel m.fl. är jättesöta, men det är
musiken jag vill åt. Bara så ni vet. Det är faktiskt flera kompisar som har
sagt "Hur känns det att vara groupie då?", visserligen på skämt,
men något måste det ju ligga bakom,
medan jag inte kan tänka mig att någon uppfattar Martin Nowhere Gelin som en
groupie.
Men nu
har jag fått ett tips av en känd popjournalist, han tyckte jag kunde vara mer
subjektiv, så nu tänkte jag i denna artikel släppa alla hämningar...
Min
första indiepopförälskelse var i meningarna: "I heard a singer on the
radio who sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant
to be – must be the dumbest singer I've ever heard". Korrekt: första
meningen i första låten på This Perfect
Days första skiva (Wrapped adound your finger). Visst är det en totalt
lysande textrad?! Jag var i min favoritskivaffär och skulle lyssna på skivan,
men jag behövde inte höra mer än de raderna; jag köpte skivan och var kär. Jag
har visserligen alltid varit intresserad av musik, men det var där jag hittade
rätt. Jag hade upptäckt annan svensk musik än Ratata, Reeperbahn och Imperiet.
Jag
kommer här använda begreppet indiepop, även om jag vet att många band inte
gillar att bli betecknade som indiepoppare. Men Niclas Strömstedt och Cajsa
Stina Åkerström gör också pop, och det är inte
sån pop jag pratar om! Så jag buntar alltså in även bl.a. Yvonne, Souls och
Broder Daniel i mitt begrepp indiepop, även om de inte har likheter med t.ex.
Eggstone, som väl spelar "typisk indiepop", men tro mig, käre Lars
och Henric, i min värld är indiepop enbart
positivt, så jag hoppas ni står ut med att jag påstår att ni spelar indiepop.
Jag
måste alltså erkänna att jag inte hängde med i indiepopen från början. Jag
köpte visserligen Happy Mondays och Soup Dragons när de kom, men Stone Roses
var jag sen med (-92...). Och min TPD-skiva köpte jag först hösten -93.
Men det
som nog var största orsaken till att jag plötsligt blev en extrem popnörd var
när jag upptäckte Eggstone. Jag hade
väl hört litegrann, så jag köpte Somersault när den kom, och några veckor
senare kom de till Uppsala. De skulle spela ihop med Bob Hund, och dem hade jag
förstås hört om, att de skulle vara så fantastiska live, så det var dem jag
väntade mig mest av. De var faktiskt en besvikelse – visst, de var bra, men
inte så otroligt fantastiska som folk sagt. Eggstone däremot. Hjälp, det var
nästan en religiös upplevelse.
Nästa
dag rusade jag till skivaffären och köpte In San Diego, som en kompis sagt är
en av världens fem mest livsnödvändiga skivor. Jag insåg att han hade rätt. Sen
jag köpte den tror jag att jag har lyssnat på Eggstone varje dag – nu har
det liksom blivit en grej, att jag bara ska
lyssna på minst en Eggstonelåt varje dag för att må bra. Det varierar med
humöret vilka låtar jag lyssnar på – Good Morning är en ypperlig låt att vakna
till för att bli på gott humör t.ex. Och det är alltid bra att bli påmind om
att det finns vatten i tennisbollar.
För att
återgå till indiepop lite mer allmänt: i våras (-94) såg jag en annons om
Emmabodafestivalen. När jag läste vilka som skulle komma; Cloudberry Jam,
Yvonne, Sonic Surf City, Stevepops, Green, Bob Hund, Wagon, Elvert Underground
m.fl., så fanns det liksom inget tvivel: jag måste dit! Tyvärr kände jag vid
den tidpunkten ingen som ens kunde tänkas vilja dit, men jag gjorde tappra
försök att få med mig någon – jag ringde runt till hela bekantskapskretsen
inklusive avlägsna släktingar i Småland, men det var kört. Jag var helt bestämd
på att jag skulle dit, men mamma (som jag var hemma hos i Borås över sommaren)
var orolig över att jag skulle åka ensam (som hon sa – detta var strax efter
Falun – "Det finns 24-åriga fänrikar överallt") men jag försökte övertyga
henne om att popnördar är snälla människor. Dessutom var det ju bara över en
dag. Men eftersom hon ju är mor försökte hon ändå få mig att stanna hemma Som
en sista utväg sa jag: "Okej, jag ringer Borås Tidning och hör om de skall
skicka dit någon, och då kanske han/hon kan ta hand om mig." Jag ringde,
men de skulle inte skicka dit någon, och då fick jag en idé, så jag frågade om
jag fick skriva om det. Och det fick jag! Tjo Då var det bara att åka, då kunde
mamma inte hindra mig. Oj, vad många trevliga människor jag träffade! Det var
en så fantastiskt trevlig tillställning att jag var alldeles lycklig i flera
månader efteråt. Nu var jag en fullständigt inbiten popnörd. (Fast jag hade
dock fortfarande ingen för liten bensinmackströja, knästrumpor eller hårspännen.
Det kom sen.)
Början
av min popfanatikerkarriär präglades av ensamhet. Ingen av mina kompisar
fattade varför jag köpte flera skivor och musiktidningar i veckan och de
fattade inte varför jag engagerade mig så, och de ville definitivt inte följa
med mig på konserter! I somras lyckades jag dock tvinga med några (manliga)
kompisar på en gratis spelning med Cloudberry Jam, men det var enbart för att
jag påpekade att sångerskan Jennie är väldigt söt. Så skulle Eggstone spela i
Göteborg i augusti, och det ligger bara 7 mil från Borås, så jag måste ju
absolut dit. Fast jag fick givetvis inte med mig någon. Visserligen skulle jag
se dem i Hultsfred en vecka senare, men det var ju långt till dess! Hultsfred
ja. Dit skulle jag åka med en avlägsen kompis, men han backade ur två dagar
innan (jag skall aldrig mer prata med honom!), så då var jag ensam igen. Som
sagt, jag kände inte så många musikintresserade människor, men till slut
hittade jag en kompis kompis som jag kunde åka med.
Fast nu
har jag bytt studentnation i Uppsala till Kalmar Nation, där det finns många
musikfanatiker. Där spelar två band i veckan; i stort sett alla svenska
popgrupper som är något att ha kommer dit förr eller senare. Det är med andra
ord ett ypperligt trevligt ställe, och en perfekt grogrund för ett popfanzine.
Varför är då popmusik det bästa
som finns? Det
vet jag egentligen inte, jag vet bara att Wrong Heaven (Eggstone) får mig att
rysa, till Good Morning måste jag bara hoppa upp och ner, av Na Na Na (Pinko
Pinko) börjar jag alltid le, Spleen (Cloudberry Jam) styrker mig, jag kan
lyssna på Let Go Oh Oh (The Wannadies) tio gånger i sträck och vara lycklig
hela tiden, samma sak med Town Called Malice (The Jam) och My Trumpets, Frozen
(Yvonne) är bara knäckande bra, likaså Kids are Alright (Broder Daniel) – jag
kan fortsätta rabbla ett bra tag, men jag tror att ni fattat vad jag menar. Det
känns, helt enkelt.
Jag har
diskuterat det här med en kompis, om varför jag tycker om t.ex. Pinko Pinko.
Ett av mina argument är att jag blir glad av deras musik. Han sa: "Men det
betyder ju inte att det är bra bara för att du blir glad av det!" Det är
väl klart att det gör! När det berör mig i positiv riktning är det väl
självklart att jag tycker det är bra! Tomas Ledin t.ex. gör också käck musik,
men den mår jag bara illa av, även om den kan göra andra människor glada.
Det här
är väl en liten bakgrund till varför jag gör ett fanzine – egentligen är jag
väldigt egoistisk och protektionistisk vad gäller musik, jag vill egentligen ha
alla små band jag känner till för mig själv. Men alla de band jag skriver om är
så oerhört mycket värda att det går bra för dem, så därför skriver jag om dem.
Ett skivbolag har räknat ut att det finns ungefär 8 000 människor i
Sverige som aktivt lyssnar på indiepop så jag är ju ändå relativt ensam om
det...
Avslutningsvis måste jag återigen tacka alla dem jag har pratat med; Eggstone, Cloudberry Jam, Yvonne, Broder Daniel, Pinko Pinko, Doktor Kosmos, Able, Baseball, Wannadies, Souls, Stevepops, Naked, Mufflon 5, kent, Green, Superswirls, The Varlets, Hansi – jag älskar er allihop!!!
Som det
heter: Pop on!
De
bästa skivorna jag vet:
Eggstone: allt
Cloudberry Jam: The art of being cool
The Wannadies: Be a girl
Popsicle: Lacquer
Broder Daniels, Yvonnes, kents,
Greens och Cloudberry Jams kommande (antar jag)
Souls: Tjitchischtsiy (Sudêk)
Weezer: Weezer
Smashing Pumpkins: Siamese Dream
The Auteurs: Lenny Valentino (singel)
Whigfield: Saturday night
och
några till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar