Superswirls - från Fozzie 2, 1995

Superswirls

Ser snygga ut på affischer

Superswirls består av Mattias Axelsson, sång, gitarr, synth, Lasse Hellberg, synth och maskiner, Richard Sellgren, gitarr och effekter, Markus Lindh, bas och Stene Sjödin, trumor och sång. De kommer ursprungligen från Eskilstuna och uppvisar vissa likheter med Yvonne, som ju är från samma stad – de spelar också ganska ledsen och maffig musik. Vad är det med Eskilstuna, är alla ledsna där? Jag träffade Mattias och Lasse, som numera bor i Uppsala, och ställde frågan.

Mattias: - Jag tror personligen att Eskilstuna är Sveriges bästa musikstad. Det finns många små band där, och alla är inte ledsna.

Lasse: - Folk ser på video, klär sig i träningsoverall, ser på Bingolotto, går på stan, tar en stor stark och slåss.

Mattias: - Kent är arbetargruppen, Yvonne är överklassgruppen, vi är mellangruppen. Det är sant.

Hur funkar det med att ni bor i Uppsala och de andra på annat håll?

Mattias: - Det funkar inte alls.

Lasse: - Vi repar bara precis före spelningarna. På så sätt behåller vi spontaniteten. Vi håller ihop ändå, alla tycker ju det är skoj.

Varför Superswirls?

- Det ser snyggt ut när man skriver det. Det är snyggt på T-shirts och planscher, bokstavskonst. Fast vi har råkat ut för en massa felstavningar... Det betyder ju stormvirvlar, supervirvlar – som sprider sig, som vågeffekter. Man får tolka det som man vill.

De har bytt namn tre gånger. Först var Lasse med i ett band, som egentligen inte har med Superswirls att göra, som spelade synthpop typ Lustans Lakejer, och hette Gridley Quayle. Sedan började Mattias sjunga i bandet och då bytte de namn till The Unsupported. 1989 tog de med Richard på gitarr, hittade en wah-wah-pedal på skolan, och "sedan var det kört, bara randiga tröjor". De hette Plum fram till sommaren -92, då de gjorde en, enligt dem själva, legendarisk spelning på Folkets Hus, då de var nio man på scen. Sedan blev det då Superswirls, och den uppsättningen de har nu har de haft sedan augusti -94. Lasse började som trummis, men han var så dålig på det, så han blev kickad ett tag, men Mattias visste att han kunde spela synth, så han fick komma med igen, med andra uppgifter.

Vad är det som är så bra med er?

Mattias: - Allting. Det vi gör och står för är inte fejkat. Det är ju svårt att försöka vara något man inte är, eller hur?

Lasse: - Vi växer.

Vad vill ni väcka för känslor?

Mattias: - Positiva så klart. Vi vill ju få folk glada, inte ledsna. Om man lyckas påverka en person i publiken får man vara nöjd – det är inte många som lyckas med det.

Lasse: - En del av våra låtar är rätt monotona.

- Istället för att påverka direkt så växer de och ger större och större intryck – starkare.

Mattias: - Om det är så lär vi märka om tio år. Om vi bara orkar skicka kassetter till skivbolag. Vi skickar inget någonstans, vi är för lata. Och så har vi inte råd, så ingen tar tag i det. Men vi skriver en massa låtar. Det skulle vara kul att bli upptäckt på en konsert.

Lasse: - Kommer fram en idiot i skinnjacka och slips...

Mattias: - Från Mariann Records i Skara...

- Fast vi har bara spelat i Uppsala och Eskilstuna, vi borde åka runt och spela mer. Ren lathet.

Jag håller med om att de borde spela mer ute, för de är verkligen bra live. Jag hade inga vidare förväntningar när jag såg dem för ett tag sedan, men musiken grep tag i mig, det är verkligen vacker musik. Den gör sig i och för sig bäst live, det blir mer stämning när det är på riktigt hög volym än hemma i ett studentrum på en kassett.

Vilka är pojkarnas favoritmuppar?

Lasse: - Animal är faktiskt min (åh, din också? Sara). Eller pianisthunden som viftar med öronen. Eller de tre grisarna i rymden.

Mattias: - Kakmonstret är kanon. En klippa.

Lasse: - Muppspöket var coolt också. Blondie var med en gång, det var också bra. Men när Stjärnornas Krig-hjältarna var med då dog jag nästan. Luke Skywalker var med och Gonzo var Darth Vader!