Superswirls - från Fozzie 2, 1995

Superswirls

Ser snygga ut på affischer

Superswirls består av Mattias Axelsson, sång, gitarr, synth, Lasse Hellberg, synth och maskiner, Richard Sellgren, gitarr och effekter, Markus Lindh, bas och Stene Sjödin, trumor och sång. De kommer ursprungligen från Eskilstuna och uppvisar vissa likheter med Yvonne, som ju är från samma stad – de spelar också ganska ledsen och maffig musik. Vad är det med Eskilstuna, är alla ledsna där? Jag träffade Mattias och Lasse, som numera bor i Uppsala, och ställde frågan.

Mattias: - Jag tror personligen att Eskilstuna är Sveriges bästa musikstad. Det finns många små band där, och alla är inte ledsna.

Lasse: - Folk ser på video, klär sig i träningsoverall, ser på Bingolotto, går på stan, tar en stor stark och slåss.

Mattias: - Kent är arbetargruppen, Yvonne är överklassgruppen, vi är mellangruppen. Det är sant.

Hur funkar det med att ni bor i Uppsala och de andra på annat håll?

Mattias: - Det funkar inte alls.

Lasse: - Vi repar bara precis före spelningarna. På så sätt behåller vi spontaniteten. Vi håller ihop ändå, alla tycker ju det är skoj.

Varför Superswirls?

- Det ser snyggt ut när man skriver det. Det är snyggt på T-shirts och planscher, bokstavskonst. Fast vi har råkat ut för en massa felstavningar... Det betyder ju stormvirvlar, supervirvlar – som sprider sig, som vågeffekter. Man får tolka det som man vill.

De har bytt namn tre gånger. Först var Lasse med i ett band, som egentligen inte har med Superswirls att göra, som spelade synthpop typ Lustans Lakejer, och hette Gridley Quayle. Sedan började Mattias sjunga i bandet och då bytte de namn till The Unsupported. 1989 tog de med Richard på gitarr, hittade en wah-wah-pedal på skolan, och "sedan var det kört, bara randiga tröjor". De hette Plum fram till sommaren -92, då de gjorde en, enligt dem själva, legendarisk spelning på Folkets Hus, då de var nio man på scen. Sedan blev det då Superswirls, och den uppsättningen de har nu har de haft sedan augusti -94. Lasse började som trummis, men han var så dålig på det, så han blev kickad ett tag, men Mattias visste att han kunde spela synth, så han fick komma med igen, med andra uppgifter.

Vad är det som är så bra med er?

Mattias: - Allting. Det vi gör och står för är inte fejkat. Det är ju svårt att försöka vara något man inte är, eller hur?

Lasse: - Vi växer.

Vad vill ni väcka för känslor?

Mattias: - Positiva så klart. Vi vill ju få folk glada, inte ledsna. Om man lyckas påverka en person i publiken får man vara nöjd – det är inte många som lyckas med det.

Lasse: - En del av våra låtar är rätt monotona.

- Istället för att påverka direkt så växer de och ger större och större intryck – starkare.

Mattias: - Om det är så lär vi märka om tio år. Om vi bara orkar skicka kassetter till skivbolag. Vi skickar inget någonstans, vi är för lata. Och så har vi inte råd, så ingen tar tag i det. Men vi skriver en massa låtar. Det skulle vara kul att bli upptäckt på en konsert.

Lasse: - Kommer fram en idiot i skinnjacka och slips...

Mattias: - Från Mariann Records i Skara...

- Fast vi har bara spelat i Uppsala och Eskilstuna, vi borde åka runt och spela mer. Ren lathet.

Jag håller med om att de borde spela mer ute, för de är verkligen bra live. Jag hade inga vidare förväntningar när jag såg dem för ett tag sedan, men musiken grep tag i mig, det är verkligen vacker musik. Den gör sig i och för sig bäst live, det blir mer stämning när det är på riktigt hög volym än hemma i ett studentrum på en kassett.

Vilka är pojkarnas favoritmuppar?

Lasse: - Animal är faktiskt min (åh, din också? Sara). Eller pianisthunden som viftar med öronen. Eller de tre grisarna i rymden.

Mattias: - Kakmonstret är kanon. En klippa.

Lasse: - Muppspöket var coolt också. Blondie var med en gång, det var också bra. Men när Stjärnornas Krig-hjältarna var med då dog jag nästan. Luke Skywalker var med och Gonzo var Darth Vader!

The Wannadies - från Fozzie 2, 1995

The Wannadies

Slår världsrekord i turnébussåkning

Torsdagen den 15 december satt jag och pluggade inför en 18-poängs juridiktenta, och allt var rätt hemskt. Som väl var hade jag något att se fram emot: klockan 17 skulle jag gå till Sten Sture & co i Uppsala för att intervjua The Wannadies!

The Wannadies är väl ett av Sveriges mest kända popband: 1990 slog de igenom med dunder och brak med singeln "My Hometown", och plötsligt blev alla övertygade om att Skellefteå måste vara ett hyvens ställe.

Singeln kom från skivan "The Wannadies" (MNW), som jag tyvärr inte kan säga så mycket om, eftersom jag måste erkänna att jag inte har den själv – min syster har den, så det blev aldrig av att köpa den själv... Fast jag vet att iallafall låten "Heaven" är ypperlig. Efter denna skiva har de bytt skivbolag och gett ut två till: "Aquanautic" 1992 på Snap Records och "Be a Girl" -94 på samma bolag, fast nu heter det Soap, eftersom ett visst tyskt eurodiscoband kom och sa att bolaget inte fick heta Snap (det så klart, löper man risk att sammankopplas med det, så byter man nog gärna namn...).

"Be a Girl" är helt klart min favorit – den är mycket röjigare än de andra, och enligt en del recensioner mer "vanligt indiepoppig" (jag tror att de kan ha menat det negativt, men för mig är indiepop enbart positivt). Jag återkommer till detta efter en liten presentation av bandet:

Pär Wiksten sjunger och spelar gitarr, Stefan Schönfeldt spelar gitarr, hans bror Fredrik bas, Gunnar Karlsson trummor och Christina Bergmark körar och spelar orgel (violinisten Björn har hoppat av ganska nyss).

Denna decemberdag (när jag egentligen borde pluggat) då jag kom för att prata med Wannadies, drog soundchecken ut på tiden, men Stefan tog sig tid att prata med mig ändå, samtidigt som Gunnar testade trumljudet. Jag visste inte att trummor kunde låta så mycket...

Stefan berättar om bandets historia:

- Vi startade bandet -88. I början sjöng vi på svenska och hette Den Sökte. Sen började vi göra låtar på engelska och då tyckte vi att vi ju måste ha ett tufft popnamn. Vi hittade nåt slags lexikon med biofilmstitlar på biblioteket och började leta, mest bland lite abstrakta absurda filmer, som inte är så lämpliga för barn... Men till slut så var det en kompis som slängde ur sig att "f-n, ni måste heta nåt tufft... het Wannadies!" Vi tyckte det var ganska roligt att spela snällpop och ha ett brutalt namn. Vi spelade på Irland en gång – de trodde inte vi hette Wannadies, de förknippade sånt med deathmetalband, så det vart Wannadees istället...

- Vi fick en spelning på Hultsfred -89, och sen fick vi göra vår första singel; "The beast cures the lover" på West Side Fabrications. Så var det en massa folk som blev intresserade, bl.a. MNW, så de signade oss, så vi fick göra storskivan där. Den spelade vi in -90.

Beskriv er.

- Som band? Vi är frenetiskt popintresserade människor. I Skellefteå finns det ju inte så extremt mycket att göra; vill man inte sporta eller be, så... Vi är inga atleter och inga gudsbetjänare heller, så att spela pop blev naturligt. Vi spelar väl så länge det är roligt, så länge vi trivs tillsammans. Vi har inga stora framtidsplaner, om att vi ska stå på Wembley direkt... Händer det så händer det. Fortfarande är det så roligt så vi gör det.

Vad säger du om er nya skiva?

- Det är väl hit nånstans vi strävat hela tiden. Det här är som vi alltid låtit live, men vi har aldrig lyckats fixa det på skiva nån gång. Men nu efter två skivor har vi väl lärt oss inspelningsteknik och hur man jobbar med producent och så. Vi var för mesiga förut. Första skivan var ju liksom... slänga in ett gäng norrlänningar i en stor studio – vi fick ju studionoja efter tre dagar, så allting vart otroligt snällt. Men nu så sa vi j-ar anamma, nu ska det vara lite popgitarrer på det här!

Det var visst strul med producenter?

- Jo, först skulle vi gått in i studion i december -93, med Dagge Lundqvist, men så fick hans fru barn, och ville att han skulle vara ledig ett tag. Sen skulle vi gå in med Micke Herrström i januari, men det blev uppskjutet. Så i februari–mars spelade vi in i två veckor med Herrström och Adam Kviman, men så fick de båda två öronproblem, så då avbröts ju den inspelningen. I maj var vi hemma i Skellefte och var deprimerade allihop för att ingen ville jobba med oss. En rätt känd producent tyckte till och med att vi var för grungiga (!) av nån konstig anledning. Sen var det en till som fick öronproblem; det var ett otroligt struleri hela våren med att hitta producent och grejer. Men till slut hittade vi Nille Perned i Göteborg som var sugen på att jobba med oss. Så i juni började vi spela in i Göteborg, i två veckor, och sen i MNW:s studio i slutet av juni och en bit in i juli. De två veckorna i mars spelade vi in "Love in June", det var väl det som hände på den inspelningen.

Vem gör vad?

- Pär kommer med de flesta idéerna, sen bråkar vi oss igenom fram till ett resultat. Pär skriver för övrigt texterna. Det är väl så att nån börjar klinka på nåt och sen bygger vi utifrån det. Sen slåss vi ett halvår innan låtarna är fixade. Vi kan inte turnera och skriva låtar samtidigt, vi har så dålig simultankapacitet, vi kan bara göra en sak i taget, det är därför vi släpper skivor så sällan. Vi har turnerat rätt mycket mellan varje skiva. Vi måste vara det band som har suttit längst i nån turnébuss någonsin, känns det som iallafall. Det är ju så förbaskat långt från Skellefte ner till södra Sverige! (Set a new world record i turnébussåkande kanske?)

Har ni några "nojor"?

- Vi har otrolig scenskräck. Vi är otroligt nervösa före varje spelning, det är väl en typ av noja. Det är väl den gemensamma nojan vi har. Men det brukar alltid släppa efter första ackordet man drar.

Värsta spelningen?

- Vi har gjort såna här verkliga ökenspelningar, som att stå på ett lastbilsflak, nåt slags utescen i Nordmaling och spela för tio entusiastiska människor. Den där stora planen tog väl 10 000 pers om man skulle fylla den... Vi spelade en gång till i Nordmaling, på en festival, och det var tio band före. Det var två killar som gick och köpte pizza, och missade ett utav banden, det var nåt tjejband, så de fick spela en gång till för att de två killarna missade dem. Sen när vi skulle börja spela så var väl klockan ett–halv två på natten. Folk blir väl rätt less på att se så många band, så de tände upp i lokalen, och städerskorna började gå runt och dammsuga i lokalen, medan vi höll på att spela! Så då satt det fem pers på några bänkar längst ner och tittade på oss. Pervers spelning.

Vad menar ni med "be a girl"?

- Det var det tuffaste vi kunde hitta på.

Vem är pojken på skivomslaget?

- En kompis till Irmelie Krekin, som tog bilderna till skivan, kompisens son, Benjamin heter han.

Flickan på själva skivan då?

 - Det har jag ingen aning om vem det är alltså. Jag vet inte vem det är, jag tror nån har plockat nån unge på gatan och fotat av.

Varför har ni med Skellefte Baseball i tacklistan på skivan?

- Det är den enda sport som vi är bra på (Skellefteå alltså). Vi har ju haft hockey som har legat i elitserien förut, men nu är de ju så förbaskat dåliga. Men Skellefte Baseball har faktiskt vunnit baseball-SM 6 år i rad, och vi är otroligt stolta över dem.

Vilken är världens bästa grupp?

- Hmm... världens i särklass bästa grupp... Doors.

Om du låtsas att det här är för ett tag sen och du hade fått en biljett till en Doorskonsert, men du kunde absolut inte gå – vem skulle du ge biljetten till?

- Ska jag svara nåt så trist som... min flickvän.

Vilken fråga vill du helst svara på?

- Vilken fråga jag helst vill svara på... j-a sjuka frågor! Vilket mitt favorithusdjur är.

Och det är?

- En grön leguan.

Har du en?

- Jag har haft en.

Förresten, kan du förklara texten till "Soon you're dead"? – det låter lite brutalt, tycker jag.

- Gör det det? Det är väl inget direkt påstående. Det är väl mer att ett förhållande dör kanske. Du får fråga Pär om det.

"Soon you're dead", "Dying for more", The Wannadies... Mycket död liksom.

- Vi är kommersiella, vi tänker på sånt... Nä, det är mer en tillfällighet.

Och i "Do it all the time" stoppar Pär in några ord lite varstans som jag inte hör vad det är han sjunger. Love nåt...

- Ja, vad är det han sjunger där? Det är nåt konstigt. Fråga honom, gå och ta tag i honom nu.

En sista fråga till Stefan: Favoritmupp?

- Jag tror det är Gonzo.

Sen gick han iväg för att soundchecka, men skickade iväg Christina till mig. Hon sa att "Soon you're dead" är skriven ur en tjejs synvinkel, om äckliga killar, med finnar på ryggen, och som är smutsiga och läskiga, och som Stefan sa så handlar det inte om att han ska dö rent konkret, utan det är mer att hon snart slipper honom. Och det som jag och Stefan inte fattade vad Pär sjunger förklarade hon med att det betyder ungefär "kär i kärleken". Eftersom det var en massa ljud runt omkring kunde jag inte höra vad hon sa för ord, jag tyckte bara det lät som "love's mitten", vilket skulle betyda "kärlekens tumvante"... Men nu har jag slagit upp det och det var "love smitten", så nu fattar jag: smitten betyder ungefär betagen.

Efter detta var jag tvungen att återvända till mina studier ett tag, men på kvällen skulle ju faktiskt Wannadies spela, så jag fick ännu en ursäkt att lämna böckerna. Jag såg dem live för något år sedan, efter "Aquanautic", och då tyckte jag det var lite segt, men som sagt är senaste skivan röjigare; så även denna spelning. Golvet gungade från första låten, och det var jättebra!

Det var rena idoldyrkan framför scen – det var ett gäng killar som försökte ta på Fredrik mest hela tiden, och efter sista låten försökte de övertala honom att ge sitt plektrum till dem, men Fredrik tyckte han behövde det till extranumren. Fast efter extranumren fick de det. Jag blev rätt imponerad av Pärs hårdrocksvrål itt i spelningen – det hade kunnat göra Vince Neil i Mötley grön av avund. Efteråt fick jag höra att Pär har varit med och vrålat på nån Hardy Nilsson-skiva också. Och så har han nitar på sitt gitarraxelband... (och en silverfärgad gitarr – klart läckert).

Som avslutning måste sägas att "Be a Girl" helt klart är en av -94 års bästa svenska skivor – mina korridorare har börjat undra om jag inte tröttnar på den när jag lyssnar på den varje dag, men nej. Har ni den inte, så köp den!

Stevepops - från Fozzie 2, 1995

Stevepops

Ungefär som Iggy Pop

Stevepops kommer från Sandviken. Dagen innan jag träffade bandet slog Sandviken Västerås med 9–2. Sånt bryr sig Stevepops om.

Stevepops spelar pop i ett rasande tempo. Jag undrar nästan hur de orkar en hel konsert igenom, men när jag träffade dem efter en spelning i Uppsala var de inte märkbart tröttare än något annat band jag pratat med.

Stevepops består sedan våren -90 av bröderna Torbjörn och Gunnar Thorsén, som båda spelar gitarr och sjunger, Paul Lernmark, bas och Jonas Adler, trummor.

När jag frågade dem varför de började spela i ett band svarade de dels att de inte hade något bättre att göra och dels för att det ger ett legitimt skäl att spela flipper (varför förstår jag inte riktigt). Det där med flipper kände jag igen, det sade de även i tidningen Pops "At school"-reportage om unga svenska band för ett tag sedan.

Torbjörn: - Vi ljög allting i Pop. Vi påstod att vi spelar på instrument vi inte ens äger.

Varför håller ni på med musik?

Torbjörn: - Ingen har haft vett att säga till oss att lägga av...

Gunnar: - Vi blir sporrade av att det går framåt. Och det jag säger i låtarna vågar jag inte säga på annat sätt. Men i låtarna går det bra; man luddar till det lite, sjunger det på engelska och har musik till. Jag skulle vilja att bandet växer till sig lite, men inte så mycket att vi blir tvungna att göra det på heltid. Vi vill inte tappa greppet om verkligheten.

Torbjörn: - Då skulle vi bara bli sura på varann.

Jonas: - Och tröttna.

Vad är det som är så bra med er?

Gunnar: - Att vi är trevliga. Eller?

Jovisst.

Paul: - Att vi har fungerande instrument.

Gunnar: - Jo! Nu kom jag på det: Det är att vi vet våra begränsningar. Nästan i alla fall. Vi gör inte för mycket saker vi inte klarar av.

Jonas: - Jag tror vi började i rätt ände, vi växte in i det. Vi har inte köpt alla grejer och spelat så. Vi har inte ens alla grejer.

Torbjörn: - Efter fyra år äger Palle inte ens en bas!

Jonas: - Det har bara blivit liksom. Ganska schysst.

Torbjörn: - Vi kan få för oss att försöka låta annorlunda, men det kan vi ju inte.

Gunnar: - Vi låter Stevepops.

Vad är Stevepops?

Torbjörn: - Stevepops är faktiskt en belgisk serietidning, en parodi på James Bond. Det är en agent som heter Steve Pops. Det är ett rätt bra namn, det är pop med i det.

- Ungefär som Iggy Pop – ha ha.

- Det är ett fint namn. Det är inget annat band som heter det.

Stevepops skiva som kom ut i höstas heter "Happy Happy Joy Joy". Ett fint namn det med tycker jag. Är ni då så lyckliga?

Gunnar: - Ja. Texterna är depp depp depp depp, men vi är glada spjuvrar allesammans.

Paul: - Inte jag. Jag skiter i allt.

Gunnar: - Det handlar om positiv inställning.

Torbjörn: - Namnet kommer från den tecknade serien "Ren & Stimpy". Stimpys favoritlåt var "Happy Joy" – de är jätteglada.

En låt på skivan heter "Garbagehell" och skivan ligger inte i ett vanligt hårdplastomslag, utan i en plastficka – är ni miljömedvetna?

Torbjörn: - Jo, det är vi ju. Jag tycker personligen det är j-t snyggt. Vi kunde göra det helt själva; Jonas har tryckt allt, och vi har vikt alla CD-häftena själva. Vi har en gör-det-själv-noja. Vi har spelat in allt själva ju, så då ville vi göra det också. Så här slipper man plastlådan som går sönder jämt. Jag tycker det var en rätt kul idé, och ingen annan har det. Nöjesguiden skrev att det är groteskt snyggt!

För att fortsätta om skivomslaget: i häftet är det bilder på en massa grejer; skivor, demos, böcker, en massa apparater och marshmallowfluff!!! Vems är det? (*marshmallowfluff fanns inte i Sverige på den här tiden, kom ihåg att det är över 20 år sen... mycket exotiskt för alla som aldrig varit i USA, tydligen.*)

Torbjörn: - Mitt! Jag hade med marshmallowfluff på releasepartyt, men alla blev bara äcklade.

Det som är så gott... Vilka är de på framsidan då?

- Gunnar till vänster och Torbjörn till höger. Vi var väl 11 och 13 då.

Favoritapparat?

Torbjörn: - Datamaskinen! Tycker jag. Och våffeljärn. Och läskapparater om de gör bra läsk.

Jonas: - Perkulator.

Jag bad dem förklara lite mer av allt som är med på skivan; uttryck i texterna och tacklistan bl.a.

Favourite cup of Joe?

- Amerikanskt slang för kaffe. Vi tycker man skall dricka Gevalia, för där jobbar Palle.

- Den handlar om att man inte skall göra som grannen.

"All right now": "Thank you Ned's for screaming and throwing things"?

- Ned's Atomic Dustbin har en låt som heter "Let's start throwing things".

"Dumb": "Proudly ripping off both The Violent Femmes and The Lemonheads"?

- "Blister in the sun"! Och från Lemonheads har vi tagit "Ba ba ba uh" från "Kitchen".

Tacklistan: Elvert Underground?

- Vi gjorde en singel med dem, ett joint venture. Vi har känt dem jättelänge. (De är också från Sandviken.)

Naked?

- Vi var först med Naked-hypen!

Kiss?

Torbjörn: - Hoj oj oj! Utan dem hade jag inte spelat nåt instrument över huvud taget.

Gunnar: - Det är det enda band vi har gemensamt.

Torbjörn: - Egentligen spelade de snäll pop med stämsång.

Jonas: - På 70-talet.

Torbjörn: - Själva idén med ett band med smink... Tänk att ha platåskor med blinkande lampor och bli tagen på allvar! De gjorde 6 LP:s om tjejer, sprit, att dricka med tjejer och krocka med bilar. Varenda låt handlade om det. Och sen en temarockopera om miljöförstöring!

Gunnar: - Jag hade velat vara på deras show -76 eller -77...

Torbjörn: - Trummisen hade 21 pukor! Man trodde att han måste vara världens bästa.

De fortsatte prata om Kiss ett bra tag, men jag måste erkänna att jag inte var så förtjust i dem, så jag orkade inte hänga med längre...

Vem skulle ni ge er sista Rollokola?

Jonas: - Jag tar gärna era.

Torbjörn: - Rollokola?

Ja, såna man alltid äter på bio.

Torbjörn: - Jag äter alltid Nickel på bio. Det blir svårt att svara... Jag ger den nog till den jag älskar mest.

Vilken fråga vill ni helst svara på?

Jonas: - Får jag åka hem nu?

Paul: - Vilken kroppsdel är du mest stolt över?

Svar: - I så fall säger jag min näsa.

Torbjörn: - Varför tycker du att Odd Numbers är jättebra?

Svar: - Därför då!

Gunnar: - Vet faktiskt inte. Hoppa över mig.

Torbjörn: - Tager du denna kvinna? Och så ja!

Favoritmuppar?

Torbjörn: - Alla tjejer.

Jonas: - Beaker, han utan haka.

Gunnar: - Det är helt klart... han som var saxofonisten i bandet. Så j-a cool. Alternativt han jättemonstret. Nej nej nej, stryk det där! Harry med bomberna! Han var bäst!

Paul: - Jag har aldrig sett Mupparna. Jo, förresten, men jag tyckte aldrig det var så bra.

Gunnar: - Ingen säger väl Kermit, så det säger jag. Nej, Fozzie, för det heter ju fanzinet!

Torbjörn gör för övrigt ett fanzine på Internet, där han skriver om band som han är frustrerad över att ingen annan orkar engagera sig i, som Odd Numbers t.ex. Han säger att man som fanzineredaktör har ett visst ansvar att leta reda på band som är bra och skoj. Jag försöker, jag försöker!

Och en liten nyhet: Stevepops skall bli Europalanserade! Hoppas det går bra.