Härom året när jag var arbetslös blev jag bjuden på lunch
av en kompis som jobbade på skivbolag. Det var nån nysignad kille som skulle
spela lite, mer än så visste jag inte, men en gratis lunch är ju aldrig fel. Så
jag gick till PA & Co och när de inbjudna pressmänniskorna och jag ätit
klart satte sig en försynt kille på en pall med en gitarr och började sjunga.
Jag är inget jättefan av ensamma män med gitarrer, men den här killens röst och
texter grep mig verkligen. Det var särskilt en sång om en flicka som stannade
vid det enda rödljuset i stan som fastnade.
Efteråt blev jag presenterad för killen, som visade sig heta
Teitur och kom från Färöarna av alla ställen. Han påminde mig lite om min
halvbror, som jag träffar alldeles för sällan, och han pratade danska, som jag
pratar alldeles för sällan (jag är född i Danmark), så jag fattade direkt tycke
för honom, och frågade om jag fick intervjua honom nästa gång han kom till
Sverige.
Så blev det inte, för jag tog mig inte för att ordna en
intervju när han spelade på Hultsfredsfestivalen 2004, men när han kom tillbaka
för att spela på Kulturhusets tak i Stockholm några månader senare blev det av.
Några timmar före spelningen satte vi oss vid ett bord på
takterrassen. Teitur bytte strängar på sin gitarr medan han pratade, och det
var väldigt blåsigt och de små strängpåsarna flög runt överallt.
Har du lust att berätta lite om din bakgrund? Hur du fick
skivkontrakt och allt sånt.
- När jag gått ut skolan så gav jag mig tillåtelse att
skriva låtar på heltid. Jag arbetade på helgerna för att tjäna ihop till hyran
och så skrev jag bara låtar. Jag spelade inte särskilt mycket ute, först gick
det bara ut på att skriva låtar. Sen kom jag i kontakt med ett förlag i USA och
fick kontrakt. Så skrev jag låtar, och jag visste också att jag ville göra en
egen skiva. För tre år sedan tror jag det var så kände jag bara att "nu
ska det vara". Då träffade jag också producenten Rupert Hine, som har
producerat min skiva, och när vi träffades kände jag en... connection, då kände
jag mig trygg med att sätta igång med det. Jag hade försökt jobba med olika
producenter, och visste inte riktigt hur jag skulle göra skivan - jag visste
hur den inte skulle vara, men jag kunde inte riktigt klura ut vilka medel jag
skulle använda. Men så träffade jag honom och så satte vi igång med att göra
skivan.
Teitur bor i Köpenhamn nu, och
det var genom sin manager som han fick kontakt med det amerikanska förlaget.
Skivan är inspelad både i Danmark, Kalifornien och Spanien, och Teitur
berättade att det som är inspelat i Danmark i själva verket är demoinspelningar
som var tillräckligt bra för att få komma med på skivan.
Jeff Cohen, som står med på skivan, vad har han gjort?
Har ni gjort musiken tillsammans?
- Jaa... eller det är som att man lägger fram idéer för
någon annan, så ser man saker genom en annans ögon, men det kan ju egentligen
bara gå en väg. När man sitter och skriver något så vet man inte alltid riktigt
vart det ska ta vägen, men när man arbetar med någon kan man ibland se det
mycket tydligare och få inspiration genom konfrontation. Det är vi riktigt bra
på, när vi möts så händer det något, ett plus ett blir tre, du vet. Många
gånger när jag skriver ensam blir det ofta inte något, jag låter idéerna ligga
halvfärdiga och jag kan inte få ut dem i fysisk form, det är bara en jättestor
idé eller något som är svår att få ut i livet, men när man träffar någon måste
man konfronteras med det. Också att se hur andra skriver och hur deras idéer
kommer fram, det är enormt inspirerande.
Vem är han då, har du träffat honom genom förlaget?
- Nej, jag träffade honom på en festival i Danmark, där vi
båda två spelade. Vi bodde på samma hotell och så träffades vi för att skriva
en låt på morgonen och då skrev vi "Let's Go Dancing". Efter det bjöd
han in mig till New York och skriva fler låtar och spela med hans band och så.
Var får du inspiration från?
- Det är mest från människor, och förändringar i mitt liv.
Det är rätt sällan... eller jo, någon gång har det varit böcker eller något
musikstycke, men som regel är det bara från människor och så använder jag
musiken för att formulera det. Det är inte så mycket annan konst... (han log)
Eller kanske böcker. Ibland är det ämnen jag intresserar mig för, och då
skriver jag en massa låtar om... jag vet inte, galenskap eller nåt, som jag är
fascinerad av en tid och då skriver jag tio låtar om det, och då är det kanske
en av dem som blir bra (skratt). Då gör jag den låten färdig. Det är ofta
nästan lite konceptaktigt... Men generellt bara det att vara vaken och vara
tillsammans med människor som man tycker om, och göra spännande saker och sätta
gränser och våga kasta sig ut i saker, som en blandning mellan att pressa sig
själv till att vara kreativ och att formulera det som man tror på.
Varför heter skivan "Poetry & Aeroplanes"?
- Det fångade låtarna som är inspelade på skivan väldigt
bra. Det är många res-sånger - det är verkligen en kliché, en musiker som
reser, en trubadur (skratt). Men det är faktiskt det som jag har gjort, åkt
runt och spelat. Det är en bra titel för min första skiva, det är som ett
äventyr. Men det är många romantiska sånger, om saknad och resor och identitet.
Jag måste fråga lite om Färöarna - det måste du alltid
prata om i intervjuer antar jag?
- Jaa, jag får prata mycket om det, men det är mest för att
folk aldrig har mött någon från Färöarna förr (skratt).
Dina texter känns lite ödsliga.
- Ja, det är kanske mycket isolation och intimitet, som
bestämt är färöisk. Jag är färöing, jag är inte svensk eller dansk eller så, vi
har vår egen identitet och vår egen temperatur och man blir ju präglad av där
man är och där man bor och den luft man inandas alltså...
Hur många människor bor det där?
- Det är bara 45 000. Så det är inte många. Man får ju en
viss kontakt och man kommer nära varandra på ett annat sätt än man gör i en
stor stad.
Finns det några andra färöiska musiker som har kommit ut
utanför Färöarna?
- Inte riktigt, nej. I min generation är vi några stycken
som är ute och spelar mycket. Det har mest varit att folk har varit lite rädda,
det är ju mycket isolerat och folk är kanske lite osäkra.
En vakt kom fram och avbröt och ville att vi skulle gå för
att de skulle stänga uteserveringen, men Teitur plinkade lite på gitarren och
började istället berätta om färöisk media. Trots att befolkningen är så liten
finns det faktiskt två stora dagstidningar, som kommer ut fem dagar i veckan,
det finns en radiostation som har nyhetssändningar varje dag och en tv-station
som har nyheter fyra dagar i veckan:
- Det är mycket mer nyheter än det egentligen finns i
verkligheten (skratt). Och så gör de så klart också kultursändningar och sänder
fotbollsmatcher och grejer, och det kostar sinnessjukt mycket pengar för bara
45 000 människor, och det finns inga sponsorer, Coca Cola ids inte riktigt...
(skratt) Så de har en massa problem i de färöiska nyhetsmedia, tv är för dyrt
Hur är det, är det två officiella språk; färöiska och
danska?
- Nej, färöiska är det officiella språket, danska är
sekundärt, men det lär vi oss också i skolan. Vi lär oss danska och engelska
och tyska.
Hur låter det egentligen, är det lite som isländska?
- Ja, det är sånt gammalnordiskt, lite som vikingarna
pratade. Lite som isländska, man kan känna igen många ord från de nordiska
språken. Jag kan fejka lite, jag blandar lite färöiska och danska på skoj. Det
har lite olika efterlämningar från andra nordiska språk.
Jag frågade också vad han tyckte om den danske kronprinsen
Frederik och hans giftermål med australiska Mary, och han berättade att han
faktiskt skulle spela för dem i Århus en månad senare, vilket han såg fram
emot:
- På Färöarna är folk faktiskt mycket intresserade av den
danska kungafamiljen, för de är fina människor, de är inte som i England. Den
danska drottningen är en speciell människa som folk ser upp till, så hon är
väldigt populär. De gör kanske inte så mycket, men det är trevliga
personligheter som är där.
Nu en fråga som jag alltid ställer: vilken fråga skulle
du helst vilja svara på?
- Allra helst? Det vet jag inte... (han spelade lite till
och skrattade till) Den fråga som irriterar mig mest, det är såna "Vad är
din inspiration?" och sånt...
Åh, förlåt!
- Eller inte inspiration, men "Vem är din största
influens, vilken musik tycker du bäst om?" Det är alltid hatfrågan för
musiker (skratt). Men jag kan förstå att det är en nödvändighet. Men vad jag
helst vill, det borde jag ju kunna svara på, men jag kan inte. "Vad har du
i fickan nu?" kanske. Eller "Vilken bok läser du nu?"
Vad har du i fickan nu?
- En massa olika pengasedlar och telefonnummer. Det är ju
också en dålig fråga... (skratt)
Vilken bok läser du då?
- "Dracula"! Men jag började med den i helgen, jag
har kvar de sista tjugo sidorna. (han skrattade igen)
Vilken är din favoritmupp?
- Det är helt klart Animal, han som spelar trummor. Han är
cool. Jag tycker faktiskt jättemycket om Fozzie också!
Det var nog det hela, tror jag.
- Tack!
Tack själv!
/Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar