Av någon anledning springer jag på Andreas Söderlund,
sångare och gitarrist i Niccokick, väldigt ofta. Varje gång brukar jag säga att
jag måste intervjua honom för Fozzie, men det tog ett bra tag innan jag väl tog
mig för att göra det. En söndag i början av juni 2005 har vi äntligen bokat
att intervjun ska göras, innan Andreas ska iväg till sitt extrajobb på Grand
Hôtel. Den mesta tiden spenderar han annars för tillfället med att producera
Hello Saferides debutalbum.
Foto: Emma Svensson
Vi träffas på Hötorget i Stockholm, jag tar några kort på
honom framför statyn vid Konserthuset, och sedan går vi och lämnar in filmen på
framkallning, eftersom jag har en deadline att hålla. Det är en solig dag, så
vi går sedan ut på Drottninggatan och försöker hitta någonstans att köpa glass.
Efter några hundra meter hittar vi ett café med ganska skralt sortiment, men de
har åtminstone Sia-glass, så vi köper varsin glass och sätter oss på
uteserveringen.
Varför heter ni Niccokick?
- Egentligen skulle vi hetat Niccokick med vårt andra band,
Sounds Like Violence, men när vi var ute en kväll så var det ingen som tände på
det namnet. Det var egentligen en gammal låt som hette det från början. Jag
tycker ordet är skönt, det kommer från en tid när vi var små, gick i sjuan, ett
skönt uttryck.
Alltså nikotin-kick?
- Ja, det kommer från det, men så ville jag stava det lite
konstigt. Så det är bara så simpelt. Och sen när vi inte skulle döpa om vårt
gamla band så förde jag det namnet vidare till mitt egna projekt, som blev
Niccokick.
Du har två andra band väl? Sound Like Violence och...?
- Iamuse.
Är det några medlemmar som är samma i några av banden?
- Det är det. I Sounds Like Violence är två som är med i
Niccokick, eller tre är vi om man räknar med mig. I Iamuse är det jag och två
helt nya medlemmar.
Hur hinner du med allihopa?
- Om man tar Iamuse, som vi håller på minst med, så repar vi
aldrig och spelar nästan aldrig och spelar nästan aldrig in heller. För
sångaren har blivit lärare och trummisen är... han håller på med sina band och
projekt, och jobbar i Malmö. Men vi ska försöka sätta ihop en ep faktiskt, som
vi håller på och spelar in i en studio här. Sounds Like Violence, där gör jag
låtar hemma, sen repar vi när det finns tillfälle, i Båstad. Samma är det med
Niccokick. Och vi ska försöka göra en fullängdare med Sounds Like Violence nu i
höst. Och Niccokick, där är inte alla låtar klara. Till nästa år borde det
komma nåt.
Du sa att ni bor väldigt utspridda, några bor i Skåne och
du bor här. Ni planerar helt enkelt in att repa då och då, eller?
- Ja, jag brukar skicka runt mail eller sms om när de andra
kan, och då försöker jag komma hem, när vi kan enas om en tid, eller om det är
innan en spelning, då måste typ alla kunna, och då repar vi, och då brukar jag
passa på att repa även med Sounds Like Violence.
Hur länge har Niccokick funnits?
- Sedan... jag satte igång med det... när var det? Det var
tvåtusen... oj, det var svårt. Det måste ha varit 2001, tror jag. På vintern
där. Då började jag spela in låtar på porta. Hösten där 2001 var det.
Jag tänkte fråga lite om texterna - de är ju ganska
deppiga sådär, är det okej att prata om dem?
Han skrattade lite: - Ja, det kan du göra.
Till att börja med : varför heter skivan "Awake From
The Dead, My Dear Best Friend"?
- Det är från en låt, och... många av texterna brukar handla
om... egentligen rädsla för döden är det ju. Det är inte så många i min närhet
som har dött, utan det är mer en rädsla, att så många skriver om nån slags
dödsångest.
Det är inte till någon specifik som har dött alltså?
- Nej. Det är mer en slags... vad ska man säga? Man kan
förbereda sig på nåt sätt, bearbeta ångesten med texter. Så den blev ju deppig.
Samtidigt finns det lite gladare låtar - texterna brukar vara rätt deppiga, med
rätt glada ackord, rätt mycket dur.
Ja, jag hade inte egentligen reflekterat över hur deppiga
många av texterna var förrän jag läste dem, för musiken är ju inte alls deppig.
- Musiken ger nåt hopp, och texten ger väl också ett hopp
oftast, men det kan vara rätt... ja, som du säger, deppigt faktiskt.
Jag funderade på om det var lite av ett tema, där med
änglavingarna i "Turn 27"-videon... Men det kanske mest var för att
det var snyggt?
Andreas skrattade till: - Snyggt och snyggt, jag vet inte,
just den videon blev väl kanske inte som man ville, men den har väl sin charm.
Jaa... just den texten är lite mer lekfull. Den handlar om mycket (skratt)...
den är inte bara enbart döden liksom. Men den "Awake"-låten är ju mer
direkt på. Den handlar ju om nån som har dött, som man kan sakna. Och det gör ju
även "I Want You Back". De är mer direkta. Oftast handlar mina texter
om... jag brukar inte berätta en historia fullt ut, som Bob Dylan kan berätta
från första raden till sista om en man som det har gått snett för eller vad som
helst, jag brukar blanda in lite olika så man får nån slags... det kan bli så
konstigt. Eftersom jag inte är engelsktalande så kan det vara svårt att berätta
en historia bara sådär. Så jag brukar blanda in olika scenarier, det kan handla
om olika saker, men ändå i slutändan så blir det nånting som känns enhetligt.
"I'll cut my hair, I'll find a job
I'll do anything to conceal my scrubs
Nut I can't believe it, it isn't me
I don't know who I'm trying to be"
("Turn 27)
"Turn 27" förresten, har du haft åldersångest
redan? Hur gammal är du?
- Om jag har haft åldersångest ja! Jag har fyllt 25.
Varför just 27 då?
- Det är det som är det lite lekfulla med texten... (han
skrattade till) Eller lekfullt, den handlar om folk som har dött vid 27 års
ålder. Det är ju några kända som har gjort det, typ Jimi Hendrix och Kurt
Cobain. De här vanliga rockslynglarna som har dött. Det fantiserar jag om där,
om jag skulle vara bland dem då. Samtidigt som den handlar om nåt annat, så det
är lite humor i den texten. Även "Love & Neon Lights" är också en
väldigt ironisk text, vilket inte alla förstår. Jag har lite olika texter, och
det speglar sig också i låtarna, om man kollar på skivan så börjar den med en
rätt deppig instrumental låt, sen så går det över i "Love & Neon
Lights", så det kan vara lite stora kontraster ibland, vilket jag tycker
är rätt schysst.
"Oh, I hear smashing drums and beautiful distortion
Give me sex, give me drugs, give me rock'n'roll
I wanna be adored
Just give me some more"
("Love & Neon Lights")
Jag tycker det är ganska kaxigt att börja med en
instrumental låt. Varför gjorde ni det?
- För att vissa låtar, eller riff eller vad man ska säga,
man sitter hemma och så bara känner man direkt att "Det här låter skitbra,
men jag kommer aldrig kunna lägga sång på det, för det kommer bara paja
låten". Man kan lägga in nåt litet stycke, men den kommer att göra sig
bäst bara av att finnas som... att låta musiken tala liksom. Och så har jag
tänkt från första början, från början skulle det egentligen bara vara
instrumentala låtar i det här projektet, men sen så började jag sjunga på
vissa, och då kände jag att det måste vara sång på vissa. Och nu är merparten
med sång, men jag uppskattar ändå väldigt mycket när det är instrumentala
låtar, jag tycker det behövs också. Det är skönt att gå bort från sången och bara
låta musiken tala. Det var tanken från början och det känns som att det kommer
vara det med Niccokick, det kommer alltid vara ett par instrumentala på varje
skiva, minst.
"I Drink To Get Thrilled" - det är inte så
många som vågar skriva om sånt.
- Nä. Den är väldigt direkt den texten. Hela låten är
väldigt direkt, pang på. Men det är också lite ironi och också lite lekfull
(skratt). Jag är ingen alkoholist eller sådär, men alla drabbas ju av... ja,
det finns nån slags fylleångest man kan få, absolut. Det är rätt vanligt, och
jag tänkte att jag behöver skriva den låten.
Jag sa att bara
den låten lär väl göra att skivan får ett "Parental
Advisory"-klistermärke när den släpps utomlands, och Andreas sa glatt:
- Ja, det vill man ju ha!
"There is no solution so I'll
drink until all my dreams are fulfilled
It's because I don't care
I don't share anything
Anymore!"
("I Drink To Get Thrilled")
Ingenting har släppts utomlands än, men ändå blev "Love
& Neon Lights" vald till "Single of the Week" i ett musikbransch-nyhetsbrev
i maj 2005.
Har ni spelat nåt utomlands?
- Vi har spelat två gånger i England just, bara för att
presentera oss och kolla läget lite. Det har ju funnits intresse, absolut, men
det vet man ju hur svårt det är, mycket snack. Man vågar liksom inte hoppas på
nånting egentligen. Men det är kul ändå att åka och testa lite. Det är ju bara
dumt att... om vi hade sjungit på svenska, då hade man ju stannat här och inte
ens försökt, men i och med att det är engelska jag sjunger på så finns det
potential till att kunna... inte slå, men ändå liksom funka här och där,
absolut.
Ja, man kan ju få en liten publik som verkligen gillar en
istället för att försöka slå stort.
- Ja, absolut, och vi kommer väl göra det framöver också. Vi
får ta det när det finns tid. Det är klart man vill, det vill väl alla, men man
får ändå ha lite is i magen och chilla lite.
Hur kom det sig att ni gjorde låten "I Want You
Back" med José González?
- Det kom sig så att... vi var på ett par festivaler och
spelade tillsammans och då frågade jag bara, för jag tycker han har en speciell
röst och kände att det kunde vara en bra kontrast till min röst. Då var han
inte... vad ska man säga, så uttjatad, han hade inte varit så mycket i media,
så jag tycker ändå vi tog honom rätt tidigt. Och det blev bra. Den finns med på
första ep:n och som video på albumet.
Du producerar Hello Saferide nu alltså? Är det ditt
första producentjobb, eller har du producerat nånting innan, förutom Niccokick?
- Jag har gjort Dreamboy, den ep:n de gjorde och sen har jag
varit med på singeln nu också. Det har jag fått genom Ronald Bood, de ligger på
hans bolag, precis som vi. Det är väl typ det, och de egna banden har jag varit
med mycket på. Iamuse, som vi håller på att spela in nu. Det här är väl första
riktiga, som jag känner att man verkligen har fria händer - det känns som ett
jobb, och det känns skönt.
Nu kommer en fråga som jag alltid ställer, men det är
egentligen ingen som gillar den... Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Det är ju jättesvårt. Vad brukar de svara? Att det är en
svår fråga?
Det finns olika varianter, en del kör simpelt
"Skulle du vilja ha en miljon?" och sådär.
Andreas äter lite på sin glass medan han funderar: - Ska jag
svara på den sen också?
Ja helst, eftersom det ska vara en du vill svara på.
- Då vill jag ha frågan... (han funderar lite till) Alltså,
svaret kommer ju bara bli "Ja".
Det är okej.
- Då är det om jag längtar hem.
Längtar du hem?
- Ja. Fast jag längtar inte hem så, bara "Måste
hem!" - eller jag vill hem under en lite kortare period, men vill inte bo
i Båstad. Jag ska komma hem i juli har jag tänkt.
Vi hade pratat
innan om att ingen av oss riktigt trivs i Stockholm (Andreas kallade oss
"två vilsna typer"), så jag frågar var han vill bo egentligen.
- Det känns väl lite som att det finns tillfälle här att
träffa människor, att spela in lite band och sådär, det är lättare att träffa
dem här, och ha tillgång till olika studios och så, jag vet inte var jag skulle
ha det nån annanstans.
Ja, vill man jobba med musik så är det ju smartast att bo
i Stockholm, alla olika delar av musikbranschen.
- Det är lite synd, men det är väl så.
Sista frågan: vilken är din favoritmupp?
- Det skulle kunna vara han trummisen, vad heter han?
Animal.
Andreas skrattar: - Animal ja! Bara namnet gör att det blir
min favorit.
Det var det, om jag inte missat nåt. Nu har jag förstås
inte frågat nåt om influenser...
Han skrattar till: - Jag vet inte om du vill veta... Jag
växte upp med mycket musik, och de som jag känt är viktigast är egentligen band
som vi inte låter som... jo, kanske Afghan Whigs, i alla fall i Sounds Like
Violence låter vi rätt mycket som dem. Guns 'n Roses har betytt extremt mycket,
just i musik överlag, men det är inte så att vi låter så eller hämtar
inspiration från dem på det sättet. Det är de, Afghan Whigs... ja, det är typ
de två som har betytt mest. Sen efter det lyssnade jag mycket på hela
grungevågen, den var ju också viktig på nåt sätt, och ur den vågen kom det rätt
många bra popband tycker jag, som Built To Spill och Sunny Day Real Estate. Så
den var väldigt bra, att man upptäckte det på det sättet. Sen lyssnar jag på
mycket... när jag väl lyssnar så kan det vara klassiskt, det kan vara
instrumentala band och sådär. Så det är rätt mycket. Även ny, lite modernare
musik.
Han funderar vidare på grungen: - Den här nu metal... vissa
band där som ska låta lite som grungen, det blir ju bara fel, det blir så
dåligt. Vissa band är ju bra på sitt sätt, men många, som Puddle Of Mudd eller
vad de heter, det blir bara patetiskt. När man hör såna band så minns man ju
grungen som väldigt äcklig, men när man väl börjar ta upp gamla band, en del av
banden var ju väldigt bra.
Glassarna är
uppätna och det börjar bli lite kyligt eftersom det blivit skugga där vi
sitter, så vi strosar iväg bortåt på Drottninggatan och passerar en panflöjtist
som ser ut som att han bara spelar på låtsas och en tjej som imiterar Michael
Jackson. Som sagt, folk som vill jobba med musik bor ju i Stockholm...
Niccokick är:
Andreas Söderlund: sång, gitarr
Philip Hall: bas
Martin Stääv: gitarr, körsång
Daniel Teodorsson: klaviatur, körsång
Mathias Söderlund: trummor
/Sara
Recension:
Niccokick
Awake From The Dead, My Dear Best Friend
Razzia -04
Första gången jag såg Niccokick live påminde musiken mig om
Chester Copperpot, ett litet band från Kinna i Västergötland som släppte en
skiva i mitten av 90-talet. De spelade enkla poplåtar, ibland instrumentala,
med ett grymt ös och en stor spelglädje, och de gjorde mig alltid väldigt glad.
Och jag fick samma känsla av Niccokick; det är inte
överdrivet djupt, utan snarare nästan lite naivt med en otrolig glädje som är
väldigt upplyftande.
Det är mycket distade gitarrer med ett skönt ringande ljud,
det är drivande trummor, det är ett grymt ös, och det är Andreas sång, nästan
lite gubbknarrig ibland, lätt hysteriskt skrikig ibland, nästan lite
påfrestande, men ändå alltid på rätt sida gränsen.
Även i några av de lite lugnare låtarna (som titelspåret och
"Run! Run! Run!") finns ett skönt driv som jag verkligen gillar - om
musiken håller på att sakta ner kommer alltid trummorna bakifrån och puttar
låten framåt igen, en tamburin kommer och springer bredvid och en körstämma
står i vägrenen och hejar fram alltihop.
"Sunday Night" får vara lugn hela vägen dock, och
har ett fint litet klockspel på slutet. Annars måste jag nog säga att de lugna
låtarna inte är lika starka som de fartiga.
Två låtar är instrumentala; inledande "Leave For
Space" och "Ride The High Country", som ligger som spår 8. Som förstalåtar på tänkta a- och b-sidor
kanske. Jag lyssnar inte ofta på instrumental musik, men saknar inte sången
alls på de här låtarna, de känns helt naturliga.
Mina favoriter är de riktigt ösiga låtarna, som "Love
& Neon Lights" med sitt catchiga gitarriff och oemotståndliga refräng,
"Susanne", som har en snygg synth och där Andreas desperat ropar
efter kärlek från Susanne, "I Drink To Get Thrilled" med sitt fina
aah-aah-parti, och "Ride The High Country" som verkligen känns som
att den galopperar fram i full fart över en slätt någonstans (med en helt
vansinnig synth och schyssta handklapp).
Vill du bli uppiggad, och kanske lite utmattad, så följ med
båstadpojkarna i Niccokick på en nästan 50 minuter lång energikick!
/Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar