onsdag 24 januari 2018

Yvonne - från Fozzie 1, 1994

Yvonne
Pojkar med Absolute Music-skivor

Första gången jag såg Yvonne var på Emmabodafestivalen 18 juni i år. Det regnade - det gjorde det hela dagen - men Yvonne spelade i tältet. Jag stod längst fram, och bredvid mig stod ett par. Han stod och höll om henne, båda var svartklädda, stod och stirrade rakt ut i luften och såg mycket svårmodiga ut.
Så kom bandet in, alla iklädda skjorta och slips, ingen tittade på publiken. En rökmaskin släppte ut en massa rök, och så började de spela, och... det var bara så vackert! En bit in i första låten önskade jag att jag också hade en svårmodig pojke som stod och höll om mig, för man behöver hållas om till Yvonnes musik. Ialla fall jag.
Andra gången jag såg dem var i dagsljus i Borås, framför en rätt liten publik, som var där mest för att se Charta 77, som skulle spela efteråt. Deras framträdande var i och för sig inte lika effektfullt i dagsljus, men jag satt ensam i grässluttningen och höll om mig själv och var tacksam för att mina kompisar gått därifrån - jag ville bara vara ensam och lyssna.
Sångaren Henric de la Cour vrider sig som i kramp mest hela tiden, och hela bandet vägrar envist att få ögonkontakt med publiken, ibland vänder någon sig t.o.m. om och står med ryggen mot publiken, och ingen ler någonsin. Jag blev nästan förvånad över att Henric log när jag träffade honom efter spelningen i Borås.
Jag har hört en del säga att Yvonne spelar över i sin deppighet, men jag tycker inte det. Jag tror inte det är meningen att man skall bli glad av deras musik.

Yvonne kommer från Eskilstuna, bildades 1993 och består av Henric de la Cour (sång, gitarr och synth), Rikard Lindh (synth), David Lindh (gitarr och effekter), Anders Nilsson (trummor), Tobias Holmberg (gitarr och synth) och Claes Boklund (bas).

Foto: Louise Storm

Vi träffade Henric och Rikard och frågade dem varför Yvonne bildades.
- Varför? För att det saknas bra band i Sverige. Det finns inga som spelar bra musik, så då får vi göra det.
Henric: - Egentligen finns det väl en massa bra, men inget som jag gillar.

Vad vill ni väcka för känslor?
- Det har vi aldrig tänkt på. Vi är glada om vi väcker några känslor alls.

Ni jämförs ofta med Joy Division – vad tycker ni om det?
- Folk har inget annat att jämföra med. Så fort det handlar om deppig musik och inte pop så jämförs det med Joy Division, Cure eller Sisters of Mercy. Det är j-t upprörande egentligen.
Ändå var Henric med på en bild i tidningen Pop i exakt samma pose som Ian Curtis på en väldigt känd bild av honom.
Henric: - Det är ju ironi. Vi ironiserar över oss sjäva, folk tar det för allvarligt. Men jag är ändå glad att de satte mig i den posen, Joy Division är en av världens bästa grupper. Det var ju ironiskt från Pops sida också.

Vilken är er bästa låt?
Henric: - Du svarar först!
Rikard: - Nä, du svarar först!
Henric: - Det är inte bra att säga det över huvud taget. Jag vet faktiskt inte.
Rikard: - Pga ljudbilden måste det vara "Unbounded".
Henric: - Ja, ljudbilden är schysst på "Unbounded", det är den. Men jag håller nog "Frozen" som en av våra bästa låtar både musikaliskt och textmässigt. Jag tycker om att spela den. Jag tycker om att spela alla i och för sig.

Varför låter ni det vara rundgång som låter en massa när ni gått av scen?
- Det gör vi inte.
Joo, i Emmaboda var det så mycket att det blev jobbigt.
- Emmaboda var skitbra! Men det är inte meningen – det är inget vi eftersträvar, men det är okej om det blir det. Det är teknikernas fel om det blir det nån gång ändå. David står däremot kvar ibland och spelar samma slinga rakt av.
Rikard: - Vi har så bråttom av scen att vi glömmer stänga av förstärkarna först!

Er roligaste spelning?
- Hultsfred var det mest fantastiska någon av oss har varit med om.
Henric: - Jag hade gåshud i en halvtimme, folk stod och sjöng med! Vi har inte gett ut något, och ändå kan folk våra texter! Det var helt otroligt. Det var den enda spelningen jag verkligen mått rätt bra av efteråt, annars är det jobbigt att framträda. Men i Hultsfred var det helt enormt. Det var en tjej som satt på nåns axlar och skrek att hon älskade mig! Det var fascinerande.
- Det är enda gången det har varit röj i stor skala när vi spelat.
Ni har ju sagt att ni inte tycker om när folk röjer på era spelningar?
- Vi hade fel om det vad gäller Hultsfred. Vi tycker inte att folk skall röja, men i Hultsfred var det okej. Men det är inte speciellt upphetsande när fyra pers står och hoppar.
- Bara folk har rätt inställning – det är viktigt. Köping härom veckan var j-t bra trots att det knappt var nåt folk.

Är det viktigt att vara bra live?
Henric: - Jo, det är det, jag tror på det visuella, men man skall kunna vara blind och uppskatta konserten ändå. Band som röjer järnet på scen kan vara skitkul och bra, men en blind skall också kunna uppleva att det är bra live.


Vilket annat band, genom tiderna, skille ni vilja vara med i?
Rikard: - Det får man ju inte säga.
Jodå.
Henric: - Joy Division eller Spacemen 3.
Rikard: - Cure. Då skulle man dessutom vara väldigt rik nu.
Henric: - Ja, du har rätt i Cure!

Bästa skivorna ni har?
Rikard: - Cures "Pornography" är det bästa som någonsin gjorts. Och alla Joy Division är otroligt bra.
Henric: - Ja, men det säger vi inte. "Pornography" har 8 låtar som är genuint lika varandra – de är helt perfekta. De påverkar en verkligen, de berör. J-t schysst omslag också.
Pinsammaste då?
Henric: - Ja, jag vet ju min!
Rikard: - Du har ett par faktiskt.
Henric såg mycket generad ut och sa: - Cocktail (filmmusiken alltså). Den köptes in -88 eller -89 – det var väl ett bra köp...
Rikard: - Köpte du den själv dessutom?! Jag har en Roxettesingel, men den fick jag faktiskt. Och en Bananarama, men den fick jag också. Men jag tror jag har den första Absolute Music.
Henric: - Jag har också en Absolute Music i och för sig. Men du har alltså den första! Jag köpte nummer 14 eller nåt sånt där. Nä, inte 14...
Senaste skivan ni köpte?
Henric: - Hi hi. Jag köpte Midge Ures "The Gift" från -85 kanske. "If I was" är med på den plattan.
Rikard: - Jag köpte 6 på en gång, så jag får välja ut en... han som är så bäst, vad heter han..?
Henric: - Gary Numan?
Rikard: - Nä, absolut inte. Miko Mission – italiensk disco från -85.

Vilken musik dansar ni helst till?
Rikard: - Prodigy!
Henric: - Jag vet inte vad jag skulle studsa upp och dansa till. Jo, "Safety Dance" (Men Without Hats), då är det kört, då står jag och skakar.
Rikard: - Ja! Hellre "Safety Dance", du kan nästan stryka Prodigy.

Vem skulle ni ge er sista Rollokola?
Rikard: - Hi hi. Jag skulle ge den till mig själv för att jag älskar godis. Jag ger aldrig bort min sista godis.
Henric: - Det håller inte med Rollo. Men det sista jag äger skulle jag nog ge till... jag vet inte – jag har aldrig tänkt på det över huvud taget. Det är nog kört.
Rikard: - Johan Hedin förresten! Han är transportforskare.
Henric: - Ja, jag med!

Vi måste fråga: är Henric släkt med Michaela de la Cour?
Henric: - Vad tror ni? Ja, hon är min syssling.
Rikard: - Army of Lovers är rätt bra.
Henric: - Tobias tycker att Alexander Bard skall producera vår platta.
Har ni skivkontrakt än då?
- För tillfället inte.

Vilken fråga vill ni helst svara på?
Rikard: - Hur kommer det sig att Yvonne säljer miljoner skivor?
Henric: - Varför är Yvonne ett av världens bästa band?
Och svaret på det är?
Henric: - Det är för att... jag vill absolut inte säga att vi är ett av världens bästa band. Men vi är ett av de bästa banden jag vet.
Rikard: - Vi har det mesta rätt.
Henric: - Det har vi. Renhet, våld, futurism. Rätt attityd. Vi är annorlunda. Det har vi sagt flera gånger: skulle vi se oss själva på scenen skulle vi tycka vi var det bästa som hänt Sverige på flera år.
Vad hände det för bra för flera år sen då?
Rikard: - Gamla 80-talsgrupper är alltid bra.

Något annat ni vill framföra?
Rikard: - Jag vill hälsa alla fans. Ha ha ha!
Henric: - Jag kan inte tänka mig att vi har fans. Det är svårt att relatera till det. De förstår ju inte vad vi gör egentligen. Det är högst personligt, vi gör det här för vår egen skull.
Rikard: - Varför tycker du om Cure och Joy Division?
Henric: - Hmmm... Men det är intressant att se att vi blir uppskattade. Det är märkligt att folk som tycker om pop tycker om oss också, att vi förekommer i sån press...
- Det är inte det att det är kul att spela i ett band. Egentligen. Alla i bandet har samma inställning. Det är ganska viktigt. Det är inte kul att repa. Att resa tillsammans är bara jobbigt. Men live är roligt.

Favoritmuppar:
Rikard: - Farbröderna är ganska roliga. Jo, jag tycker de är bäst, jag gillar griniga gubbar.
Henric: - Jag måste tänka lite. Nä, farbröderna håller inte! Jag måste nog säga trummisen i bandet; Animal. Jag tror han skall symbolisera det djuriskt sexuella hos människan. Han sitter där och slår så ohämmat hårt – jag tror det är en klart sexuell akt. Fast jag tror inte Mupparna är så kul som folk tror egentligen.

Inga kommentarer: