En slinga spelas om och om igen: ”I need a man, I need
him quick. I need his
sperm I need his dick”. Jag sitter på kontoret i Gula Studion i Malmö
och Jens Lindgård, producent och sångare i bandet The Mopeds, är inne i studion
i full färd med att mixa och lägga på extra detaljer på Miss Universums
solodebut. Det är våren 2003 och under flera veckor matas jag flera timmar om
dagen med låtar som handlar om tjejers självförtroende, befruktning, att sköta
ett hem, längtan efter en hund, att vara rädd på väg hem på natten och oro för
omvärlden.
Catti Brandelius har som sitt alter ego Miss Universum
skrivit texter om både stora och små ämnen och hennes dåvarande man Uje, alias
Doktor Kosmos, har skrivit musiken och jag tycker skivan är helt genial.
Några månader senare stämde jag träff med Catti en varm
sommardag i Stockholm och började med att prata om Miss Universums bakgrund.
to get
to know my name I didn’t need a jury
I took the crown myself and put it on my head
(“Across
The Universe”)
Från början var Miss Universum en av de två doatjejerna i
Doktor Kosmos. Sedan började Catti plugga på Konstfack, med inriktning mot
fotografi, och under den tiden började hon framträda själv med egenskrivna
texter, lite spoken word-aktigt, med textläsningar till musik i bakgrunden och
även med lite dans. Hon blev tillfrågad om att göra en krönika på P3:s
”Flipper” och efter det har projektet vuxit mer och mer.
Miss Universum
har bland annat haft guidningar på Moderna Museet i Stockholm, och Catti
förklarar:
- När jag gick på Konstfack funderade jag mycket över ”vilka
är det som går på Konstfack, vad är det för människor som kommer in här?”,
speciellt som jag bodde i Bredäng och jag gick i skolan på Östermalm - det var
ju liksom ingen där jag bodde som gick på Konstfack. Det var som två världar;
en värld där jag bodde och en värld där jag var på dagarna. Det var mycket såna
frågor som var i mitt huvud: ”vem gör man konst för, vilka är det som tittar på
det och var finns konsten och vad är den till för?” och sådär, ganska naturliga
frågor om man håller på att utbilda sig till konstnär. Men jag tyckte inte
riktigt att det fanns något utrymme för dem och det var lite en besvikelse att
det inte var nån bra diskussion om just de här frågorna. Men då var i alla fall
Miss Universum ett sätt att blanda högt och lågt, ett sätt att blanda finkultur
med populärkultur, som de visningarna jag gjorde på Moderna Muséet, att kanske
prata om konst på ett annat sätt. Det jag ville var att de som kom och kollade
skulle lita mer på sig själva och sin egen upplevelse. Ibland kan det vara
svårt att göra det, man känner sig osäker ”vad betyder det här?” och ”vad borde
jag känna inför det här?”, att ta bort alla ”borde” och sådär.
- Det var väl mitt sätt, och så tycker jag Miss Universum
ska fungera, för mig är det ett sätt att flytta gränserna, att göra saker som
jag inte trodde jag kunde. Man har ju alltid ”Catti, du är sån och sån, och du
kan det och det”, sånt har man ju alltid och man sätter upp ramar för sig själv
- dels gör andra det, men framför allt gör man det själv. Det var ett sätt att
komma förbi det. Sen kommer det hela tiden nya gränser, för Miss Universum och
allt, det finns ju folk som säger ”men Miss Universum ska inte vara på
engelska, hon är ju inte si och hon är ju inte så” - vadå? Det är väl ingen som
bestämmer det, det bestämmer väl jag?! Det får man ju inte glömma bort.
Miss Universums
första soloprojekt på skiva var ep:n ”På tunnelbanan”, som alltså var på
svenska.
Varför valde du att sjunga på engelska nu då?
- Jo, det var för att jag ville helt enkelt nå fler
människor, tror jag. Jag har fått förfrågningar om att göra saker utomlands,
och det var jobbigt att jag har varit så textbunden, och haft alla texter på
svenska, så då tänkte jag att nu gör jag det på engelska. Konstscenen är ju
väldigt internationell, eftersom man håller på inom ett så smalt område, då
måste man vara mer internationell, för det finns inte det publikunderlaget i
Sverige, det finns inte de pengarna i Sverige, så man måste se det lite större.
Och så tycker jag att resten av befolkningen i världen också ska få höra mina
texter. (hon log)
Du berör ju väldigt många olika ämnen i låtarna. Finns det
nån fråga som du tycker är viktigare än andra?
- Nää...alltså det är ju såhär: var och en är sig själv
närmast. Den här skivan handlar ju om mig och mitt liv mycket, det är ju bara
det man kan prata om riktigt, man får ju gräva där man står. Det jag kan
erbjuda till andra är ju att visa på mitt liv och mina problem - och det som är
mest personligt är ju också det som är mest universellt. Det är en paradox -
själens obotliga ensamhet liksom. Men man är ju ändå ruskigt lika. Det är många
som drar runt med samma problem som jag gör.
now
stick it in and fuck me good
we gonna
bring kids to the hood
”Fertilize” - varför skriver man en sån låt?
Catti skrattade lite: - Joo, den skrev jag för att jag
tycker att musikvärlden, popen och allt annat i vårt samhälle är så oerhört
sexualiserat, allting är liksom bara sex, sex, sex. Men det är ändå på nåt
sorts förljuget sätt, det ska vara på bara ett visst sätt, och den handlar om
sexighet, vem är man sexig för och om ens egen lust och var den kommer ifrån.
En gång i månaden när man har ägglossning så blir man ju oftast mycket mer kåt
liksom (hon log). Jag är absolut inte biologist, men kroppen finns ju där, och
det är lätt att glömma bort den på nåt sätt, man är ju så mycket hjärna,
hjärna, hjärna. Men kroppen finns ju där och kan också säga till vad den
behöver. ”Nu behöver jag bli befruktad”. Jag har ju ett barn, jag tycker det är
en j-t häftig grej, jag skulle gärna ha massor med barn.
Sonen Juno hörs
faktiskt på albumet, precis i början av ”Running A Home”.
chemical
warfare
millions
starving
rich fat people
what’s
it gonna be like?
who can
I trust?
I ”Eternity” handlar det mer om omvärlden, större
grejer...
- Jaa. Den handlar om att om man mår dåligt och är deppig så
har man liksom inga gränser. Om man mår dåligt, då tror man att alla mår
dåligt på nåt sätt. Man bara ser omkring sig och tänker ”nää, det finns inte en
enda lycklig människa” och ”titta på den där stackarn, och hur ska det gå med
ozonlagret och kemisk krigsföring, nää, det här går inte” liksom, hela världen
bara ramlar över en på nåt sätt, och man bara ”nää, nu är det lika bra att
avsluta det här”, man tycker att det vore mycket enklare att inte finnas än att
orka med allt. Så det handlar väl om det, att man glömmer bort allt som
faktiskt är bra.
I am a
tiny butterfly
I am
convenient and nice
I am a baby sugar spice
”Babytalk” funderade jag på, jag läste nånstans att den är
om att killar och tjejer pratar babyspråk med varandra, eller är det mer om
bebisar?
- Det är om tjejer som gör sig till och gör sig dummare än
vad de är. Och den yttersta grejen av det är väl när tjejer börjar prata
babyspråk. (Catti skrattade och stoppade tummen i munnen) En del håller på och
suger på tummen och sådär för att verka sexiga. Det är ju rätt vidrigt!
you know
running a home
is like
being a doctor
is like
being a lawyer
is like
work as a driver
is like
work in a store
is like
work as a whore
I ”Running A Home” är jag rätt imponerad av alla liknelser
du kom på. Fick du klura länge på det eller föll det sig naturligt?
Catti skrattade igen och sa lite uppgivet: - Nej, det föll
sig ganska naturligt, för det är verkligen så! När man har ett hem och dessutom
håller på med en verksamhet som hela tiden finns i det privata liksom, då måste
man ha sån j-a disciplin och ordning på allting så att det ska fungera. Och då
är det som att man har två företag; sitt eget och sen hemmet. Och det är samma
skit: det ska investeras, underhållas, allting ska gå runt liksom. Jag tycker
det är väldigt mycket som att jobba på restaurang sådär, allting går runt,
runt, runt. Speciellt om man har barn, för då är det liksom... varje dag så kan
ungen dra ut allting som finns i alla lådor (skratt), och då får
man börja om liksom! Annars, om man inte har barn, då kan man ju ha en låda som
man inte har kollat i på flera år och man hittar nånting längst ner, men så är
det ju inte när man har barn! Då är det att allting åker ut och allting
åker i igen liksom. Så är det ju på restaurang också, man använder ju alla
bestick flera gånger om dagen. Det tycker jag är ganska häftigt, den här
rundgången, och det är ju så med hushållsarbete; det tar ju aldrig slut. Och
det får man ju acceptera. Det har att göra med att man är så inkörd i det här
resultatinriktade, man ska jobba och bli färdig med en produkt, och sen är det
färdigt, då går man till nästa projekt - men så är det inte med hushållsarbete,
det går ju i ett! Och det är samma hela tiden. Men det finns ju nån kvalitet i
det också, livet är ju så liksom. Men man har så svårt att inse det.
if I was
small
today
I’m medium
I’m
going large
I’m
still continuing
bigger
bigger every day
”Big” - vad menas med den egentligen? På vilket sätt ska
du bli stor?
- Det är ju lite... man kan inte bli för smal eller för rik,
finns det ju ett uttryck. Och det är på nåt sätt så sjukt. Det är lite det med
storlek också; small, medium, large. Det handlar litegrann om det här att folk
inte vågar lyssna på sig själva, och det är så löjligt med vissa artister,
sådär ”det är svårt att bli profet i sin egen hemstad”, det är sådär ”vilka är
de då?” och så får man höra ”De är skitstora i Japan”, och då väger det skittungt!
Och jag vet inte om det är svenskt, men det tror jag inte, det är nog allmänt,
att man måste höra utifrån att nånting är bra innan man kan fatta det själv.
Det tycker jag är så sorgligt och trist, varför kan man inte bara ta in saker
och ting själv? Men det är klart att man behöver en ingång till vissa saker,
man behöver att nån säger ”kolla in det här, det är skitbra tycker jag” och så
kollar man in det, om man bara ser det helt utan sin kontext då fattar man
ingenting och blir helt... Så jag vet inte, det handlar litegrann om det; att
man inte kan lita på sig själv utan måste höra från andra att det är bra
innan... Man är ju så löjlig - man är ju ändå inne i det där själv, man tjusas
av det och tycker det är lite kul ändå.
Jo, det blir väl så.
- Och det får man väl tillåta sig då. Fast man kan ha lite
distans till det, för annars blir det så tråkigt att man bara ska stå utanför
allt. ”Jag är inte så imponerad av nåt” liksom.
he
mustn’t see how scared I am
I want
to see who’s chasing me
but I
don’t dare to turn my head
”Someone’s Following” tycker jag är skitbra, den texten är
riktigt bra.
- Vad kul!
Men känner du så?
- Ja. Den låten fanns på svenska först, och var med i
föreställningen ”Modern Fart”. Det handlar ju om vad sjukt det är, all rädsla
och all adrenalin som pumpar till ingen nytta. När jag går hem i Bredäng
klockan ett eller två på natten på en vardag, då är det ju inte en käft ute,
och det är j-t mörkt, och jag är skitskraj! Det är ofta som jag kutar
sista biten och står där med portkoden... Det är så irriterande att det ska
vara så. Okej att det händer saker, men jag tycker att medias bild - och då
menar jag inte bara nyheter och sånt där, utan också alla fiktioner,
kriminalserier och sådär, det är alltid alltid en kvinna som har blivit
våldtagen och mördad, och helst på nåt oerhört kinky, äckligt sätt, som ligger
i nån buske och så ska de komma och ta spermaprover - det är alltid sådär! Och
man kan inte begära att det ska avspegla verkligheten, men det ger en så j-a
skev bild av verkligheten! De som råkar på mest stryk ute är ju killar som slår
ner andra killar. Men jag tror att jag har sett för mycket deckare och sånt
där, och också det här att man ser sig själv som ett offer. Och då finns det
ingen serie som handlar om en våldtäktsman som bara misslyckas hela tiden - det
tycker jag skulle vara skitbra! (skratt) Det måste ju finnas såna också, såna
där mesar som står och blottar sig och tjejer som bara ”hö hö hö, vilken liten
kuk!”
I Malmö i våras var det en kille som hade försökt tre
gånger på samma kväll att våldta tjejer, men alla hade klarat sig och kommit
undan. Där kan man verkligen prata om misslyckad våldtäktsman, det tyckte jag
var lite roligt. Eller jättehemskt för tjejerna givetvis, men ändå var det lite
kul att det faktiskt kan gå att ta sig undan det.
- Ja, precis, det måste ju finnas massvis med såna
historier. Och det är ju jättehemskt att bli utsatt för ett våldtäktsförsök,
men bara vetskapen att det finns de som har klarat sig undan.
Men är det inte så att uppemot 80% av alla våldtäkter
sker i hemmen av folk man känner?
- Javisst!
so put
yourself in my position
I see a
queen inside of you
you do
not need a recognition
so don’t
you think, you just do
”Across The Universe” känns lite som en programförklaring
för Miss Universum, är det så?
- Ja, litegrann så. Det var att driva lite med rap och
hiphop, och sen också... min Miss Universum är lite inspirerad av medeltiden
och mikro-makro-kosmos, att man finns överallt - hon har ju lite hybris, tror
att hon är som nån slags gud som finns i allt. Det handlar lite om det också.
När man ser Miss
Universum live har hon sällskap på scen av körtjejerna Miss Kebab och Mr
Jönköping och gitarristen Mr Dick (som också är med i Doktor Kosmos).
Saknar du att vara med i Doktor Kosmos?
- Ja, jag saknar personerna i Doktor Kosmos, och jag saknar
att stå på scenen och alla Doktor Kosmos fans är ju underbara. Men jag kände
mig ändå inte... jag kände mig lite förljugen när fans kom efteråt och sa ”f-n
vad bra ni var!” och så hade inte jag skrivit låtarna eller skrivit texterna
eller nånting. Jag ville göra mer grejer själv, jag ville vara mer skapande,
för jag kände mig lite falsk faktiskt, och jag kände mig obekväm med
doa-rollen, kan man säga. Jag ville fronta mer själv (skratt). Det kändes inte
bekvämt med det utrymmet jag hade. Och det är ju så att om man är ett band får
man ju vissa roller och det är jättesvårt att bryta det - Uje skriver texterna
på sitt sätt och alla är jätteduktiga på sina instrument, och då kan man ju
inte helt plötsligt komma ”nu vill jag skriva en låt”, det är skitsvårt att
komma så. Så då tyckte jag det var enklare att starta upp själv.
Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Nämen gud... Vilken fråga... såna där frågor som du har
ställt, det är ju alltid roligt med folk som är intresserade och intresserade
av varje låt och vad som ligger bakom och sådär. Man kan ju bli trött på vissa
frågor och trött på att prata om sig själv, men samtidigt så är det jätteroligt
(hon skrattade till), det är ju därför man håller på! Men om du vill att jag
ska formulera vilken fråga exakt... (hon satt tyst ett tag) Får jag tänka på
det och återkomma?
Visst. Men jag har bara en fråga kvar, och det är: Vilken
är din favoritmupp?
- Miss Piggy så klart! Jag älskar henne! Jag hade en Miss
Piggy-mask när jag var liten (hon tjoade glatt). Hon är ju underbar!
Hon är ganska impopulär faktiskt när man frågar. Folk
tycker hon är jobbig - Kermit är mesig och hon är jobbig typ.
- Jahaaa... Vem brukar folk säga då?
Gubbarna på balkongen är väldigt poppis.
- Amen ååååh! De är ju skittråkiga! Gubbarna på balkongen!
Catti skrattade stort vid minnet: - Så roligt när alla har
sett det. Nä, Miss Piggy, hon är ju skitbra, hon är ju jobbig, men man ska ju
vara jobbig, det är ju det som är meningen. Henne måste jag ha med på den här
utställningen jag ska ha, med mina stjärnor. (Catti höll just på att förbereda
en utställning i Malmö, som hette ”Jag är inte ensam i universum” och som
handlade om kvinnor som gjort olika saker som varit viktiga för henne.)
När vi var klara
och jag berättade vilka jag mer intervjuat för det här numret kom hon plötsligt
på vilken fråga hon helst skulle vilja svara på:
- ”Vem skulle du vilja dejta?” Timbuktu!
/Sara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar