fredag 24 januari 2020

Det Brinner - Bara öppna ögon kan se: recension



Det Brinner
Bara öppna ögon kan se
(album, Våga Våga, 2020)

Matilda Sjöströms soloprojekt Det Brinners andra fullängdare Bara öppna ögon kan se samlar ihop de senaste fem singlarna tillsammans med fyra nya låtar. Eller ja, den femte singeln släpptes bara en vecka före albumet, och cementerar definitionen "gråtdisco", som någon kallade Det Brinners musik och Matilda tagit till sig. I låten, Bara fortsätt, som jag lyssnat på i stort sett på repeat i en vecka, försöker huvudpersonen låta sig uppslukas av musiken och bara andas istället för att titta på honom där, han som hon inte träffat på länge men som hon såg så fort hon kom innanför dörren.
Matilda har en svårslagen förmåga att formulera vardagliga händelser så att de känns allmängiltiga, så att orden känns som något man själv upplevt precis. Jag vet att jag i alla fall har det, och när hon sjunger "Måste sluta tänka på dig. Ah-ah, tänker på dig. Jag vill bara va med dig" så är jag ju där igen, på den där klubben där jag ser Honom med stort H i ögonvrån hela tiden men försöker låtsas som ingenting.
Eller som Jag lovar, som släpptes som singel redan 2018. Jag är tacksam för att texten om någon som inte vill finnas mer inte stämmer in på mig, men jag har hört att andra sagt att den räddat deras liv. Om den inte redan är ett anthem för medmänsklighet så förtjänar den att bli det. "Jag lovar dig, jag finns här för dig alltid. Jag lovar dig, jag ska kriga för oss. Jag lovar dig, vi ska trampa nya stigar, vi ska gå dit ingen gått." Och Tänker inte bry mig, också en tidigare singel, som uppmanar oss alla att våga vara oss själva även när andra tycker att vi inte får vara på vissa sätt. Det är viktigt, det är stort, det förtjänar att lyssnas på.

Som ni märker är det texterna som är viktigast för mig hos Det Brinner. Jag ska inte säga att musiken är en kuliss, för det är den förstås inte, men den sticker inte ut på samma sätt som texterna. Musiken är modern men med 80-talsdoftande inslag, särskilt i Kan inte förstå, som har ett helt vansinnigt gitarrsolo (eller om det är en galen synth, jag vet inte ens) och den gladaste låten Banérsgatan 14c, där en synth som hämtad ur soundtracket till en Molly Ringwald-film (google her, kids) delar spotlighten med en saxofon som hade kunnat spelas av Kenny G (ja, honom också). Men i övrigt svävande synthar, coola trummor, snygga detaljer.
Och så Matildas röst, som sjunger de där fantastiska texterna. Hon sjunger med en röst klar som en krispigt blå vårhimmel, vilket faktiskt är lite av en förvånande kontrast mot sättet hon pratar på: med betydligt mörkare röst, nästan lite befriande rått på bred göteborgska.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop säcken här, mer än genom att säga: lyssna. Lyssna på texterna, gråt och dansa. Och framför allt: andas.