Fozzie 13 är klar!

Fozzie 13 är klar och har kommit!

Innehåll: 

- långa artiklar om Veronica Maggio, Popsicle, Fredrik Strage, Peter Bjorn and John och Alice B & Det Brinner

- lite kortare artiklar om Bolywool, Kristofer Åström, OLSSON (från Fibes, Oh Fibes!), Bergen, Nightbloomer och John Jern (från Honey Is Cool)

- nedslag i Fozzies 25-åriga historia med minnen om Kent, Broder Daniel, Yvonne, Honey Is Cool, Eggstone och Timo Räisänen.

Vill du beställa så maila mig på hansbyreis@gmail.com!

Och glöm inte följa Fozzie på Instagram: @fozziefanzine

En liten pophyllning - från Fozzie 2, 1995

En liten pophyllning

Jag har sedan jag började med Fozzie funderat på hur personlig jag kan vara i artiklarna. Jag tycker det känns lite fånigt att i tidningen hylla banden för mycket, vilket kanske gör mina vänner lite förvånade med tanke på hur mycket jag muntligen lovordar vissa band. En anledning är väl att jag håller viss kontinuerlig kontakt med några band, och jag skulle känna mig lite groupieaktig om jag skriver i en artikel, som bandet läser, att jag älskar det de gör. Det är lite tragiskt – det känns som att jag inte kan gå fram till någon i ett band och säga positiva saker för att jag är tjej. Jag inbillar mig i alla fall att killar på ett annat sätt kan prata med band och berömma dem, medan jag lätt uppfattas som en groupie om jag gör samma sak.

Visst, jag tycker att alla tre Eggstonarna är väldigt attraktiva, men det är inte huvudsaken – jag älskar Eggstone, som grupp, för deras musik. Och pojkarna i Cloudberry Jam, Blur, Yvonne, Broder Daniel m.fl. är jättesöta, men det är musiken jag vill åt. Bara så ni vet. Det är faktiskt flera kompisar som har sagt "Hur känns det att vara groupie då?", visserligen på skämt, men  något måste det ju ligga bakom, medan jag inte kan tänka mig att någon uppfattar Martin Nowhere Gelin som en groupie.

Men nu har jag fått ett tips av en känd popjournalist, han tyckte jag kunde vara mer subjektiv, så nu tänkte jag i denna artikel släppa alla hämningar...

Min första indiepopförälskelse var i meningarna: "I heard a singer on the radio who sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be – must be the dumbest singer I've ever heard". Korrekt: första meningen i första låten på This Perfect Days första skiva (Wrapped adound your finger). Visst är det en totalt lysande textrad?! Jag var i min favoritskivaffär och skulle lyssna på skivan, men jag behövde inte höra mer än de raderna; jag köpte skivan och var kär. Jag har visserligen alltid varit intresserad av musik, men det var där jag hittade rätt. Jag hade upptäckt annan svensk musik än Ratata, Reeperbahn och Imperiet.

Jag kommer här använda begreppet indiepop, även om jag vet att många band inte gillar att bli betecknade som indiepoppare. Men Niclas Strömstedt och Cajsa Stina Åkerström gör också pop, och det är inte sån pop jag pratar om! Så jag buntar alltså in även bl.a. Yvonne, Souls och Broder Daniel i mitt begrepp indiepop, även om de inte har likheter med t.ex. Eggstone, som väl spelar "typisk indiepop", men tro mig, käre Lars och Henric, i min värld är indiepop enbart positivt, så jag hoppas ni står ut med att jag påstår att ni spelar indiepop.

Jag måste alltså erkänna att jag inte hängde med i indiepopen från början. Jag köpte visserligen Happy Mondays och Soup Dragons när de kom, men Stone Roses var jag sen med (-92...). Och min TPD-skiva köpte jag först hösten -93.

Men det som nog var största orsaken till att jag plötsligt blev en extrem popnörd var när jag upptäckte Eggstone. Jag hade väl hört litegrann, så jag köpte Somersault när den kom, och några veckor senare kom de till Uppsala. De skulle spela ihop med Bob Hund, och dem hade jag förstås hört om, att de skulle vara så fantastiska live, så det var dem jag väntade mig mest av. De var faktiskt en besvikelse – visst, de var bra, men inte så otroligt fantastiska som folk sagt. Eggstone däremot. Hjälp, det var nästan en religiös upplevelse.

Nästa dag rusade jag till skivaffären och köpte In San Diego, som en kompis sagt är en av världens fem mest livsnödvändiga skivor. Jag insåg att han hade rätt. Sen jag köpte den tror jag att jag har lyssnat på Eggstone varje dag – nu har det liksom blivit en grej, att jag bara ska lyssna på minst en Eggstonelåt varje dag för att må bra. Det varierar med humöret vilka låtar jag lyssnar på – Good Morning är en ypperlig låt att vakna till för att bli på gott humör t.ex. Och det är alltid bra att bli påmind om att det finns vatten i tennisbollar.

För att återgå till indiepop lite mer allmänt: i våras (-94) såg jag en annons om Emmabodafestivalen. När jag läste vilka som skulle komma; Cloudberry Jam, Yvonne, Sonic Surf City, Stevepops, Green, Bob Hund, Wagon, Elvert Underground m.fl., så fanns det liksom inget tvivel: jag måste dit! Tyvärr kände jag vid den tidpunkten ingen som ens kunde tänkas vilja dit, men jag gjorde tappra försök att få med mig någon ­– jag ringde runt till hela bekantskapskretsen inklusive avlägsna släktingar i Småland, men det var kört. Jag var helt bestämd på att jag skulle dit, men mamma (som jag var hemma hos i Borås över sommaren) var orolig över att jag skulle åka ensam (som hon sa – detta var strax efter Falun – "Det finns 24-åriga fänrikar överallt") men jag försökte övertyga henne om att popnördar är snälla människor. Dessutom var det ju bara över en dag. Men eftersom hon ju är mor försökte hon ändå få mig att stanna hemma Som en sista utväg sa jag: "Okej, jag ringer Borås Tidning och hör om de skall skicka dit någon, och då kanske han/hon kan ta hand om mig." Jag ringde, men de skulle inte skicka dit någon, och då fick jag en idé, så jag frågade om jag fick skriva om det. Och det fick jag! Tjo Då var det bara att åka, då kunde mamma inte hindra mig. Oj, vad många trevliga människor jag träffade! Det var en så fantastiskt trevlig tillställning att jag var alldeles lycklig i flera månader efteråt. Nu var jag en fullständigt inbiten popnörd. (Fast jag hade dock fortfarande ingen för liten bensinmackströja, knästrumpor eller hårspännen. Det kom sen.)

Början av min popfanatikerkarriär präglades av ensamhet. Ingen av mina kompisar fattade varför jag köpte flera skivor och musiktidningar i veckan och de fattade inte varför jag engagerade mig så, och de ville definitivt inte följa med mig på konserter! I somras lyckades jag dock tvinga med några (manliga) kompisar på en gratis spelning med Cloudberry Jam, men det var enbart för att jag påpekade att sångerskan Jennie är väldigt söt. Så skulle Eggstone spela i Göteborg i augusti, och det ligger bara 7 mil från Borås, så jag måste ju absolut dit. Fast jag fick givetvis inte med mig någon. Visserligen skulle jag se dem i Hultsfred en vecka senare, men det var ju långt till dess! Hultsfred ja. Dit skulle jag åka med en avlägsen kompis, men han backade ur två dagar innan (jag skall aldrig mer prata med honom!), så då var jag ensam igen. Som sagt, jag kände inte så många musikintresserade människor, men till slut hittade jag en kompis kompis som jag kunde åka med.

Fast nu har jag bytt studentnation i Uppsala till Kalmar Nation, där det finns många musikfanatiker. Där spelar två band i veckan; i stort sett alla svenska popgrupper som är något att ha kommer dit förr eller senare. Det är med andra ord ett ypperligt trevligt ställe, och en perfekt grogrund för ett popfanzine.

Varför är då popmusik det bästa som finns? Det vet jag egentligen inte, jag vet bara att Wrong Heaven (Eggstone) får mig att rysa, till Good Morning måste jag bara hoppa upp och ner, av Na Na Na (Pinko Pinko) börjar jag alltid le, Spleen (Cloudberry Jam) styrker mig, jag kan lyssna på Let Go Oh Oh (The Wannadies) tio gånger i sträck och vara lycklig hela tiden, samma sak med Town Called Malice (The Jam) och My Trumpets, Frozen (Yvonne) är bara knäckande bra, likaså Kids are Alright (Broder Daniel) – jag kan fortsätta rabbla ett bra tag, men jag tror att ni fattat vad jag menar. Det känns, helt enkelt.

Jag har diskuterat det här med en kompis, om varför jag tycker om t.ex. Pinko Pinko. Ett av mina argument är att jag blir glad av deras musik. Han sa: "Men det betyder ju inte att det är bra bara för att du blir glad av det!" Det är väl klart att det gör! När det berör mig i positiv riktning är det väl självklart att jag tycker det är bra! Tomas Ledin t.ex. gör också käck musik, men den mår jag bara illa av, även om den kan göra andra människor glada.

Det här är väl en liten bakgrund till varför jag gör ett fanzine – egentligen är jag väldigt egoistisk och protektionistisk vad gäller musik, jag vill egentligen ha alla små band jag känner till för mig själv. Men alla de band jag skriver om är så oerhört mycket värda att det går bra för dem, så därför skriver jag om dem. Ett skivbolag har räknat ut att det finns ungefär 8 000 människor i Sverige som aktivt lyssnar på indiepop så jag är ju ändå relativt ensam om det...

Avslutningsvis måste jag återigen tacka alla dem jag har pratat med; Eggstone, Cloudberry Jam, Yvonne, Broder Daniel, Pinko Pinko, Doktor Kosmos, Able, Baseball, Wannadies, Souls, Stevepops, Naked, Mufflon 5, kent, Green, Superswirls, The Varlets, Hansi – jag älskar er allihop!!!

Som det heter: Pop on!

De bästa skivorna jag vet:

Eggstone: allt

Cloudberry Jam: The art of being cool

The Wannadies: Be a girl

Popsicle: Lacquer

Broder Daniels, Yvonnes, kents, Greens och Cloudberry Jams kommande (antar jag)

Souls: Tjitchischtsiy (Sudêk)

Weezer: Weezer

Smashing Pumpkins: Siamese Dream

The Auteurs: Lenny Valentino (singel)

Whigfield:  Saturday night

och några till.

kent - från Fozzie 2, 1995

Kommentar från 2018: när jag gjorde den här intervjun hade kent inte släppt en enda låt, och det var före internet slog igenom, så när Sami sa sitt namn missuppfattade jag det som Sammy. Men som ett tidsdokument låter jag det stå kvar. :)

Kent

Alla har varit Kent nån gång.

Kent var lite av ett mysterium för mig fram till mitten av januari. De hade en oannonserad spelning i öltältet i Hultsfred, som jag därför givetvis missade, men läste om i efterhand att den varit hemskt bra. På sistone har jag läst om dem lite varstans, men inte hört någonting. Det var någon som sa att de beskrivs som en motsvarighet till Bob Hund, men det var inte lätt att veta, eftersom inte många hade hört dem. I mitten av januari kom de dock till Uppsala.

Jag kan inte påstå att det lät som Bob Hund alls, men jag fick höra att anledningen till att de sammankopplats var för att kent spelat förband till dem en gång, samt varit med och spelat Bob Hund-låtar på nämnda bands releaseparty (tillsammans med Eggstone och Nomads!). Däremot är det lätt att associera till Hardy Nilsson, men det är bara för att båda banden sjunger på svenska – faktiskt så ger det en viss känsla på något vis. Om man skall fortsätta associera till andra band så fick jag en Smashing Pumpkins-känsla i låten "Pojken med hålet i handen". Jag är passionerat förälskad i Smashing Pumpkins gitarrmangel nämligen – egentligen var låten säkert inte alls lik SP, men det var lite samma känsla.

Foto: Sara Reis. Bilden vann andra pris i Rockfotos tävling samma år.

Efter spelningen tog jag med mig gitarristen Sammy Sirviö upp i en trappa, där det enda som störde ibland var nyblivna par som också letade efter ostörda platser...

Han berättade att de fem som utgör kent, dvs Jocke Berg (sång), Martin Sköld (bas), Martin Roos (kompgitarr), Markus Mustonen (trummor) och Sammy, har spelat i samma band i många år, men som kent har de bara existerat i ungefär ett år, sedan de flyttade till Stockholm från Eskilstuna. (Jag har för övrigt inte skrivit fel, Sammy sa att jag skall skriva kent med litet k, så då gör jag väl det då.)*

Varför kallar man ett band för kent?

- Det låter ju bra. Folk reagerar. Kent är kort, koncist. Kent är ju mycket, det är ju cigg och ett landskap (eller vad det heter) i England – vi har fått Kentkammar från London, såna där exklusiva, dyra, så vi tänkte skaffa såna som promotiongrej. Kent är också den där fåniga finniga 70-talssnubben, som åker moppe och raggar brudar. Alla har varit Kent nån gång, liksom misslyckats, när man har bara flopppat totalt när man har raggat brudar, allting har gått åt h-e, man har gjort bort sig; då är man Kent.

Varför håller ni på med musik?

- Jag vet inte, antagligen för att vi inte kan nåt annat. Det är slött, det är en livsstil, det är bara släpp. Inget seriöst, ingen av oss är en seriös person som orkar ta itu med det seriösa vardagslivet. Vi kan inte livnära oss på musiken, men det är en kul grej att göra.

Er spelning i Hultsfred var oannonserad – varför?

- Vet inte. Vi fick reda på det en vecka innan att vi fick en chans att spela där. Det var för att folk hade hört oss och pratat om oss, och så var det en av dem som ordnar Hultsfred som tyckte vi skulle spela där, så fick vi spela i öltältet – det var j-t kul.

Vad mer har hänt?

- Våran skiva är färdig nu, första singeln kommer ut omkring 6 februari, sen kommer skivan i mars. Vi har inte kommit på nåt namn till den än. Namn på skivor har mindre och mindre betydelse nu för tiden, folk snackar om "tredje låten på andra skivan" eller "fjärde låten på första skivan". Det är ju CD-åldern som förstört allting. Det kommer nog bara heta kent, lite klassiskt för första plattan, medan andra plattan måste heta något.

Vi började prata om varför de flesta svenska band sjunger på engelska, och Sammy sa:

- Det är så här att det är lättare att sjunga på engelska, men lättare att skriva på svenska, tror jag. Det känns så fånigt; ett svenskt band, och så skall man sjunga på ett helt annat språk än det man är uppfödd på. Såg du i senaste Pop där när Blur recenserade svenska grupper? De tyckte musiken var bra för de flesta, men texterna var ju helt... Som om Blur skulle sjunga på svenska, vi skulle ju tycka det lät lite konstigt... Engelsmän hör ju – även om vi tycker att "vi skriver skitbra engelska texter", så hör ju de att det är nånting som inte stämmer. Om man inte håller på med Ace of Base-I love you-texter och sånt. Hur många svenska band som sjunger på engelska har slagit igenom i England ändå liksom?

De bara slår i Japan allihop.

- Ja, precis, Japan.

Vad är det som är så bra med kent?

- Vad som är bra med oss? Vad ska man säga... Vad som är bra med oss det är låtarna. Jag tror att låtarna skulle funka med annorlunda uppsättning också, det skulle gå lika bra.

Favoritmupp?

- Måste vara trummisen, Animal.

Vem skulle du ge din sista Rollokola?

- Till mig själv.

Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Ska vi gå hem till dig eller till mig?

* Att jag stavade Samis namn fel är en helt annan femma! :D

Inledning Fozzie nr 2, februari 1995

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Tjo.

Nu har jag lyckats knåpa ihop ett nummer till. Först kunde jag inte riktigt komma på vilka band jag skulle kunna fylla ett nummer till med, men när jag samlade ihop mig lite efter yran efter första numret så insåg jag att det inte skulle bli några som helst problem – det kryllar av bra band i Sverige!

Jag har redan skrivit att musik är det bästa som finns, och det bevisar sig om och om igen. Under jullovet traskade jag omkring i snöslask och var av någon anledning på uselt humör. Jag hade min freestyle på och lyssnade på deppiga låtar och tyckte synd om mig själv, men så började "Styloroc nites of suburbia" med Pulp, och plötsligt kunde jag inte låta bli att le! Världen tedde sig genast mycket ljusare.

Skivåret 1995 är definitivt ljust: Eggstone, Broder Daniel, Cloudberry Jam, bob hund, Cardigans, Bear Quartet, This Perfect Day, Green, Yvonne och ett antal andra band kommer med skivor i år.

Det här numret handlar inte enbart om grupper; jag har nämligen fått en rundvandring i Tambourine Studios i Malmö och fått lära mig lite om hur en studio fungerar, och tänkte sprida det vidare, så det har jag skrivit om. Och så har jag förstås gjort ytterligt djuplodande intervjuer med ett antal trevliga människor som gör fantastiskt bra musik!

Tack tack tack tack tack tack tack tack tack

När jag var i studion så kände jag mig bara förvirrad och fånig, så tack snälla Maurits för att du orkade släpa runt mig så länge som du gjorde! Och tack till alla de jag intervjuat som är så trevliga och ger mig foton och så!!! Tack Anders på Lament för telefonnummer till Andreas, Andreas för nummer till Fredrik, Hansi för hjälp med Fredrikarna m.m., Lars för allt bra du berättar, mamma för du körde mig till Malmö och för datorlån och allt, Johanna för du tycker allt är bra, alla som köpte Fozzie nr 1 och förhindrade min konkurs, och alla som hjälpt mig!!!

Fozzie görs av:

Sara Reis – ansvarig utgivare och redaktör.

Bortglömda texter 9: 28/6-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

Kent och de vita kläderna

Våren 1995, precis före Kent slog igenom, hade Anders Nilsson, min företrädare som musikförman (bandbokare) på Kalmar nation i Uppsala, lyckats boka dem till att spela på nationen. Så trots att de just stod på randen till ett stort genombrott kom de och genomförde spelningen, till ett väldigt lågt gage, om jag inte minns fel. Spelningen var en succé har jag för mig, och jag tog lite bilder, varav en blev så bra att den fick mig att bli tvåa i Hultsfredsfestivalens Rockfototävling året efter (Jens Assur satt i juryn, är jag stolt över att säga), och jag intervjuade Sami för Fozzie efter giget (och stavade pinsamt nog hans namn fel - Kent var okända, hade inte släppt sin debutskiva än och internet var inget jag hade nån vidare tillgång till, får jag skylla på)...

På hösten lyckades Anders på något vis få tillbaka Kent för ännu en spelning, och där gick någonting snett. Det var ju längesen, så jag har ganska luddiga minnen av alltihop, men när Kent gjorde sin superhybris-spelning på Stockholm Stadion härom året där de uppmanade alla att klä sig helt i vitt (...) så var det vissa detaljer som kom tillbaka i mitt huvud.
"Hmmm, var det inte så att Jocke Berg var skitdryg mot nån från scenen...?"
Joodå, han slängde dryga kommentarer mot en kille i publiken - en kille som betalat för att komma och se dem, och som inte hade gjort bandet nåt ont.
"Hmmm, vad var det han hade för anledning...?"
Patrik, som killen i publiken hette, hade tydligen (antagligen för att han höll en öl i ena handen) knäppt med fingrarna istället för att applådera efter en låt, vilket tydligen upprörde herr Berg. Och vet ni vad Jocke valde att kommentera? Att han tyckte att Patrik såg idiotisk ut för att han hade på sig - tadaa! - vita jeans och vit skjorta.
Tänk vad folk kan förändras...
- - - - -
Kent-bilden: