Fozzie 13 är klar!

Fozzie 13 är klar och har kommit!

Innehåll: 

- långa artiklar om Veronica Maggio, Popsicle, Fredrik Strage, Peter Bjorn and John och Alice B & Det Brinner

- lite kortare artiklar om Bolywool, Kristofer Åström, OLSSON (från Fibes, Oh Fibes!), Bergen, Nightbloomer och John Jern (från Honey Is Cool)

- nedslag i Fozzies 25-åriga historia med minnen om Kent, Broder Daniel, Yvonne, Honey Is Cool, Eggstone och Timo Räisänen.

Vill du beställa så maila mig på hansbyreis@gmail.com!

Och glöm inte följa Fozzie på Instagram: @fozziefanzine

Topp 10-låtar 2018, låt 7: Timo Räisänen

Timo Räisänen - Eld & Aceton (Live i studio)

Ja, ni vet ju. Timo. Härom dagen letade jag efter ett foto på min externa hårddisk, som jag inte mindes när jag tagit, så jag fick gå igenom mapparna med bilder från ett gäng år tillbaka, och överallt dyker han upp, den där Timo. Och hans band, ska tilläggas. Det är också viktigt. Delar av bandet har bytts ut genom åren, men från det att jag för första gången pratade med keyboardisten Hans på en Timo-spelning för elva år sedan har vi haft en vänskap, som har varit vilande ibland och närmare ibland. Vi bor i olika städer, så i stort sett all vår kontakt sker digitalt, och de enda gånger vi ses på riktigt är i Timo-sammanhang. Det bidrar ju också till att jag alltid tycker det är roligast att se Timo med bandet, även om han är grym solo också. Sen tycker jag också att låtarna kommer mest till sin rätt med helt band, lite rock-puritanskt sådär... :)

Jag har varit på drygt 1 000 konserter, och ja, jag fattar att jag börjar bli tjatig nu, men Timo är verkligen en av de bästa liveartister jag vet. Han har sån otrolig energi och publikkontakt och gör alltid publiken glad.

Så när Timo släppte Eld & Aceton-ep:n med sju versioner av låten i slutet av februari så var det liveversionen jag helst lyssnade på, såpass mycket att den kom med på mina mest lyssnade låtar under 2018 på Spotify (allra högst upp i listan kom låten Autobahn, men den släpptes ju på albumet Tro, Hat, Stöld 2017, så den platsar inte riktigt).

Den där mastodontartikeln jag skrev om Timo här på bloggen lade jag upp synkat med släppet av den här ep:n, så det gjorde ju också att jag var extra peppad på den.
Lyssna!

En Timokonsert - del 2

Fortsättning från del 1.

Efter lunchen kunde de då börja repa med bandet – och en trummis som de aldrig spelat med tidigare, och som bara hört kanske tre Timo-låtar över huvud taget innan... Men ett sånt proffs han var! Han hade lyssnat in sig på låtarna på tågresan upp från Göteborg, och bara satte låtarna direkt! Ja, såklart att Timo, Hans och Viktor fick coacha honom med detaljer, men för mig som inte spelat något instrument sen typ högstadiet var det som ett smärre mirakel. :)

Krippe och Hans

Jag tycker att Timo är bra i vilken musikalisk konstellation han än befinner sig, men det är ändå med bandet som jag tycker att hans musik kommer bäst till sin rätt, och jag tycker det är nästan lika roligt att titta på Hans och Viktor på scen som på Timo själv. Och nu även på Krippe, som var otroligt entusiastisk och tyckte det var jätteroligt att vara med. :)

Men Timo är ändå något speciellt. :) Hans förmåga att göra folk glada och få med sig alla på tåget är otrolig.

Hans och Moogen, som aldrig verkade höras tillräckligt i hans monitor

En av de bilder från dagen jag är mest nöjd med. Timo gick plötsligt av scenen för att göra något backstage och kom emot mig och ljuset föll så snyggt på honom, så även fast jag inte var beredd slängde jag upp kameran och fick till en bild (om än en aning suddig).

Andäktig stämning med orkestern

Även under andra setet var orkestermusikerna med i vissa låtar, och allt lät smått fantastiskt.

Vid fyratiden var allt genomkört och alla kände sig nöjda, och förbandet ELD hade också hunnit anlända från Göteborg. Ett par timmar tidigare hade My, Timos agent från bokningsbolaget Blixten, kommit tillsammans med sin kollega och min vän Emil. För ett drygt år sen hjälpte jag till att styra ihop en övergång till Blixten från ett annat bokningsbolag, tillsammans med Emil, men det är My som ansvarar för bokningarna av Timo. Emil kunde bara stanna en stund, men nu tog My med sig Timo, Hans och mig för en öl i baren. Vi satt där en timme eller så, och sen gick Timo och Hans till hotellet en stund och jag snabbade mig ner i logen för att välja ut och redigera de bästa bilderna från dagen så långt.
Vi hade bara en halvtimme på oss innan middagen var serverad i green room, och när vi fått i oss den skulle merchbordet fixas innan dörrarna öppnades inför konserten som skulle börja 19.30.

Timo och t-shirtarna

Sen var det dags! Lokalen var nästan utsåld och folk började strömma in, och många köpte t-shirts redan på vägen in. ELD (som jag också skrivit om i Fozzie 12) med Niels Nankler och Johan Weber (tredje medlemmen London Rönneklev var på turné med ett annat band) spelade och avslutade med sin remix av Timos Eld & Aceton, och sen klev Timo på scen och inledde med Second Cut, som hans följare på Instagram hade röstat fram som inledningslåt.

Låtarna i första setet var:
Second Cut
Hemliga polisen
Creep (Radiohead-cover)
Outcast
The Winner Takes It All (ABBA-cover)
Aldrig långt bort
Jag vill ha en diagnos
Fear No Darkness Lullaby
Viking (Ted Gärdestad-cover)
Buffalo Bill (Ted-cover)
För kärlekens skull (Ted-cover)

Och sen andra setet med bandet!

Här var setlisten:
I'm Indian
Tiden glöder
Eld & Aceton
About You Now (Sugababes-cover)
Sweet Marie
Bleeding
Ingenting
Jag vill ha en egen måne (Ted-cover)
Lyckliga gatan (Anna-Lena Löfgren-cover)
Kampen och härligheten
Nikotin, alkohol och jag (version av Mattias Tells Nikolina)
Fear No Darkness Promised Child

Jag gick runt och fotade från lite olika positioner både bakom och framför scen, och kunde väl inte helt ta in känslan av konserten, men Timo var på gott humör, publiken var engagerad och allt lät bra, så det var succé!

Timo hade som vanligt publiken lindad runt sitt lillfinger. :)

Dagens hjälte ändå: Krippe Ragnstam!

Efter spelningen skickade jag bilder till fru Räisänen, lade undan kameran och gick ut och drack öl med bandet, och där slutar historien. :)

(Till nästa dag när jag tog tåget till Göteborg för att se En Timokonsert på Storan, men då var jag bara en vanlig konsertbesökare.)

En Timokonsert - förmiddagen

Mycket mobilanvändande blev det under tiden man väntade

Ibland går tiden så fort! Insåg i morse att det redan gått en hel vecka sedan det här hände: jag fotade Timo Räisänen en hel dag.

Timo skulle göra två spelningar under namnet En Timokonsert - Tre konstellationer; en i Stockholm fredag den 30 november och en i hemstaden Göteborg lördag den 1 december. Jag köpte biljett till Göteborg, men tänkte sen att det väl var ett ypperligt tillfälle att hälsa på min syster i Stockholm dagen innan, och frågade Timo om jag kunde få fota lite backstage, som jag gjorde på Mariette i början av november. Han sa ja, och några dagar innan konserten ringde han upp mig och frågade om jag ville utöka uppdraget och vara med under hela dagen, ända från rigg på morgonen till natten. Självklart ville jag det.

Otroligt vacker lokal!

Så halv tio infann jag mig på Vasateatern, och fick höra att en smärre katastrof hade inträffat på morgonen: trummisen Patrik hade blivit sjuk, såpass att han inte kunde spela. Men en annan trummis, som visserligen knappt hört Timo, hade blivit inringd och var på väg till tåget i Göteborg och skulle komma fram vid halv två och hinna repa ett par timmar innan spelningen...

Hans Olsson Brookes

Timo berättade för alla att jag skulle vara med och fota, och de blev ombedda att låta mig komma nära, och jag fick lova att bara välja bilder där alla var snygga. :)
Och det var fantastiskt att få smyga omkring på scen när de soundcheckade och repade och verkligen få komma nära, till skillnad från under en konsert där man står på golvet nedanför scen (visserligen kan man ju ha teleobjektiv, men det har jag inget nu för tiden): så roligt! Det var heller ingen som klagade när jag tassade omkring bland sladdar och stativ och fotade, men Hans (som är den jag känner bäst i bandet) var nog inte helt bekväm i början och vände bort ansiktet ibland när jag kom, så alla de första bilderna på honom blev suddiga, så jag gav upp och körde kort skärpedjup på honom så han blev suddig med vilje istället. :) Men jag fick många bra på honom också så småningom.

Viktor Turegård

Konserten var upplagd i två delar med paus mellan, och de började dagen med att rigga upp alla instrument och utrustning. Första halvan skulle Timo spela några låtar helt solo, och resten med olika musiker. Han har ju gjort en skiva med Ted Gärdestad-covers (Timo sjunger Ted), och han hade med sig en extra klaviaturspelare (Martin Schaub), en cellist (Maja Molander), en saxofonist/klarinettist/flöjtist (Axel Mårdsjö) och en trombonist (Jakob Sollerman), utöver sitt vanliga band bestående idag då bara av Hans Olsson Brookes (klaviatur) och Viktor Turegård (basist som spelar både kontrabas och elbas). Trummisen Patrik Herrström skulle ju snart ersättas av Krippe Ragnstam, som släppte en soloskiva 2002 under namnet K Ragnstam, som jag har och tyckte mycket om. Men jag hade inte hört om honom sen dess, så jag var mycket peppad på att träffa honom, mest på grundval av låten Colombian Eyes – och för att se hur någon som knappt ens hört en artist skulle klara att spela en konsert med honom.
Andra halvan var avsatt för Timo med band.

Jag har ju hängt med Timo & co tidigare, senast i somras när jag åkte med dem till Ängelholm, men att faktiskt ha en officiell uppgift var väldigt skönt. Jag gick runt och fotade allt, band, instrument, omgivningar, närbilder, översikter, arty-farty detaljer... :) I början av dagen var jag duktig på att radera under tiden så jag inte skulle ha en överväldigande mängd bilder efter spelningen när jag snabbt skulle få iväg några utvalda till Timos fru för att läggas upp på sociala medier, men det blev ju ett gäng ändå (ungefär 650 närmare bestämt) under de dryga 12 timmar jag plåtade dem.

The man himself: Timo Räisänen

Under förmiddagen körde de igenom det första setet, där inga trummor skulle vara med, så planeringen blev rätt bra ändå.

Härlig stämning!

Timo, Maja, Viktor och Martin

I korridoren med logerna backstage

Finaste Timo

Uppifrån balkongen

Vid ettiden gick Hans iväg för att möta Krippe vid tåget, och när de kom gick vi iväg för att äta lunch, då alla börjat känna sig färdiga med första setet.

Fortsättning följer i nästa inlägg här!

Pop-Sara på (typ) turné med Timo

I fredags åkte jag med Timo Räisänen och hans band till en spelning – de skulle spela i Ängelholm, som bara ligger några mil från Landskrona där jag bor, men just när de skulle spela där befann jag mig i Bohuslän. Så jag frågade om jag fick åka med dem från och tillbaka till Göteborg, och det fick jag. Passade också på att ta med mig vår systemkamera, som jag knappt använt på flera år, eftersom det blir så lätt att jag fotar med mobilen istället nu för tiden.

Tillställningen de skulle spela på hette Ljusfesten och innan det blev klart att jag kunde ta mig dit med bandet hade jag försökt hitta information på nätet om vilken tid de skulle spela. Men det fanns ingen info någonstans mer än att en huvudakt utöver Shirin och Timo också skulle bokas, så till slut mailade jag Visit Ängelholm på Facebook och frågade. Inte heller de visste, men dagen efter fick jag ett nytt meddelande: då hade de fått tag på arrangören, som meddelade tidsschemat, plus att "Shout Out Loud" också bokats! Yay! Älskar Shout Out Louds!

Väl framme i Ängelholm fanns det bara affischer med Timo på, och i programmet stod det att "Shout Out Loads" skulle spela klockan 22.30. Hehe. Nån med bra smak men dålig koll verkade ha skött bokningarna. Hur som helst så verkade det som att ängelholmsborna såg Båtparaden klockan 21.30 som den stora höjdpunkten, och när Shirin spelade vid 19 var det redan fullt på andra sidan ån, bakom scenen.

En paus i soundchecken

Trummisen Patrik Herrström, Timo, basisten Viktor Turegård och keyboardisten Hans Olsson Brookes

20.30 började spelningen. Det hade samlats en del folk, och de flesta satt på filtar framför scenen – jag tycker det är så tråkigt att sitta på konserter, men det kändes fånigt att stå alldeles ensam, så även jag fick ge upp och sätta mig efter några minuter... Men innan jag satt mig kom det två Timo-fans som också ville stå, och under andra låten lovade jag dem att jag skulle ställa mig upp med dem under nästa låt. Varför just då? Jo, för Hans hade visat mig låtordningen tidigare på dagen, så jag visste vilken låt som skulle komma.

När jag såg Timo i Halmstad i höstas, inte så långt efter att albumet Tro, hat, stöld släppts tog jag liksom för givet att de skulle spela låten jag tycker är bäst på skivan: Autobahn. Men det gjorde de inte. Jag fick senare veta att det är för att den är rätt jobbig att spela live för Timo, vilket jag inte riktigt tänkt på eftersom jag själv inte spelat några instrument sen typ högstadiet. Men de spelade låten på två andra gig under höstturnén, så jag hade frågat både Timo och Hans om de inte kunde spela den i Ängelholm, och Timo stönade via sms och frågade "måste vi?", så jag hade inga förhoppningar om att få höra den. Men! Kanske att de gillar mig lite ändå, för minsann stod Autobahn som nummer tre i setlisten. :) Och då kunde jag ju inte sitta ner längre.

Efter spelningen skulle jag egentligen åkt med bandet hem igen, men då det visade sig att Ängelholms kommun sponsrat hotellrum åt dem som inte gick att avboka så fick jag ta ett av rummen, vilket jag var väldigt glad för då bandet var så snabba med att lasta in allt i bilen att de hann åka innan Shout Out Louds börjat. Men mer om den spelningen i nästa inlägg!

Hela setlisten:
Hemliga polisen
Eld & Aceton
Autobahn
About You Now
Outcast
Come Give Me Love
Jag vill ha en egen måne
Tiden glöder
Jag vill ha en diagnos
Kampen och härligheten
--------
Creep
Nikotin, alkohol och jag
Fear No Darkness, Promised Child

Her Majesty – från Fozzie 8, 2003

 Är stenhårda med vad de är ute efter

-->

Her Majesty spelade på KB i Malmö i slutet av mars 2003, ett tag innan deras debutalbum släpptes. Jag hade blivit helt förälskad i singeln "I'm Fire C'mon!", men var lite orolig för att Her Majesty skulle bli som The Plan för mig: d.v.s. göra en fantastisk förstasingel och en bra låt till, men sen göra mig totalt besviken med ett urtråkigt album.

Samma dag som jag skulle gå och se Her Majesty och dessutom intervjua sångaren Måns Jälevik och gitarristen Timo Räisänen fick jag en sampler med fem låtar från albumet "Happiness" och jag blev så lycklig, för Her Majesty håller. Alla låtarna på samplern var jättebra, så det var en lättad Sara som gick till intervjun.

Timo var några minuter sen, för han hade varit och färgat håret knallrött. Han hade på sig en tröja med bokstäverna T I M och O fastsydda, och kommenterade efter ett tag själv "f-n vad jag ser gay ut i den här tröjan!" Måns däremot ser oerhört mycket mer macho ut än vad hans ljusa sångröst avslöjar. När man hör Her Majesty känns det som att det borde vara Timo som sjunger, eftersom han är liten, smal och spenslig, medan Måns är kraftigt byggd och har tatueringar överallt; på armarna och ända upp på halsen och flera piercingar i ansiktet och ser ärligt talat rätt farlig ut. Men när han börjar prata avslöjar han att han är oerhört trevlig, verserad och vältalig.

Ni är ju flest medlemmar från Sludge Nation i bandet. Tycker ni att Her Majesty är en naturlig utveckling av ert sound, eller är det här nåt helt annat?

Måns: - Både och. Det finns ju element som är väldigt typiska, men det är ju för att så skriver vi låtar och så spelar vi låtar ihop liksom. Sen är det en utveckling, nu låter det väl lite mer som vi kanske ville att det skulle låta förut – det är så svårt att plocka ut nånting själv när man är med, men man faller alltid tillbaka på vissa grejer och upprepar sig sådär.

Timo: - Fast en naturlig utveckling är det definitivt. Det är samma känsla i låtarna, fast lite mer bara, kan man säga.

Vad tycker ni är viktigast i en låt? Vad måste en låt ha för att den skall vara bra?

Timo: - Vi tänker nog inte så över huvud taget.

Måns: - Jag gör det. Äkthet. Att det ska vara en sann känsla i det. Och sen att melodier och uttrycket blir riktigt. Jag har väldigt svårt för musik som bara är liksom en hook, utan att det ska vara nånting mer. Men inte så att vi tänker "F-n Timo, den här låten saknar nånting", "Ja, det ska vara lite mer melankoli i den" och att du tar ett mollackord, det är inte så. Men jag tycker att det är väldigt väldigt viktigt att en låt har liksom ett uttryck som stämmer överens med vad man vill säga med låten. Och sen melodier – all musik är ju melodier, även monoton musik är melodier, om jag lyssnar på nånting som är riktigt monotont så hör man egna melodier i, man hittar grejer och det tycker jag är otroligt viktigt – det är ju inte begränsat av språk eller nånting.

Jag har inte hunnit få så jättebra grepp om er, så jag tänkte fråga: vad skriver ni texter om?

Måns: - Vad ska man säga, relationer låter så pretentiöst, men det handlar ju om relationer, och relationer behöver inte bara vara två personer emellan, utan det är allting; relationer till sig själv liksom, eller... Om jag sjunger vissa låtar till en annan person så behöver det inte nödvändigtvis vara en annan person, utan det kan vara olika sidor av en själv och sådär. Det är nog väldigt mycket så, hur man är i olika situationer och relationer – ja, uteslutande om det. Det finns hur mycket som helst att skriva om då, man är ju inte bara en person liksom.

Albumet ska heta "Happiness". Varför – är det en glad skiva?

Måns: - En stark skiva är det.

Timo: - Vad sa du, "är det en bra skiva?"?

En glad skiva.

Timo: - Jaha! (skratt) Annars är det good songs. Det är väl... inte en glad skiva. Men det är inte motsatsen till en glad skiva heller. Det var faktiskt väldigt bra, att det är en stark skiva.

Måns: - Det är otroligt skönt, det är en riktigt sann glädje att kunna få släppa den här skivan, att få presentera den med de låtarna som är. Det är tolv låtar och de låtarna hänger ihop, på nåt sätt, om inte annat så som ett kapitel liksom. Men det är inte så skrattmusik, men det är inte synd-om-mig-musik heller.

"I'm Fire C'mon!", vad är det för titel?

Måns: - Bra fråga. En j-a titel! Nä, det är väl lite James Dean-aktigt så litegrann. Man är kanske inte bäst, men man är nånting liksom. Sen behöver det inte alltid vara positivt, det kan vara positivt eller negativt, det beror på i vilket läge man är.

Timo: - Faktiskt så stämmer det väldigt bra överens med den låten, för att den är otroligt bra som förfestlåt, eller festlåt, då är det "I'm fire c'mon!" verkligen...

Ja, man vill bara hoppa.

Timo: - Ja, precis, en feberkänsla. Och sen när man sitter helt knäckt dagen efter så är "I'm fire c'mon" också väldigt passande. Dels för att det bara brinner i huvudet och dels för att det är en ganska schysst ironi, i och med att man inte alls är särskilt fire-ig.

-->

Måns: - Det kommer tillbaka, vad det än är liksom.

Varför är det baklängessång i "Rules To Follow" förresten?

Måns: - Det var helt och hållet Timos och Jonas...

Timo: - Jag producerade ju den här skivan, och...

Måns: - Wow.

Alla skrattade och Timo fortsatte: - Jag producerade skivan och ibland när man satt och väntade på nästa arbetstillfälle, när man väntade på att nån skulle komma och spela in nånting så satt jag bara och lekte. Och en kväll i studion när jag och Jonas hade – Jonas är han som spelar keyboard – vi hade lagt några orglar eller nånting, så satt vi bara och lyssnade igenom låtarna. Och så höll jag på att vända på en annan grej, bara en effekt, och så skulle jag skoja lite med honom och vände på den här biten, som är en sånggrej från låten, och spelade upp den helt själv och så började vi skratta jättemycket. Sen glömde jag ta bort den och när vi skulle lyssna igenom låten så var den där helt själv i början och så passade det så bra så vi bara placerade in det. Så tänkte vi (på Roy-och-Roger-göteborgska:) "Shet, det är såhär man skapar en hit!"

Måns: - "Hur gjorde vi nu, exakt hur gjorde vi nu?! Plocka ut det, renodla det!"

Timo: - Det var några som inte alls tyckte det var bra. Men såna grejer kan ju vara skitsvåra att acceptera, särskilt om de görs på det sättet, att det är lite misstag och lite roligt.

Men tycker alla att det är bra nu då?

Timo: - Ja, nu tycker alla att det är skitbra. Det är ju faktiskt skitbra.

Måns: - Alla som vi känner tycker att det är skitbra.

Timo: - Du tycker att det är bra.

Ja.

Timo med martyrröst: - "Ganska, låten hade varit bättre annars, men..." (skratt)

På skivan finns också en duett med Cecilia Nordlund, som var sångerska i Souls. Låten heter "What I Deserve" och den spelades först in till en Sludge Nation-demo, men har nu gjorts i en ny version.

Måns: - Jag tror inte nån som tycker om Cecilia eller nån som tycker om oss kommer bli besviken eller tycka att det känns konstigt, det känns väldigt naturligt.

Vad är det bästa och det sämsta med Her Majesty?

Måns: - Det bästa – jag tänkte på det när vi satt och käkade när vi skulle till Linköping förra veckan, så var det att jag ser inte mig själv som förmer än nån annan, inte i bandet och inte över huvud taget – men bandet ser jag som förmer än nåt annat. Jag tycker att bandet går före vem som helst och vad som helst, det går före mig själv som person och det går före individerna i bandet, att det är en egen organism liksom.

Timo: - Alla i bandet brinner så otroligt mycket för det – vilket är ganska konstigt egentligen eftersom vi har sysslat så mycket med musik allihopa, och så plötsligt så startas en organism som blir större än allting annat för oss. Och det sämsta är väl att vi är ett gäng goa gubbar. Det kan vara rätt jobbigt ibland faktiskt. (skratt)

Måns: - Det sämsta är väl omständigheter, så det sämsta är att man inte kan göra detta alltid, jämt. Eller det kanske är bra också i och för sig.

Timo: - Det är svårt att säga nåt dåligt om Her Majesty.

Måns: - Fråga om ett år igen. Ett år och alla i bandet säger "måns".

Timo: - Allting känns så bra nu. Det sämsta är faktiskt att ibland kan man bara göra en spelning i veckan.

-->

Måns: - Ja, man vill vidare. Men man vill ju hem samtidigt, för hemma är ju hemma, men man skulle gärna vilja att det var vidare till nästa ställe, att hemma kunde vara med liksom. Det sämsta är att det finns kort om tid helt enkelt.

Finns det nånting som man inte vet om Her Majesty men som man borde få veta?

Timo satte handen för munnen och fnissade och Måns skrattade: - Som man bör veta är väl... som sagt även om vi är goa gubbar från Göteborg och det är mycket skämtande hit och dit så är det att jag är inte lika seriös och uppriktig med nånting annat och har inte varit med nånting annat jag har gjort nånsin än vad jag är med detta. Det är verkligen... låtarna, musiken och framträdanden och sånt, det är fullt ut på riktigt. Det är inget som kan kontrolleras och som nånsin skulle kunna kontrolleras av trender eller av att det ska vara på ett visst sätt och sådär. Med den här skivan så tycker jag att vi har lagt en helt grym grund för att kunna gå åt i princip vilket håll som helst. Det är det viktigaste att man har, oavsett vad man gör för typ av musik, att man har en riktig inställning, en sann inställning till det från början. Det måste finnas ett sant uttryck i det, en verklighet.

Timo: - Frågan var alltså om det finns nånting som man bör veta om Her Majesty som man inte vet om Her Majesty. Jag tycker du täckte in det rätt bra. Man måste veta – äh, man behöver inte veta det heller i och för sig, men alla – återigen – att alla brinner för det, så att det inte finns utrymme till att skoja särskilt mycket om det.

Måns: - Det är skoj på samma sätt som Jan Stenmark. "Jag skulle inte ens vilja byta med en lokförare." En strip som är "Du är full för första gången. Lycklig. Skulle inte ens vilja byta med en lokförare", det sitter en kille med ett litet spritglas. Jag tror att man måste kunna försöka åtminstone se på sig själv som andra gör för att kunna ta sig själv på allvar, man måste kunna ha självdistans och kunna skratta åt... du vet, som man vet inte om man ska skratta eller gråta; men skratta då, för det är åtminstone trevligare än att gråta. Kan man välja på dem två, du kan välja på att skratta eller gråta nu, ja... (han anlade en väldigt fundersam min, och Timo skrattade) Då vill man ju skratta. Det är en klassisk grej, "jag vill dö" – nej, förmodligen inte, helst vill man leva lyckligt liksom.

Timo: - Ja visst, det är samma sak som Johnny Rotten sa när han frågades "Varför är ni så arga?", han sa "Det är mycket lättare att vara snäll mot folk, så att vi är arga och vi svär mycket och vi är farliga" och bla bla bla. Men det är ju faktiskt mycket lättare att vara snäll... nej, det är mycket svårare att vara snäll mot folk – f-n vad jag kör ihop det nu i huvudet!

-->

Måns: - Morrissey säger det också "It's so easy to love, it's so easy to hate, it takes guts to be gentle and kind" – det är alltid lättare att ta extremer. Och alla ska göra misstag och man ska göra bort sig och man ska göra helt idiotiska grejer ibland, för vi är människor och så ska man förhoppningsvis lära sig nånting av det. Lär man sig inte nånting kan man åtminstone må lite dåligt över det. Att bara köra stenhårt på liksom skitarg eller stentuff, det får nog vara lite mer grejer inblandade.

-->

Nu kommer ännu en stor och övergripande fråga som ni kan prata länge om: varför gör ni musik?

Måns: - Jag gjorde inte musik på jättelänge när jag slutade med Sludge, på fyra år eller nånting sånt, för då hade jag ingen som helst lust med det. Men sen när man börjar spela och göra låtar – Timo och jag har snackat länge, alltså länge, om att göra nånting ihop ­– det är en stor del av vem man är, musiken. Sen så gör man andra saker, jag ritar och målar och jobbar och en massa olika, men just att det ska manifesteras på nåt sätt, att hitta ett uttryck som ligger nära till. Även om jag kan uppskatta att se på en bra film och känna om saker som folk säger att "det där skulle jag vilja ha sagt och det där skulle jag vilja ha gjort" – om musik kan jag också känna så; "det där skulle jag vilja ha skrivit och det där skulle jag vilja sjunga", men även om jag kan känna så så känner jag ändå att jag presterar precis så bra att jag kan förmedla det jag vill ha sagt liksom. Musik är grymt.

Timo: - Jag har aldrig funderat så mycket över det, men musik har varit mitt enda intresse sen jag var svinliten faktiskt. Jag började lyssna på musik väldigt tidigt och började spela musik väldigt tidigt, och det har inte funnits nån i min familj eller släkt som har varit särskilt musikalisk heller. Det var väl också lite därför jag blev ännu mer intresserad. Sen så har jag bara sysslat med musik hela tiden och tyckt att det har varit skitroligt och skitskönt.

Måns: - Jag kom på en j-t pretentiös grej men som ändå är j-t sann: när man säger såhär "Det var ingen annan som pysslade med det" och det känns som att man bryter ny mark – nu låter det svinpretentiöst: man bryter ny mark, men man hittar hem också. Det känns som att man drivs av nånting, men det är inte lika mycket att man drivs som att man dras till nånting. Man hittar dit det är meningen att man ska göra.

Timo: - Det har alltid varit viktigt för mig att nå ut med min musik, med det jag gör. Jag har två grejer som jag tycker om att göra, och det är att göra musik och laga mat. Laga mat gör jag hemma och tycker jag är helt grym på det, fast jag har inga behov av att visa det för nån. Men musik vill jag verkligen visa utåt, och när jag fick chansen så började jag jobba med det mycket och sen bara blev det mer och mer och jag kan inte göra annat än att tacka. Det är helt otroligt att kunna göra det.

Måns: - En ynnest!

Timo: - Jag jobbade ett kort tag som AD och designer, fast jag inte kan rita över huvud taget, jag ljög mig in på en massa stora företag, och märkte att jag hamnade i nån j-a jobbig grej som jag inte riktigt ville vara i, jag vet inte riktigt vad det var för sinnesstämning. Och dels ett j-t tråkigt schema alltså. Jag började på allvar med musiken och spela in och så, samtidigt som jag höll på med det, och det blev helt sjukt i huvudet.

Måns: - Det är skillnad på att jobba med nåt sånt som AD, nånting som är extremt kommersiellt, då vill man få folk att känna att de vill köpa nånting – om man släpper en skiva så vill man att folk ska köpa skivan för att känna nånting, det är precis tvärtemot. Visst, man säljer en skiva och nu är det ju så att vi betalar de flesta saker med pengar, det är det systemet vi har...

Timo fortsatte Måns tankegång: - ... men man vill att folk ska påverkas efter att de har betalat, men när man sysslar med nånting sånt så vill man påverka folk till att betala.

Måns: - Det är motsatsen.

Timo: - Ja verkligen. Men när jag satt där på dagarna... det är onödigt att snacka om det nu, men nu är man glad. (han skrattade till)

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Timo (med nån sorts machoröst): - Hur många tjejer vi har knullat.

Måns: - Nej. Fråga som... det har man ju tänkt "Hur många..." – nej! (skratt) Men vilken fråga vill man helst svara på, det är klart man har tänkt.

Timo: - När man sitter på spårvagnen och så kommer man alltid på grymma frågor, men då har man alltid kommit på ett grymt svar innan man har kommit på frågan, men så glömmer man bort det svaret sen.

Måns: - Då är man som George Costanza i "Seinfeld". Men en fråga som jag skulle vilja svara på är "Hur känns det att ha gjort så mycket för så många?" "Det e la gôtt!" Nej, men man vill ha en fråga längre fram, man vill ha en fråga som man kan ge ett helt perfekt svar på, som klarlägger allting och som får folk att inse att man är en ganska bra människa och sådär.

Timo höll med och fortsatte: - Och så vill man ha en fråga som inte kan misstolkas i skrift heller. Det är ganska ofta som man sitter och pratar och så när det är skrivet sen är det inte alls... det brukar inte vara särskilt stora grejer, men... Det skulle vara coolt att få en fråga som gör att alla andra frågor blir helt onödiga och dessutom helt ärligt och uppriktigt och rätt. Amen.

Vilka är era favoritmuppar?

Timo: - Jag tror att Kermit är min favorit faktiskt. Jag tycker han är schysst.

Måns: - Timo tror jag är min favoritmupp!

Timo skrattade: - Tack!

Måns: - Fast bland Sesam-monstren tycker jag Kakmonstret, han är skön.

Turnéledaren kom in och ville prata lite förberedelser inför soundchecken, så jag sa att jag ändå var klar.

Om det inte är nåt mer ni vill säga?

Måns reste sig för att gå på toa, och Timo sa: - Jag måste tänka lite här, nu har man ändå chansen att...

Måns: - När jag är borta!

Timo: - Äh, jag kommer inte på nåt. Ska du kolla ikväll eller? Då får du se på det och försöka beskriva vad vi känner. Ikväll kommer du se... det syns nog ganska mycket när vi spelar live, mer än andra band, vad det är vi har pratat om hela tiden. För att så många andra band blandar in så mycket annat som de behöver tänka på, en massa politiska band och sådär, vi är inte politiska på nåt sätt, men vi är ändå stenhårda med vad det är vi är ute efter. Den var rätt bra, den är jag nöjd med!

Måns kom tillbaka och Timo sa: - F-n, jag sa en grej som jag blev väldigt stolt över! Fast som jag har glömt av, kan vi spola tillbaka?

Visst kunde vi det, så jag stängde av bandspelaren och Måns fick lyssna, och tyckte att det var väldigt bra sagt.

Senare på kvällen såg jag Her Majestys spelning, och kunde bara hålla med om det Timo och Måns sagt: Her Majesty brinner för sin musik, och det syns när de spelar live. Så passa på att se dem om du kan.