Pinko Pinko - från Fozzie 1, 1994

Pinko Pinko

Favoritfärg blå. De är ju pojkar.

Pinko Pinko kommer från Göteborg, består av bröderna PG (sång och gitarr) och Edvin Wallnäs (sång och bas m.m.), Svante Sjöstedt (gitarr) och Jens Åkesson (trummor), och de låter inte som Blur.

Man har på senaste tiden kunnat läsa om Pinko Pinko i flera tidningar och det har i varenda artikel stått att de låter som Blur. Fozzieredaktriserna har lyssnat och lyssnat, men vi hör inte någon likhet!

PG och Edvin försöker förklara varför alla dessa jämförelser uppkommer:

- Om ett band låter brittiskt, vilket vi gör, så jämförs man helt enkelt med det brittiska band som är störst just nu; dvs Blur.

- Tidningarna bara hänger på en journalistisk trend. Det var någon som skrev en gång att vi låter som Blur, och sen bara alla hänger på det. Och det är klart, lyssnar man efter något så hör man det. Att ni inte tycker det visar ju att ni har tänkt efter och lyssnat, vilket många andra inte gjort. Vi var härom veckan och spelade i Hultsfred och blev intervjuade för lokalradion då reportern, som inte ens lyssnat på oss, började med: "Det sägs att ni är Sveriges svar på Blur." Vi ville inte ens svara på det eftersom han inte ens hört oss.

Om man nu absolut måste leta likheter så kan man däremot höra en viss likhet mellan "Elvis" och Eggstones "Have you seen Mary".

Edvin: - Jo, det är ungefär samma atmosfär i verserna. Men varken Blur eller Eggstone är ju dåliga referenser.

Många av dagens s.k. indieband tycker inte om att hänföras till indiefacket, så vi frågade vad de själva säger att de spelar.

Edvin: - Pop – det kan man ju aldrig komma ifrån. Sen finns det ju tusentals grenar inom popen – vi härstammar väl från det som kallas baggypop; väldigt brittiskt, som Kinks, Bowie, Madness och det köret. Det är klart att det kallas indie, men det är ju inte särskilt indie längre. De största och bästa banden ligger på de största och bästa bolagen.

Pinko Pinkos första skiva kom ut nu i höst, en 7-spårs CD från North of No South, och heter True Modern Boy.

Vad är det som är så bra med Pinko Pinko – varför skall man köpa er skiva?

Edvin: - Den är billig för det första... Och så kan jag lätt påstå att vi är det enda intressanta svenska bandet just nu – jag kan inte se något annat bra som släpps just nu. Och så är det ett stycke bra pop man inte kan leva utan. Jag kan iallafall inte det. Jag tycker om allting omkring den.

Det är lätt att hålla med, för man blir bara glad av "True Modern Boy".

Edvin berättar lite om omslaget till skivan, där bandet står i lätt rymdaktiga kläder, skidglasögon och stavar med stora snöflingor i bakgrunden.

- Känner du till Devo? Vi fick idén från deras "New Traditionalist"; den har samma känsla, rymdkläder och så. Jag är så trött på hela indiepopköret och klichéerna – vi ville inte ha en bimbobild från 60-talet i blekta färger, det är inte kul längre. Blur hade det redan 1991, på "Leisure". Omslaget är ju vintrigt, men det är mycket vår i den här skivan. Det sägs att hösten är en bra period att skriva låtar på, och det stämmer också, men det blir annorlunda låtar mot på våren. Våren och sommaren är en kreativ period, folk blir glada, snälla och festsugna, och ens mest primitiva drifter kommer fram.

Vem är den sannaste och modernaste i bandet?

Edvin: - Det torde vara vår trummis Jens. Han är otroligt modern, han är en fingertoppskänslig trendradar. Han vet... han kan resa sig upp när vi repar och säga: "Hopp – stanna upp – det här är ruskigt bra!" och det brukar bli bra. Han är en otroligt sann och modern pojke.

Pinko Pinko hette Beetroots fram till den 25 augusti i år, då de väldigt dramatiskt offentliggjorde sitt nya namn på en spelning på Tantogården i Stockholm. Anledningen till att de bytte namn är att de en dag i Göteborg såg en affisch där det stod att Beetroots skulle spela på Åmåls bluesfestival, och det skulle de inte alls. När de kollade upp det visade det sig att det andra Beetroots hade hållit på i 5–10 år, så det var läge att byta namn.

Edvin: - Vi har alltid haft Pinko Pinko som ett alter ego. Och vi får ju inte heta Duran Duran, så...

Duran Duran?

- Ja, "Girls on film" är en ypperlig skiva. Den, Beatles "Revolver" och David Bowies "Ziggy Stardust" är tre skivor som jag alltid återkommer till, som väl är bäst.

Svante hade två kaniner när han var liten; den enda hette Pinko och den andra hette också Pinko. Pinko Pinko är dessutom en brittisk smörkola som fanns på 60-talet, och så betyder det tydligen plugghäst på finska (Svante påstår även att det är en hälsningsfras hos en indianstam i Peru...).

På tal om finska kan man undra hur Pinko Pinko kom på att Elvis bor i Finland (låten "Elvis")?

- Det är från David Shutricks låt "Finland". Den har en fras som går "hon kanske bor i Finland, där har jag aldrig varit", och så gjorde vi en parafras på just den frasen. Vi tackar David för det!

Jens: - Vi är lite oroliga för att han skall stämma oss...

PG: - Nädå, han har fått ett ex av skivan och tyckte bara det var roligt.

Vad menar ni med textraden "Like a fish in the snow" (i "Singing out of key")?

PG: - Hela meningen med låten är "it might hold, but it won't carry". Dvs kanske funkar det, men det är inte särskilt bra. Snö är ju vatten, men det är inte fiskens rätta element. Det är som att sjunga falskt: det kanske funkar, men det låter inte bra.

Vilken är er bästa låt?

Jens: - Nummer 6 på Prodigyskivan!

Eh, er bästa låt var frågan.

- Jaha. Om jag sätter på vår skiva så sätter jag nog helst på "Na na na".

Svante: - Den bästa är ännu ej skriven. Vi har bara börjat. Men "Brotherly" är en favorit fortfarande.

Edvin: - Vi har några nya som är bäst, som inte är utgivna än. Men på skivan är det "Going my way", "Singing out of key", "Elvis" och "Greetings". "Na na na" tycker jag också jättemycket om. (Det var ungefär hela skivan, ja...)

Er roligaste spelning?

Edvin: - Kalmar nation i Uppsala är alltid en höjdare på nåt vis. Men Eskilstuna i oktober tycker jag personligen var väldigt bra. Det var några småkillar, som kom fram efter spelningen – vi hade lagt märke till dem, de kunde varenda text – och en lade handen på min axel, han hade nästan svårt att prata, och så sa han: "Det här var den lyckligaste lördagen i mitt liv!" Sånt värmer verkligen! Men det är svårt att välja ut en som är bäst, det är ju alltid roliga incidenter.

Vilka pinsamma skivor döljer sig i Pinko Pinkos samlingar?

Edvin: - Oj oj oj oj oj! ...jag har en Accept. "Metal Heart" heter den. Det är pinsamt! Men du skall inte tro att den står framme – jag har gömt den. Om jag inte har slängt den.

PG: - Det är en j-t bra fråga! .....jag vill verkligen svara på det... Wide!

Svante: - Wide har blivit utnämnda till Sveriges tjatigaste band. ...jag har gjort mig av med alla pinsamma. Men jag hade Nationalteatern.

Jens: - Asta Kask: "Med is i magen".

Svante: - Vill ni veta bästa gruppnamnet genom tiderna? "Arbete och fritid".

PG: - Oasis! Det är min mest pinsamma skiva!

Svante: - Jag stöder det, fast jag har den inte själv.

Edvin: - Får jag berätta om min första skiva? Jag och PG skulle ut på stan, våra föräldrar hade lovat att vi skulle få köpa varsin skiva. PG köpte en skiva med en man med en strålpistol på framsidan. Han försökte övertala mig att köpa Men Without Hats, men jag köpte Scooby Doo...

En intressant fråga som vi brukar ställa är vem folk skulle ge sin sista Rollokola (fast här borde vi förstås frågat vem som skulle få den sista Pinko Pinkon), men det var bara Edvin som fick den frågan denna gång, och han skulle ge den till Kate Moss. Undrar om det är för att hon är söt eller om det är för att hon behöver gödas?

Slutligen: här är frågorna Pinko Pinko helst vill svara på:

Edvin: - Får man många brudar av att spela popmusik? Svar: Ja.

Svante: - Är du i behov av trivselkonsulent? Eller kan du härma bensin. (Ja, det kan han.)

PG: - Hur många poäng har du i bowling? Och vem innehar rekordet? Svar: 176. Och det är PG som innehar rekordet.

Jens: - Vad heter du? Det är en trivselfråga.

Fast Svante gillade vår muppfråga också.

Svante ville för övrigt gärna tillägga att hans favoritfärg är blå. Han är ju pojke.

Favoritmuppar:

Svante: - Jag heter Miss Piggy och Svante är min favoritmupp.

Edvin: - Miss Piggy, för hon är mest glamorös.

Jens: - Gonzo.

PG: - Dr Bakers assistent.

Inledning Fozzie nr 5, november 1995

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Tjohopp!

Oj oj oj, här händer det grejer. Anledningen till att det här numret tagit så lång tid (och kostar lite mer) är att det är med en flexisingel!!! Lite coolt. På den finns två lite exklusiva låtar med Cloudberry Jam och Pinko Pinko – mer information längre fram i tidningen. Det tog lite extra tid, men jag tycker den var värd att vänta på. 

Utöver detta har jag skaffat mig ännu en medarbetare: Petter Nyhlin. Petter är känd från Skaraborgs Läns Allehanda, Skövde Nyheter och Smash Hit Wonders (se Fozzie nr 3!), där han sjunger, spelar gitarr och skriver låtar. Och så har jag köpt mig en egen dator, och så har jag fått ett anonymt hatbrev. Minsann. Som bandbokaren Hansi Friberg sa när jag berättade om brevet: "Det är hårt att ligga i toppen". Oh ja. För det är väl så jag skall tolka det, för det är väl bara kändisar som får anonyma hatbrev? Det är ju kul att folk engagerar sig, men det är så oerhört fegt och larvigt att inte våga säga direkt till mig vad du tycker.

Tack däremot för alla trevliga brev jag fått, med tips, önskemål och annat – jag är stolt över att kunna säga att det mesta som ni bett om hade jag redan ordnat innan, som intervjuer med Ray Wonder och Mouth t.ex. Men fortsätt att ge mig uppslag, är ni snälla!

På tal om brev så måste jag få berätta att japanen Hirosuke Honda, som bor i London, vill köpa Fozzie. Japaner är underbara.

Det handlar mycket om Hultsfred i det här numret. Jag vet, det var ett tag sen, men vi träffade en massa trevliga människor där, flera av intevjuerna gjorde jag där, och det hände så mycket kul, så jag tar med det ändå. Hultsfredsfestivalen firade 10-årsjubileum i år. En vän till mig, Per Gudmundson, har varit där alla tio åren, och har ni skrivit lite om det i Fozzie.

Sommaren med underbara veckor på västkusten och festivaler och annat skoj är över, tyvärr, men en ny termin, med en väldig massa bra band på Kalmar Nation, har börjat och redan hållt på ett bra tag – Anders Nilsson, du är en hjälte!

Så här är ett nytt nummer av Fozzie med en bund bra svensk musik. Tyvärr har vi nödgats göra ett tillfälligt uppehåll i vår serie med hemma hos-reportage hos popskribenter eftersom vi inte hunnit åka till staden där vårt nästa "offer" bor, men det kommer, jag lovar!

Det här numret vill jag dedikera till min mamma Amie, för hon är mitt största stöd. When hope's gone there's always mom.

Utöver mamma vill jag tacka dem som skrivit för mig och alla vi skrivit om, North of No South jättejättemycket, Polygram och Åsa Stocksén, Lasse Tengroth på Soap, Magnus Högmyr på Warner, Fredrik Holmgren, Pop, A West Side Fabrication, Hot Stuff, Hansi Friberg, Johan Gille, Fredrik Bergström, Kristofer Åström för skojig nyckelprovning, Medborgarskolan, Magnus Kvist, polisen i Hultsfred som fann min stulna ryggsäck, Kalmar Nation, Jessica för du står ut och alla andra som hjälpt mig, samt tidningen för mogen ungdom Uttnullutt.

Pop on!

/Sara

Fozzie nr 5 gjordes av:

Sara Reis; chefredaktör och ansvarig utgivare

Martin Alarik; skribent

Petter Nyhlin; skribent

Per Gudmundson, Stefan Nilsson, Edvin Wallnäs, Catharina Blom; gästskribenter

Inledning Fozzie nr 1, december 1994

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Hej!
Det här är första numret av Fozzie – förhoppningsvis blir det många fler.
Det slår mig när jag tittar igenom de färdiga artiklarna att vi egentligen inte skrivit särskilt mycket om vad vi tycker om banden, men... det säger väl sig självt? Detta är ett fanzine och det innebär ju att vi väljer själva vilka band vi skriver om, och det finns ju ingen anledning att skriva om musik vi inte tycker om då.
När jag skriver det här är klockan efter midnatt, jag sitter på golvet i mitt studentrum med bara värmeljus tända, och lyssnar på Yvonne på hög volym, och det enda som betyder något är musik. Den här tidningen har tagit tid från mina studier, vilket väl gör min kära mor besviken, men musik är helt enkelt viktigare än skatterätt. Musik berör. Lyssna på Henric de la Cour sjunga "Nothing is faithful", Jennie Medin sjunga "I'll manage on my own" och Per Sunding sjunga "I was your wrong heaven... It's not a matter for my tombstone" och försök låta bli att bli berörd. Jag kan inte.
Många påstår att mycket s.k. indiepop låter likadant. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om det, för jag tycker inte det – inte om man lyssnar lite mer. Och även om nu en del låter likt, så vad gör väl det så länge det ändå väcker känslor? När man känner något av att lyssna på en låt så har den fyllt ett syfte.

Till detta nummer har jag valt ut några av mina absoluta favoritgrupper i Sverige (Catharina har inte fått bestämma så mycket) och jag vill tacka alla dem som har pratat med oss och skickat foton o.d. och varit så jättetrevliga! När jag ändå håller på och tackar så måste vi även tacka Andreas och Jan för fotoframkallning och kopiering, min mamma för datorlån, Anders för telefonnummer och så, samt för att han bokar alla bra grupper till Kalmar nation så att vi får se dem, Martin Gelin för annons i Nowhere, MusikÖrat-pojkarna för musiktips, och så borde jag förstås tacka Björn S på UNT, för om inte han varit så seg med att ge mig uppdrag hade jag kanske inte bestämt mig för att göra en egen tidning. Och (jag känner mig som om jag fått en Oscar...) om det är någon vi glömt så tackar vi dem också.

/Sara

Whigfield-Sara och Whigfield-Catharina