Cloudberry Jam – går vidare – från Fozzie 7, 1996

Mindre distar än Entombed

Cloudberry Jam är ett band som många bara sett nämnas i artiklar som handlar om svenska band som är stora i Japan, och inte hört. Det är synd. Bandet består av Jennie Medin (sång), Jörgen Wärnström (gitarr och sång), Henrik Sundqvist (keyboards, gitarr och sång), Pelle Valsinger (bas) och Per Byström (trummor), de kommer från Linköping och har under sina drygt 5 år tillsammans släppt två EP:s och två fullängdsskivor, alla på Umeåbolaget North of No South (NONS).

På första EP:n La La La (-92) var de mest ett "skrammelindieband", men via skivorna The Art of Being Cool (-94) och Blank Paycheck (-95) så har de på Providing the Atmosphere (-96) lyckats kombinera pop med bossa, soul och det mesta annat som de tycker är bra, och resultatet är lysande. Kort sagt så förtjänar de att slå igenom på bred front i Sverige också.

I höst har en samlingsskiva med Cloudberry Jam kommit ut på Stockholm Records/Polygram, som skall föra ut bandet i Europa och USA (i Asien har de kontrakt med japanska Quattro). Denna skiva innehåller låtar från de båda fullängdarna och skall fungera som en introduktion till bandet för dem som inte hört dem förut. Cloudberry Jam kommer dock samtidigt att ligga kvar på NONS. När jag träffade dem i Stockholm under mixningen av samlingsskivan berättar Jörgen varför:

- Det är roligt, för NONS startade egentligen samtidigt med oss. Vi är det första band som de signade och gav ut platta med och så där. Så vi har liksom vuxit tillsammans, och det känns jättekul att kunna vara kvar på NONS nu när vi skall licensieras ut till Polygram. Det är en trygghet att vara kvar på det bolaget vi har jobbat med i fem år. Vi kan ju säga exakt vad vi vill... kanske, ha ha. Men om det här funkar såpass bra som vi hoppas att det gör, så kommer vi ha fördelen av att ligga på ett litet bolag, där vi känner alla och de känner oss relativt väl, och så kommer vi ändå ha ett stort bolags pengar – förhoppningsvis – och en möjlighet att få ut grejerna. Förhoppningsvis är det det bästa från två världar.

Henrik: - Det som känns lite bra är väl att om det skulle floppa eller misslyckas så skiter förmodligen de stora bolagen i oss och signar andra band, men då har vi fortfarande det svenska bolaget kvar, så vi kan fortsätta släppa våra skivor.

Providing the Atmosphere spelades in nästan helt och hållet i Jörgens egen studio hemma i Linköping, Toodle Recordings. Tidigare alster har de spelat in i Tonteknikstudion i Umeå och Tambourine Studios i Malmö, men den här gången ville de göra det själva.

Jörgen: - Tidigare har vi inte riktigt hittat människor att jobba med som...

Jennie fyller i: - ... som riktigt har förstått hur vi har tänkt.

Jörgen: - Exakt. Det är skönt nu när vi jobbar med Michael Blair och PJ Widestrand med samlingsplattan, att de följer våra idéer och jobbar vidare på våra idéer, och liksom tar det ett steg längre. Förut så har vi inte hittat människor som har lyckats föra fram våra idéer om hur det på samma gång kan vara skramligt men ändå j-t snyggt producerat. Förra året skulle vi inte vågat sitta här och göra en intervju mitt under mixningen, men nu känns det som att det funkar på grund av att de tänker på samma sätt som vi gör vad gäller musiken, att det är jättebra att ha en vacker melodi och snygga harmonier och blanda det med skrammel och konstiga ljud.

Jennie: - Vi litar fullt och fast på dem. Förra plattan mixade vi inte hemma tyvärr.

Jörgen: - Nej. Det finns mycket grejer som verkligen skulle kunnat gjort plattan en dimension bättre. Det är lite därför jag över huvud taget satsar på att bygga en ny studio, för att jag tycker att jag har dåliga erfarenheter av att ha tidspress i en annan studio – är det inte tidspress så är det pengabrist – "nu har det gått en halvtimme och det kostar två och ett halvt tusen men jag kan inte sätta den här j-a gitarrslingan" – såna grejer vill inte jag oroa mig för när jag försöker göra musik, det kan ju inte bli musik under såna omständigheter.

Istället lade bandet ner precis så mycket tid som de behövde, vilket innebar att de praktiskt taget bodde i studion i månader, och Jörgen levde på youghurt i ett år.

Jörgen: - Youghurt är gott. Tio veckor var vi i min studio, då jobbade vi minst tio timmar om dan. Vilken j-a prestation – ett Vasalopp gånger tio!

Att Cloudberry Jam bor i Linköping är en ständig fråga för alla som intervjuar bandet. Det verkar vara en ständig källa till förvåning för alla Stockholmsjournalister att de bor kvar i Linköping och inte flyttar till världens centrum Stockholm. När jag tog upp ämnet och frågade om de fortfarande inte känner att de måste flytta till Stockholm suckade alla och Jennie sa med eftertryck:

- Nää, absolut aldrig, nää! Nej. Nej.

Henrik: - Jag förstår band som Starmarket (från Umeå/Piteå), vi har snackat med dem när de har varit och spelat, och så har de åkt tvåhundra mil för två spelningar...

Jennie: - Så de måste ju nästan flytta.

Per: - De spelar ju så j-a mycket ute också. Dessutom, Linköping ligger ju väldigt bra till rent geografiskt. Det är liksom mitt i.

Henrik: - De ställen vi har spelat på har vi hela tiden åkt bil till. Då ligger vi precis i mitten. Det är ungefär 40 mil till Malmö, och 40 mil till Sandviken eller vad det heter.

Jennie: - Sandviken?! Där har vi aldrig spelat.

- Nä, men vi brukar inte komma mycket högre upp. Vi har inte ens spelat i Gävle.

Jennie lätt spydigt: - Har vi spelat i Umeå då?

Henrik: - Ja, men dit flyger vi ju. Men den 40-milsradien liksom. På så sätt är det bra att bo i Linköping. Sen en annan grej som är skönt med att bo i Linköping är att när man har varit ute och turnerat och man är helt slut så är det skönt att komma hem till Linköping, där allt är långsamt.

Pelle: - Jag förstår inte den stora frågan; vi bor i Linköping och... vi gör det. Varför skall vi flytta?

Jennie: - Men var och en blir salig på sin fason, tycker man att "jag skall hålla på med det här, då måste jag bo i Stockholm", då får de väl flytta dit då, vi tänker inte göra det.

I ett antal recensioner av Providing the Atmosphere kallades Cloudberry Jams musik för easy listening. Jag frågade vad de tycker om det.

Pelle: - Vad vi tycker om det – vill du veta det? He he.

Jennie: - Jag tror faktiskt det handlar om att engelsk musikpress har skrivit upp easy listening men ingen vet exakt vad som går under det.

Jörgen: - Det finns inga easy listeningband i Sverige...

Jennie: - Nä exakt, så de hittade på en sån scen i Sverige också för att det var tufft och fränt. Och sen så har de så j-a smala referensramar, så att då slängde de in oss där utan att veta vad de gjorde.

Per: - Det var som Calle Dernulf sa: först var vi indie – okej, vi kanske var lite slamriga förut – så då var vi "indiebandet", och nu är vi easy listening, och vad f-n kommer vi vara nästa gång?

Jörgen: - R&B-bandet. När R&B-trenden kommer.

Per: - R&B-bandet Cloudberry Jam, bara för att då är det tufft att säga det.

Henrik: - Nu på samlingsskivan så är det ju då låtar från förra skivan, som kallades indie och från nya som har kallats easy listening, så vi får se vad kontentan blir av det här.

Pelle: - Medias fantastiska förmåga att hitta på trender som inte finns, och musikstilar som inte existerar.

Per: - Det har hypats så mycket att gemene man tror att det finns.

Jörgen: - När nån skriver om det så fortsätter ju alla, för då har de läst det, och så har de tio skivor att recensera i varje vecka.

Henrik: - Vad många inte tänker på, tror jag, är att musikerna som släpper skivor ligger ju alltid typ ett år före pressen.

Jörgen: - De här låtarna skrevs ju långt före nån j-l började skriva om easy listening och cocktail.

Henrik: - Det är ju ganska normalt att de skrivs, spelas in och släpps under ett års period. Och då kommer det en ny trend och så hamnar man där i.

Jörgen: - Det verkar som att en del får för sig att det tar tre dagar och "j-r, nu är det inne med easy listening! Vi gör en platta imorgon och släpper den på torsdag!" liksom. Det verkar ju som det. "Nu har de hakat på easy listening-trenden – som vi uppfann förra veckan."

Pelle: - Men det är så löjligt, för om man ser på indie och grunge och easy listening och hela den grejen – det är såna där musikstilar som aldrig har funnits. Indie är ingen musikstil.

Jennie: - Det handlar om att ligga på ett litet bolag.

Pelle: - Det kan vara vilken musikstil som helst.

Per: - Och vad f-n är grunge egentligen?! Det är ju bullshit också.

Pelle: - Vecko-Revyns klädstilsreportage eller nånting. Har det med musikstil att göra? Det är aldrig nån som sett en definition på vad easy listening skall vara för nånting.

- Allt utom dödsmetall, föreslog jag. I jämförelse är ju allt annat lättlyssnat.

Jörgen: - Sen måste man ju säga att vi har fått väldigt bra recensioner överlag på plattan, även om det har nämnts cocktail och easy listening, så har det ändå varit mycket positiva recensioner – vi har fått kanske ett par–tre som har varit rent negativa.

Per: - Jag tycker definitivt att den här gången verkar ju folk ta oss lite mer på allvar och satt sig in – om man tar till exempel Andres Lokkos recension i Pop som var väldigt vettig, och som det verkligen lät som att han hade lyssnat på den och liksom verkligen gått in för den.

Jörgen: - Kritiken som han hade då var ju framför allt att han inte kände att vi hade nåt samhällsbudskap, uppfattade jag det som. Men visst, om vi skulle leva i England då som han drog paralleller till, och ha föräldrar som jobbar i gruvan – då är det mycket enklare att vara engagerad. Vi har ju trots allt haft en relativt normal uppväxt och lever i Sverige som är ett väldigt bra land att leva i jämförelsevis, så... det här engagemanget kan man inte klistra på heller.

Jennie: - Då blir det bara blaha blaha.

- Det blir lite Infinite Mass.

För att prata om ännu en tjatgrej: skall ni inte börja sjunga på svenska då?

Jennie: - Aldrig i livet.

Pelle: - Det gör vi efter vi har flyttat till Stockholm.

Jörgen: - En sån grej, som Terry Ericsson när kent slog igenom – vad var det han skrev i recensionen i Pop, att band som inte sjunger på svenska bla bla – jag menar, snälla, sansa dig farbror. Inget perspektiv verkar det som, så fort nånting kommer fram som är bra: han sjunger på svenska, de gör det skitbra, men vad är det då som säger att alla andra band som sjunger på svenska också blir bra?

Alla band som sjunger på svenska jämförs ju med kent nu. Jag läste en recension av Blond där de jämfördes med kent, vilket var rent löjligt, för de lät så oerhört mycket Hardy Nilsson, och inte kent. De har snott Hardy-grejer rakt av.

Pelle: - Det är ju på samma sätt som vi låter som Cardigans, för att vi har mindre distar än Entombed.

Jörgen: - Och har en sångerska som har ljust hår och blå ögon, ha ha!

Pelle: - Som man ju ganska lätt kan se. 60-talsdressen är ju på också.

Jörgen: - 60-talskitsch är ju verkligen nånting som vi... Dock respekterar vi Cardigans j-t mycket.

Jennie: - Fast de har ett j-t fult omslag på sin nya singel (Lovefool) alltså, det kan jag inte stå ut med. Det är det vidrigaste jag har sett! De sitter och smeker Ninas fötter vid poolen, halvnakna.

Jörgen: - Det är ändå väldigt skönt att höra – om man nu talar om det – att vi verkligen går ifrån varandra mer och mer, så nästa platta finns ju inte en människa i världen som kan, förhoppningsvis, tänka tanken att jämföra oss. Om de går mot sin lite mer disco-ABBA-influens, och vi blir... äldre och äldre... gybbigare och gybbigare.

En lite sammanfattande fråga: vad är det bästa med Cloudberry Jam?

Jörgen: - Att vi vågar blanda olika influenser i musiken, att vi inte är rädda för att vara svår...åtkomliga. Att vi hela tiden provar ny musik.

Jennie: - Gammal musik också i och för sig.

Per: - Ny musik för våra öron.

Jörgen: - Det är det största problemet med många band i Sverige för tillfället.

Jennie: - Det är mycket skygglappar just nu liksom, de går i nån bestämd fåra. Jag tror det bästa med oss är just att vi vågar ta de här genvägarna, som kanske blir senvägar, men ändå så blir det bra nånstans.

Pelle: - Vi gör den musik vi själva tycker om helt enkelt. Det är ju enda sättet.

Jörgen: - Det är skönt, för Polygram verkar också förstå, och verkar vilja att den biten skall fortsätta, att vi liksom skall framstå som ett band som spelar musik, eller ett gäng musiker liksom.

Per: - Pojken och flickan next door...

Jörgen: - Det är kul med Japan också, för de har inte heller direkt försökt få oss att framstå som något annat än ett band.

Henrik: - Förra året så var det ju mycket stylat och mode i musik, men nu så har det gått igenom, den naturella stilen, att vi ser ut som vi gör. Folk vet om det, och tycker det är...

Jörgen: - Det sista var ju att skivbolaget klagade på vissa fotografer som beskar bilder så att inte alla i bandet fick vara med på bilder och så, och att de skulle se till i fortsättningen att alla var med på bilderna ordentligt så att inte fotograferna valde ut bilder där inte alla var mer. Det känns j-t skönt, tjatet i början har verkligen gett utdelning.

Cloudberry Jam är verkligen ett band i ordets rätta bemärkelse – de skulle aldrig komma på tanken att sätta bara Jennie på skivomslaget för att hon är snygg och tjej. Och när två i bandet skulle åka till Japan för promotion så drog de lott om vilka som skulle få åka. De gör musik för att de älskar det, och inte för att det är häftigt att bli popstjärnor eller för att tjäna massvis med pengar. Det märks i musiken. Cloudberry Jam är ett av Sveriges absolut bästa band.

Theu Nooners - skäll på noonen – från Fozzie 7, 1996

Noona mera


För att gå rakt på sak kan jag säga att Theu Nooners är ett ganska underligt band. Medlemmarna kallar sig underliga saker, som D. Matthäus Passion, Yokaamh Biux, Raol Uclark och Mattias Halicki på en demo, Jookym Billowskyv, Mattias de Blasio och sir Strickliurd på en annan och Mattias Aftergood, Rik Bongo och Mattias Killbride på en tredje. De har låttitlar som Whippoorwill, Lucy in Furs (With Demons), Tri Naranjus, Dlide och Exceed Acumen. Dessutom låter låtarna underligt. Men lyssnar man noga så upptäcker man att det faktiskt inte bara är underligt - det är faktiskt bra också. Det har Cloudberry Jams Pelle och Pelle upptäckt och därför gett Theu Nooners skivkontrakt på sitt nystartade skivbolag L-Style. Förresten, jag höll på att glömma en sak i underlighetsuppräkningen: de tycker om att byta bestämd artikel till sitt namn. Hittills har de hetat Vhe Nooners, Zhe Nooners och Theu Nooners (och möjligtvis något mer som jag missat). Vad de kommer heta när skivan kommer ut är ännu inte känt. För att förenkla det hela något kommer jag här bara kalla dem för Nooners...
Jag träffade Nooners på Kalmar nation i Uppsala och fick veta följande:
Nooners bildades vid jultid 1990, och består efter lite medlemsbyten nu av Mattias Andersson (sång och gitarr), Rickard Lundstedt (trummor) och Mattias Svensson (gitarr/bas). Från början är de från Hässleholm, men nu bor de i Malmö, som till skillnad från Hässleholm är en stad i ordets rätta bemärkelse, enligt Nooners.
På frågan varför de ändrar sitt namn då och då svarar de:
MA: - Vår devis är maximalt med underhållning på alla sätt och vis, även i den bestämda artikeln. Det finns jättemånga sätt att skriva det.
Rickard: - Vi har skrivit en jättelång lista.
Vad betyder Nooners då?
Rickard: - Först när vi kom på namnet visste vi inte vad det betydde, men efter ett tag fick vi veta att det finns en bar i Texas som heter just The Nooners. Och sen ännu ett tag efter det fick vi veta att nooners är folk som smiter iväg på lunchrasterna och gör det typ i garderoben.
Vi pratade lite om deras relativt nyvunna skivkontrakt, som skall utmynna i en skiva någon gång under 1997:
- Merparten av dem som gillar oss är folk som spelar i band, så det är kul att nån som spelar i band äntligen startat ett skivbolag. Vi är fyllda av tacksamhet.
Har ni spelat mycket live?
Rickard: - Inte så ofta.
MA: - Inte med tanke på hur länge vi funnits - Rickard sa en bra beskrivning: inte så ofta. Det är bara vissa ställen som ger en spelningar som demoband, och sen får man komma tillbaka när man släppt en skiva. Vi har mest spelat på småfestivaler.
- Förut var vi lustigt utklädda när vi spelade live, men folk kan inte hantera hur mycket underhållning som helst på en gång, så vi har slutat lite med det.
Rickard: - Vi hade t.ex. engångsoveraller målade på olika sätt, med olika mönster.
MA: - Olika arketyper för naturen, som en geting t.ex.
MS: - Hulken.
MA: - Och en var en ambulans.
Rickard: - Måltavla.
MA: - Sen har vi uppträtt i underställ, vitmålade i ansiktena.
Rickard: - En gång hade vi blodampuller i munnen som vi bet sönder så det rann ut. Det var inte riktigt passande märkte vi... Men det var vid ett specialtillfälle, på en Allhelgonafest, det var därför. Och det var väldigt länge sen.
Nooners senaste demo heter Theu Nooners Play Bellman, och på omslaget står en i bandet och läser ur en bok för de andra två som ligger i gräset och spelar lyra (?) och fiol, alla iklädda gammaldags kläder.
Var kom Bellman in i det hela?
MS: - Det är mer konceptet, med omslaget och allt.
Rickard: - Först kom titeln, sen utformningen.
MS: - Det är en ripoff på Deutsche Grammofon, som ger ut klassisk musik. Vi tyckte mest det var roligt, det är roligt i sig att spela Bellman. Våra tidigare demotitlar anknyter till existerande skivtitlar: Bark at the Noon - Ozzy Osbourne, Dark Side of the Noon - Pink Floyd, och In Minestrone - Eggstones EP:s. In Minestrone var som ett litet koncept, vi tänkte göra en renodlad popdemo som alla skulle tycka om.
Rickard: - Hela den är utformad som en maträtt, med näringsvärde och allt.
MA: - Vi kunde inte låta bli att vara lite ironiska - det var meningen att låtarna skulle vara popstänkare som alla skulle gilla, men det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.
När man lyssnar på In Minestrone-demon kan man tänka sig enkla popstänkare under de något udda arrangemangen, med extremt distad bas och skeva körer. Frågan är om det skulle skilt sig så mycket från mängden om de hade arrangerats på "vanligt" sätt - såhär blev det mycket mer intressant.
När jag ställde frågan Vad har ni för favoritband? kom intervjuns klart mest utförliga svar. Nooners kunde inte sluta rabbla upp namn, vilket i och för sig var trevlig omväxling mot band som inte egentligen gillar så många fler band än sitt eget, men det uppkom en ganska intressant fråga om gränsdragning: vilka band ska tas med i artikeln? Jag försöker med att ta med de flesta de nämnde, mycket för att det är ganska rolig namedropping. Jag själv skulle ha svårt att komma på så många band jag tycker om. Är ni inte intresserade så hoppa ner en bit.
MA: - Oj oj oj.
MS: - Oj oj oj.
MA: - Ride är en tidig favorit, som jag inte lyssnar på idag, men de är inte sämre för den skull.
Rickard: - Ganska mycket Neil Young och Black Sabbath. Sonic Youth. Jag har börjat lyssna på gamla proggskivor.
MS: - Frank Zappa. Och så tittar jag på TV ibland.
MA: - Swans gillar vi allihopa. Och Beach Boys givetvis. Och Byrds. Jag tycker om Joy Division också. Live Skull också. Det är ett jättebra New York-band, som kom i samma rörelse som Sonic Youth och Swans. Bailter Space. Tidiga REM gillar vi också allihopa. Och så Stone Roses kan du också nämna. Och Codeine och Afghan Whigs.
Svenskt då? (här hann jag inte längre skriva vem som nämnde vad.)
- Fireside. Two Sheds. Souls. Cloudberry Jam också. Bear Quartet - de är mycket bra.
Här lämnade de Sverige och återgick till utländska favoriter:
- Swervedriver. Band of Susans måste vi ha med också.
MS: - Brainbombs - de är svenska.
Rickard: - Bo Hansson, han har spelat med Janne "Loffe" Carlsson.
MA: - Jazz och frijazz, konstig musik i alla former. Vi lyssnar på all musik. Vi gillar alla band egentligen, men vi var tvungna att begränsa oss.
MS: - Jag gillar Pavement rätt mycket.
MA: - Galaxy 500 och Mercury Rev. Soundgarden, men mer det tidiga. Supermodel.
Rickard: - Arvo Pärt.

Här tyckte jag det var dags att avbryta och ställa en, som jag trodde, avledande fråga: Har ni några influenser?
MA: - Nu är du illa ute igen. Det blir samma lista igen, till att börja med...
MS: - Man kan ju säga såhär: man är helt klart influerad, man tar till sig och gör efter egen förmåga.
MA: - Det man lyssnade på när man var 16 är man helt klart influerad av - om man sätter på det nu så märker man att man har plankat rätt av. Nä, men...
- Det man får mest influenser av är när man ser andra artister arbeta. Vissa grupper kan man läsa om utan att ha hört, och influeras av. Det låter knasigt.
Det är ganska långa resor från Malmö och uppåt; vad gör ni på väg till och från spelningar?
MA: - Normalt sett, förutsatt att vi är klara med låtmaterialet och med att klippa demoomslag, så läser vi science fiction-romaner, ofta högt.
MS: - En gång hade vi med mick och förstärkare och läste i.
MA: - Det gjorde att det dessutom blev lite som en charterresa, det tog bort den gråa vardagen. Bara kul.
MS: - Det hjälper oss att stå ut med resan och så är det bra för att föraren ofta inte är helt utsövd. Jag är den enda med körkort, förutom Niklas Larsen (som brukade spela bas i Nooners, tills han fick barn och bosatte sig i Härnösand), han har också körkort. Så vi har med oss Goran ibland (Nooners bokare).
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Rickard: - "Var kommer ni ifrån ursprungligen?" Det får vi aldrig svara på.
MA: - Vi kommer från Vinslöv. Vi tycker ganska illa om Hässleholm, det är tråkigt, men Vinslöv är fint. Inte så mycket nöjen, men vi gillar inte nöjen.
MS: - "Vill ni bo på hotell?" Det är svaret ja, förstås. Vid spelningar och så alltså. Detta är första gången vi får bo på ett riktigt ställe. (Kalmar nation stod för vandrarhem när Nooners spelade där.)
MA: - Jag har en fråga. Det är ett anbud från nån och riktar sig till hela bandet: "Skulle ni kunna tänka er att göra soundtracket till efterföljaren till Equinox?" Den gjordes -67. Det skulle vara kul om tvåan kom snart. Det vore ännu bättre om tvåan gjordes -69 men aldrig blev utgiven så vi får göra soundtracket. Det är många frågor man vill svara på.
Favoritmuppar?
Rickard: - Animal tror jag.
MS: - De är två gubbarna som sitter på balkongen. En av dem fick stryk jämt, och blev nerslängd.
MA: - Ja, de blev oense.
MS: - Han som slänger ner är min favorit.
MA: - Jag röstar också på dem, för de är coola. Jag tycker Rickard är lik Ernie, han är så glad.

/Sara

The Nooners hemsida finns härhttp://www.nooners.se/.

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 7 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 7-artiklar.

Cloudberry Jam - från Fozzie 4, 1995

En pysselkväll med Cloudberry Jam

Så går det när man är flodhäst

Sedan Cloudberry Jams fullängdsskiva Blank Paycheck kom i april har jag fullkomligen terroriserat min omgivning med reklam för Cloudberry Jam. I början av juni hade jag kommit så långt att min vän Catharina gick omkring i korridoren och sjöng "I never needed this, I never needed that" – lite fel, men i alla fall, och att Andres Lokko nästan lovat att gå och se dem vid tillfälle. Jag tycker att Cloudberry Jam är ett av Sveriges allra bästa band – för att vara mer exakt: Sveriges näst bästa band (i min lilla värld är Eggstone alltid bäst). Nu är det dags för lite mer promotion: Fozzies andra artikel om dem (den första och något förvirrade artikeln finns i nr 1).

Cloudberry Jam består av fem ytterst trevliga personer från Linköping: Jennie Medin (sång och tamburin), Jörgen Wärnström (gitarr och sång), Henrik Sundqvist (gitarr, keyboards och sång), Pelle Valsinger (bas) och Per Byström (trummor). De spelar pop med jazz- och soulinfluenser och Jennie är begåvad med en fantastiskt bra och stark röst. De har gett ut singeln La La La -92, mini-CD:n The Art of Being Cool -94 och CD:n Blank Paycheck -95, alla på North of No South.

Den 16 juni spelade Cloudberry Jam i Varberg, och jag passade på att åka dit för att se dem live för nionde gången... (första gången jag såg dem i november -92 var de ett partyband (har Jennie sagt), nu har de blivit ungefär Twice as cool...) För att variera mig lite så föreslog jag att de, samt deras kompis Uffe som var med som chaufför, skulle bygga med cernitlera medan jag intervjuade dem, och det tyckte de var kul. Så det är därför deras svar är lätt osammanhängande ibland...

Pelle: - Jag vill ha leran!

Henrik: - Det går ju inte forma skiten.

Knåda lite.

Pelle: - Vad bygger du Henke – korv med bröd eller?

Henrik: - En peg!

Per: - Skulle du göra en intervju eller..?

Berätta lite om Blank Paycheck – vad heter den så för?

Pelle: - Jag har 45 spänn på min bankbok.

Jag har hört att det hade med nån spelning i Finland att göra...

Pelle: - Nä, det är väl bara en i mängden...

Jörgen: - Egentligen har det med Velvet Crush att göra också. För de har en låt som heter Blank Pages, och så tyckte vi att det lät häftigt med Blank Paycheck, och så vart det så.

Jennie: - Och så passar det bra eftersom vi inte har några pengar heller.

Pelle: - Grejen är att man kan tolka det som att man har en check där man kan få skriva i beloppet själv.

Jörgen: - Det kommer vi få sen.

Pelle: - Det tror du fortfarande alltså? Okej, vi hoppas.

Japan då?

Henrik: - Skivan då?!

Pelle: - Skivan skall släppas i Japan. Där fick jag ihop det! Liten fin övergång där.

Per: - Vad du är duktig.

(Henrik bankade väldans i bordet flera gånger.)
Pelle: - Åh har du gjort en svart fläck! Så j-a snygg!

Henrik: - Oljegrej. (Någon petade på hans svarta grej:)

- Näe lägg av!!

Pelle: - Besuddla inte hans svarta fläck!

- Besuddla?!

- Ja, det är dubbel-d i besuddla.

Jörgen: - Med tanke på budgeten gjorde vi en väldigt bra platta tycker jag.

Jennie: - Javisst, det gjorde vi.

Helt klart.

Jörgen fortsatte: - Det finns saker som vi skulle vilja ändra på givetvis, och kommer förbättra till nästa skiva. Det är lite för lite gitarrer ibland tycker jag.

Jennie: - Ja. Sen är jag inte riktigt nöjd med sången måste jag erkänna.

Jörgen: - Vi ville ha mer gitarrer...

Pelle: - Men vi hade inte tillräckligt många.

Jörgen: - ... vi hade inte tillräckligt många dagar på oss att mixa. Vi hann inte med dem.

Och så blev ni sjuka så ni inte hann spela in Moses.

Pelle: - Stämmer bra ja. Min olugnaste låt.

Jennie: - Sista sången lade vi klockan fyra på morgonen dagen innan vi skulle mixa.

Jörgen, gör du en seg råtta?

Nån annan: - En gitarr?

Jörgen: - Han såg!

Henrik: - Vad var det för nåt?

- En gitarr.

Varför får bara japanerna Scorch då? (På den japanska utgåvan av Blank Paycheck är det även med tre låtar från The Art of Being Cool samt extralåten Scorch.)

Jörgen: - Därför att de gärna vill ha den.

Pelle: - Svenskarna har redan fått Scorch på den utsökta samlingskassetten Totally Fucking Welltasting In the Forehead Volume One.

Jennie: - Det är ju för att de vill konkurrera med importskivorna ju. De har ju lagt på tre låtar från Art of Being Cool också.

Henrik: - Hupp, den gick sönder!

Jörgen: - Jag kommer inte ihåg hur min gitarr ser ut riktigt.

Henrik: - Den svarta leran ser ju ut som lakrits, man känner för att ta en tugga.

Jennie till Pelle, som just byggt en svart båge: - Vad gör du? Gör du ett krocketspel?

Pelle: - Men är du dum eller?

- Stongehenge..?

Pelle: - Du, det är ett par j-a brallor!

- Ha ha ha!

Jörgen: - Hur ser min gitarr ut egentligen?

Pelle: - Inte sådär.

Uffe och journalist-Henrik

Hur har det gått då?

Jörgen: - Jättedåligt.

- Med vadå?

Allt.

Pelle: - Allt går dåligt. Vi ska dö snart.

Jörgen: - Vi säljer bra, men...

Jennie: - Vi säljer jättebra.

Pelle: - Vi hör klockorna ringa för döden.

Henrik (till mig som spelar in intervjun): - Kan du inte spola tillbaks skiten?

Pelle: - Går det spela över det där eller?

Henrik: - Nu ska vi se, vi läser frågorna.

Jennie: - Ja alltså skivan, den har gått bra, vi säljer ju jättebra faktiskt.

Pelle: - Det går faktiskt ganska bra, det är sant.

- Fast frågan är vem som köper den.

Henrik: - Kan inte jag få intervjua dem?

Visst, nu intervjuar Henrik.

Henrik: - Japan då?

Per: - Tack Henrik, du är en j-l på att intervjua.

- Henke, du är sparkad.

Henrik (läste från mina virriga anteckningar):

- 12 000 export, stämmer det?

- Vad säger du?

Henrik: - 12 000 kronor export, stämmer det?

Kronor? Ex! Hallå? Det är ju du som berättat det för mig.

Henrik: - Stämmer det alltså, har ni sålt 12 000 i Sverige?

- 11 500 journalistj-l, mumlade Jörgen samtidigt som han satte på en liten vit trekant uppe på gitarren han höll på att bygga.

Pelle: - Den är bra! Detaljrik där, oj oj oj.

Nu måste du skriva Rickenbacker på den också.

- Det kan bli lite svårare...

Jennie: - Men frågan är hur mycket som har sålt i Sverige och hur mycket som har gått på export.

Vart går de på export då?

Jennie: - We do not know! Men vi har väl våra aningar...

Henrik (intervjuar fortfarande): - I Pop nummer 5+6 så var det inslag, nån bandcheck...

"I skolan".

Henrik: - Där var Per Byström med i ett annat band och spelade i rymddräkter eller nånting.

Per: - Jag har en body-double där, såg du kanske på bilden.

Pelle: - Det var ju det som var kall. Det var inte Per Byström on the picture så att säga.

Per: - Den tjocka killen med yvigt hår – det var jag. Det var min stand-in Tobbe Pettersson.

Pelle: - Jenkin's Ear hade så väldigt wilda fotosessions så de måste ha stuntmän.

Finns ni fortfarande?

Per: - Det är lite luddigt det där, men det ligger ganska nere nu faktiskt, det gör det tyvärr. Vi var j-t bra ska jag säga.

Jörgen: - Sluta prata sån skit, nu ska vi prata om bra musik!

Jennie och Pusjkins då? I Pop stod det i senaste numret att du fortfarande skriver musik till Pusjkins.

Jennie: - Jag är inte med där längre! Det gör jag inte.

Jörgen: - I'm Mr Producer.

Sen som ni kanske såg i Fozzie nr 3 så nämnde Ola Hermanson Virginity and the Rose...

- Ha ha ha!!!

Jörgen: - Tack Ola! Tack för den!

Uffe: - Vad har Ola sagt nu då?

Jörgen: - Ser den ut så här? (gitarren)

Jennie: - Det var väldigt... Det var vi tre va? (Jennie, Jörgen och Henrik)

Jörgen: - Ssch! Nää, det var det inte!

Pelle: - Jag ska säga att jag har aldrig varit med i Virginity and the Rose!

Per: - Nä, inte jag heller!

Henrik: - Nä, så bra har du aldrig varit och kommer aldrig att bli!

Jennie: - Vi hette Virginity and the Rose när vi fick skivkontrakt, vi bytte nämligen namn till Cloudberry Jam senare.

Jörgen: - Finns det nån träfärgad lera nånstans?

Nej. Berätta om videon till This & That, var spelade ni in den?

Pelle: - Linköping!

Jörgen: - Nää, Stockholm.

Pelle: - F-n också.

Jennie: - Den spelade vi in i Stockholm på väl valda platser.

Pelle: - Därför att de som gjorde den bor där.

Jörgen: - Fy f-n vad den här gitarren blir ful!

Jörgen bygger

Ni åker till Japan i augusti – vad ska ni göra där?

Jennie: - Vi ska vara där i tio dagar, så har vi fyra spelningar, i Tokyo, i Osaka och i Nagoya. Och de andra dagarna ska det vara promotionarbete och åka runt och... jag vet inte vad vi ska göra faktiskt.

Jörgen: - Promota.

Här började Uffe vifta med en jättestor cernitleratunga som han stoppade in i munnen och härmade Mr Bean, så alla höll på att skratta ihjäl sig, så allt blev ännu mer förvirrat ett tag. Jörgen hojtade med desperation i rösten att han inte ville göra en gitarr längre och knycklade ihop den, och alla försökte analysera vad det var Pelle egentligen byggde på byxorna som nämndes tidigare:

Per: - Det ser mer ut som en skiftnyckel tycker jag.

Henrik: - Nej, en fotbollsspelare.

Pelle: - När det är det inte!!

Henrik: - Hockey?

Pelle: - När det är det inte!!

Jennie: - Bandy?

Pelle: - Nä lägg av nu.

Uffe: - En popkille?

Jennie: - Det är Mats Eriksson i This Perfect Day!

Pelle lyfte upp figuren och visade baksidan: - Hallå? Fotbollsspelare, har de mantel eller?

- Superkillen!

Pelle: - Kan vara Superkillen! The one and only.

Pelle gör en serie, om just Superkillen, som har alla superkrafter som finns. Rätt kall.

Hultsfred då? (Det var tal om att Cloudberry Jam skulle få spela i Hultsfred, men någon av arrangörerna fick för sig att de redan spelat där, vilket de inte har, så ingen fattade någonting.)

Per: - Inget hände med Hultsfred kan jag säga.

Är det säkert nu då?

Per: - Ja, vi kommer inte få spela där en sekund. De har en regel tror jag, om det inte är nåt band som är sådär jättehypade, att det bara får vara ett band från de små bolagen. Nån sorts så kallad rättvisa.

Pelle: - Det blir inget, Shredhead ska spela där istället.

Uffe: - Det var nån som sa att bara man får kontrakt med bolag så fixar sig allt.

Jörgen: - Så är det inte. Kan vi säga.

Henrik: - Nej!!! Åh, I dropped it! (en liten orange lerklump vill säga)

Jörgen: - Det är väldigt kul, vi har väldigt mycket material redan till nya plattan, som vi håller på att repa på. Vi hinner nästan inte repa in alla nya låtar som vi håller på och skriver. Så mycket låtar har vi!

När kommer den då?

- I februari.

Och imorgon ska ni spela in en video till Twice as Cool – som bara ska till Japan?

- Jaa.

Det är orättvist, de får en massa som inte vi får.

Jennie: - Men vi får ingenting, så... ha ha. Faktiskt.

Jörgen: - Men det är ju så att det är ett stort bolag i Japan, och de jobbar väldigt seriöst med oss.

Henrik: - Grön. (Henrik var helt inne i sitt byggande...)

Pelle: - De har resurser.

Jörgen: - Det finns mer kanaler kanske, som man kan visa det i, mer mediakanaler.

Jennie till Uffe: - Vad är det där för nåt?

Uffe: - Ett farligt djur.

Jörgen: - Har du också gjort ett djur – jag har gjort ett djur. Det är ännu farligare än Uffes. Det är Superkillens värsta fiende.

Pelle: - Superkillen har inga farliga fiender. Han är så kall och så fixar han dem eftersom han är Superkillen. Min lugnaste Superkille.

Jennie

Din studio då Jörgen, Toodle Recordings – vilka är det som spelar in där?

Jörgen: - Chickenpox har jag gjort. Flakes har jag gjort. Det är enda CD-skivorna jag har gjort, förutom Scorch-låten. Och en låt med Pusjkins som ska vara med på en Studiefrämjandetskiva.

Henrik: - Lost in Syncopation med. (den är med på Blank Paycheck)

Jörgen: - Ja, just det. Och Intermission. (på The Art of Being Cool) Surfarna har jag gjort också; Sonic Surf City, som ska släppas på nån sån där samlingsskiva i höst. Men annars är det mest Linköpingsband sådär.

Jörgen: - Jag gör min lugnaste mikrofon. Det blir ju svinbra.

Jennie: - Sådär va.

Jörgen: - Jag vet inte om det här ser ut som min mikrofon riktigt.

Pelle: - Inte riktigt va.

Henrik: - Men den kanske funkar lika bra. Här ligger Superkillens boll.

Pelle: - Nudda honom inte, han kommer döda dig!

Per: - Superkillen har väl ingen j-a boll!

Henrik: - Han leker med den hemma.

Pelle: - Han ser på tennis och käkar popcorn när han är hemma.

Henrik: - Han leker med boll med.

Pelle: - Med Gud! De ser på tennis, hejar på Agassi, och käkar popcorn. Lyssnar på Black Sabbath i och för sig händer också.

Jörgen: - Det här börjar ju likna min mikrofon snart!

Jennie: - Nä.

Pelle: - Nä.

Jörgen: - Jo!

Nu kletar du potatissallad på den igen Jörgen. Och vad gör du Per?

Per: - Jag gör en tärning med 6 på alla sidor. Det kan vi behöva.

Jörgen: - Kom inte och säg att det här inte är likt min mikrofon! En Sennheiser!

Uffe: - Det är inte likt din mikrofon.

Pelle: - Det är inte likt.

Jörgen (ytterst upprörd): - Det är det ju!

Jennie: - Det ser ut som en fyrkantig godis.

Jörgen: - Sennheiser, de svarta mikrofonerna! De ser ju ut så här! F-n er!

Henrik: - Den ser ut som en lakritsfisk.

Pelle: - Tänk dig det va, lakritsmikrofoner i Gott och Blandat, det vore nånting.

Det duggade lite, och Henrik mumlade: - Det är därför jag hatar regn...

Jennie: - För att det regnar? Du hatar regn för att det regnar?

Henrik: - Jag hatar regn för att det regnar i vår reploklal.

Pelle: - Reploklalen. Det är mitt olugnaste regn.

Henrik: - Water can be found in rehearsal-locals. And in recording studios.

(Cloudberry Jams replokal, med Jörgens studioutrustning blev översvämmad härom veckan. Så lagom kul.)

Jag kom just på en fråga: Varför spelar ni aldrig Hey Baby längre?
Pelle: - Den är kass.

Eller Spleen?

- Åååh!!! Nej!

Per: - Det är min olugnaste låt!

Jennie: - Mellanspelet tycker jag fortfarande är fint.

Henrik: - Jag tycker hela Spleen är bra.

Jörgen: - Jag tycker Hey Baby är granska bra.

Jennie: - "Follåv that line", det är inte så bra. Det är inte bra alls.

Jörgen: - Ska jag göra en lång sladd nu också eller?

Jennie: - En flodhäst!

Jörgen: - Det syns ju att det här är en mikrofon!

Pelle: - Okej, den ser bra ut nu, jag är benägen att hålla med dig.

Jag har aldrig sett en sån.

Pelle: - Det är inte alla som har såna godbitar.

Jörgen: - Det är en Sennheiser MD 421.

Pelle: - Där hör du.

Jörgen: - Det är en väldigt speciell mickhållare till den här, det är bara att man hakar i den på undersidan, det är en liten skena. Jag gör den nu.

Henrik: - Pelle, kan inte du göra mixerkillen?

Pelle: - Nä nä nä, det finns inte tillräckligt med lera.

Jennie: - Det vart inte så likt en flodhäst. Den blev inte så bra faktiskt. Jag tror den lilla flodhästen får hjul.

Jörgen: - Jag kan sälja mina mickar och använda den här.

Jennie: - Den måste ha hjul!

Jörgen: - Sara, kom nu ihåg det: Sennheiser MD 421, till din tjänst. Ska jag göra en annan mikrofon nu?

Pelle: - Du är ju mikrofonbög.

Om jag inte minns helt fel så nämnde du en mikrofon i förra artikeln också...

Jennie: - Det är nämligen det enda han pratar om. - - - Här är de små hjulen.

De har spruckit.

Jennie: - Ja, men han är ju så jättetjock den stackars flodhästen.

Pelle: - Så går det när man är flodhäst.

Jörgen om den nya mikrofonen han började bygga som han skar i med sin kniv med potatissallad på: - Det här är lika delar potatissallad och lera! Fy vad äckligt. Jag vet inte om det här ser ut som min mikrofon riktigt.

Jennie: - Den är så fin den lilla flodhästen med det lilla hjulet!

Jörgen: - Jag har ju bara varit gamet i 30 år så jag fattar ju inget.

Pelle: - Nä. Så är det.

(När de soundcheckade fick de nämligen inte ljudet som de ville, eftersom mixerkillen "varit i gamet i 30 år", så visste minsann han mycket bättre än Cloudberry Jam hur det skulle vara...)

Per

Jörgen: - Det här är en mikrofon som jag uppfinnir. Funner.

Jennie: - Finner.

Jörgen: Finnur. Funnur.

Jennie: - Funnir. Findus! Det är Findus mikrofon.

Pelle till mig: - Du vill ha en låtordning eller?

Jaa! (På baksidan av Fozzie brukar jag ju ha en Cloudberry-låtordning.)

Jörgen: - Ja, jag vill göra en låtordning i lera!

Jennie: - Det tar tid för mig att få den lilla flodhästen färdig. - - - Här är den. Nej, han cyklar ju!

Är det det han gör?

Jennie: - Han cyklar! (hon byggde på en stång på hjulen.) Här är den cyklande flodhästen.

Ska ni bygga mer eller kan jag packa ihop?

Jennie: - Nej, nu har jag byggt färdigt.

Per: - Ja, jag har byggit också.

- Och förstört ett bord.

Vad ska ni göra i videon imorgon förresten?

Pelle: - Det har vi ingen aning om.

Jörgen: - Vi vet aldrig vad vi ska göra.

Henrik: - Trodde du visste det. (jag har nämligen ett par gånger lyckats få veta före dem vad de ska göra.)

- Det blir väl nåt blått har vi hört.

Henrik: - Den blå filmen.

När ska ni vara Hulkar och kasta stora stenblock omkring er då som ni sa i förra intervjun?

Jörgen: - Det blir när vi släpper nästa skivan. Och tjänar mer pengar.

Sedan var det dags för spelning – det var inte mycket folk, men det var ett par entusiaster som hoppade omkring under hela konserten, och så var det en karl där från Hallands lokal-TV och spelade in konserten, så de var nöjda. Lite mindre nöjda blev de däremot efteråt när de höll på att inte få några pengar, eftersom kassören gått hem och lagt sig, och han som bokat dem först var försvunnen, och när han väl återfanns hävdade han att de skulle få mindre betalt än han lovat tidigare. Efter många om och men fick de veta att de skulle följa efter en killes bil bort till en bensinmack, så skulle de "få sin belöning"... Det lät en aning suspekt, så vi väntade oss nästan att bli knivöverfallna eller något, men det var helt enkelt så att kassörens sambo skulle komma till macken med pengarna. Så till slut ordnade sig allt.

Den 22 augusti åker alltså Cloudberry Jam till Japan, och Fozzie återkommer antagligen i nästa nummer med lite information om hur det gick. Till dess – lyssna på Blank Paycheck; våren 1995:s bästa svenska skiva.