Blue
Ovanligt pigga,
spontana och pratglada
Av Martin Alarik
Det börjar på Lindgården, en restaurang med lätt
tvivelaktigt utseende. Här ska The 8th Swedish Mod Weekend avslutas och vi ska
intervjua Blue.
Det är inte så mycket folk på plats när vi kommer, men vi
slår oss ner vid ett bord, dricker en öl, och hoppas att vi ska känna igen
popstjärnorna när de dyker upp. Det dröjer innan de dyker upp, men när de väl
gör det känner vi åtminstone igen dem. Vi reser oss ur våra utestolar och går
en trappa upp där vi sjunker ner i Lindgårdens soffor för att diskutera bandets
senaste skiva, deras bakgrund och deras framtidsplaner. Precis samtidigt som vi
får in våra värmeljus börjar dj:n spela The Bitterest Pill av The Jam,
intervjun kan börja.
Bakgrund, när började
ni spela och allt det där?
- Vi har hållit på sen hösten 91. Vi spelade in lite låtar
på demos och skickade in dem till A West Side Fabrication. Sen var det så att
West Side och Telegram skulle slås ihop så vi fick kontrakt med båda bolagen.
Vi släppte en sexspårs-CD och sen har vi släppt en EP och nu Sitting on the
Sofa.
Hur är det annars med
musiklivet i Örebro, är det nåt liv?
- Ja, jag har ganska dålig koll på det.
Men ni bor i Örebro
allihop?
- Ja men nu skall vi flytta till Stockholm, några av oss har
redan flyttat. Men jag har ganska dålig koll, det finns såna här skateband,
Millencolin kommer därifrån, det är det enda bandet som är något sådär. Det är
dåligt med popband, väldigt mycket hårdrock och sånt.
Ni har ju bytt stil
lite?
- Ja, jag lyssnar ganska mycket, eller väldigt mycket på
Tamla Motown och Staxsoul. Tamla Motown är nästan största influensen till den
här skivan, och The Jam såklart.
Ja man kunde
misstänka det.
- Ja man kan väl det. Nej men jag upptäckte ganska mycket
musik genom det. Modsstilen och så.
Vad gör ni i övrigt;
ni blir väl knappast förmögna på er musik?
- Nej, hälften av oss är arbetslösa, en pluggar och en
jobbar.
Varför flyttar ni
till Stockholm; är det för att satsa på musiken eller?
- Nej vi skall plugga, det var mest en slump att alla
flyttar hit, det var inget vi kom överens om.
Framtidsplaner inom
musiken?
- Vi har tänkt ta det lite lugnt, se till att vi har bra
låtar innan vi börjar spela in igen. Vi vet inte var vi vill spela in. Hittills
har vi spelat in allt i Skellefteå.
Spelningar i sommar?
- Två festivaler, Raj Raj och Trästock i Skellefteå, där
spelar alla West Sideband. Annars är det ganska dåligt med spelningar.
Favoritskivor?
- Primal Screams Screamadelica, Stone Roses första betydde
mycket när den kom. Men för tillfället, Wellers nya, Tamlaboxen, mer behöver
man inte.
Den första boxen då,
det är inte så mycket sjuttiotalsfunk än?
- Nej, den första helt klart, det är otroligt bra poplåtar.
Bra svenska band?
- Jag lyssnar inte så mycket på svenska band men det finns
säkert bra band. Brainpool är bra, men det är inget jag lyssnar på.
Er bästa låt?
- Vår bästa – jag tycker Calling är bra.
Vem är Atomic Tommy?
- Det är en gammal chef som jag har haft.
Här hörs lite allmänt skratt från de övriga medlemmarna. Det
är nämligen bara sångaren, gitarristen och låtskrivaren Mikael Nordgren som
sitter tillräckligt nära bandspelaren för att få sina uttalanden förevigade. De
talar varken särskilt högt eller mycket pojkarna i Blue. Övriga gruppmedlemmar
är iallafall Robert Persson på trummor, Michael Ohlsson på bas, Magnus
Palmquist på gitarr och Karl Anderberg, som kommit tillbaka efter en exil i
rikets andra stad, på klaviaturer.
Vem skulle du ge din
sista Dumleklubba?
- Till Robban. Vi är mest inne på Werthers original annars.
Det är det vi gillar.
Favoritmupp?
- Saxofonisten, han är stencool.
Vilken fråga skulle
du helst vilja svara på?
- Nej, jag kommer inte på något.
Det gör dock någon annan i bandet och för ett tag talas det
glatt om favoritbilar. Dock inte så pass högt att det går att urskilja på min
intervjukassett.
Vilket annat band
skulle du vilja vara med i om du inte spelade i Blue?
- Inget annat band, tror jag.
Det var den sista
frågan, nu får vi prata improviserat strunt istället.
- Är vi inte ovanligt pigga, spontana och pratglada?
Jo jag tänkte precis
säga det. Lättintervjuade, man behöver inte ställa så mycket frågor, det bara
rinner ur er. Ni har inte med er blås på scenen?
- Nej, vi har varken råd eller plats i bilen. Vi känner inga
blåsare. De som är med på skivan är från Skellefteå.
Det finns inga
blåsare i Örebro, bara skatepunkare?
- Ja, vi vill inte ha med några musikskoleelever.
Kommer det att komma
något nytt med er snart?
- Vet inte, vi funderar på att släppa en singel i sommar,
men vi har inte bestämt om det blir en ny låt eller en från skivan. Jag vill
att nästa skiva skall bli mycket bättre.
Annars var senaste
rätt okej tycker jag.
- Jodå, jag är jättenöjd med den, jag är jättestolt över
låtarna.
Utlandslansering?
- Vi är släppta i Japan, det går jättebra där. Vi har sålt
4 000 ex på de två första veckorna.
4 000!? Hur
mycket har ni sålt i Sverige?
- Vet inte men det är inte hälften så mycket. Men de satsar
ganska mycket, skivbolaget där. Det är ganska stort, Pioneer.
Det trodde jag var
ett stereomärke. Är det roliga askar med tretusen utvik och japanska texter och
sånt?
- Vet inte, vi har inte fått hem några än. Men det finns
tydligen inget japanskt tecken för baby så de får skriva ut det på engelska
istället.
Innan bandet går för att göra en låtlista till kvällens
spelning konstaterar Micke att Small Faces var den perfekta blandningen mellan
soul och pop, och att det kommer att bli mer Small Faces över musiken framöver
eftersom han inte orkar spela så snabba låtar längre. Efter bandets spelning
som blir ganska ljumt mottagen, på grund av att lite väl många av de som är i
lokalen är lite väl upptagna med att studera sina pressveck och kavajslag, bär
det för min del ut i Stockholmsnatten. Jag stöter dock på Blue en gång till
under natten, på en klubb med det politiskt tvivelaktiga namnet Laissez faire.
De är återigen väldigt lugna, närmast tillbakadragna, och ingenting tyder på
att de några timmar tidigare gjort en spelning med en kraft och intensitet som
är häpnadsväckande, och i mitt tycke smått unik för ett svenskt band.
-->
/Martin
-->
Recension från nr 3:
Blue: Sitting on the
sofa
(A West Side Fabrication)
(A West Side Fabrication)
Det är ett tag sedan den kom, men eftersom det finns en
liten risk för att ni inte har hört den måste jag få tala om hur bra Sitting on
the sofa är. Den andra januari i år stod jag på Pet Sounds i Stockholm efter
tre av de intensivaste dagarna i mitt liv och tänkte att Blue den kan jag nog
hitta billigare någon annan gång. Men eftersom Pelle ändå skulle lyssna på
någon skiva, så stoppade jag i Sitting on the sofa i en ledig cd-spelare och...
Jösses. Jag tror aldrig, aldrig, och det här är allvarligt menat av en man som
inte har en tillstymmelse av alkohol i kroppen, att det har kommit en svensk
skiva som jag har blivit så... glad av. En skiva som kan få mig att studsa av
pur glädje, när jag hör den. Jag tänker inte räkna upp några låttitlar eller
tjata om Jam- och Small Faces-referenser, jag säger bara att det rör sig om
poplåtar av klassiskt snitt, att sången är hur bra som helst och att blåset är
otroligt rätt. Och om inte detta räcker som köpargument skall jag citera ett
meddelande som fanns på min telefonsvarare för några veckor sedan. "Tja
det är Johan, jag tänkte bara tala om att jag just har köpt Blue och den är hur
djävla bra som helst, men det vet du ju redan eftersom det var hos dig jag
hörde den först, men jag var bara tvungen att tala om det för någon." Så
köp skivan, gå och se dem live (även om man saknar blåset) och tala om för
resten av världen hur bra de är. Grupper som sprider sån glädje att man ringer
och lämnar telefonsvararmeddelanden om dem är nämligen värda all framgång som
finns.
/Martin
