onsdag 28 februari 2018

Närmare sanningen med Timo Räisänen – del 4 av 4

Fortsättning från del 3:


Synder blev sorger förunderliga små.
(Tiden glöder)

En låt kvar på skivan att prata om: "Tiden glöder". Vad vill du säga om den?

- Den skrev jag med Niels. Det blir väldigt speciellt det vi skriver ihop. Vi skrev den för ett par år sen, men den fick liksom ingen riktning då. Jag visste att den var fin och att den hade potential, men... När vi skrev den så hade jag ju fortfarande skivbolag i Stockholm, och när de fick höra den så sa de: "Ja, den kan du lika gärna slänga direkt, för den är inte bra", typ. Så den hade det lite motsträvigt i sina första år. Men jag visste alltid att den är jättebra, och den har alltid haft en tydlig känsla runt sig. Så när det blev dags att göra den så gick jag mer på känslan än på nån konkret bild av låten och lät den styra hur det skulle låta i slutändan. Och den passade liksom bra ihop med hela den här skramliga punkkänslan som vi fick till när vi började spela in "Tro, hat, stöld", så den blev bra som nån form av slamrig powerballad.

Lunchen har blivit färdig, så Timo och Lina dukar fram och Timo öppnar två flaskor hemgjord ginger ale: 
- Den här är egentligen för ny för att dricka, så det här är första gången som vi dricker den. Bubblorna har inte riktigt utvecklats, men du måste ändå smaka på en hemmagjord brygd.


När lunchen är uppäten sätter jag mobilen på inspelning igen, och jag frågar om Timo kan leva på bara sin musik. Det kan han, men han berättar om när familjen hamnade i en djup ekonomisk kris 2012, just när han höll på att spela in albumet "Endeavor":
- Jag vaknade en morgon och hade ett mail från revisorn, som satt i Stockholm, om att jag nu var skyldig Skatteverket en miljon.
Lina tillägger: - Det var enskild firma, och det här kom fram när vi gjorde om till aktiebolag – så den här skulden låg ju på Timo privat.
Timo suckar: - As crises go... den var riktigt hård alltså. Den ställde väldigt mycket på sin spets. Det slog till med förödande kraft, som gjorde att man gick runt och svettades... Under en månads tid var det ingen sömn över huvud taget. När man lekte med barnen så såg man pengar, och liksom... väldigt mycket konstiga tankar.
- Jag var på väg att gå till ICA Hindås och söka jobb och aldrig mer hålla på med musik... Men Lina sa att "nej nej, det är det här vi ska hålla på med, det kommer gå hur bra som helst". Så vi bytte revisor och började betala av. Och så började vi jobba tillsammans, ordentligt. Och det började med att vi började göra grejer som inte nödvändigtvis skulle vara inkomstbringande. Det var så himla häftigt att välja att göra det, för att då blev det liksom en feng shuistisk effekt av det – vi fick lite energi tillbaka och lite liksom levnadsglädje, och då började telefonen ringa igen.

Modigt beslut att ta i det läget.

Lina: - Du har kunnat göra saker trots att du inte varit aktuell, det är en styrka.
Timo: - Jag har gjort väldigt mycket sologig. Runt om i landet. Och när jag kommer till ett nytt ställe och gör ett sologig så blir det ofta så att jag får komma tillbaka typ fem gånger inom en ganska kort period, för folk blir så...

... glada av dig?

- Hänförda.
Timo ler nöjt, Lina börjar skratta och han säger:
- Det är sant!
Lina: - Nämen det är roligt. Vi är ju väldigt stolta över den här kristiden. För att vi gick totalt till botten med det och lade om ekonomin helt och hållet. Införde totalt köpstopp, handlade bara med kontanter, så att vi visste precis liksom, och total planering på allting, mat... vi gillar ju mat. Vi har kört en ganska lyxig stil, framför allt vad gäller det då, men det var över med det. Och så när man märker att det blir ju lika bra! Det är ju inte pengarna som man lägger ner i maten, utan det är det som man lägger in i det själv, det är det som blir kvaliteten... nu jäklar, man får en sån inspiration – vi fick jättemycket inspiration av de här fattiga åren.
Timo: - Det var fantastiskt.
Lina: - Det var ett självförtroende som växte fram där mitt i allt... i löksåsen.
Timo: - Ett självförtroende som kom sig av en massa olika saker. Att göra så mycket bra grejer av så lite, det var ju fantastiskt, men att klara av att växa från en så låg situation: att göra det tillsammans, att bli en person som har koll när man aldrig har haft koll förut, och så går man till att veta på femkronan hur mycket det kommer att kosta innan man kommer fram till kassan (Lina skrattar). Det är mycket sånt som gjorde mycket för självkänslan.
- Men man brottas ju en del med hur mycket man ska jaga framgång ändå, för jag har ju en familj som ska försörjas. Samtidigt som både jag och Lina är så otroligt medvetna, och blir mer och mer medvetna om att livet handlar ju om att må bra. Mår man bra så mår man bra.
Lina: - Vi var ju så grymma på att vara fattiga också.
Haggis krafsar på köksdörren, och Timo säger: - Haggis, vi ska ut och ta en promenad snart, du får vänta lite.

Jag har lagt märke till att Timo har en ny tatuering på ena underarmen: "Sluta sura!", och frågar om den.

- För ungefär ett och ett halvt år sen så började jag skriva det på min arm, som en påminnelse till mig själv. Jag surar ganska mycket, och jag hatar det! Det är jätteviktigt för mig, att sluta sura. Jag tycker att surande är helt värdelöst.

Ja, det är det ju, men det är inte så lätt att låta bli ändå.

- Nej, men jag tror väldigt mycket på att livet är ett ständigt jobb med sig själv – det är ju det enda man har. En grej som är farligt med sociala medier är att man visar upp en fasad så att man tar inte tag i det man behöver ta tag i. Som att föra samtal med sig själv för att ta reda på hur det står till, och att göra eventuella ändringar eller jobba på delar – det tycker jag är superviktigt att göra. Och det blir roligare att leva då också. Att sura är inte bra för nån. Det fixar ingenting, och det leder aldrig fram till någonting alls.

Vad är det bästa med dig?

Han funderar länge:
- Jag vet inte.
Han är tyst en stund till och fortsätter sen: - Min vilja att... att få det så bra som möjligt.

Allt, eller musik?

- Allt.

Foto: Jonatan Fernström

Och vad är det sämsta med dig?

- Det är väl också... det tangerar väl samma sak: det är att jag argumenterar emot mig själv hela tiden. Jag försöker belysa allting från alla sidor hela tiden. Och det leder till att jag... innan jag ens är igenom en ståndpunkt så har jag redan slagit hål på den. Äh, jag vet inte om det är det sämsta, det sämsta är väl att jag surar. (han skrattar till)

Du framstår ju verkligen inte som en sur person.

- Nä. Men det stör mig lite också.

Att du alltid verkar vara en go, glad gubbe?

- Nämen att jag... att jag sparar det tills där det absolut inte borde få komma ut. Hemma.

Det är väl det man ofta gör, man tar ut det på dem som man älskar mest, tyvärr.

- Ja, dem som man är mest van vid, som man känner sig trygg med.

Timos båda söner är med och körar på "Kampen och Härligheten", så jag frågar:
Bryr sig barnen om din musik?

- Ja. Ja, det gör de. De är delaktiga. Och stöttar.

Tycker de att det är coolt att du är popstjärna?

- Ja, men de är... jag har ju aldrig haft en artistpersona. Jag tror att det kan ställa till det lite. Så att det är ju mig de ser där, och de har alltid varit väldigt närvarande i skrivprocessen och urvalsprocessen och så. Så att allt det är ju en stor del av familjen.

Vi börjar närma oss slutet på mina frågor, och Timo släpper ut Haggis genom köksdörren en stund och står i dörren och håller ett öga på att han inte ska smita iväg för långt.

Sist har vi den gamla klassikern som alltid måste med: favoritmupp?

- Gonzo.

Han funderar lite till och kommer fram till: - Den är bra. Känner igen mig i honom nu. Han är lite sådär... vild. Känns det som. Wild at heart. Ja.


Under 2018 kommer Timo släppa alla låtar från albumet i alternativa, gärna akustiska, versioner. Låtarna kommer filmas och läggas upp på Facebook, ungefär en per månad.
Nya singeln "Eld & Aceton" innehåller flera versioner och remixer av låten, bland annat en liveversion med bandet, en engelsk version av West of Eden och remixer av ELD och Djurparken.
Förhoppningsvis blir det också många spelningar och har du chansen att se Timo Räisänen live så missa den inte!

/Pop-Sara

Läs del 1 här, del 2 här och del 3 här.
Lyssna på ett exklusivt utdrag från intervjun, där Timo pratar om åsikter:





måndag 26 februari 2018

Brainpool - från Fozzie 4, 1995

Brainpool
Is something wrong with the system?

Första gången jag hörde Brainpool var när jag jobbade i en ICA-affär i Borås sommaren -93. Jag var på väg ut ur butiken från lagret med något jag hämtat, när jag hörde en oerhört glad popsång på radion. En kille sjöng "If I was a popstar I could get to your heart...". Jag stannade upp för att höra vem det var, men just när Amandra Rydman eller vem det nu var som hade Signal då skulle säga vem det var kom Majsan, som jag jobbade med, och hojtade på mig. Majsan är väldigt högljudd, så jag hade inte en chans att höra vad gruppen hette. Detta retade mig något alldeles oerhört, för jag tyckte låten var jättesöt. Jag funderade på att ringa P3:s skivarkiv för att fråga vem det var, men det blev aldrig av. Tillbaka i Uppsala frågade jag i alla skivaffärer efter låten, men ingen visste vad det var. Det gick några veckor, och en gång på Musikörat när jag återigen frågade plockade Germund fram en rosa och blå singel från Ceilidh Productions: "Här är nåt nytt som heter Brainpool, och B-sidan heter Popstar – kan det vara den?" Minsann, där var den! Lyckan var stor.
Sedan kom Soda (Sony), och nja... njäää... Probably var jättebra, och I Feel Good med, men "honey, I think I saw a bunny" och liknande rim gjorde mig lätt illamående. Och Popstar var ju inte ens med på skivan. Men – så kom Painkiller i våras, och jag insåg att jag var tvungen att tycka om Brainpool igen. Det här kunde jag bara inte stå emot. Så när de kom till Uppsala i maj så såg jag till att få en intervju.


Ett tips till andra som vill intervjua dem är att inte gå med på att träffa dem efter spelningen – de är nämligen tonårsidoler, och antalet tonårsflickor i deras loge efter spelningarna är överväldigande. Och tonårsflickor är ju inte direkt kända för att vara jättetysta. Så på grund av allt fnittrande och autografjagande så var det svårt att höra på mitt band efteråt vem som sade vad, och även vad de sade, så om något är felciterat så ber jag så mycket om ursäkt.


Relativt nygifte gitarristen David Birde var den som ansåg sig ha mest tid att prata med mig, medan sångaren Janne Kask, basisten Christoffer Lundquist och trummisen Jens Jansson mest skrev autografer.
Hur kom ni på namnet?
- Det var Christoffer som kom på det.
Christoffer: - Det var en före detta medlem i bandet som kom på det.
David: - Han fick sparken för att han kom på ett sånt namn.
Er bakgrund?
- Vi började för tre år sedan.
Och första singeln var på Ceilidh. Hur kommer det sig att ni bytte bolag?
David: - Ola (Hermanson, på Ceilidh) är en suverän kille, verkligen musikälskare och sådär. Men det är tyvärr så tråkigt att om man vill få ut skivor till en stor publik så måste man ta ett stort bolag om man får möjlighet. Så det var ingen tvist mellan oss eller så. Det är bara det att det är det som är förbannelsen med små skivbolag, att alla går vidare om de får en chans.
Hur kändes det att ge ut en skiva som alla tycker är jättebra, medan folk i branschen klagar och säger att ni sålt er?
David: - Det är en liten elit som sitter och klagar på att vi sålt oss. Proffstyckare liksom. Jag tycker inte att man säljer sig. Om man vill göra musik och vill att många skall höra det så försöker man ju sälja skivor. Tänk dig ett kaffeföretag som skall vara indie, som inte vill sälja kaffe. Det är ju så att en skiva är en produkt.
Janne: - Då vill jag bara säga bla bla bla. Vi har pratat om det tusen gånger. Men det är inte ditt fel...
David: - Men man blir lite trött på det. I så fall liksom "Andres har sånt sig för han skriver för Svenska Dagbladet" och bla bla bla. Man försöker göra det man vill så bra man kan.
Vad är det för bra med er då ­– varför säljer ni så mycket skivor?
David: - Vi gör precis vad vi själva gillar. Och om andra gör det också så är det ju bra.

I tidningen Pop fick unga svenska popmänniskor, bl.a. Jennie Medin i Cloudberry Jam, Karin Dreijer i Honey Is Cool, Henric de la Cour i Yvonne och Magnus Fridh i Green, recensera Brainpools Painkiller, och jag tror att det var både Jennie och Karin som associerade Brainpool med smurfar, och en av dem kallade deras musik smurfpunk.
Anser ni själva att ni spelar smurfpunk?
David: - Nää. Jag vet inte vad smurfpunk är för nåt.
Lionel Richie-rip off då? (flera skrev att Holidays var en rip off på Hello)
David: - Vet du vad det är rip off på? Det är Razzmatazz (Pulp). Det är därifrån det är stulet, rakt av. Vi visste inte att de hade stulit det från Lionel Richie, men...
Jens: - Den första strofen är A-Ha.
David: - Alla låtar i hela världen är ju lika. The Jam till exempel. Han där Martin som skrev om The Jam (David satt och läste Fozzie nr 3 innan intervjun) – jag skulle kunna sätta mig med Martin och peka ut ungefär tre låtar i varje låt som är stulna. Start! är ju stulen rakt av och så vidare. It's Too Bad (?) är ju She Loves You. Och så vidare. Men Martin tror ju inte på oss.
Men jag har börjat tro på er.
David: - Vad trevligt. Tack.
Det var nån kompis som trodde att er Baby Baby Baby Baby Baby Baby Baby I Love You var en Undertoneslåt?
- Nä, det är det inte. Det är taget lite från ett amerikanskt punkband. (Jens sade namnet, men tyvärr hörde jag inte vad han sa – Sweet nånting var det.)
Janne: - Förresten, är du ovän med det andra fanzinet i stan?
Ja, lite just nu faktiskt.
- Varför då?

För att de lurade mig. Här följde en förklaring om Gene-incidenten, som det står om på annan plats i tidningen, och Brainpool stod på min sida. Så det så.

Hur funkar det med att David bor i Stockholm och att de andra bor i Lund?
Janne: - Det funkar bra.
David: - Det funkar jättebra. Jag är den som är minst populär, så...
- J-r så glada vi var när han flyttade!
I vissa låtar så driver ni med er själva – i I'm Sorry (på Soda) och We Aim To Please?
David: - Ja. Även Bandstarter är egentligen ironisk. Vi driver med oss för att det är så j-a många som häcklar oss, eller inte så j-a många, men folk tycker att vi säljer oss och bla bla bla liksom, så för att späda på det lite.
När ni spelade på Emmabodafestivalen förra året så frågade jag er om At School/Popstar-singeln, och då sa ni att några av er själva inte ens har den.
David: - Nä, jag har den inte.
Er Europaturné med Roxette – jag läste att ni gick back?
- Ja, det kostade en massa pengar. Man får betala för chansen. Så vi lade upp kontant ifrån våra egna sparpengar.
Vad var det ni måste betala för?
- Det är för chansen. Biljett till turnén liksom.
Vem går de pengarna till då?
- Till Roxettes skivbolag.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Jens (?): - Varför är ni så himla bra?
Men det frågade jag ju!
- Ja, det gjorde du faktiskt!
David: - Nä, jag vet inte, vad vill vi svara på? Jo, jag tror Janne har en rätt bra.
Janne: - Is something wrong with the system..?
David: - Hur känns det att ligga etta på försäljningslistan? Det är en fråga vi gärna skulle vilja svara på. Jag skulle vilja kunna svara "bra".
Janne: - Varför har du huckle när du är så himla söt Janne? Det är fråga jag skulle vilja få.


Favoritmupp?
David: - Den återkommande frågan (han läste Fozzie nr 3 noga). Jag tycker nog björnen (Fozzie!) för att han är så tragisk.
Janne: - Animal! Animal tycker Jens!
Jens: - Nä, jag tycker han som tutar i början, han med stor näsa. Gonzo.
David: - Nä, jag tycker björnen, för han är så sorglig. (Ja, jag håller med!)
Christoffer: - Det är så mainstream så det är säkert ingen som tar honom, så jag tar Kermit.
David (?): - Ni borde gå över till Sesame Street, för det är bättre. Ernie och Bert!
Janne (?): - Jag tycker Fonzie är bättre. Det är nog... jag tycker nog Animal. Man vet ju inte namnen... Miss Piggy är i och för sig rätt tragisk.
- Han den griskillen, som är med i Pigs in Space.
David: - Vi har faktiskt träffat förebilden för den svenske kocken! Kuprick heter han, han har en restaurang i Rättvik. Det är sant. Det är jättekul. Eftersom du är så otroligt intresserad av Mupparna. Det var så här; han är jätteduktig som kock, och han åkte till USA. Kuprick åkte till Hollywood för att laga mat där, på banketter och sådär för...
Janne: - Stjärnor heter det.
David: - Ja precis, laga mat när det var film... liksom fester, så lagade han mat, catering och sådär. Och så var det nån som tyckte han var så j-a bra, så han skulle få göra en egen TV-show i Amerika, sånt där morgonprogram om matlagning.
Som Floyd.
David: - Ja, precis.
Janne: - Som han skåningen, Jan-Boris Möller.
David: - Ja, precis. Och han är lite alkoholiserad...
Det är nog Floyd med.
David: - Det är många kockar. Och så hade han extrem rampfeber... scenskräck. Så när det här matprogrammet direktsändes så blev han het knäckt. Han var lite full och han var så j-a rädd, så han började så här "hush hush bu hudi budi", tappade en höna i grytan och sådär.
Jens: - Det var ett lysande skämtprogram.
David: - Och de ville fortsätta med det, att han skulle göra bort sig, men han ville inte det, så han åkte tillbaks till Sverige, och driver nu ett gästgiveri i Rättvik.
Janne: - Och är nu gränslöst alkoholiserad och bjuder på sprit och mackor.
Hur träffade ni honom då?
David: - Vi spelade på ett ställe i Rättvik och så bodde vi på hans hotell.



Här kom någon och ropade att de var tvungna att åka, så vi var tvungna att sluta här. Till sist ännu ett litet tips från Sara: om det är någon som, liksom jag, inte riktigt gillade Soda – ge Painkiller en extra chans. Det är lysande pop med en väldig massa extremt trevliga detaljer som man upptäcker efter ett tag. Och så är Brainpoolpojkarna trevliga också.