Fozzie 13 är klar!

Fozzie 13 är klar och har kommit!

Innehåll: 

- långa artiklar om Veronica Maggio, Popsicle, Fredrik Strage, Peter Bjorn and John och Alice B & Det Brinner

- lite kortare artiklar om Bolywool, Kristofer Åström, OLSSON (från Fibes, Oh Fibes!), Bergen, Nightbloomer och John Jern (från Honey Is Cool)

- nedslag i Fozzies 25-åriga historia med minnen om Kent, Broder Daniel, Yvonne, Honey Is Cool, Eggstone och Timo Räisänen.

Vill du beställa så maila mig på hansbyreis@gmail.com!

Och glöm inte följa Fozzie på Instagram: @fozziefanzine

Fozzie nummer 13 är på gång!

Vet ni vad: det kommer bli ett nummer 13 av Fozzie också!
När jag startade upp igen och gjorde nummer 12 trodde jag att det kanske inte skulle bli mer igen, men det var helt enkelt för roligt, så jag kör vidare. Jag har gjort de flesta intervjuerna, och tidningen ska komma ut i maj–juni, och det kommer bli – citat från en insatt vän – ett supermaffigt nummer!
Än så länge har jag bara avslöjat två av artisterna jag intervjuat, men det kommer mer framöver.

Även denna gång vill jag be om hjälp för att kunna finansiera trycket, den här gången med en Gofundme-kampanj. Och det fina i kråksången är att om du väljer att stötta kampanjen så får du förstås en tidning, så i princip handlar det om en förhandsbeställning där du får tidningen före dem som inte är med. Klicka in här och se hur det funkar!
Jag försöker komma ihåg att uppdatera även här på bloggen, men för att inte missa några uppdateringar så följ Fozzie på Facebook här och Instagram här.

Här är de intervjuer jag har avslöjat hittills:

Popsicle - från Fozzie 3, 1995

Popsicle

Råkade fastna i sanden

På Alla Hjärtans Dag regnade det i Stockholm, så när jag skulle träffa Fredrik Norberg, sångare och gitarrist i Popsicle kände jag mig närmast som en halvdränkt katt. Men Fredrik är inte den sämsta träff man kan ha på nämnda dag, så jag var rätt glad ändå. Inte för att det var en sån träff, men i alla fall.

Popsicle har funnits sedan hösten -91. Före Popsicle bildades hade de gruppen Genre Hippy, som gav ut en singel 1988 på A West Side Fabrication.

Popsicles första alster var en fyraspårsdemo, med låtarna Sunday (finns bara på denna demo), Summer Smile (finns även på Power Ballads-EP:n), och tidiga versioner av Wonderful (finns i senare version på Template) och Pale Honey (finns även på Lacquer). Denna demo finns bara i 250 ex, så den är väldigt svår att få tag i. Våren -92 kom 6-spårsskivan Template på A West Side Fabrication, och senare samma år kom fullängdaren Lacquer (Telegram/Warner). Denna skiva fick otroligt bra recensioner i stort sett överallt, och Popsicle fick en Grammis för årets rockgrupp. Det här med rock vet jag ju inte riktigt förstås, de allra flesta brukar kalla det gitarrpop, men just Grammisnomineringarna är inte direkt det mest logiska fenomen som finns i Sverige. På just denna gala yttrade en av medlemmarna i bandet några ord som kanske inte var så väl valda, som de fick oerhört mycket uppmärksamhet för, vilket Fredrik säger var både bra och dåligt, fast de sålde inte så mycket skivor på det... I årets Grammisgala var det för övrigt just Popsicles Grammis som snurrade i vinjetten – det var en bekant till bandet som gjorde den grafiken och lånade Popsicles pris.

Våren 1993 kom Power Ballads EP (med 4 låtar, som alla heter Power Ballad, fast med olika nummer), och hösten 1994 kom den andra fullängdaren: Abstinence. Abstinence knyts ihop med Lacquer på ett väldigt snyggt sätt – introt på Abstinence är samma som slutet på Lacquer, fast bara med Fredrik på maracas och Andreas på melodica.

Popsicle har verkligen ett eget sound – inte just bara deras sätt att ofta ha gitarrmangel i bakgrunden, över det en ganska snäll melodislinga och Fredriks och Andreas liksom bräckliga röster, det finns fler band som har liknande låtar (visserligen är de flesta av dessa band inspirerade av Popsicle) – det är något svårdefinierbart. Lyssna på Cam t.ex; låten Pity Me från Ego har Andreas Mattsson skrivit, och trots att Eggstone spelar instrumenten och Cam sjunger så låter det tydligt Popsicle.

När man läser om Popsicle i tidningar brukar det alltid stå att de kommer från Piteå, och det gör de väl egentligen, men Popsicle är inte från Piteå, eftersom bandmedlemmarna flyttade därifrån till Stockholm redan 1986. Så det var inte frågan om en flytt för att bandet började bli känt och det då är bättre att bo i Stockholm, utan helt enkelt för att Piteå är ganska trist, och de tyckte det vore mer utvecklande att bo i Stockholm.

Popsiclepojkarna (d.v.s. Fredrik, Andreas Mattsson, sång och gitarr, P-A Wiklander, trummor och Arvid Lind, bas, och även den förre basisten Kenneth Wikström) har samarbetat med flera andra artister: Fredrik och Andreas körar på några låtar på Olle Ljungströms senaste skiva, hela bandet spelar på Stina Nordenstams senaste och körar lite också, Fredrik sjunger på två låtar på Souls skiva, bandet har spelat med Plura, och med Jakob Hellman, Andreas har skrivit en låt åt Cam, Fredrik har producerat några låtar åt Sindy Kills Me och Arvid har producerat Confusions.

På Popsicles skivomslag finns det extremt lite information, det står i stort sett bara låttitlarna, skivbolaget och utgivningsår. Jag frågade Fredrik hur det kommer sig.

- Vi vet inte vad vi skall skriva. Nä, jag vet inte, det finns inte så mycket att tillägga. Det kanske är att det är engelskt språk... jag vet inte, det är en sak att sjunga på engelska, men det känns lite pretentiöst sådär att skriva, då vill man ha så lite som möjligt... I och för sig, man kan ju ha tacklistor och så, om det är det du saknar. Vi kanske har det på nästa, jag vet inte. Men hittills har det inte funnits nån riktig anledning att skriva en massa saker.

Det står ju inte ens vad ni heter...

- Nää, men det är väl inte så viktigt...

Ni vill inte skriva ut texterna heller?

- Nej, jag tycker det är sällan som texter håller att skrivas ut – det är inte att jag tycker vi har dåliga texter, även de som skriver väldigt bra texter – det är en sak att läsa dem och en sak att höra dem. Det blir så, de är ju skrivna för att sjungas. Många kanske skulle bli glada om de kunde läsa texterna och sjunga med, men då får man mindre att fundera på, det är lättare att... jag vet inte, jag tycker det är roligare själv om man lyssnar på en skiva och får tolka lite som man vill. Men jag tycker vi sjunger ganska tydligt. Det kanske vi inte gör...

Så skrattade han lite. Det var väldigt trevligt att intervjua Fredrik, han skrattar mycket, och det gör han på ett sätt så man blir alldeles lycklig. Nästa fråga fick honom också att skratta:

Det här med bussen i Frankrike, och Eggstone..?
- Ha ha! Jaaa... Vi hade väl väldigt trevligt, vi var nere i Frankrike och spelade in två videos. Först gjorde vi Sunkissed och sen Make up. Make up var inte egentligen meningen att vi skulle göra, det bara blev så när vi var där för vi hade några dagar över och lite film över. Den blev bättre än Sunkissed så det var ju kul eftersom den kostade väldigt lite att göra. Det är förresten den som är första singeln utomlands, i England. Jaa, så hade vi en buss med oss, vi åkte i en buss ner och den där bussen råkade hamna på en strand sent en natt och där fastnade den i sanden, det var P-A som körde den. Och så gick den inte att få lös och tidvattnet kom och sköljde över den istället, så den blev helt förstörd. Men den blev uppdragen efter ett tag, den rullade inte ut i vattnet i alla fall. Den var såpass tung, den vägde två och ett halvt ton, så den höll sig – djupt nere i sanden liksom... Så den gick att dra upp till slut, men det gick inte att köra den nånting, den var helt slut. Ja, så kostade det ganska mycket pengar att laga den, och våra goda vänner i Eggstone tyckte så synd om P-A så de ville hjälpa till och så anordnade de en liten stödgala på Mejeriet i Lund. Det var inte bara Eggstone, det var Pange på Mejeriet också. Jätteschysst, alla jobbade gratis och sådär... snyft vad fint. Så hade vi skitkul och hade världens fest. Det var jättekul verkligen.

Du nämnde England?

- Vi skall åka till London på tisdag och göra ett showcasegig och press och radio, förhoppningsvis TV. (Det visade sig att 120 Minutes på MTV gjorde en liten Popsiclespecial.) Men jag vet inte exakt hur det blir, det blir en del, vi skall vara där i 6 dagar. Skivan släpptes där i måndags. Den släpptes i Tyskland också. I England har vi fått sådär halvhyfsad kritik hittills, men i Tyskland har det varit bra. För två år sedan åkte vi runt med Mindscape och This Perfect Day i Sverige, och då hade This Perfect Day varit i England, Eggstone och Whipped Cream också, och gjort en massa ofruktsamma spelningar. Det är svårt att åka dit och turnera som ett svenskt band, man skall vara support till nåt känt engelskt band, eller amerikanskt, för att det skall komma folk. Det gör det inte annars, där finns ju ett sådant utbud, så att folk har ingen anledning att gå och titta på ett fullständigt okänt band ifrån Sverige.

Vill ni försöka bli lanserade i USA också?

- Det vore ju kul om nån visade intresse. Men det är upp till Warner i första hand, det beror ju på om de vill ge ut våra skivor. Det är väl både för- och nackdelar med att ligga på ett stort bolag, att de kan ju om de vill, men de kan även sätta stopp för det liksom, eftersom de inte licensierar till mindre bolag och sådär. Förhoppningsvis står de väl på våran sida, vi får se, vi vet ingenting. Eggstone såg jag i alla skivaffärer, på MTV och hörde på radio och sådär när jag var i USA nyligen. När vi kom till Boston och slog på radion så den första låten vi hörde var Eggstone. Det kändes rätt. Hoppas det går bra för dem.

Har ni något på gång i Japan, som "alla" andra?

- Jo, våran förra skiva släpptes i Japan, genom Soap, men jag vet inte, den såldes väl i 1 000 ex eller nåt sånt där. Men den här vet jag inte, det är Warner även där.

Hur mycket säljer ni i Sverige?

- 10 500 har vi sålt, och den förra sålde ungefär lika mycket. Och så har den förra sålt drygt 3 500 utanför Sverige också. Men det blir man ju inte fet på.

Vad gör du i övrigt då – om du inte kan leva på musiken?

- Jag gjorde det till stor del förra året. Men så brukar jag jobba på en restaurang emellanåt när jag behöver pengar. Men det är svårt att kombinera med att göra låtar, göra låtar tar för mycket på krafterna.

Hur skriver ni låtar?

- På senaste skivan har vi (Andreas och Fredrik) gjort hälften var liksom. Vi gör text och grunden till musiken hemma, men sen är det ju hela bandet som spelar musiken. Så att visst, grunden i musiken är gjord av oss själva personligen, men själva arrangemangen som betyder ganska mycket är gjorda av hela bandet.

Sjunger ni de låtar ni själva skrivit? (Både Fredrik och Andreas sjunger ju.)

- Ja, just det.

Lägger ni ner mycket tid på texter – skall de vara berättelser, eller skall de bara passa ihop med musiken liksom, eller..?

- Vet inte, det skall väl passa ihop med musiken, men det skall väl betyda något också. Vi har inga nonsenstexter, även om det kanske verkar så, det är många som har påstått det. Men i alla fall för min del så betyder alla låtarna nånting eller handlar om någon eller något. En händelse eller ämne sådär, kanske inte så uppenbart, det är väl ganska mycket omskrivningar.

I Klas Östergrens bok Fantomerna verkar det som att Sandy är liksom ett samlingsnamn för den perfekta kvinnan, han säger att alla kärlekssånger och allt handlar om "Sandy". Ni har ju en låt som heter Sandy – är det så?

- Det vet jag inte faktiskt. Jag har aldrig träffat nån som heter Sandy. Det är Andreas som gjort den, det får du fråga honom om. Jag vet inte om han har läst Fantomerna, vi har läst några andra Klas Östergren, på tal om ingenting.

Vad menar ni med "Lacquer is a drug I can relate to" (i Soul Lacquer Drug)?
- Jag vet inte faktiskt, det är inte jag som skrivit den. Ha ha ha! (Jag lyckades verkligen fråga om rätt låtar...) Nää, det får man väl tolka som man vill. Snygg rad. Jag vet inte riktigt vad den betyder, nånting betyder den väl.

Fredrik med Fredrik Schönfeldt från The Wannadies, utanför Kalmar nation i Uppsala. Foto: Sara Reis

I ett gammalt nummer av tidningen Pop så recenserade Roddy Frame i Aztec Camera svenska singlar och blev så fascinerad av att ni har en låt som heter Undulate. han hade i stort sett aldrig sett det ordet användas. Hur kommer det sig att ni använde det?

- Fint ord verkligen. Det var väl Andreas, som är ganska svängd i engelska ord. Jag tror att det faktiskt dök upp första gången i nåt arkitektstudiesammanhang (Andreas studerar arkitektur); undulating roofs. Alltså vågformade tak eller nåt sånt.

Har ni några förebilder? Jag läste nånstans att ni sagt att Bird (på Lacquer) är nåt slags hopkok av alla bästa Dinosaur Jr-låtar.

- Ja, just det, så var det. Det är inte jag som gjort den, men... Förebilder, vadå, man har ju en massa musik som man lyssnar på. Det skiftar ju i och för sig vad som är intressant för dagen. Just nu är det väl John Martyn, en singer-songwriter som gjorde sina bästa grejer i början av 70-talet. Du har säkert hört Sweet Little Mystery som Paul Young sedermera har slaktat.

Wet Wet Wet var det.

- Är det Wet Wet Wet? Jaha. Jag tror att det är Paul Young, men det kanske är båda.

Jag har den på skiva...

- Ja okej. Det är han som gjort den i alla fall, han är fantastiskt bra, helt otrolig, verkligen... Men annars är det väl Neil Young som vanligt. Pavement. Ja, det skiftar från dag till dag.

Vad är mest intressant i Sverige då?

- Tjaa. Oj oj, jag vet inte, Souls och Bear Quartet är väl det enda. Jag har inte hunnit lyssna på Bear Quartets nya så mycket, men den låter väldigt annorlunda mot tidigare, det är inte en distad gitarr så långt ögat kan se. Jag har inte hunnit lyssna på den så mycket, men de har ju verkligen varit fantastiskt bra hittills. Sen vet jag inte, Sindy Kills Me är ju j-t bra. De är väldigt roliga i alla fall.

Vilken är din favoritmupp?

- Mupp? Herregud. Jag gillar Gonzo mest tror jag. För att han är lite ful och lite misslyckad sådär, ganska rolig. Den där läkarserien var ganska rolig, där de stod och opererade och drog lite vitsar. Det var väl Fozzie som var doktorn och Miss Piggy som var den sjuksköterskan som var kär i honom. Sen kom alltid den där rösten på slutet från ingenstans – otroligt bra.

Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Åh, jag kan svara på massa frågor, fortsätt att fråga du bara.

Men jag har inte förberett några fler...

- Fråga vad som faller dig in. Jag skulle svara på frågan... vet inte. Jag är ingen bra intervjuare själv.

Hmmm... varför började du med musik?

- Eeeh, jag vet inte. Jag funderade länge på vad jag ville göra och till slut så insåg jag väl att jag ville spela. Så har jag haft turen att spela med folk som är väldigt duktiga – jag är inte så avancerad. Har inte varit i alla fall, varken gitarrist, sångare eller låtskrivare sådär. Men eftersom Andreas och de andra är så bra så har jag liksom fått bra hjälp därifrån. Men jag har utvecklats ganska ordentligt de senaste två åren, så nu vet jag ju nästan vad några ackord heter i alla fall.

Vilken är er roligaste spelning?

- Jag vet inte, man glömmer bort efter ett tag. Men den vi gjorde på Studion i Stockholm var väldigt bra (december -94). Vi hade inte spelat sen i maj...

Jodå, i Hultsfred.

- Hultsfred! Det måste ju vara den roligaste spelningen vi har gjort! Det var verkligen skitkul. Det var ju fullt i hela tältet, då blir man ju smickrad.

Vilken är er bästa låt, har du någon favorit?

- Nja, jag kan bara svara på vilken som är den bästa låt som jag har gjort av våra. Det är de två låtarna på Power Ballads som är mina. Power Ballad nummer... tja vad blir det, jag kommer aldrig ihåg numren på de där. Jag tror det är nr 2 och nr 4, de ligger som nr 2 och nr 4. Eller heter den Power Ballad nr 3? Men den ligger som 3:a, jag kommer aldrig ihåg. (Anledningen till att han är förvirrad är att låtarna ligger i ordningen 1, 3, 4 och 2.)

Varför kallade ni alla för samma namn?

- Det var väl tänkt att det bara skulle vara power ballads, men det blev ju inte riktigt så.

Varför bytte ni basist förresten? (Strax innan Abstinence kom ut hoppade Kenneth av och ersattes av Arvid.)

- Han bara slutade. När vi hade gjort skivan färdig så började vi bråka litegrann, och så slutade han i mars förra året. Så började Arvid. Vi hade en spelning tio dagar senare, så han repade in alla låtar då. Han hade inte spelat bas direkt förut, han spelade gitarr i Shades of Orange förut. Men det är verkligen jättekul. Så nästa skiva blir lite annorlunda vad gäller basspelet i alla fall.

Sedan fyllde Fredrik i en provisorisk Mina Vänner-sida, och efter vi hade diskuterat Barry Manilow och amerikansk glass en stund var han tvungen att gå för att lämna en stämapparat till Sindy Kills Me som skulle spela på Gino.

Popsicle har tänkt göra en ny skiva någon gång nu i vår, fast inga datum är fastställda än.

En liten pophyllning - från Fozzie 2, 1995

En liten pophyllning

Jag har sedan jag började med Fozzie funderat på hur personlig jag kan vara i artiklarna. Jag tycker det känns lite fånigt att i tidningen hylla banden för mycket, vilket kanske gör mina vänner lite förvånade med tanke på hur mycket jag muntligen lovordar vissa band. En anledning är väl att jag håller viss kontinuerlig kontakt med några band, och jag skulle känna mig lite groupieaktig om jag skriver i en artikel, som bandet läser, att jag älskar det de gör. Det är lite tragiskt – det känns som att jag inte kan gå fram till någon i ett band och säga positiva saker för att jag är tjej. Jag inbillar mig i alla fall att killar på ett annat sätt kan prata med band och berömma dem, medan jag lätt uppfattas som en groupie om jag gör samma sak.

Visst, jag tycker att alla tre Eggstonarna är väldigt attraktiva, men det är inte huvudsaken – jag älskar Eggstone, som grupp, för deras musik. Och pojkarna i Cloudberry Jam, Blur, Yvonne, Broder Daniel m.fl. är jättesöta, men det är musiken jag vill åt. Bara så ni vet. Det är faktiskt flera kompisar som har sagt "Hur känns det att vara groupie då?", visserligen på skämt, men  något måste det ju ligga bakom, medan jag inte kan tänka mig att någon uppfattar Martin Nowhere Gelin som en groupie.

Men nu har jag fått ett tips av en känd popjournalist, han tyckte jag kunde vara mer subjektiv, så nu tänkte jag i denna artikel släppa alla hämningar...

Min första indiepopförälskelse var i meningarna: "I heard a singer on the radio who sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be – must be the dumbest singer I've ever heard". Korrekt: första meningen i första låten på This Perfect Days första skiva (Wrapped adound your finger). Visst är det en totalt lysande textrad?! Jag var i min favoritskivaffär och skulle lyssna på skivan, men jag behövde inte höra mer än de raderna; jag köpte skivan och var kär. Jag har visserligen alltid varit intresserad av musik, men det var där jag hittade rätt. Jag hade upptäckt annan svensk musik än Ratata, Reeperbahn och Imperiet.

Jag kommer här använda begreppet indiepop, även om jag vet att många band inte gillar att bli betecknade som indiepoppare. Men Niclas Strömstedt och Cajsa Stina Åkerström gör också pop, och det är inte sån pop jag pratar om! Så jag buntar alltså in även bl.a. Yvonne, Souls och Broder Daniel i mitt begrepp indiepop, även om de inte har likheter med t.ex. Eggstone, som väl spelar "typisk indiepop", men tro mig, käre Lars och Henric, i min värld är indiepop enbart positivt, så jag hoppas ni står ut med att jag påstår att ni spelar indiepop.

Jag måste alltså erkänna att jag inte hängde med i indiepopen från början. Jag köpte visserligen Happy Mondays och Soup Dragons när de kom, men Stone Roses var jag sen med (-92...). Och min TPD-skiva köpte jag först hösten -93.

Men det som nog var största orsaken till att jag plötsligt blev en extrem popnörd var när jag upptäckte Eggstone. Jag hade väl hört litegrann, så jag köpte Somersault när den kom, och några veckor senare kom de till Uppsala. De skulle spela ihop med Bob Hund, och dem hade jag förstås hört om, att de skulle vara så fantastiska live, så det var dem jag väntade mig mest av. De var faktiskt en besvikelse – visst, de var bra, men inte så otroligt fantastiska som folk sagt. Eggstone däremot. Hjälp, det var nästan en religiös upplevelse.

Nästa dag rusade jag till skivaffären och köpte In San Diego, som en kompis sagt är en av världens fem mest livsnödvändiga skivor. Jag insåg att han hade rätt. Sen jag köpte den tror jag att jag har lyssnat på Eggstone varje dag – nu har det liksom blivit en grej, att jag bara ska lyssna på minst en Eggstonelåt varje dag för att må bra. Det varierar med humöret vilka låtar jag lyssnar på – Good Morning är en ypperlig låt att vakna till för att bli på gott humör t.ex. Och det är alltid bra att bli påmind om att det finns vatten i tennisbollar.

För att återgå till indiepop lite mer allmänt: i våras (-94) såg jag en annons om Emmabodafestivalen. När jag läste vilka som skulle komma; Cloudberry Jam, Yvonne, Sonic Surf City, Stevepops, Green, Bob Hund, Wagon, Elvert Underground m.fl., så fanns det liksom inget tvivel: jag måste dit! Tyvärr kände jag vid den tidpunkten ingen som ens kunde tänkas vilja dit, men jag gjorde tappra försök att få med mig någon ­– jag ringde runt till hela bekantskapskretsen inklusive avlägsna släktingar i Småland, men det var kört. Jag var helt bestämd på att jag skulle dit, men mamma (som jag var hemma hos i Borås över sommaren) var orolig över att jag skulle åka ensam (som hon sa – detta var strax efter Falun – "Det finns 24-åriga fänrikar överallt") men jag försökte övertyga henne om att popnördar är snälla människor. Dessutom var det ju bara över en dag. Men eftersom hon ju är mor försökte hon ändå få mig att stanna hemma Som en sista utväg sa jag: "Okej, jag ringer Borås Tidning och hör om de skall skicka dit någon, och då kanske han/hon kan ta hand om mig." Jag ringde, men de skulle inte skicka dit någon, och då fick jag en idé, så jag frågade om jag fick skriva om det. Och det fick jag! Tjo Då var det bara att åka, då kunde mamma inte hindra mig. Oj, vad många trevliga människor jag träffade! Det var en så fantastiskt trevlig tillställning att jag var alldeles lycklig i flera månader efteråt. Nu var jag en fullständigt inbiten popnörd. (Fast jag hade dock fortfarande ingen för liten bensinmackströja, knästrumpor eller hårspännen. Det kom sen.)

Början av min popfanatikerkarriär präglades av ensamhet. Ingen av mina kompisar fattade varför jag köpte flera skivor och musiktidningar i veckan och de fattade inte varför jag engagerade mig så, och de ville definitivt inte följa med mig på konserter! I somras lyckades jag dock tvinga med några (manliga) kompisar på en gratis spelning med Cloudberry Jam, men det var enbart för att jag påpekade att sångerskan Jennie är väldigt söt. Så skulle Eggstone spela i Göteborg i augusti, och det ligger bara 7 mil från Borås, så jag måste ju absolut dit. Fast jag fick givetvis inte med mig någon. Visserligen skulle jag se dem i Hultsfred en vecka senare, men det var ju långt till dess! Hultsfred ja. Dit skulle jag åka med en avlägsen kompis, men han backade ur två dagar innan (jag skall aldrig mer prata med honom!), så då var jag ensam igen. Som sagt, jag kände inte så många musikintresserade människor, men till slut hittade jag en kompis kompis som jag kunde åka med.

Fast nu har jag bytt studentnation i Uppsala till Kalmar Nation, där det finns många musikfanatiker. Där spelar två band i veckan; i stort sett alla svenska popgrupper som är något att ha kommer dit förr eller senare. Det är med andra ord ett ypperligt trevligt ställe, och en perfekt grogrund för ett popfanzine.

Varför är då popmusik det bästa som finns? Det vet jag egentligen inte, jag vet bara att Wrong Heaven (Eggstone) får mig att rysa, till Good Morning måste jag bara hoppa upp och ner, av Na Na Na (Pinko Pinko) börjar jag alltid le, Spleen (Cloudberry Jam) styrker mig, jag kan lyssna på Let Go Oh Oh (The Wannadies) tio gånger i sträck och vara lycklig hela tiden, samma sak med Town Called Malice (The Jam) och My Trumpets, Frozen (Yvonne) är bara knäckande bra, likaså Kids are Alright (Broder Daniel) – jag kan fortsätta rabbla ett bra tag, men jag tror att ni fattat vad jag menar. Det känns, helt enkelt.

Jag har diskuterat det här med en kompis, om varför jag tycker om t.ex. Pinko Pinko. Ett av mina argument är att jag blir glad av deras musik. Han sa: "Men det betyder ju inte att det är bra bara för att du blir glad av det!" Det är väl klart att det gör! När det berör mig i positiv riktning är det väl självklart att jag tycker det är bra! Tomas Ledin t.ex. gör också käck musik, men den mår jag bara illa av, även om den kan göra andra människor glada.

Det här är väl en liten bakgrund till varför jag gör ett fanzine – egentligen är jag väldigt egoistisk och protektionistisk vad gäller musik, jag vill egentligen ha alla små band jag känner till för mig själv. Men alla de band jag skriver om är så oerhört mycket värda att det går bra för dem, så därför skriver jag om dem. Ett skivbolag har räknat ut att det finns ungefär 8 000 människor i Sverige som aktivt lyssnar på indiepop så jag är ju ändå relativt ensam om det...

Avslutningsvis måste jag återigen tacka alla dem jag har pratat med; Eggstone, Cloudberry Jam, Yvonne, Broder Daniel, Pinko Pinko, Doktor Kosmos, Able, Baseball, Wannadies, Souls, Stevepops, Naked, Mufflon 5, kent, Green, Superswirls, The Varlets, Hansi – jag älskar er allihop!!!

Som det heter: Pop on!

De bästa skivorna jag vet:

Eggstone: allt

Cloudberry Jam: The art of being cool

The Wannadies: Be a girl

Popsicle: Lacquer

Broder Daniels, Yvonnes, kents, Greens och Cloudberry Jams kommande (antar jag)

Souls: Tjitchischtsiy (Sudêk)

Weezer: Weezer

Smashing Pumpkins: Siamese Dream

The Auteurs: Lenny Valentino (singel)

Whigfield:  Saturday night

och några till.

Inledning Fozzie nr 6, juni 1996

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Tjo!

"Musiken är inte som de andra konstarterna en avbild av idéerna utan av viljan själv. Därför är också musikens verkan den mäktigaste och mest omedelbara. I musiken jublar glädjen, klagar nöden, ropar längtan, gråter saknaden på ett sätt som utan förmedling talar till vårt hjärta. I melodin finns viljans objektifiering, varje dess impuls, strävan och rörelse återges där. När vi lyssnar till musiken sker en förlösning. För en stund slipper vi vara tingen, vilket är plågsamt och tungt, för att istället betrakta dem, vilket är lustfyllt och lätt."

- A. Schopenhauer

Ibland hittar man intressanta citat när man studerar, och det här tyckte jag var vackert. En bra förklaring till vad det är som är så fantastiskt med musik. I min lilla värld är musik viktigast av allt, och just nu är Eggstone, Cloudberry Jam och Leslies viktigast. Cloudberry Jams andra fullängdare har kommit. Fem ord måste sägas med en gång: spring och köp den fort!!!!! Annars går ni miste om något fantastiskt – jag lovar och svär. Tro mig, snälla. Och Leslies har nyss spelat in sin första fullängdare, i världsbästa Eggstones studio. Den skall komma ut tidigt i sommar, och jag är övertygad om att den blir fantastisk. Om ett par sidor kommer ni till en lång intervju med de fem rara Leslie-bröderna.

I det här numret blev det lite mer utländskt, men det betyder inte att jag tänker byta inriktning, jag älskar fortfarande svensk pop mest av allt, och tänker fortsätta försöka hitta nya förmågor. Det bara råkade dyka upp några bra utländska band i min närhet.

Jag är extremt försenad och det ber jag så mycket om ursäkt för, men jag har någorlunda giltigt skäl: jag har bokat band på Kalmar Nation i Uppsala den här våren, och det har tagit tid. Men nu äntligen är Fozzie nr 6 här.

Jag har några nya medarbetare igen: Daniel Åberg, som har skrivit en hyllning till Pet Shop Boys, precis en sån som jag länge velat skriva om Eggstone, men inte fått till och för övrigt inte vågat skriva ändå. Teet Sirotkin, som inte har snott Northern Soul-artikelidén från Andres Lokko – de känner varandra, och meningen var att Teets artikel skulle publiceras först för att retas lite, men jag blev som sagt försenad, "Sören Börjesson" som har inside-information om Fidget och Per Boström och Fredrik Kjellin som skrivit recensioner. Och som vanligt förstås jag och Martin.

Tack till: alla banden, framför allt Eggstone och Leslies, som tog hand om mig i Malmö, alla skivbolag som skickat skivor till mig och hjälpt mig på andra sätt, Kalmar Nation, Medborgarskolan, Per och Caroline för mat, diskning, bröd m.m., Daniel C för allt möjligt och alla andra som vill mig väl.

/Pop-Sara

Inledning Fozzie nr 3, april 1995

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

 Tjo,
Fozzie har blivit en studiecirkel. Därför har jag plötsligt skaffat mig en bunt medarbetare, så nu är det inte bara jag som skriver längre, utan även Martin Alarik. De andra är inte så skriftliga, de är mest i bakgrunden och gör viktiga saker, som layout och så. Vi har t.o.m. en Stockholmskorrespondent (!), herr Bergström, som hittills mest fått rastrera foton och fungera som hotell när vi är i Stockholm på konserter. Det är trevligt med kollegor, kan jag konstatera redan nu.

Sent en natt för ett tag sen diskuterade jag och Martin (för ovanlighetens skull...) musik. Han sa nåt i stil med att "musik är viktigt". "Viktigast i världen", svarade jag. Vi funderade en stund på mitt något impulsiva svar, och konstaterade sedan att, jaa, det är nog faktiskt viktigast av allt. Det är klart att det är olika för alla människor, men det finns inget annat som kan göra mig så lycklig som musik. Som härom veckan när jag steg upp först klockan elva, så posten hade redan kommit, och i min brevlåda låg en promokassett med Cloudberry Jams kommande skiva!!! Det var nära att jag inte kom iväg till mitt seminarium i förvaltningsrätt, men jag cyklade i väg i solskenet med Jennie Medin sjungandes "I'm as cool as I can be" i min freestyle och bara log. Folk tittade på mig som om jag inte var riktigt klok.
Så pop on! som det heter. Det kommer vi att göra – Fozzie nr 4 är redan lång kommen i planeringen, även då kommer vi skriva om fantastisk svensk pop och lite utländsk dito. Så om ni har demos, skivor eller något som ni vill ha recenserat så skicka det till adressen nedan. Skicka gärna önskemål, kommentarer och trevliga saker också!

Vi vill tacka Catharina Blom, Anders Nilsson och Andreas Rosén, alla banden vi pratat med (framför allt Ola Hermanson som piggade upp Sara när det behövdes som mest! Och John Jern för vackra ord...), Terry för du släppte in oss hos dig, Eggstone för ni är så snälla, affärerna som säljer Fozzie, Anders och musikkollegiet på Kalmar nation för alla bra band, Magnus Ulväng och Johan Gille (vår hjälte!) för datorhjälp, Medborgarskolan och alla andra som gjort något för oss.

Fozzie görs av: Sara Reis, ansvarig utgivare och chefredaktör, Martin Alarik, redaktör

/Sara

***

Åh, tidsdokumentet! Demokassett, freestyle, skicka sedlar i kuvert för att beställa en tidning! Och att jag och Martin hade i princip samma frisyr. :)