Christian Kjellvander - från Fozzie 8, 2003

Växer upp på skiva

Christian Kjellvander är en av de mest genomsympatiska människor jag träffat, och det är alltid lika trevligt att prata med honom – dels för att han har en så behaglig och varm röst, dels för att han alltid säger genomtänkta och smarta saker.

Jag hade gjort upp om att mötas på T-centralen i Stockholm en kall dag i oktober 2002, på samma ställe där jag helt apropå sprungit på honom några veckor tidigare. Han skulle fotas för Nöjesguiden samma dag, men vi hann med en lunch i Gamla stan tillsammans med Fredrik från skivbolaget Startracks före.

Vi börjar med det uppenbara: varför en soloskiva?

- För att få en möjlighet att spela med andra människor och få ett lite annorlunda perspektiv på mitt uttryck.

Vad är skillnaden mellan Loosegoats, Songs Of Soil och Christian Kjellvander solo?

- Allting är gjort under helt olika tider i mitt förhållande till musik, det är den stora skillnaden. Jag kan ju inte säga nånting om den här skivan respektive de skivorna utan att kasta en skugga på nånting jag har gjort tidigare känns det som. Folk vill alltid fråga "är det roligare att göra detta?". Nej, det är annorlunda.

Det blir mer och mer country tycker jag.

- Tycker du det? Det sa du sist också tror jag.

Jaa... jag kanske har uppfattat det helt fel?

- Men det är nog att country för mig är liksom (han nynnade en gungande takt) dum-t-du-dum, dum-t-t-du-dum, växelbas och massa steele och "can't stop crying", liksom. Det är renodlad country för mig. Men visst, om du tycker det, så...

Nu håller ju du inte med mig i och för sig, men jag tycker att det är många som gör soloskivor som byter stil och går mer åt det här singer/songwriter-altcountryhållet - jag läste t.ex. om Doug Martschs (från Built To Spill) nya soloskiva att det var mer slidegitarr och country - ”nähä, vad oväntat” liksom. Hur kommer det sig - hur kommer det sig att du gör sån här musik... vill du kalla det mer singer/songwriter kanske?

- Mmm, ja... eller jag vill egentligen bara kalla det rock, eller rock med inslag av country och singer/songwriter-stilen, för jag tycker inte jag är nån direkt singer/songwriter, för singer/songwriter för mig är typ Don McLean - inte ens Bob Dylan är en singer/songwriter tycker jag, för jag tycker mer han är en rockkille. Country vill jag inte heller riktigt kalla det, för jag tycker det är lite för mycket saker för att vara country. Kanske lite molligare, mollig country kanske man kan kalla det, mollig rock-country. Och vad den utvecklingen beror på har jag ingen aning om mer än att det brukar vara så - allting går i vågor och samtidigt som det känns som att det finns jättemånga singer/songwriters så finns det faktiskt tio gånger så många fyra-killar-från-en-liten-by-som-gör-rockmusik. Så jag tycker bara det är en positiv utveckling egentligen att det finns duktiga låtskrivare som tar steget fram och vågar satsa - faktiskt, i ett land som Sverige är det ganska stort att våga sticka ut hakan.

Hur är framtiden – kommer både Loosegoats och Songs Of Soil finnas kvar också?

- Jag vet inte. Vi är inga aktiva band på det sättet att vi liksom träffas varje tisdag i replokalen, det är inte så. Så det hänger lite på hur det går med deras andra band och vad vi känner för. Vi tog ju en paus för att det inte var lika kul som det hade varit, så vi får se om inspirationen kommer tillbaka så att vi känner att det hade varit skoj att göra det igen.

Varför heter skivan ”Songs From A Two-Room Chapel”?

- För att det... från början kom jag på det för att det var tänkt att vi skulle spela in den i ett gammalt missionshus som var uppdelat i två rum, alla missionshus är oftast bara ett rum för att man skulle samla alla andar och så i ett och samma rum. Så jag tyckte det var rätt intressant att det hade delats upp i två rum, liksom att det finns två vinklingar även i den ”rätta vägen”, som då är Guds väg - att det finns två rum och två vitt skilda sätt att se på det, plus att alla låtarna är skrivna i mitt eget lilla ”two-room chapel”, min tvåa då. Och så finns det även två kammare i hjärtat, jag tyckte bara det var ett snyggt ord och ett snyggt sätt att uttrycka de tvetydigheter man ställs inför varje dag som människa.

På tal om ”Chapel” - när jag läste igenom texterna märkte jag att det var många ord som har med religion att göra. Hur kommer det sig?

- Jag tycker bara det är ett fascinerande fenomen, att försöka samla tro på ett och samma ställe - men de här orden har faktiskt en väldigt bra funktion många av dem, även sättet att tänka. Jag är ingen religiös människa egentligen, men jag tycker att många ord summerar faktiskt bara god mänsklighet, så därför väljer jag att dra det ur det perspektivet för att på något sätt belysa att även om vi är helt anti-kristna i Sverige så har vi ganska mycket med det att göra egentligen.

Dina texter rent allmänt - var får du inspiration från? Jag vet att du förut fått inspiration från allt möjligt, men är det mest från ditt eget liv på den här skivan?

- Det är nästan uteslutande från mitt eget liv. Eller jag menar jag sitter inte och hittar på historier, men... t.ex.  ”Polish Daughter”, den handlar om min före detta flickväns familj, när de emigrerade till Sverige under kommunismen, där fick jag en liten funderare, det tyckte jag var intressant att skriva om.

På Loosegoats förra skrev du t.ex. om indianer och ett berg där man förvarar kärnavfall - är den här skivan lite närmare ditt eget liv då?

- Mm. Förr har jag utgått lite mer från en total betraktelse - det hade inte hänt så mycket i mitt liv, jag tror jag sa det sist, jag hade liksom inte så mycket som jag ville få ur mig, så jag ställde mig i en betraktande position. Den här gången har det hänt en del saker som jag vill skriva om.

Det här är lite pinsamt, men jag måste säga att när jag läste igenom texterna så var det en del jag inte fattade riktigt, det känns som att de är ganska avancerade liksom - hur gör du när du skriver texter, vill du hitta snygga ord och formuleringar...?

- Ehm... det handlar om att man kan ju inte förstå en tavla första gången man ser den, men man jobbar ju mycket med det estetiska och betydelserna. Så det är inte konstigt att man inte förstår exakt, men det finns... det är lite som en gåta kan man säga. Som med all konst är det upp till betraktarens öga.

Det är inget att skämmas för alltså att jag inte fattar allt...

- Nej!

Har du lust att berätta lite om låtarna? Vissa titlar tycker jag är intressanta: ”Log At 25”?

- Jag hade mycket mycket svårt att bestämma vad den låten skulle heta. Först skulle den bara heta ”...”, men det fick den inte (han log och sneglade på skivbolagschefen Fredrik som satt bredvid honom). Det handlar om hur olika människor bidrar med små fragment av sig själva i ens egen uppbyggnad liksom, och hur man utvecklas genom åren. Det är tre olika historier som har bidragit till att jag är den jag är, alltså en loggbok, och jag skrev den när jag var 25, så...

”Words In The Wires” då?

- Den handlar om att åka tillbaks till där man har upplevt mycket - en sommarstuga eller vad som helst, när man kommer tillbaks dit och känner denna totala nostalgi. Jag skrev den i sommarstugan, och den handlar inte direkt om mig, men jag känner igen det väldigt mycket; jag har en otrolig längtan att komma tillbaka till USA, där jag är uppvuxen, men jag skrev den genom min svärmor som är uppvuxen på Kyrkö utanför Karlskrona - det ligger sådär mitt ute i ingenstans, och alla telefonpelare är gråa och alla ord som har åkt igenom de här telefonpelarna... att de betyder lika mycket som det man faktiskt ser, men det är oftast det man ser som ger det största intrycket. Typ.

I ”Oh Night” sjunger du ”You have not lived ’til something you loved has died”. Är det så?

- Mm, det tycker jag. Fram till att nånting dog - det kan vara en passion, det kan vara en människa, det kan vara en gammal bil liksom - det är först då saker sätts i sitt perspektiv, det är ungefär som ”you don’t know what you’ve got ’til it’s gone”. Den låten handlar om passion, och att passionen kan försvinna, och så var det just en kväll när jag fick tillbaka passionen för att skriva musik och över huvud taget spela musik.

Man behöver ha nån saknad eller sorg, menar du, för att kunna uppskatta livet?

- Nej, inte alltid, men alltså man har inte levt förrän nånting har hänt i alla fall. Det kan vara en sak som händer när man är sex år, men jag tror att nån som går totalt sorglös genom livet egentligen aldrig har levt. Det är ungefär så jag menar. Nu finns det ju ingen som gör det, så det är egentligen bara en... men.

”Allelujah” - varför är det inget H i början?

- För att jag trodde det hette allelujah när jag var liten. Jag trodde att det var nånting som alla hade rätt till, nånting som hände alla, och det är ju en liten gullig historia... Och så finns det så j-a många låtar som heter ”Hallelujah”, så jag ville utmärka mig på nåt sätt. (han log)

Vad handlar den om då?

- Den handlar om barndomskärlek, den börjar med lite olika visioner om när man var liten, hur man värdesätter saker när man är liten och sen ungefär samma sak som i ”Words In The Wires” att man kommer tillbaks till sin gamla gata eller vad som helst och ser hur saker förändrats och hur man minns sina vänner och den kärleken som finns när man är åtta år gammal - sin bästa vän känner man ju som ingen annan, men man älskar honom ändå, även om man känner hela den personen. Det är inte många som gör det, känner någon fullt ut och ändå älskar dem. Och det försvinner mer och mer ju äldre man blir. Sen kanske man hittar sin livspartner som man kanske kan få samma känsla för, men... Det är det ungefär.

”Rid” då - sista låten?

- Den handlar om olika former av stimulanser - alkohol och knark och sånt som helt enkelt gör livet lite lättare för många. Att det är ”to rid us of our wars and worries”, och man kan spela lika gärna istället för att knarka, men det är betydligt lättare att göra det. Alltså, det är väldigt enkla teman, det är bara att man försöker skriva dem snyggt.

Varför gör du musik?

- För att jag älskar det. Jag älskar allt ifrån att åka tåg till att stå i centrum, jag tycker bara det är skitkul, och jag tycker det är roligt att ha det dokumenterat, det är roligt att man får växa upp på skiva.

Vad vill du med musiken, är det mycket att du vill dokumentera dig själv eller att du vill få ut saker till folk, eller..?

- Absolut mest att jag vill dokumentera själv. Jag är inte orolig för att få ut saker till folk för att ingen förstår liksom – om folk inte bryr sig nu så kanske de kommer bry sig om några år. Det viktigaste är att man är nöjd själv, att man gör det för sig själv.

Det har jag full förståelse för – sånt jag skriver är ju jättekul att ha kvar bara för sig själv.

Vad är det bästa och det sämsta med Christian Kjellvander? Den kan du tolka hur du vill, antingen personligt eller musikaliskt.

Han funderade länge: - Det sämsta är väl att jag... det blir alltid egoistiskt när man ska säga såna här saker... jag tror att det är att jag är dålig på att säga vad jag egentligen tycker i många lägen. Och ibland ha en tendens att försöka vara alla till lags. (han funderade lite till) Min bästa egenskap... jag tror jag har fokus.

Här kommer en klassiker: Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Ja, just det. (tystnad) Vill du ha det här presentkortet på 100 000:- i den här gitarraffären? Det skulle jag vilja svara på. Då skulle jag svara ja.

Vilken är din favoritmupp?

- Mmmm... Är det Fozzie som spelar piano?

Nej, det är Rowlf. Fozzie drar dåliga vitsar, med en liten hatt och prickig fluga.

- Just det. Nej, jag får säga Animal. Han har alltid varit min favorit.

Medverkande på Christian Kjellvanders skiva är:

Christian Kjellvander: sång, gitarr, såg, piano, orgel, synth, mandolin m.m.

Per Nordmark: trummor, percussion

Anders Tingsek: bas, mellotron, kör

Dan Englund: piano, spinett m.m.

Petter Lindgård: trumpet

Ebreliuskvartetten: stråkar

Magnus Tingsek: pedal steel

(samt Sara och Jenny Wilson, Daniel Frank, Andreas Einarson och Gustaf Kjellvander på enstaka låtar)

- Alla har bidragit med jättemycket tid på min soloskiva, och det känns jätteroligt och det vill jag tacka dem för.

Loosegoats - från Fozzie 5, 1995

Loosegoats

Glada getter på vift

Loosegoats kommer från Kävlinge utanför Lund och består av Christian Kjellvander (sång och gitarr), Jens Löwius (gitarr och sång), Johan Hansson (trummor) och Mårten Löfvander (bas). Just när jag såg dem på Kalmar Nation i Uppsala i slutet av augusti hade de även med sig sin kompis Anders på koskälla.

De har funnits i nuvarande konstellation sedan november 1994, och redan i juni -95 gav de ut 6-spårsskivan Small Lesbian Baseballplayers, på det lilla lundabolaget Bad Taste Records. Förhoppningsvis kommer det ut en fullängdare i februari, också på Bad Taste, men eventuellt i samarbete med ett amerikanskt skivbolag som heter Underhanded Records, som ligger i New York. Det bolaget skall släppa Small Lesbian Baseballplayers i USA och Sydamerika snart. Loosegoats säljer skivor även i Tyskland och Holland, men än är de inte så kända i Sverige.

Som så många andra band som låter lite amerikanskt har de jämförts med Pavement och Archers of Loaf. Det är ju så lätt för journalister att slänga ur sig en jämförelse så slipper de tänka mer. Loosegoats tycker det är lite tråkigt att hela tiden bli jämförda med annat, samtidigt som de tycker det är smickrande att jämföras med just Pavement och Archers of Loaf.

Jens: - Det är ju kul, eftersom de är fruktansvärt bra band. Och det talar ju ganska mycket om vad vi spelar och lyssnar på.

Johan: - Men ändå så låter vi särpräglat.

Ett stort skäl till varför de jämförs med amerikanska band är Christians perfekta amerikanska uttal – han har nämligen bott i Seattle i 9 år.

Varför heter ni Loosegoats?

- Anders skall få berätta varför vi heter Loosegoats, eftersom han inte vet nånting.

Anders: - Okej. Lös är ett uttryck. Om man är lös, så är man lös. Då är man trött och sånt. Då ligger man och sover hela dagen och har inget att göra – då är man lös.

- Käkar flingor.

Anders fortsatte: - Ja. Ett telefonsamtal mellan mig och Christian t.ex. kan vara så här – han svarar efter fem signaler, och telefonsvararen har gått på: "Kjvanner..." "Hur är läget?" "Äh, jag är lös", och då är det bara att lägga på, för då är det inte lönt.

Jens: - Gethistorien då?

- Get är ju ett djur.

- Snyggt skägg.

Jens: - Det är ett fint djur, helt enkelt. Och det låter bra, ligger fint i mun. Loosebear låter inte så j-a bra. Inte Loosedonkey heller...

När jag ställde frågan "Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?" inträffade intervjuns enda tysta paus. Det blev helt knäpptyst i flera sekunder, och sedan började de skratta. Det var annars vad de gjorde mest – skrattade alltså, och hojtade i mun på varandra. Den som först hämtade sig nu hojtade i alla fall: - Jeopardy!

- Det är jag som säger svaren!

Christian: - Okej, vilken fråga skulle du helst vilja svara på Mårten?

Jens svarade i hans ställe: - Vilken bas skulle du helst av allt vilja äga?

Mårten: - Den som Kim Gordon har.

Jens: - Han har en jätteförälskelse i Kim Gordon i Sonic Youth. Han har varit kär i henne sen...

Mårten avbröt: - Den basen som Kim Gordon hade haft, alltså jag hade klätt in den i silikon och konserverat den i sprit... För att den kan man inte spela på för att den har hon tagit i.

- Han grät glas när hon fick barn med Thurston.

Mårten: - Oh yeah! Grät glas?!

Jens: - Nån fråga som nån annan skulle vilja svara på kanske?

- Om smurfar! hojtade någon.

- Jag har faktiskt en kastrerad smurf i en stålbur som jag har byggt. Den heter Jan Kask. På allvar.

En kastrerad vad för nåt?

- Smurf.

Vadå smurf?

- Jaså, du tror inte att smurfar finns? Okej, det är en plastsmurf.

- När band skulle recensera Brainpool i Pop var det två stycken som associerade dem med smurfar.

- Saft saft hallonsaft!

- Johan, du skall svara på en fråga nu!

Jens: - Vilket band skulle du helst vilja spela in om du inte spelade i Loosegoats? Eller Stonefunkers. Han har spelat trummor i Stonefunkers.

Johan: - Oh yeah? Vilket band som helst? Alla kommer döda mig. Eggstone säger jag. Eggstone är mina husgudar.

Vad glad jag blir! (De är mina med.)

Jens: - Får jag säga vilket band jag skulle vilja spela i?

- Archers of Loaf.

Jens: - Nej, faktiskt inte, för de har redan två gitarrister. Dinosaur Jr. Men jag skulle inte platsa. Jag har en hemlig förälskelse i J Mascis faktiskt. Christian, vilket band skulle du vilja spela i?

Christian: - Captain Beefheart.

Jens: - Nu kan jag inte komma på fler frågor.

Favoritmuppar?

Alla började ropa olika namn, men de som de enades om var Gonzo, Animal och Svenske Kocken.

Mårten: - Jag är den svenske kocken.

- Mårten är kock.

- Janne Kask är...

Jens: - Men han är inte med där, han spelar i Brainpool, det är en annan Muppet Show.

- Ja, jag blandar ihop dem hela tiden, förlåt mig.

Vad är klockan?

- Snart elva.

Då spelar ni snart, då skall jag inte störa längre.

- Äh, låt inte en spelning komma emellan! Det är kul att bli intervjuade.

En sån här otroligt seriös intervju...

- Vi har nog lite svårt att ta oss på allvar.

Jens: - De spelar så mycket bra musik här nere! Fruktansvärt bra musik hela tiden. När vi spelade på Magasin 3 i Göteborg spelade de bara skit.

Johan: - Jag måste få berätta en grej om i Göteborg. Vi hade ingen hängpuka, så jag fick ringa till trummisen i Honey Is Cool, Håkan, och låna hans trumset. Och grejen är den att det trumsetet som jag spelade på då, det har även Odd Numbers spelat på. Och en massa andra celebriteter.

Jens (?): - Och jag har sparkat sångaren i Oasis på knät så han höll på att dö!

Varför då?!

- De spelade på Mejeriet, och så skulle vi slinka in backstage, och så var dörren öppen, så jag skulle gå in, men så kom han: "Do you like us?" och jag måste ju vara ärlig, så jag sa: "Fy f-n vad ni suger". Så släppte han inte in mig, så jag blev så arg så jag sparkade honom på knät så han ramlade ihop, och han ropade: "Jim and Bob!" så kom två stora muskelberg, så jag stack. Fast de hann aldrig ifatt mig. Men jag fick i alla fall sparka på kaxigaste mannen.

För att byta ämne, vilka svenska band gillar ni?
Enhälligt: - Fireside.

- Fireside, Starmarket, Him Kerosene.

- Millencolin – vi brukar vara Millencolin när vi spelar ute.

- Nu är vi Millencolin, nästa gång så är vi Smash Hit Wonders.

- Nä, det är vi inte.

Eggstone då Johan?

Johan: - Eggstone, det är världens bästa band. (Jag är inte helt säker på att han sa världens, de andra pratade samtidigt, men man hör vad man vill höra.)

Jens: - De har lyckats sno en låt från Beautiful South, som jag tyckte var väldigt bra. "Postman came, dropped the post late in the morning" (Sun King) – den har de snott från Beautiful South, hela refrängen: Song For Whoever, lyssna på den så kommer du höra Eggstone. Fast mycket bättre sång och bättre gitarrer.

Som avslutning skall nämnas att Loosegoats tycker om att spela live, och de kostar inte så mycket, så vill ni boka dem, så hör av er till dem!

Inledning Fozzie nr 5, november 1995

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Tjohopp!

Oj oj oj, här händer det grejer. Anledningen till att det här numret tagit så lång tid (och kostar lite mer) är att det är med en flexisingel!!! Lite coolt. På den finns två lite exklusiva låtar med Cloudberry Jam och Pinko Pinko – mer information längre fram i tidningen. Det tog lite extra tid, men jag tycker den var värd att vänta på. 

Utöver detta har jag skaffat mig ännu en medarbetare: Petter Nyhlin. Petter är känd från Skaraborgs Läns Allehanda, Skövde Nyheter och Smash Hit Wonders (se Fozzie nr 3!), där han sjunger, spelar gitarr och skriver låtar. Och så har jag köpt mig en egen dator, och så har jag fått ett anonymt hatbrev. Minsann. Som bandbokaren Hansi Friberg sa när jag berättade om brevet: "Det är hårt att ligga i toppen". Oh ja. För det är väl så jag skall tolka det, för det är väl bara kändisar som får anonyma hatbrev? Det är ju kul att folk engagerar sig, men det är så oerhört fegt och larvigt att inte våga säga direkt till mig vad du tycker.

Tack däremot för alla trevliga brev jag fått, med tips, önskemål och annat – jag är stolt över att kunna säga att det mesta som ni bett om hade jag redan ordnat innan, som intervjuer med Ray Wonder och Mouth t.ex. Men fortsätt att ge mig uppslag, är ni snälla!

På tal om brev så måste jag få berätta att japanen Hirosuke Honda, som bor i London, vill köpa Fozzie. Japaner är underbara.

Det handlar mycket om Hultsfred i det här numret. Jag vet, det var ett tag sen, men vi träffade en massa trevliga människor där, flera av intevjuerna gjorde jag där, och det hände så mycket kul, så jag tar med det ändå. Hultsfredsfestivalen firade 10-årsjubileum i år. En vän till mig, Per Gudmundson, har varit där alla tio åren, och har ni skrivit lite om det i Fozzie.

Sommaren med underbara veckor på västkusten och festivaler och annat skoj är över, tyvärr, men en ny termin, med en väldig massa bra band på Kalmar Nation, har börjat och redan hållt på ett bra tag – Anders Nilsson, du är en hjälte!

Så här är ett nytt nummer av Fozzie med en bund bra svensk musik. Tyvärr har vi nödgats göra ett tillfälligt uppehåll i vår serie med hemma hos-reportage hos popskribenter eftersom vi inte hunnit åka till staden där vårt nästa "offer" bor, men det kommer, jag lovar!

Det här numret vill jag dedikera till min mamma Amie, för hon är mitt största stöd. When hope's gone there's always mom.

Utöver mamma vill jag tacka dem som skrivit för mig och alla vi skrivit om, North of No South jättejättemycket, Polygram och Åsa Stocksén, Lasse Tengroth på Soap, Magnus Högmyr på Warner, Fredrik Holmgren, Pop, A West Side Fabrication, Hot Stuff, Hansi Friberg, Johan Gille, Fredrik Bergström, Kristofer Åström för skojig nyckelprovning, Medborgarskolan, Magnus Kvist, polisen i Hultsfred som fann min stulna ryggsäck, Kalmar Nation, Jessica för du står ut och alla andra som hjälpt mig, samt tidningen för mogen ungdom Uttnullutt.

Pop on!

/Sara

Fozzie nr 5 gjordes av:

Sara Reis; chefredaktör och ansvarig utgivare

Martin Alarik; skribent

Petter Nyhlin; skribent

Per Gudmundson, Stefan Nilsson, Edvin Wallnäs, Catharina Blom; gästskribenter