Hiphop i Fozzie? Jag vet, det verkar lite konstigt.
Men eftersom Jason Diakité, alltså Timbuktu, är en av de vettigaste och
trevligaste artisterna därute, och dessutom gör hiphop som svänger nästan lika
mycket som pop (...) så platsar han ändå.
Det finns såvitt jag har upptäckt bara ett problem med
Jason, och det är att han är så gott som hopplös att få till en intervju med.
Inte så att man inte får boka en tid, utan att när det snart är dags så ringer
antingen Jason eller hans skivbolagskille och ber att få flytta tiden. Det är
faktiskt därför jag har blivit lite bekant med Jason, för att båda gångerna jag
intervjuade honom för mitt förra jobb bokade vi om så många gånger att jag
lärde mig hans mobilnummer utantill och det inte behövdes någon närmare presentation
än ”Hej det är Sara” när jag ringde för att kolla när det skulle bli av. Fast
eftersom han är så grymt trevlig så stod jag gärna ut med det (en av
avbokningarna var p.g.a. att han fått en flaska dängd i huvudet, så han brukar
ha giltiga skäl...). När det sen var dags för en Fozzie-intervju blev den inte
oväntat flyttad tre eller fyra gånger, och när jag till slut träffade honom
blev det på Kalasturnén 2003 i Varberg, och min femåriga syster-guddotter
Stella var med medan hon väntade på att få träffa sin idol Håkan Hellström
efteråt.
Alltid lika genomtrevliga Jason erbjöd både mig och
Stella dricka och Stella även godis och frukt medan vi slog oss ner i hans loge
i en trailer.
Jag inledde med att testa en ny intervjuvariant, där
jag bara sa något ord, och så fick Jason kommentera som han ville.
I mars -03
var Timbuktu på turné i Sydafrika tillsammans med Looptroop, Chords, DJ Amato,
Spotrunnaz och Ranto Boko (som de träffade där, och snart ger ut på skiva på
skivbolaget Juju). Även Timbuktus producent och videoproducenter var med, och
bilder från resan är med i videon till ”The Botten Is Nådd”.
Sydafrika?
- Varmt och jättefint och fruktansvärt mycket energi.
Jag har aldrig sett så engagerad och energisk publik. Och samtidigt en väldigt
minnesvärd klassresa för oss alla, eftersom vi var typ 17 stycken i olika band,
som alla är kompisar privat också, som fick chansen att resa runt tillsammans
på en helt ny kontinent för nästan alla av oss. Så det var helt underbart.
Första
singeln från albumet ”The Botten Is Nådd” heter ”Ett brev” och är utformad som
ett öppet brev till statsminister Göran Persson, där Timbuktu bland annat ber
Persson att våga stå upp mot George W Bush.
Göran Persson? Jag läste ganska nyss att han faktiskt
har svarat i SSU:s tidning eller nåt...?
- Jo, det har han. Men jag tyckte inte det var så bra.
Men Göran Persson, vad ska jag säga... rent instinktivt (han suckade lite):
politiker - det är samma j-a visa liksom. Oärliga försök att få oss att köpa
mer grejer, typ, som nästan allt annat. Jag tycker det är rätt sorgligt, men
vad ska man säga? Jag försöker göra min grej ändå, för att motverka så mycket
som möjligt.
Det är en grymt bra låt.
- Tack som f-n!
Låten
”Dynamit” handlar bland annat om att svensken Alfred Nobel uppfann dynamiten,
och att Sverige kallar sig en ”fredens nation” men samtidigt gnuggar vi händer
för varje kanon och JAS Gripen vi exporterar. Så nästa ord blir:
Dubbelmoral?
- Som jag brukar säga: man ska aldrig dölja sitt
hyckleri. Alla har vi en dubbelmoral, men jag tycker att just i den frågan är
det sanslöst mörkat för svenskarna. Samtidigt är det helt fantastiskt att man
kan säga att man är ett neutralt land och sälja vapen till krigförande länder,
däribland USA. Vi har ökat exporten av vapen de senaste åren till just USA. Det
är ganska hemskt.
Michael Moore?
- Tjock go´gubbe, som du och jag, alltså han är bara
som vem som helst, fruktansvärt välkommet avbrott i den annars ganska
likriktade amerikanska opinionen.
Har du läst ”Stupid White Men”? I kapitlet ”Kill
whitey” skriver han angående rasism: ”if it’s equality and advancement you
seek, try Sweden”.
- Ja, ha ha!
Rohypnol? (apropå
låten ”Flunitrazepam”)
- Usch! Det är helt
fruktansvärt. I varje fall på det sättet som... som läkemedel kanske det är
bra, men jag jämställer det ungefär med heroin. Det är lika grovt och lika
destruktivt, men det är mycket mycket billigare och mycket mycket vanligare, så
jag får bara obehagskänslor, för det är en sån typisk grej som leder till att
folk blir knivhuggna - så har det varit i min uppväxt i alla fall.
Över till lite vanligare frågor: Omslaget är ju
extremt speciellt...
- Min mamma gillar det inte. Min pappa tyckte inte om
att jag framställde mig själv som djävulen, de tror hela tiden att det är
djävulen, eller en demon. ”Du ser ond ut”, och så där.
Är det inte det då?
- Jag vet inte - konstnären är en gammal granne,
Alvaro Tapia, och han var alltid grymmast på att måla och rita. Han är en
monster-man liksom, han ritar monster och fantasigrejer, han har ritat två
omslag till Harry Potter-böcker i Sverige, så jag visste att det skulle vara
nåt åt det hållet, men jag sa att han fick helt fria händer. Så han lyssnade på
skivan och så har han fått den idén, och jag tycker det är skitfett, jag gillar
det som f-n.
Varför är det bilder från Göteborg i häftet då, du som
är från Malmö?
- Därför att formgivaren (Mattias Lundin) som gjorde
layouten bor i Göteborg. Det är egentligen en tjej som är stand-in för mig på
bilderna och så har han klippt in de målade grejerna. Men det är skumt... Och
på andra låten på skivan säger jag ”Hur känns det Göteborg!?”, vi gillar
Göteborg, vi har spelat där j-t mycket och det går alltid j-t bra att spela
där.
Hur kommer det sig att du kör med svengelska
albumtitlar? Först ”Wått’s Dö Madderfakking Diil” och nu ”The Botten Is Nådd”?
- Denna plattan kändes väldigt närbesläktad med förra
- om vi hade gjort tjugofyra låtar på förra plattan så hade det innefattat
bägge, så nu kändes det bara som att detta var en naturlig fortsättning på
förra. Och då tänkte jag att det är coolt med en titel som hör ihop liksom.
Plus att när jag hörde uttrycket så tyckte jag att det var ett coolt uttryck.
Ja, låten ”The Botten Is Nådd” förresten, du vet ju
att jag inte direkt är hiphopare, men den tycker jag är hur bra som helst.
- Tack som f-n. Jag har träffat
många som säger ”Jag lyssnar egentligen inte på hiphop, men jag gillar dig och
Looptroop” liksom, så jag är van att höra det.
Vad är det bästa med Timbuktu?
- Hmmm... han är... jaa, vad är det bästa med
Timbuktu? Han har mycket energi. Jag är rätt bra på att starta grejer, starta
folk, få folk att komma igång. Sen är jag inte alls lika bra på att slutföra,
men jag är j-t bra på att dra igång, det är jag.
Det sämsta då?
- Det sämsta är väl att jag är ganska lat ibland.
Nu får du en fråga som du har svarat på förut: vilken
fråga skulle du helst vilja svara på?
Han lät lidande: - Åh!
Förut har du kört frågor om resor, vart du vill resa
nånstans.
- Ja, den är så j-a svår, så jag vet inte! ...okej.
Jag kan svara på vilken fråga jag helst skulle vilja ha svar på - det är i och
för sig rätt många, men till exempel: när ska jag dö? Det är en fråga jag gärna
skulle vilja ha svar på.
Skulle du verkligen vilja det?
- Nej, i och för sig... Nä, men okej: hur många barn
kommer jag få?
Då kan jag fråga: hur många barn vill du ha?
- Jag vill ha typ fyra, jag vill ha rätt stor familj.
Eller nu säger jag att jag vill ha fyra, sen om jag får fyra barn så
kanske jag kommer vara helt (han såg helt förstörd ut)...
Vilken är din favoritmupp?
- Faktiskt de jag tror att jag hade uppskattat mest nu
är de här två kritikergubbarna som sitter på balkongen. Jag tyckte de var
skittråkiga när jag var liten, men jag tror nästan att som vuxen är det dem man
gillar bäst. De eller Pigs In Space var väldigt roliga, och Miss Piggy var j-t
rolig också!
Sen så har jag inte så mycket mer.
- Det var ju snabbt och smärtfritt!
Sedan den
här intervjun har Jason överösts av nomineringar och priser, och antagligen har
min favorit-hiphopkille blivit ännu mer upptagen, men jag har ju redan fått min
intervju.
Och glöm aldrig:
Jag vill ju se till o göra någonting bättre av
denna korta tid som vi har här på denna planeten,
kan man inte gå runt o skapa sina egna helveten
(”The botten is
nådd”)
/Sara
