aBLe - från Fozzie 1, 1994

aBLe

Generation Tex Mex

- Hela livet går ut på att bli popstjärna, men så måste man göra en massa annat för att få pengar från CSN. - Johan

Able kommer från Uppsala och består av Johan Gille (gitarr och sång), Lotta Nyblad (gitarr och sång), Anders Nilsson (gitarr), Bosse Larses (bas) och Dante Algstrand (trummor).

Johan och Lotta hade ett band tidigare, som hette Thehuset, men de splittrades just när de fått en jättebra replokal, så i fjol bestämde Johan och Lotta sig för att sätta ihop ett nytt band, så de satte igång att leta basist och trummis. De kände Dante sedan innan, men eftersom han hade spelat i ett punkband länge så räknade de inte riktigt med honom, eftersom de ville spela pop och har bl.a. Beach Boys och Nick Drake som influenser, men de provade iallafall. Anders (spelade tidigare i ett band med två tjejer; mungiga, blockflöjt och distad gitarr) träffade de på en konsert och pratade om att han skulle vara med. Dagen efter trodde alla att det bara var fyllesnack, men Anders vågade sig ändå till replokalen, och på den vägen är det. I början hette de Strawberry sour footpop with crackle fizz, men det var ju lite omständigt...

Nu har de kommit så långt att de skall vara med på en skiva. Det är ett skivbolag i Eskilstuna som heter H-Lime som gör sin första skiva, och förutom Able är det sju andra svenska band, bl.a. Tipping Cows, Leslies och Pineforest Crunch.

Vi frågade dem vad de skulle vilja ha för omslag på sin första egna skiva:

Dante: - Jag skulle vilja göra ett där man kombinerar olika tekniker; foto, bild, 3D...

Anders: - Jag vill ha en skiva utan omslag och så följer det med en cyberhjälm. Tar två timmar att få fram omslaget.

Johan: - Ett interaktivt CD-omslag – det är ju lysande, vilken framtidsidé!

Anders: - Virtual virtuality.

För att inte tjata sönder vår Rollokolafråga så undrade vi nu istället vem de skulle ge andra ex:et av sin första skiva (det första måste de ju få själva):

Bosse: - Lottas farbror, som lånar ut sin bil i tid och otid.

Anders: - Mattias Andersson, för vi har lånat hans bil så många gånger. Alla med bil får ett ex.

Dante: - Gene Simmons så klart.

Johan: - Nick Drake.

Bosse: - Patrik Bartosch, som efterfestade med oss i våras.

Johan: - Usch, det var pinsamt – jag satt och rabblade ackordföljder i en halvtimme...

Är ni able?

Dante: - Vi är ohyggligt kunniga.

Johan: - Vi är så otroligt bra, det är vi verkligen.

Vad är det som är så bra med er?

Lotta: - Enligt Borlänge Tidning har vi en av Sveriges bästa låtskrivare, med en fantastisk känsla för melodier.

Johan: - Jag skriver låtarna för full orkester, som Dusty Springfield ungefär... jättemesigt... Sen när vi spelar dem med en gammal punktrummis så blir det rätt speciellt.

Dante: - Bandet funkar väldigt bra, vi har liksom omröstningar. Johan har nån sorts idé och sen kommer vi och sabbar alltihop.

Anders: - Det är det som gör det så bra.

Lotta: - Dante inleder alltid med att säga "jag kan inte spela det där"...

Dante: - Det som gör oss så fantastiskt bra live är Johans mellansnack. En gång sa han "Hej, det är vi som är Paul McCartney"...

Johan: - Sluta retas... Så fort jag står på scen och öppnar munnen kommer det bara ut en massa idioti.

Dante: - Ingen av oss skulle ju spela i ett kasst band.

Anders: - Det har jag gjort.

En annan sak är att de skriver bättre texter än "Step by step. I'll tate on my on but I'm alon". De vet inte vad det betyder, men de hittade det i sin replokal en dag.

Hur långt kan ni gå?

Johan: - Step by step. A journey of a million miles starts with a single step.

Lotta: - Skivkontrakt är ett delmål. Lite pengar är allt vi begär.

Bosse: - Vi vill bli ekonomiskt oberoende.

Dante: - Dvs vi vill tjäna in alla de j-a pengar vi lagt ut.

Johan: - Vi är alldeles för ironiska. Jag önskar vi levt på 60-talet De hade en sån enorm optimism och självförtroende. Nu bara "hö hö, hur bra är ni då".

Anders: - Generation Tex Mex. Stopp och väx. Generation Sven Plex Pettersson.

Johan: - Allt ironiskt får ni skriva kursivt...

Able har en låt som heter "Regressing to sixteen" – var det kul att vara 16?

Lotta: - Nä, det var hemskt tråkigt.

Johan: - Just 16 var ett kanonår. Man hade poesiaftnar och sånt. Det var kul att rulla sig i snön och gå hem och skriva poesi sen. Och så skulle man ha lite orange i håret och så var det helt fantastiskt.

Pinsammaste skivan i samlingen?

Bosse: - Jag har just sålt alla, men jag har kvar en som ett dokument: Weird Al Jankovich (eller hur det nu stavas...).

Lotta: - Flera Boney M. Och Patric Hernandez "Born to be alive".

Dante: - Michael Cretu "Samurai", men den har jag fått.

Johan: - Komplett Ultravox... åh Gud, jag har alla, t.o.m. en bild-LP. Komplett fram till de två sista eller nåt. Jag tycker det är hemskt.

Anders: - Paul Hardcastle "19". Jag har hela LP:n.

Världens bästa låttitel?

Anders: - "You should all be murdered" - Another Sunny Day.

Lotta: - "I'm in love with a girl who doesn't know I exist". Det är också Another Sunny Day.

Bosse: - "Everybody's got something to hide except me and my monkey" - Beatles.

Dante: - "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag" - Bob Hund.

Johan: - "God wears glasses" - Dambuilders.

Vilken fråga vill ni helst få?

Johan: - Vad vill ni ha på er rider? (Dvs vad de vill ha i sin loge när de kommer till en spelning. Wannadies brukar tydligen vilja ha en lokaltidning, Blur lego och Aerosmith M&M:s med en viss färg bortplockad.)

Johan - Jag vill ha premieobligationer.

Anders: - Privatlektioner? Jag vill ha en efterfest.

Dante: - Vitlöksmarinerade svarta oliver.

Favoritmuppar:

Dante och Bosse: - Gonzo.

Anders: - Burt Reynolds.

Dante: - Det var en kamel med en gång som hette Sopwith. Och Groover, om Sesame St får vara med. Och de två gubbarna också. Och Animal!

Johan: - Mupparna spelade in "Kokomo", och då gjorde Kermit en jättebra impersonation av Carl Wilson, så han är min favorit.
Lotta: - Jag har aldrig riktigt gillat Mupparna faktiskt...

Inledning Fozzie nr 1, december 1994

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Hej!
Det här är första numret av Fozzie – förhoppningsvis blir det många fler.
Det slår mig när jag tittar igenom de färdiga artiklarna att vi egentligen inte skrivit särskilt mycket om vad vi tycker om banden, men... det säger väl sig självt? Detta är ett fanzine och det innebär ju att vi väljer själva vilka band vi skriver om, och det finns ju ingen anledning att skriva om musik vi inte tycker om då.
När jag skriver det här är klockan efter midnatt, jag sitter på golvet i mitt studentrum med bara värmeljus tända, och lyssnar på Yvonne på hög volym, och det enda som betyder något är musik. Den här tidningen har tagit tid från mina studier, vilket väl gör min kära mor besviken, men musik är helt enkelt viktigare än skatterätt. Musik berör. Lyssna på Henric de la Cour sjunga "Nothing is faithful", Jennie Medin sjunga "I'll manage on my own" och Per Sunding sjunga "I was your wrong heaven... It's not a matter for my tombstone" och försök låta bli att bli berörd. Jag kan inte.
Många påstår att mycket s.k. indiepop låter likadant. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om det, för jag tycker inte det – inte om man lyssnar lite mer. Och även om nu en del låter likt, så vad gör väl det så länge det ändå väcker känslor? När man känner något av att lyssna på en låt så har den fyllt ett syfte.

Till detta nummer har jag valt ut några av mina absoluta favoritgrupper i Sverige (Catharina har inte fått bestämma så mycket) och jag vill tacka alla dem som har pratat med oss och skickat foton o.d. och varit så jättetrevliga! När jag ändå håller på och tackar så måste vi även tacka Andreas och Jan för fotoframkallning och kopiering, min mamma för datorlån, Anders för telefonnummer och så, samt för att han bokar alla bra grupper till Kalmar nation så att vi får se dem, Martin Gelin för annons i Nowhere, MusikÖrat-pojkarna för musiktips, och så borde jag förstås tacka Björn S på UNT, för om inte han varit så seg med att ge mig uppdrag hade jag kanske inte bestämt mig för att göra en egen tidning. Och (jag känner mig som om jag fått en Oscar...) om det är någon vi glömt så tackar vi dem också.

/Sara

Whigfield-Sara och Whigfield-Catharina