Hardy Nilsson - från Fozzie 6, 1996

Hardy Nilsson

Inte heller Martin vågar alltid skriva vad han egentligen helst vill. Här är vad han först skrev om Hardy Nilsson, men ångrade sig och förträngde att han någonsin skrivit det. Först i april hittade han det och gav det till Sara. Hon tyckte det var så bra att det skall med i tidningen:

Den här popartikeln var på god väg att bli en alldeles vanlig uppräkning av fråga-svar garnerad med lite rekvisita av typen "vi träffar Janne och Ubbe på en gräsmatta i Hultsfred". Nu blir det inte så. När man skriver artiklar kan man, grovt sett, gå tillväga på två sätt, man kan antingen försöka vara objektiv och saklig eller också kan man utgå ifrån sig själv och sina värderingar fullt ut. Just nu känns det senare lite ärligare. Det handlar inte om att vara pretentiös eller egofixerad, det handlar bara om att vilja att texten skall förmedla lite verklighet. Så mina damer och herrar; vi ger er Martin Alariks alldeles, alldeles subjektiva bild av ett av Sveriges mest underskattade band, HARDY NILSSON.

Jag minns ärligt talat inte när jag första gången hörde Hardy Nilsson, men jag minns mycket väl när jag första gången träffades av dem. Det var den åttonde låten på deras debutskiva, Är Det Värt Det?, och den hette Hela Mitt Liv. när klockan gå kommer tvivlen fram, mörkret vaktar utanför. nån har sagt mig att man kan. ingen har sagt mig hur man gör. hela mitt liv har jag lärt mig att dö. hela mitt liv har jag lärt mig att dö. hela mitt liv kan jag dö. Det är sånt som gör en lycklig över teknikens ständiga utveckling, tacksam för att det finns sånt som CD-spelare med repeatfunktion. det här är allt, det här är allt det här är allt det här är allt du får. Stor popmusik på svenska ett bra tag innan en enig svensk kritikerkår kom sig för att hylla kent. Hardy Nilssons problem har nog alltid varit att de inte har velat renodla sig åt något håll och eftersom det är de glada poplåtarna som har spelats i radio så har Hardy varit det där glada popbandet från Norrland. hela mitt liv kan jag dö... Utdraget i flera minuter innan nästa låt kommer det enda som är sant är att det levande dör, att det som lever dör. Därefter kommer 1973 och nu är det glad trallpop. För det är inte alltid svart. Precis som det inte alltid är vitt. Ibland finns det gråskalor också, och ibland till och med färger även om det ställer till problem när man snabbt vill förpassa något till ett fack för att kunna gå på fikarast.

I en recension av de rejält Hardy Nilsson-influerade pojkarna i Garp (lyssna gärna på deras Se Hur Det Lyser. Ett av alldeles för få tillfällen där svenska grupper vågar visa vad som har inspirerat dem) skriver den vanligtvis sansade Per Bjurman: "Men det krävs mer än blick för kitschiga formuleringar. Man måste täcka upp med innehåll också. Det gör vare sig Hardy Nilsson, Holger Danske – eller Garp." Ur Hon Och Han; jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig mer än du vet. jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, i min ensamhet. Det kanske är lika banalt som det är verkligt, men det är inte mycket kitschigare än alkisarna som sitter utanför posten vid mitt torg. Det beror bara på vilka öron man lyssnar med. De cyniska eller de som vill våga tro att människor menar vad de säger.

och krymper min tanke med färdiga svar. det blir ändå aldrig som man vill att det ska... måste man skämmas för att man är rädd? Ja, det är texten till Popsång. A be bop a lula, liksom.

/Martin

Red. 2018: Jag hittade just en krönika från 2014, på lite samma tema.

Hardy Nilsson - från Fozzie 5, 1995

Hardy Nilsson

Vinningar och vändningar

Av Martin Alarik

Det är lite svårt att tänka sig nu i kalla och vidrigt snöiga november, men det har varit sommar i år också. En sommar med en hel del underbara festivalminnen. Paul Weller i Roskilde, Beautiful South på Lollipop och många, många fler. Bland annat ett band som inte drog sig för att köra Gyllene Tiders klassiker (Kom så ska vi) Leva Livet en eftermiddag i Hultsfred.

Såhär i efterhand kan jag inte riktigt komma ihåg om vi gjorde intervjun på fredagen eller lördagen men jag minns att vi var ganska dåligt förberedda, Sara hade några standardfrågor och jag hade i stort sett inget mer än en nyinköpt öl och en stor dos beundran för ett av Sveriges mest underskattade band. Vi träffade i alla fall Ubbe och Janne från Hardy Nilsson på fotbollsplanen i Hultsfred för att försöka få ihop en intervju. Det är mestadels Jannes svar på frågorna som är med av den enkla anledningen att han satt närmast mikrofonen, för tro mig, Hultsfred är inte den tystaste platsen i världen när det är festival. Bakgrundsljuden är emellanåt väldigt väl tilltagna på intervjubandet.

Er bakgrund, när bildades ni och sådär?

- Jag och Ubbe startade bandet i hans vardagsrum 1991. Jag började tränga mig på i hans lägenhet, jag hade ingen att vara med så jag började tränga mig på hos honom. Jag visste att han också gjorde låtar. Sen så gjorde vi en låt, Vendela, till en A West Side-samling, då var vi fyra stycken. Sen ville basisten spela gitarr istället och då fick han det. Sen ville trummisen också spela gitarr och då fick han också det.

Ni hade fyra gitarrer?

- Vi har inte brytt oss så mycket om hur det har låtit, vi har gjort våra låtar och så har de som velat fått lyssna på det. Vi har inte tänkt så mycket vilket är skönt tycker jag. Så ett tag var vi sex men nu är vi fem. Sen gjorde vi 1973 och sen har det fortsatt.

Varför valde ni att ta ert namn efter hockeyspelaren Hardy Nilsson?

- Vi har alltid gillat honom. Han var en legend i stan. Stora polisonger och krulligt hår, aggressiv och fixade mycket tjejer. Han var jättetuff när man var tio, elva.

Frågade ni honom innan?

- Nej vi gjorde inte det så vi var ganska skraja med tanke på hans temperament, men vi träffade honom i somras och han var bara stolt. Han presenterade oss på en festival i Skellefteå.

Har ni spelat i andra band?

- Vi har ett annat band nu som heter Tommy 16 där Ubbe sjunger. Det är Hardy Nilsson på engelska fast med helt nya låtar.

Texter?

- Jag skrev mest texter på förra skivan, sen har vi gjort det mer tillsammans. Jag har alltid gjort låtar på svenska – Ubbe har väl gjort mer både och. När man skriver på svenska känns det som att man kan göra sig mera förstådd och det blir mer direkt, texten betyder mera och är inte bara ett komplement till musiken.

hela mitt liv har jag lärt mig att dö.

hela mitt liv ska jag lära mig dö.

hela mitt liv kan jag dö.

- Hela Mitt Liv

- Det finns vinningar och förluster på båda språken. Vinningarna på engelska tycker jag är att det kan bli mer, man har ju lyssnat mest på engelsk musik, det blir mer romantik. Svenskan kan man lättare hitta ett eget språk på, det blir bättre vändningar, och tydligare. Man kan inte gömma sig på samma sätt som i engelskan.

I en recension av de rejält Hardy Nilsson-influerade pojkarna i Garp (lyssna gärna på deras Se hur det lyser. Ett av alldeles för få tillfällen där en svensk grupp vågar hylla en annan) skriver den vanligtvis sansade Per Bjurman "Men det krävs mer än blick för kitschiga formuleringar. Man måste täcka upp med innehåll också. Det gör vare sig Hardy Nilsson, Holger Danske – eller Garp."

Är det jobbigt att bara uppfattas som ett lalligt popband från Norrland?

- Vi blir ofta betraktade som ett ytligt P3-band som inte har något att säga, jag skulle vilja att... vil vill vara nöjda med det vi gör. Vi vill nå något slags allvar, någonting som kan stanna kvar i folk och som kan vara viktigt för människor utan att använda för mycket distboxar.

sorgen som jag lever med

har visat var jag bor

och krympt mitt liv till litenhet

när jag skrytit mig för stor

det här är en sång om mitt liv

en sång om mig själv

- Sång Om Mig Själv

- Om man hör en låt på svenska så slår det till mera – det får en annan ton än om man sjunger på engelska.

Favoritlåtar, bland era egna?

- Popsång för att den är så genial. Stackars Dig för texten och Månens Syster för att det är så j-a bra låt. Jag är nöjd med alla utom Längta Lite Längre. Den tycker jag... jag skäms när jag hör den. Den är helt fel.

Själv är jag väldigt förtjust i Det Kan Aldrig Bli från Vänta på Mig-singeln.

jag borde bry mig om

men jag säger som John Holm

det är synd om barnet som

har hela livet hela livet kvar

- Det Kan Aldrig Bli

- Ja den är skitbra. Tänk om man hade bytt ut Längta Lite Längre mot den.

Vilken John Holm-låt är det taget ifrån?

- Det är från en låt på hans andra skiva Lagt Kort Ligger.

När vi ändå är inne på trivia; vems är Kissdockorna på första skivan?

- De är Nickes.

Stämmer det att ni åkte ner gratis för att få vara förband till Redd Kross på Gino i Stockholm?

- Jo, jag ringde till Gino och sa att vi måste få vara förband.

Vad gör ni mer än att spela musik?

- Jobbar ibland och är arbetslösa ibland som alla andra.

Bor ni kvar i Skellefteå?

-. Nej, jag och Nicke har flyttat till Stockholm. Men de andra bor kvar.

Hur funkar det med att repa i så fall?

- Det går bra, vi repar inte så mycket men det funkar ändå. Vi kör igenom låtarna på soundchecken.

Vad har ni för framtidsplaner?

- Vi skall spela in nya låtar nån gång, det är lite beroende av hur det går med Tommy 16.

Är det nåt ni satsar på eller är det mera ett sidoprojekt?

- Vi är ju ett stort hobbyprojekt hela vårat band, så jag vet inte. Men det ska komma en ny Hardyplatta innan nästa sommar. Mars, april, maj om jag får bestämma.

Vilken fråga vill ni helst svara på?

- Är ni på allvar?

Och svaret?

- Joo. Vi är ett hobbyband men vi gör inte låtar på skoj.

Vilken är eran favoritmupp?

- Miss Piggy för att hon är så neurotisk, arg och kvinnlig.

Bra svenska band?

- kent, Wannadies, Popsicle är bra, Bob Hund, Gyllene Tider jämt, men det tycker inte Ubbe. Per Gessle är för mycket business men han gjorde många klassiska låtar; Chrissie.

Teena.

- Ja, fast den är snodd från Zombies. Time of the Season. John Holm. Sordin från 1972 är skitbra.

Världens bästa låt?

- Jag tänkte på det för några dagar sen. Good Vibrations med Beach Boys har världens bästa vers.

Ubbe, som på grund av att Di Leva spelar på monstervolym inte så långt ifrån oss inte hörs så bra på intervjubandet, berättar att han fick gåshud av en Springsteenlåt när han körde bil häromdan. Så just nu är den bäst.

Har ni några små anekdoter att förmedla till läsarna, som avslutning på intervjun?

- Nej det har vi väl egentligen inte, men jag och Ubbe är nästkusiner med varandra. Vi gillade inte alls varandra när vi var små, men jag var lite impad av Ubbe. Jag hade ett Nuggets- (klassisk garagerocksamling) inspirerat band som hette Gabrielle Och Varningen och där hoppade Ubbe in och spelade bas några gånger och på den vägen är det.

I bakgrunden spelar Di Leva Vi Har Bara Varandra på om möjligt ännu monstruösare volym och sommaren känns långt, långt borta.

/Martin

Hardy Nilsson:

Jan Petterson: sång och gitarr

Urban Holmberg: gitarr och sång

Niclas Marklund: gitarr, Juno 6D

Lars Hall: gitarr, pianon och sång

Michael Eriksson: bas

Patrik Sundqvist: trummor och tamburiner

(Red. 2018: Längta Lite Längre var min favoritlåt, men det vågade jag nog inte säga... /Sara)

Inledning Fozzie nr 6, juni 1996

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Tjo!

"Musiken är inte som de andra konstarterna en avbild av idéerna utan av viljan själv. Därför är också musikens verkan den mäktigaste och mest omedelbara. I musiken jublar glädjen, klagar nöden, ropar längtan, gråter saknaden på ett sätt som utan förmedling talar till vårt hjärta. I melodin finns viljans objektifiering, varje dess impuls, strävan och rörelse återges där. När vi lyssnar till musiken sker en förlösning. För en stund slipper vi vara tingen, vilket är plågsamt och tungt, för att istället betrakta dem, vilket är lustfyllt och lätt."

- A. Schopenhauer

Ibland hittar man intressanta citat när man studerar, och det här tyckte jag var vackert. En bra förklaring till vad det är som är så fantastiskt med musik. I min lilla värld är musik viktigast av allt, och just nu är Eggstone, Cloudberry Jam och Leslies viktigast. Cloudberry Jams andra fullängdare har kommit. Fem ord måste sägas med en gång: spring och köp den fort!!!!! Annars går ni miste om något fantastiskt – jag lovar och svär. Tro mig, snälla. Och Leslies har nyss spelat in sin första fullängdare, i världsbästa Eggstones studio. Den skall komma ut tidigt i sommar, och jag är övertygad om att den blir fantastisk. Om ett par sidor kommer ni till en lång intervju med de fem rara Leslie-bröderna.

I det här numret blev det lite mer utländskt, men det betyder inte att jag tänker byta inriktning, jag älskar fortfarande svensk pop mest av allt, och tänker fortsätta försöka hitta nya förmågor. Det bara råkade dyka upp några bra utländska band i min närhet.

Jag är extremt försenad och det ber jag så mycket om ursäkt för, men jag har någorlunda giltigt skäl: jag har bokat band på Kalmar Nation i Uppsala den här våren, och det har tagit tid. Men nu äntligen är Fozzie nr 6 här.

Jag har några nya medarbetare igen: Daniel Åberg, som har skrivit en hyllning till Pet Shop Boys, precis en sån som jag länge velat skriva om Eggstone, men inte fått till och för övrigt inte vågat skriva ändå. Teet Sirotkin, som inte har snott Northern Soul-artikelidén från Andres Lokko – de känner varandra, och meningen var att Teets artikel skulle publiceras först för att retas lite, men jag blev som sagt försenad, "Sören Börjesson" som har inside-information om Fidget och Per Boström och Fredrik Kjellin som skrivit recensioner. Och som vanligt förstås jag och Martin.

Tack till: alla banden, framför allt Eggstone och Leslies, som tog hand om mig i Malmö, alla skivbolag som skickat skivor till mig och hjälpt mig på andra sätt, Kalmar Nation, Medborgarskolan, Per och Caroline för mat, diskning, bröd m.m., Daniel C för allt möjligt och alla andra som vill mig väl.

/Pop-Sara

Inledning Fozzie nr 5, november 1995

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Tjohopp!

Oj oj oj, här händer det grejer. Anledningen till att det här numret tagit så lång tid (och kostar lite mer) är att det är med en flexisingel!!! Lite coolt. På den finns två lite exklusiva låtar med Cloudberry Jam och Pinko Pinko – mer information längre fram i tidningen. Det tog lite extra tid, men jag tycker den var värd att vänta på. 

Utöver detta har jag skaffat mig ännu en medarbetare: Petter Nyhlin. Petter är känd från Skaraborgs Läns Allehanda, Skövde Nyheter och Smash Hit Wonders (se Fozzie nr 3!), där han sjunger, spelar gitarr och skriver låtar. Och så har jag köpt mig en egen dator, och så har jag fått ett anonymt hatbrev. Minsann. Som bandbokaren Hansi Friberg sa när jag berättade om brevet: "Det är hårt att ligga i toppen". Oh ja. För det är väl så jag skall tolka det, för det är väl bara kändisar som får anonyma hatbrev? Det är ju kul att folk engagerar sig, men det är så oerhört fegt och larvigt att inte våga säga direkt till mig vad du tycker.

Tack däremot för alla trevliga brev jag fått, med tips, önskemål och annat – jag är stolt över att kunna säga att det mesta som ni bett om hade jag redan ordnat innan, som intervjuer med Ray Wonder och Mouth t.ex. Men fortsätt att ge mig uppslag, är ni snälla!

På tal om brev så måste jag få berätta att japanen Hirosuke Honda, som bor i London, vill köpa Fozzie. Japaner är underbara.

Det handlar mycket om Hultsfred i det här numret. Jag vet, det var ett tag sen, men vi träffade en massa trevliga människor där, flera av intevjuerna gjorde jag där, och det hände så mycket kul, så jag tar med det ändå. Hultsfredsfestivalen firade 10-årsjubileum i år. En vän till mig, Per Gudmundson, har varit där alla tio åren, och har ni skrivit lite om det i Fozzie.

Sommaren med underbara veckor på västkusten och festivaler och annat skoj är över, tyvärr, men en ny termin, med en väldig massa bra band på Kalmar Nation, har börjat och redan hållt på ett bra tag – Anders Nilsson, du är en hjälte!

Så här är ett nytt nummer av Fozzie med en bund bra svensk musik. Tyvärr har vi nödgats göra ett tillfälligt uppehåll i vår serie med hemma hos-reportage hos popskribenter eftersom vi inte hunnit åka till staden där vårt nästa "offer" bor, men det kommer, jag lovar!

Det här numret vill jag dedikera till min mamma Amie, för hon är mitt största stöd. When hope's gone there's always mom.

Utöver mamma vill jag tacka dem som skrivit för mig och alla vi skrivit om, North of No South jättejättemycket, Polygram och Åsa Stocksén, Lasse Tengroth på Soap, Magnus Högmyr på Warner, Fredrik Holmgren, Pop, A West Side Fabrication, Hot Stuff, Hansi Friberg, Johan Gille, Fredrik Bergström, Kristofer Åström för skojig nyckelprovning, Medborgarskolan, Magnus Kvist, polisen i Hultsfred som fann min stulna ryggsäck, Kalmar Nation, Jessica för du står ut och alla andra som hjälpt mig, samt tidningen för mogen ungdom Uttnullutt.

Pop on!

/Sara

Fozzie nr 5 gjordes av:

Sara Reis; chefredaktör och ansvarig utgivare

Martin Alarik; skribent

Petter Nyhlin; skribent

Per Gudmundson, Stefan Nilsson, Edvin Wallnäs, Catharina Blom; gästskribenter