Souls - från Fozzie 2, 1995

Souls

Fioler och brunstiga kaninrop

Souls hade jag fram till för ett par månader sedan bara hört på min Snapologyskiva, där de bidrog med låten "Its absence", en trevlig klassisk indiepoplåt. Nu i höstas gav de ut sin debutplatta "Tjitchischtsiy (Sudêk)" (på Telegram, producerad av Steve Albini) och på den ändrade de stil ordentligt.

Plötsligt läste man om Souls överallt, och av någon anledning, som jag just nu inte kan komma på vilken det var, fick jag för mig att jag inte tyckte om deras nya stil. Jag hade inte hört så mycket, jag lyssnade på fragment av skivan i en affär, men kände inte för att köpa den. Jag gick bara omkring och orkade inte bry mig. Men den första december (för övrigt samma dag som Fozzie nr 1 blev färdig) spelade Souls i Uppsala. Jag hade planerat att åka till Stockholm och se Popsicle och Naked istället, men så hade jag ont i magen, så jag orkade inte åka längre än till Kalmar Nation, så det fick bli Souls ändå. Och det var ju riktigt bra! Efter spelningen funderade jag på om jag kanske skulle intervjua dem där och då, men jag var ju inte förberedd, så det blev inte av. Jag gick bara och sa hej till dem och talade om att jag tyckte spelningen var bra, och då upptäckte jag att de var trevliga också.

Så när jag kom hem till Borås över jul, och hade köpt deras skiva (vilken bara blir bättre och bättre ju mer man lyssnar), så ringde jag Andreas Danielsson i bandet och bestämde träff på ett café i Göteborg.

Han var inte där i tid, och Lars i Broder Daniel, som var med, känner Andreas, och talade om för mig att han ibland inte dyker upp när man bestämt träff, men så illa var det inte. En timme sent kom han och bad så mycket om ursäkt – han hade ringt till caféet, men de hade inte velat leta rätt på mig och tala om det. Lars gick (så det blev ingen dubbelintervju...), och sen fick jag veta Souls historia.

Souls är Andreas på gitarr, Bo Peter på trummor, Johan Carlsson på bas och Cecilia Nordlund på gitarr och sång.

Andreas, Johan och Cecilia har spelat tillsammans i 3 år, men Andreas tycker inte det känns som att Souls bildades riktigt förrän Bo Peter kom med i februari -94. Både Johan och Andreas spelade i supersvartrockband tidigare, och tröttnade på det och ville börja spela popmusik istället.

Namnet Souls kom de på när de skulle göra sin första spelning för länge sedan och arrangörerna kom ner i deras replokal och sa att de var tvungna att komma på ett namn fort för de skulle trycka upp flygblad. Det var egentlligen mest på skoj, för det var så många som hette som De la Soul, Soul II Soul, Soul Asylum och allt möjligt, så då tänkte de att de skulle kalla sig bara Souls. Sen så har de behållt det, eftersom de inte kommit på nåt som är bättre, och nu har de vant sig, så nu är det okej.

Snapologyskivan var de med på 93. Det skulle vara med ett par band som inte låg på Snap och Souls blev utvalda. Jag frågade Andreas om den rätt så kraftiga stiländringen de genomgått sedan Snapology.

- Det har ju gått en tid, och det var väl ett rätt naturligt steg. Vi har ju bytt trummis, och det påverkar ju musiken och vi har utvecklats som människor också. Nu försöker vi bygga på kontraster så mycket som möjligt. Vi är ett band som hela tiden försöker utveckla oss, vi vet liksom inte var vi kommer hamna, vi vet bara var vi har varit. Nästa skiva kanske kommer bestå av fioler och brunstiga kaninrop, vem vet?

För ett tag sedan sa Cecilia en mening som väckte ganska stor uppmärksamhet, som gav en lätt syrlig känga åt indiepopen. Berätta. *
- Hon sa det en gång liksom, och sen så... Men jag förstår ju att journalister och folk har hakat upp sig på det. Nu har det ju gått ett tag... antingen får hon väl säga nåt nytt som är ännu värre eller så får folk bara glömma det helt enkelt. Jag tror inte hon menade indiepopen som oberoende musik, jag tror hon menade indiepop som när det blir som en slags industri över det också på nåt sätt. Hela konceptet, fotbollströjor och... när man inte lägger ner nån själ och energi i det man gör.

Kan du uttala namnet på skivan – "Tjitchischtsiy (Sudêk)"? Jag har verkligen kämpat med det, och det är inte lätt!
- Det finns ett uttal på det, som är enkelt, men det är hemligt. Som egentligen är fel, men det är hemligt. Så det kan jag uttala, men det är hemligt. Sudêk är egentligen rätt uttal kan man säga. Det är ett jargongspråk, ett internt språk som vi har. Johan och jag brukade göra såna där animerade tjeckiska filmer när vi gick på en skola. Och det är egentligen därifrån det här tjeckiska språket, som inte är tjeckiskt språk, kommer. Visst, vi är seriösa med namnet, vi vill ju att skivan ska heta det, men det känns litegrann också som att vi kallar den det för att... vi skulle kunnat kalla den för nåt j-t pretentiöst, åtta meningar långt liksom, men att kalla den för nåt som inte har nån som helst mening känns rätt skönt. Vi är rätt pretentiösa och allvarliga i musiken, så att det är skönt att ha en titel som är rätt fjantig.

Vad har hänt sedan skivan kom?

VI har gjort intervjuer för Musikjournalen och Slammer (P3), och en intervju för ZTV-nytt. Och så har "Barlights"-videon spelats en del på ZTV.

"Barlights"-videon är rätt speciell. Den spelades in på nån klubb – vilken?

- På Que Club här i Göteborg. Vi delade ut flyers till människor och de kom tappert trots att det var klockan nio en söndagmorgon. Jag kommer inte riktigt ihåg vad det stod på den, mer än "kom som du sov". Det är ju riktiga människor, det är ingen pajasvideo.

Anledningen till att han sa så är att de som är med är rätt udda, några är transvestiter, och det är mycket läder och kedjor.

- Cecilia känner folk som har homosexuella cabaréer och en del transvestiter och så. Folk har hakat upp sig lite och tror att det är en bögklubb, men det är inte riktigt det som är meningen, utan det är bara att det är en bar med människor som är lite speciella.

Skivan: "Hickies" I och II? ("Hickies I" är ett spår på 1 minut och 15 sekunder som mest är tyst, men med små ljud då och då, och "Hickies II" är likadan fast 1 minut och 17 sekunder lång)

- Det har vi gjort med en synth, en jättegammal synth som Steve (Albini – återkommer till honom senare) och jag stod och lekte med, och så spelade vi in det bara. Folk tror att det är en utfyllnad bara, men det är inte riktigt det som är meningen. Skivan är ändå 55 minuter lång, så två och en halv minut, det kan inte bli utfyllnad av det.

Varför två stycken då – är det nån skillnad på dem som jag missat?

- Nej, de är samma, det är egentligen en låt, det är bara det att när vi mastrade skivan så lade vi in den som två. När man mastrar så ger man CD-spelaren en kod så den vet när den skall börja en ny låt, så lade vi bara in den där. Det är precis som med "Switch", den där lilla jazzgrejen, vi gjorde det litegrann för  att lätta upp det. Om vi hade komprimerat alla låtarna och tagit bort "Hickies" och "Switch" så hade det liksom blivit för mastigt, för oss också, att lyssna på, det är skönt när det kommer lite... "Switch" är ett sidbyte egentligen. Därav namnet. Det är som att lyssna på en vinylskiva, det är lättare med vinylskiva, man anpassar till två sidor, men med en CD så blir det tungt. Det beror ju på vad man spelar för musik i och för sig, men vi tyckte att det kändes rätt att lägga in den.

"Danskin": det står på skivan att den är 15 minuter, men den är ju "bara" 12. Varför är det 3 minuter tystnad i slutet?

- Vet inte... en impuls, som "vi gör det" bara. Sen efter de tre minuternas tystnad så kommer det ju en ny låt med fem sekunder tyst. Vi ville inte ha 13 låtar på skivan, vi ville ha 14 låtar – 13 är ju otur. Tystnaden är där litegrann också för att vi gillar att retas lite ­– man väntar på att nånting skall komma, och det enda som kommer är en ny låt som också är tyst i fem sekunder.

I CD-häftet står det några få meningar och bara till några få låtar..?

- De låtarna som står med är de låtarna som vi tyckte att vi hade nånting att skriva om. De vi kände att vi hade nånting att kommentera mer än texterna i sig. Det är Cecilia en hel del, det är hennes meningar.

I häftet står det "I guess II", och på baksidan av skivan bara "I guess". Vadå II?

- Det finns en annan version på "I guess", och detta är alltså den andra versionen. Vi skulle göra en intervju med TV Stockholm, vi skulle spela på Spegelscenen, så ville de gärna ha en video. Så då spelade vi in en låt – det är en rätt skoj historia faktiskt: Jag har en bekant som jobbar på ett videoredigeringsställe. Vi hade en dokumentärfilm från Klippan i Skåne från 50-talet, där allting går lite för snabbt. Så spelade vi in en låt på fyra kanaler, "I guess" då, akustiskt, med distad gitarr som ligger och är jobbig i bakgrunden – bas, gitarr, sång och så den här jobbiga gitarren. Vi skrev låten i replokalen och spelade in den på en timme ungefär, så rusade vi iväg med videokassetten och en kassettkopia bort till min kompis – vi hade bara två timmar på oss att göra en låt; spela in den och göra en video – cyklade i ilfart och la ner den, utan några som helst klipp på videon, så la vi ihop det på en annan kassett och så fick det bli videon. Vi började två och så hade vi en färdig video och en låt klockan fyra. Sen innan Steve kom till studion så satt vi och jammade lite på den, och Bo Peter, som alltså inte var med på "I guess I", spelade trummor till och sen spelade vi in den så, så därför är det tvåan.

Vad är "vibes of doom" som det står på skivan att du spelar?

- Det är de klockspelen som är distade i början på "Barlights".

Och "metals"?

- Det är slamret som hörs på slutet av "Danskin". Det var ett stort skrotupplag på baksidan av studion som vi stod och hamrade på allihopa i extas. I studion där vi spelade in är det bara dansband som har spelat in innan, en riktig dansbandstudio.

Fredrik Norberg är med och sjunger på "Ladybird" och "Fishbowl". Har ni jobbat mer med Popsicle?
- Vi har gjort två spelningar med dem, på Gino (Stockholm) och Que Club (Göteborg). Vi tycker om dem som band, Popsicle är ett trovärdigt band.

Steve Albini nu då. Hur fick ni kontakt med honom? (Steve Albini har bl.a. producerat Nirvana, PJ Harvey, Pixies "Surfer Rosa" och Breeders första, och nu då Souls.)

- Det var vår manager Anders Jönsson på Lament Records i Klippan, en riktig entusiast, han skickade en kassett till honom. Vi sa "visst, skicka du", men vi trodde aldrig nåt skulle hända. Men så ringde Steve upp Anders och sa "okej, jag kan tänka mig att göra det". Och vi tyckte att det lät ju skoj, men så skall det skrida till handling också, och det gör det nästan aldrig i den här branschen. Men så efter många turer fram och tillbaka så fanns han tillsammans med oss i Växjö i alla fall. Han spelar förresten i ett band nu som heter Shellac, som är j-t bra, det är värt att kolla upp.

Framtidsplaner?

- Skivan ska släppas i England och Europa i februari, och sen hoppas vi den ska släppas i USA också. Så ska vi ut och turnera nu också och så är hela Souls inne på att spela in en ny skiva. Då ska vi spela in med Steve igen, han vill och vi vill. Förhoppningsvis åker vi till Chicago då, han har bjudit in oss, han menar på att det kostar lika mycket för oss att åka dit och spela in i hans studio som det kostar för honom att åka hit och spela in i en studio som kostar mer.

Vilken är världens bästa grupp?

- Einstürzende Neubauten, utan tvivel. Det är de som har fått mig att börja spela musik över huvud taget, de har inspirerat hela mitt gitarrspel och hela mitt sätt att se på musik.

Finns det bra svensk musik?

- Jag tycker att ett band från Hässleholm, som heter Nooners, är det bästa jag hört på mycket länge. Jag håller på att övertala vårt lilla skivbolag Lament att de ska signa Nooners. Det skulle vara kul att producera dem också. Om Lament gör det kan man försöka övertala Telegram att ge ut dem.

- Popsicle är bra också.

Vilket är världens tuffaste instrument?

- Världens tuffaste instrument? Jag är svag för instrument som låter lite. Antingen instrument som låter lite eller instrument som låter j-t mycket. Vår trummis trummor till exempel, de är nog världens tuffaste instrument. Jag har lust att släppa en skiva med bara ljud som låter j-t lite, fast små ljud som inte är instrument liksom. Och sen få de små ljuden att bli fullkomligt olyssningsbara vid vissa tillfällen, konsten att få en nål som faller till golvet att skära sönder trumhinnorna, eller spränga trumhinnorna snarare, det är min dröm. Så fort jag tjänar mina första riktiga pengar, om det händer nån gång, så ska jag ge ut den själv. Be Steve Albini micka upp allting.

Favoritmupp?

- Jag tror det är alla de töntiga gästerna som de bjuder in, som ska vara gästskådespelare, det är min favoritmupp.

Vilken fråga vill du helst svara på?

(lång tystnad) - Ingen aning. Det var den jobbigaste fråga jag har fått i hela mitt liv.

Andreas satt sen och tittade i första numret av Fozzie, och när han upptäckte Mina Vänner-klippen blev han alldeles entusiastisk och ville också fylla i en, men jag hade lyckats glömma min bok hemma, så jag fick bygga en egen sida åt honom. Han tyckte det skulle bli en utmaning att fylla i den, för när han skulle fylla i sådana när man var i den åldern att alla hade dem, brukade han inte komma längre än till födelsedag, hårfärg och sånt. Den här gången gick det faktiskt riktigt bra, han kom till och med på bästa låt fort – jag själv har aldrig lyckats begränsa mig till en låt... Här ser ni resultatet.

* Cecilia sa något i stil med att Souls ville vara "en stor kuk i indiepopens röv". (Red. 2018)

Inledning Fozzie nr 10, juni 2005

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Fozzie nr. 10 – Kärleksnumret

Nummer 9 av Fozzie var den stora Eggstone-specialen, vilket förstås innebar att det var sprängfyllt av kärlek, men ändå känns det som att det här är det stora kärleksnumret.
Eftersom det är 10-nummersjubileum av Fozzie tillåter jag mig själv att vara tjejig, och erkänner att väldigt många av artisterna jag intervjuat den här gången har jag haft (i några fall har fortfarande) en crush på. Idolförälskelser helt enkelt.
Jag läste en fantastiskt bra krönika i en engelsk musiktidning som hette "Music Is My Boyfriend", som tog upp en skillnad mellan killars och tjejers förhållningssätt till musik: medan killar ofta anlägger ett mer akademiskt synsätt på musiken så älskar tjejer, i synnerhet tonårstjejer, sina idoler med hull och hår, inte bara musiken utan även själva artisterna – därav framgångarna för pojkband. Jag erkänner villigt att jag är precis sån (fast det enda pojkbandet jag nånsin gillat var Take That, och de var ju snygga och begåvade på riktigt till skillnad från alla de andra...).
Min senaste crush har varit Gary Lightbody i Snow Patrol och The Reindeer Section. Jag blev först kär i hans röst, och att få träffa honom i verkligheten för en intervju för mitt lilla pyttiga fanzine... det var stort. Sen är det förstås Tim Wheeler i Ash – jag känner inte en tjej som gillar Ash som inte tycker han är söt. Killar med för den delen.
Men hur roligt det än var att träffa Gary och Tim så har ändå det bästa inför det här numret varit att träffa några av mina gamla kärlekar igen för "Vad hände sen?"-artiklarna, mellan åtta och tio år efter jag intervjuade dem första gångerna. Mats Eriksson och This Perfect Day var de som fick mig att totalt snöa in på svensk indie runt -94 och Andreas Grevsten Danielsson från Souls var i mina ögon en av de snyggaste killar som någonsin hängt på sig en gitarr, så de två har alltid varit lite speciella.
Trots att jag är straight så måste jag också i sammanhanget nämna Jennie Medin från Cloudberry Jam, som jag räknade som en nära vän under 90-talet och Cecilia Nordlund, tidigare Souls, nu Monkeystrikes; jag var alltid lite kär i henne också för att hon är så obeskrivligt cool.
 Det är ju därför jag gör Fozzie, för att jag älskar och beundrar männen och kvinnorna som gör musiken jag älskar, på alla sätt och vis. Så tack till er alla, mina idoler, för att ni förgyller mitt liv!

För första gången är Fozzie tvåspråkig: vanligtvis när jag intervjuar utländska band brukar jag översätta allt till svenska när jag skriver artikeln i tidningen, men den här gången har jag bestämt mig för att inte göra det. Själva intervjudelen är på engelska, resten är på svenska. Jag räknar med att alla som läser Fozzie har läst engelska i skolan, och jag hoppas att det inte ställer till problem för någon. Maila mig om du vill ha en översättning så fixar jag det såklart.

Tack och mängder av virtuella pussar till:
Andreas, Cecilia, Johan (nu när jag lärt känna er tycker jag om er på riktigt också, inte bara som idoler!) – Cecilia speciellt för Sibbarpsbadet och Andreas för solskenet – Fredrik Schönfeldt, Mats Eriksson, Nina Natri, Jennie Medin, Niccokick-Andreas, Snow Patrol och Lili Assefa, Ash och Warner-Christina, Bloc Party och V2-Hampus, Stars och Teitur.
Ett speciellt tack till världens bästa Tony! Och ett varmt tack till Musicbrigade, som anställde mig när jag hade som sämst självförtroende och som dessutom finansierat mina Malmöresor under våren...!

Jag som gör Fozzie heter Sara Reis.

Inledning Fozzie nr 2, februari 1995

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Tjo.

Nu har jag lyckats knåpa ihop ett nummer till. Först kunde jag inte riktigt komma på vilka band jag skulle kunna fylla ett nummer till med, men när jag samlade ihop mig lite efter yran efter första numret så insåg jag att det inte skulle bli några som helst problem – det kryllar av bra band i Sverige!

Jag har redan skrivit att musik är det bästa som finns, och det bevisar sig om och om igen. Under jullovet traskade jag omkring i snöslask och var av någon anledning på uselt humör. Jag hade min freestyle på och lyssnade på deppiga låtar och tyckte synd om mig själv, men så började "Styloroc nites of suburbia" med Pulp, och plötsligt kunde jag inte låta bli att le! Världen tedde sig genast mycket ljusare.

Skivåret 1995 är definitivt ljust: Eggstone, Broder Daniel, Cloudberry Jam, bob hund, Cardigans, Bear Quartet, This Perfect Day, Green, Yvonne och ett antal andra band kommer med skivor i år.

Det här numret handlar inte enbart om grupper; jag har nämligen fått en rundvandring i Tambourine Studios i Malmö och fått lära mig lite om hur en studio fungerar, och tänkte sprida det vidare, så det har jag skrivit om. Och så har jag förstås gjort ytterligt djuplodande intervjuer med ett antal trevliga människor som gör fantastiskt bra musik!

Tack tack tack tack tack tack tack tack tack

När jag var i studion så kände jag mig bara förvirrad och fånig, så tack snälla Maurits för att du orkade släpa runt mig så länge som du gjorde! Och tack till alla de jag intervjuat som är så trevliga och ger mig foton och så!!! Tack Anders på Lament för telefonnummer till Andreas, Andreas för nummer till Fredrik, Hansi för hjälp med Fredrikarna m.m., Lars för allt bra du berättar, mamma för du körde mig till Malmö och för datorlån och allt, Johanna för du tycker allt är bra, alla som köpte Fozzie nr 1 och förhindrade min konkurs, och alla som hjälpt mig!!!

Fozzie görs av:

Sara Reis – ansvarig utgivare och redaktör.

Souls återförenas

Jag fick i förra veckan äran att skriva en pressrelease för 90-talsbandet Souls, som ska återförenas i höst. Här är den!
(obs: den lilla felskrivningen som gömt sig är jag faktiskt inte ansvarig för, utan bandet ändrade tempus i en mening efter att jag var klar, och där blev en bokstav fel...)

Vad hände med... Souls-Andreas - från Fozzie 10, 2005

En liten bakgrund till "Vad hände med..."-artiklarna hittar du här.

En helg i slutet av maj 2005 åkte jag till Malmö för att hälsa på kompisar och gå på teater. Jag skulle se en extraföreställning av pjäsen "Checkpoint" på Teater Terrier, som vunnit Nöjesguidens Malmö-Lundapris för Bästa Scen 2004. På Teater Terrier jobbar Andreas Grevsten Danielsson som musiker och kompositör.

Andreas var i mitten av 90-talet gitarrist i det otroligt coola rockbandet Souls, då baserade i Göteborg. Jag intervjuade honom i januari 1995 för Fozzie nr. 2 - då hade han blått hår och var en av de coolaste killarna som fanns i musik-Sverige. Tio år senare har han slutat färga håret och spelar inte längre i ett hett rockband, men han är fortfarande minst lika intressant att prata med.

Efter föreställningen skulle Andreas ha ett jobbmöte, men kom sedan till min vän Tonys lägenhet där jag bodde för en intervju.

Vi började med att titta på Souls gamla video till "Cello (Where You Were)" på Musicbrigade.com, där jag nu jobbar, och satte oss sedan i Tonys vardagsrum, där han har sanslöst mycket skivor, och Andreas hittade snabbt några favoriter som vi kunde lyssna på under intervjun.

Souls splittrades 1997, för att sångerskan och gitarristen Cecilia Nordlund bestämde sig för att hoppa av.

Hur kändes det då?

- Mycket, mycket mycket svårt faktiskt. Som en förtappad människa så hade man... ja, det var ju hela ens liv liksom. Man hade ingen utbildning, ingenting, det var det enda som man hade att hålla sig fast vid liksom. Och så säger skivbolagen och olika viktiga människor att "Ni får göra vad ni vill, när ni vill, och det får kosta hur mycket som helst". Och då slutar Cecilia. Så det var j-t svårt alltså.

Souls kärna var Cecilia, Andreas och basisten Johan Karlsson. Trummisar hann de med fyra olika, och Andreas berättade lite om dem jag inte kände till. En av dem fick öknamnet Kalaspuffen efter att han ätit upp nästan ett helt paket Kalaspuffar hemma hos Andreas en gång, en annan hade en mamma som grät varje gång han skulle repa med bandet. De övriga två var med på Souls två album; Bo Peter och Lars-Erik (Lego).

På frågan om vad han gjorde åren direkt efter Souls splittring blev Andreas helt tyst, så jag fick hjälpa till lite, och frågade om en skiva jag nyligen hittat info på nätet om. 1998 släppte den forna William-sångerskan Incka sitt soloalbum "Nu ännu bättre", och musiker på skivan var bl.a. Andreas, hela Wannadies, hela bob hund, hela kent och en massa andra kända namn. Producent var Nille Perned, som producerat Souls andra album "Bird Fish Or Inbetween" 1996.

- Det var för att jag umgicks med Nille Perned. Och sen skulle Incka spela in en skiva och då frågade han "Vill du vara husmusiker, vi behöver en gitarrist?" Och lite bollplank så.

Sedan skickades låtgrunder och text ut till olika band som man trodde skulle kunna göra låten rättvisa, och så fick de spela in sin version av låten och sedan lade Incka på sången. Souls gjorde singeln "Två minuter".

- Det var en j-t konstig inspelning (skrattade). Billy Bolero var det som höll i projektet. En j-a knasboll. Och Nille är ju inte en man av... han jobbar inte i högsta hastigheten liksom. Det fanns två soffor i studion, så låg Nille och jag i varsin soffa (skratt) och så fick jag läsa "Sound On Sound", nördtidningar för musikproducenter och musiktekniker, sådär att de recenserar nåt mixerbord liksom. Och det är bara teknisk data! Så sa han såhär "Ta den här tidningen Andreas. Fråga mig vad som helst!" Och Billy Bolero ringde, och Nille såg att det var Billy Bolero som ringde, och bara (klick) stängde av mobilen. "Fråga mig vad som helst." "Hur många aux-utgångar finns det på Neve 329-12X med uppdaterat operativsystem?" "48. Fast det är bara tre som är auxar, de andra går ju parallellt vidare." "Bra Nille, du kunde det!" (vi skrattade lite) Det var en sån stämning, alltså helt makabert. Och så gick vi ut till Pølsemannen och åt pølse. "Nu har det gått tre veckor Nille, ska vi inte spela lite gitarr?" (Med avslappnad röst:) "Vi måste känna in vet du. Vi går och tar en öl istället." Det blev en lång utläggning om det.

Hur hamnade du på Teater Terrier då? Var det genom att Cecilia gjorde musiken till "Ingens lilla flicka längre" 2002?

- Nej, det var för att jag blev tillsammans med Monica, som var teaterchef vid det tillfället. Hon sa "Vi behöver en musiker", och så fick de en cd och så hade de möten om det. Så fick jag prova att göra musik till en föreställning, och så gick det bra, de tyckte om musiken. Och så... fick jag fortsätta jobba där.

Har du varit intresserad av teater innan?

- Nej. Jag hatade teater! Men som jag ser det nu, som lite nyfrälst teatermusiker, så är det ett helt fantastiskt sätt att få göra musik på alltså. Man slipper alla... (han funderade på en formulering) Man säger att band är chosefria, eller att "de är bara sig själva" liksom - f-n, det är bullshit alltså. Faktiskt, i många fall och nästan överlag sådär. När man gör teatermusik, då sätter man musiken på... på prov. Man ska tonsätta en situation - det är klart att musiken är ju lite i andra hand, men i och med att den är det så är den ju extremt mycket viktigare!

Han berättade om en föreställning som de gjorde 2004, "Om det dom gjorde", som byggde på förundersökningarna i det s.k. Tumba-målet om en gruppvåldtäkt.

- Målet med föreställningen var att den skulle vara så neutral som möjligt, eller snarare att all sentimentalitet skulle vara helt utraderad. Man kan inte vara sentimental i en sån situation - folk gör det tyvärr, och det är därför teater är så j-a kasst överlag, att de försöker liksom "Jag är offret, kvinnan", "åh fy" och hon ska ligga i fosterställning och gråta liksom, och det har vi sett, och ingen bryr sig om det! Folk nickar och säger "Jaha, jo, det vet vi att det är så". Så ingången var att försöka se männen - för det första ta bort offret, och så bara se männens situation: hur kan man göra det här? När de själva säger "Åh, hon såg för jävlig ut, hon var så j-a sliten och trött och alla hade bara knullat på henne och det var bara fy f-n". Men du gjorde det ju ändå, som nummer tio liksom! "Ja, men vad f-n ska man göra, man är ju bara man liksom." Och där kan man ju tycka att det är underligt - snarare är det ju mannen som i det här fallet man undrar "Hur f-n kan man fungera på det sättet? Hur f-n kan man få stånd, hur f-n kan man bli kåt?" Och då var min uppgift att tonsätta total osentimentalitet, vilket är skitsvårt alltså! För att musik bygger ju på sentimentalitet och känslor, och hur låter musiken som inte har några känslor alls? Och det, sånt tycker jag är utmanande, som kompositör. Sånt är ju jävligt häftigt alltså!

Jag undrade hur det fungerar rent praktiskt, och Andreas sa att det varierar från föreställning till föreställning. Han berättade lyriskt om den litauiske regissören Cezaris, som Teater Terrier jobbade med 2003 till föreställningen "Hamlet". Han drog in hakan och började prata engelska med lettisk brytning, med mörk röst:

- "Andreas, well you know, maybe here we should have music that is totally silent" och då tänker man först "Hur ska man...?" "You know, this Hamlet comes in, he's very confused, and the king comes in and the king says to Hamlet 'Why are you here? You have to go away', and Hamlet doesn't want to think about it. Why? This music, with Hamlet's total emptiness, what is this?" Och så får man liksom sitta där, och det är helt sinnessjukt att göra musik på det sättet! För att det är så jävla fett! Så man sätter sig som musiker, eller som låtskrivare om man kan kalla det det, verkligen på prov alltså. Det är så jävla subtilt. Och där trivs jag som fisken i vasken, för att det är så... just det att ställa saker och ting lite på sin spets. "Vad är musiken liksom? Vad är den?" Vi kan göra en poplåt och folk nynnar på den på stan och de blir glada av det, och det är jättebra liksom. Och den klassiska musiken, den seriösa musiken, är ofta så j-a fucked up på sitt håll, det måste finnas ett mellanting, men det kräver ju också att man orkar lyssna på det. BMG skulle ju inte ringa mig "Du Andreas, nu kör vi stenhårt på det här - spela in en fet video här." Det är en svår balansgång, för att man har ju ändå ett behov av att sprida musiken. Men när man sitter i en teatersalong, som nu i "Checkpoint", den har jag spelat 80 gånger, men nästan allting är livespelat i stort sett...

Jag avbröt honom: Är det?!

- Jag sitter med klaviaturet. Det är live allting, för att jag ska kunna följa skådespelaren i hans rörelser. Det är det som är problemet också med teatermusik att man inte tror det, för att den inte är det. Man går på en cd och så fadar man in och så fadar man ut, och det kan vara bra i många fall, men jag skulle aldrig tillåta mig själv att överlämna allt till en cd.

Nej, det är klart, på teater kan det ju variera, det går ju inte lika snabbt varje gång kanske.

- Nä. Och att kunna ge skådespelaren den möjligheten att det inte går lika snabbt. Ofta så är det så under föreställningar att det är stenhårt lagt, "du kan inte flumma ut liksom, du kan inte sitta på stolen i mer än en minut och 37 sekunder, för så lång är låten och du måste lära dig hur lång låten är under en repetition, och sen får du gå upp". Och det kan ju bli bra, men vad jag försöker värna om är att sätta skådespelaren i första rummet för att själv kunna vara med i rummet liksom.

Det är så kul att se dig berätta om det här, det lyser om dig! Du trivs verkligen med det uppenbarligen.

- Jag tycker det är helt underbart. Det har öppnat helt nya dörrar, och det är bara... nån slags socialrealistisk - att kunna använda musiken live, i en miljö där folk går in, sätter sig ner...

Är det lättare eller svårare att skriva för teater än för ett band?

Andreas satt tyst i några sekunder: - Svårt att svara på. För jag är ju så hooked på det just nu, så att jag tycker ju att det här är... Det som är det svåra med teatermusik är att fler människor ska bli nöjda. Eller inte nöjda, men man ska tillgodose känslor hos andra människor. Om man ska göra ett stycke musik till en viss scen i en teaterpjäs så ska skådespelarna kunna agera i den här miljön. Det är ju deras arbetsmiljö. Som deras kläder liksom. Så man har ju det ansvaret att på nåt sätt tillgodose det. Förutom givetvis att hitta rätt... att komma på melodin, eller komma på harmonierna, för det är ju alltid ett aber i vilken miljö man än är. Det som är det svåra i pop- och rockmusik är att... att man inte har det ansvaret, man måste själv stå till svars hela tiden på nåt sätt. "Varför låter musiken så?" "Därför att den måste göra det" liksom. Nu kan man ändå säga att det är ett kollektivt arbete. Sen är nackdelen med att skriva teatermusik att det är så otroligt lågt i hierarkin. Så om man har ett bekräftelsebehov så är det svårt att få det tillfredsställt. För att det finns en hierarki: regissören är i topp, han vinner alltid - eller förlorar, det är klart det är en chanstagning - och sen kommer skådespelarna, och sen kommer scenografen och ljuset. Sen kommer musikern. Men det är av den gamla skolan - teatern hade inte musiken som en given ingrediens. I film har musiken mycket mycket större erkännande, större del. Så det är lite det som är min morot, för det är ändå helt förlegat - Teater Terrier är en fri teatergrupp, men de hävdar själva att de är så bortskämda med att det är nån som skriver helt nyskriven musik. De står ändå på barriärerna till kulturlivet liksom. Men för dem är det helt okej att ta in... "Här är lite sol, då tar vi nån Peps Persson-låt" - alltså... förstår du hur jag menar? Sen finns det så klart - i Berlin är det alltid teatermusiker, där är det alltid specialskriven musik. Så det är nog bara en sån geografisk och kulturell fråga. Jag låter nyfrälst, men det är ju inte... jag tycker bara det är en j-t fet erfarenhet.

            Jag går extremt sällan på teater, men när jag var i Malmö i april tog jag mig för att gå på en föreställning på Teater Terrier, egentligen bara för att lyssna på musiken. Pjäsen hette "Liv", och var en monolog om en yrkeskvinna som var på väg in i väggen. Det lät ju lagom livat, men den visade sig vara fantastiskt bra, både gripande och galghumoristiskt rolig, och musiken hjälpte verkligen till att förstärka stämningarna.

Andreas på ett café i Göteborg 1995

Då när jag intervjuade dig för tio år sen sa du att din dröm var att göra små ljud totalt olyssningsbara, och att spela in det. Det känns lite som att du får göra sånt nu.

- Ja. Faktiskt är det lite så.

Jag tänkte på det i "Liv", det var vid nåt tillfälle där jag tänkte "Shit, det här är ju verkligen små små ljud som låter otroligt mycket".

- Jaa... Det har jag inte tänkt på själv, men det är ju faktiskt sant. Det var en j-t rolig uppgift, idén var min helt och hållet - just hela den scenen, med att hon skulle bli förvirrad av ljud, den när hon börjar höra små ljud, när hon inte kan sova, som jag tycker extremt mycket om. Att hon sätter sig på sängkanten och ger upp.

Vi gick över till att prata om vilka band Andreas spelar med nu. Dels är han med i HAAG, dels har han ett band som heter Baby Blonde And The Downs, tillsammans med några andra från teatern. De har fått höra att de låter som ett amish-par som åker in till stan, går ner i en källare och träffar ett industriband som kompar deras låtar. Han har också ett projekt som heter The Commercial Side Of Laziness, med vilket han gjort några remixar till andra artister.

Om nåt av de här banden skulle stå på randen till ett stort genombrott, vad skulle du göra då, skulle du satsa på bandet då?

- Ja, då skulle jag ju givetvis göra det. Men det där är ju svårt, det beror på hur mycket man har att offra.

            Bandet jag spelade in på tog slut, och medan jag gick och hämtade ett nytt band började vi prata om Monkeystrikes. Jag undrade om det kändes okej att han inte är med när Cecilia och Johan startat ett nytt band, och Andreas sa att han förstår varför han inte blivit tillfrågad.

- Jo, jag sitter och bara hyllar den galne balten, som sätter mig på prov litegrann, min musikalitet. Och jag bara tycker det är helt underbart att göra det här, så jag kan förstå varför de inte frågade mig. De säger ju det själva att "Vi vill bara göra rena hits" liksom. Och jag skulle ju tycka det var j-t fett att vara med i Nationalencyklopedin efter jag har dött.

Mats Eriksson sa att han gillade egentligen inte This Perfect Days musik så mycket. Var Souls din grej?

- Ja. Helt och hållet. Absolut. Men då var det så, som jag sa innan, det var ju mitt liv liksom, så det var helt omöjligt att inte gilla det, eller sätta sig på andra sidan och se "Vad är det man gör?" Alltså det är helt omöjligt. För att det var ju livet. Sen nu kanske man kan... eller knappt det, för att det är på nåt sätt som att man går igenom sin garderob och ser en gammal skjorta, som man tycker "Hur f-n kunde jag ha den här på mig?" men man kan ändå förstå varför man hade den på sig. Så att jag skäms inte över nånting, det är bara... post-tonår personifierat i musik.

Vad var det bästa med att vara med i Souls?

- Att man slapp... andra saker, som var tråkiga.

Som?

- Som att gå i skolan och tvingas jobba och... ja. Än en gång är det det, att det var så att hela livet var uppbyggt runt bandet. Det var ju det som var grejen också när vi slutade att man tvingades bli vuxen på nåt sätt. Det var sådär "Shit, jag har en massa skulder hos kronofogden, dem måste jag nog ta itu med".

Vad var det sämsta med att vara med i Souls då?

Han funderade en stund: - Kanske just det också litegrann, att så mycket annat fick stryka åt sidan. Man var så upphängd på att det var i första rummet liksom. Ja, kronofogderäkningar och... Den kompromisslösheten som man alltid hade, men med nån slags belägg för liksom: "Jag kan slå dig på käften, men det spelar ingen roll, för jag har en identitet" liksom. På nåt sätt. Det var nog det sämsta.

            Sen berättade han en historia som är för lång för att ta med här, om hur han fick stryk av en vakt på Valand i Göteborg dagen innan Souls skulle börja spela in sin första skiva, så illa att två revben krossades, på grund av att han var kaxig för att han spelade i ett grymt band som skulle spela in med Steve Albini:

- Jag var bara helt upprymd; "min hjälte Steve Albini, han ska komma och spela in vår musik" liksom, jag bara tyckte han var så j-a... som ett gammalt Big Black-fan, så bara "Det är för bra för att vara sant" och bilen var bokad och vi skulle bara åka iväg.

- Det är ett bra exempel på vad som var det dåliga med Souls. Det är precis den situationen, att jag inte kunde höra tystnadens ljud liksom, och att det räckte. Det var nånstans just i det här fallet att det var i Souls namn, som nån slags j-a lärjunge liksom. Och det tycker jag var dåligt.

Skulle du vilja återförenas med Souls?

Han funderade lite: - Det är inte så att jag går runt och vill det varje dag liksom, men... kanske om det dyker upp en bra idé och ett bra tillfälle, då skulle jag inte säga nej. Johan och Cecilia är toppenmänniskor, men det är inte så att jag går runt och säger "Ååh, det skulle vara så fett om vi återförenades."

            Vi kom in på förändringen som skedde med Souls mellan samlingsskivan "Snapology" 1993 där Souls hade med låten "Its Absence" och deras första album 1994. "Its Absence" är poppig, medan "Tjitchischtsiy (Sûdek)" är stenhård och mörk.

På Kalmar nation i Uppsala 1996

Vad hände där egentligen? Var det en gradvis utveckling eller bytte ni bara stil?

- Vi gjorde fem demos, vi åkte till Popfabriken i Klippan och spelade in fem demos på Anders Jönssons bekostnad. Första demon var bedrövlig, och andra var ännu värre. Tredje var lite bättre, fjärde var väl okej och femte var... Den sista demon producerade Heinz Liljedahl, och den visade han för Klas Lunding (på Warner Music, red.). Men från den demon till första skivan... det är ju verkligen... alltså där hände ju nånting extremt stort - och jag vet inte riktigt vad det var. Men det måste man ju säga att grungen - det som var bra med grungen var ju att man kunde få ut aggressioner som man hade som post-tonåring, och ändå få lov att skriva bra låtar. Eller såhär; få lov att vara sentimental, det som är bra med sentimentalitet, att man får lov att vara känslig men man får ändå spela hårt på instrumenten. Så det tror jag nog, man har mycket det att tacka alltså (han skrattade till) - eller gråta över, jag vet inte (skratt).

Okej, två frågor kvar. Gamla frågor som du har svarat på förut: 1. Vilken fråga skulle du helst vilja svara på? (Andreas sa inte ett ljud.) Den är alltid lika populär!

- Det är så va? Fast jag tycker ändå du har ställt bra frågor.

Tack.

Han var tyst ett tag till, sen: - Jo. "Vilka är de tre bästa skivorna?"

Vilka är de tre bästa skivorna?

- Då tycker jag, utan inbördes rangordning, så tycker jag att det är: Kraftwerks "Computer World", Zavolokas "Suspenzia" och Steve Reichs "Different Trains". De tre!

Sista då: favoritmupp?

- Han! (han satte handen som en extra haka/underläpp och viftade med den)

Beaker? Labbassistenten, som bara säger "Mi-mi-mi".

- Ja. Dålig haka. Kass profil alltså.

/Sara

PS: Favoritmupp förra gången: De töntiga gästskådespelarna.

Vad hände med... - intro, från Fozzie 10, 2005

För några år sedan sprang jag på Andreas Grevsten Danielsson, tidigare gitarrist i Souls, på en fest i Tambourine Studios i Malmö, flera år efter att vi senast setts i samband med Souls. Två år senare bodde jag i Malmö i några månader och stötte på Andreas ett par gånger och fick veta att han börjat jobba på en teater i stan. Sen gick det två år igen och i januari 2005 möttes vi igen på en fest i Malmö. Den här gången höll vi kontakten, och när jag någon månad senare träffade Fredrik Schönfeldt från The Wannadies bakom disken på skivaffären Pet Sounds i Stockholm föddes idén att göra en "Vad hände sen?"-artikel om några av dem som jag intervjuat för tidigare nummer av Fozzie.

Jag valde Fredrik, Andreas, Mats Eriksson från This Perfect Day, Nina Natri från Fidget och Jennie Medin från Cloudberry Jam (jag hade tänkt intervjua Fredrik Norberg från Popsicle också, men han tackade nej, med motiveringen att han "satt punkt" nu). Ingen av dem syns till särskilt ofta i pop-Sverige längre, men alla har oerhört intressanta karriärer.

Fredrik och Mats bor i Stockholm, Andreas i Malmö, Nina och Jennie i Göteborg - Nina och Jennie intervjuade jag via mail, så de artiklarna är lite annorlunda uppbyggda.  

Monkeystrikes - från Fozzie 10, 2005

Det är tur att jag gör ett fanzine och inte skriver för en dagstidning eller så, för i så fall hade jag inte fått skriva det här: jag älskar Cecilia Nordlund och Johan Karlsson, de är världens gulligaste människor!

Jag försökte undvika att inleda den här artikeln om Monkeystrikes med att prata om Souls, men det är väldigt svårt. Istället börjar jag med att låta som en fjant... Men nu över till det oundvikliga:

1997 splittrades Souls, ett vansinnigt coolt rockband, som bestod av kärntruppen Cecilia Nordlund, Johan Karlsson och Andreas Grevsten Danielsson, plus trummis, som byttes ut några gånger. Deras första album, den totalt outtalbara "Tjitchischtsiy /Sudêk)" producerades av Steve Albini, och man brukar skriva att de var på väg mot ett genombrott i USA när de istället lade av. Hur det hade blivit med det spelar nu ingen roll, vad som är viktigt nu är att Cecilia och Johan har startat ett nytt band: Monkeystrikes.

Jag träffar Cecilia och Johan på Debaser i Stockholm i maj 2005 för en intervju. Jag träffade dem första gången för omkring tio år sedan när de spelade med Souls på Kalmar nation i Uppsala, och något år senare bokade jag dem själv till samma ställe, men inser nu att jag egentligen aldrig pratat med någon av dem (intervjun jag gjorde för Souls-artikeln i Fozzie nr. 2 gjorde jag bara med Andreas). Att prata med dem nu är fantastiskt trevligt, för det visar sig snart att de är, som sagt, världens raraste människor. Det är uppenbart att de är väldigt varma och goa personer, det märks att de tycker om varandra och de känner varandra så väl att de kan fylla i varandras meningar, och jag blir helt kär i dem båda två.

Åren mellan 1997 och 2002 jobbade Cecilia mest med film; hon har gjort "konstiga konstfilmer" i London tillsammans med en kompis, gjort dokumentärfilm och även jobbat som "slav" vid långfilmsinspelningar, vilket bland annat innebar att tömma Lena Endres husbil på avföring... Hon hade också diverse musikprojekt, varav Department Of Experimental Health var ett, och ett annat var att hon skrev och på scen framförde musiken till Teater Terrier i Malmös föreställning "Ingens lilla flicka längre" 2002. I samma veva började hon och Johan återknyta kontakten igen efter uppbrottet.

Johan å sin sida satt det första året efter Souls splittring hemma i sin lägenhet och gjorde musik på sin dator, hip hop som blev "trasigare och trasigare". Sen flyttade han till Köpenhamn och sjöng och spelade gitarr i ett hardcoreband, och dj:ade en del. Han har också spelat in med Courtney Love, 17 låtar som inte har givits ut, och med Thåström, för att hjälpa honom att hitta rätt känsla i sin musik igen.

När Johan och Cecilia återförenades började de först med att spela bara Cecilias ledsna låtar, men insåg snart att det var roligare att skriva låtar ihop, och som Cecilia uttryckte det "det var mycket roligare att spela riffgitarr". Så bildades Monkeystrikes 2002.

Och frågan måste ju ställas: Funderade ni någon gång på att ta med Andreas också?

Cecilia: - Vi har sneglat på varann nån gång när vi har varit fulla, för vi älskar ju honom, vi är bra vänner och tycker jättemycket om hans musikalitet och om honom som vän. Men jag tror att jag vill hellre ha honom som vän... (Johan håller med och Cecilia skrattar till) ...än att förvirra våra liv igen.

Jens Jansson, känd från Brainpool, spelar trummor med Monkeystrikes, och live brukar Markus Slivka från Björns vänner och Third Dimension förstärka på gitarr.

Monkeystrikes debutalbum "You Hate My Beautiful Love" är både väldigt poppigt och rejält rockigt mellan varven, men en låt är helt olik alla de andra, och det är första singeln, som har samma titel som albumet. Det är en väldigt rak och fin poplåt med allsångskörer på slutet, som en bekant sa kunde passat i den ganska hemska tv-serien "Gilmore Girls".

Varför valde ni den som första singel?

Johan: - Vi var så glada för att vi lyckats göra en så naiv låt.

Cecilia: - Ja, en sån fin poplåt. Men jag tror att folk blir nog jätteförvirrade.

Johan: - Fast vi visste, vi kunde ju räkna ut vad folk förväntade sig ska komma från oss när vi ska släppa en skiva, så då var det jätteskönt att lämna nånting som de absolut inte förväntade sig.

Titeln då, varför?

Cecilia: - Jag tycker det är en så härlig motsägelse-mening. Det är en människa som har sagt det till Johan: (med dramatisk röst) "Du hatar min vackra kärlek!" Och vi har skrattat åt det i flera år.

Nille Perned smyger fram och pekar ut genom fönstren - vi sitter i Debaser Franska Bukten-baren med utsikt ut över vattnet, men ingen av oss tittar ut. Det är solregn, och nu har en enorm regnbåge där man ser båda ändarna ute i vattnet kommit fram.

Cecilia: - Vilken enormt fin regnbåge! (hon återgår till frågan) Det är ju humor i det liksom.

Johan: - Det är humor samtidigt som det är...

Cecilia fyller i: - ...på riktigt.

Johan: - Det är, för mig i alla fall, också en hint till Morrissey och Smiths, och hans intelligenta texter, jag tycker att Cecilia har blivit en så j-a bra textförfattare, jag är stolt över henne, hon har blivit jätteduktig!

Första halvan av skivan tycker jag är lite mer svårtillgänglig, förutom då just "You Hate My Beautiful Love", men 1:an, 2:an, 4:an och 5:an är ganska mycket mer svårtillgängliga än resten av skivan. (Båda håller med.) Varför valde ni att lägga dem först, det kan ju kanske skrämma bort folk?

Cecilia: - Jo... Vi har lagt upp den som en klassisk vinylordning, den här skivan. Vi tänker en a-sida och en b-sida, och efter den här jättelugna "I'm Sorry, But I'm Very Dramatic", det är då man ska vända på skivan. Det kanske gör att den är lite svårtillgänglig, men många som jag känner som har lyssnat mycket, de tycker att den växer - först att det är jobbigt, sen fattar de.

Johan: - De säger att efter tre lyssningar förstår de.

Cecilia: - Det kanske man skulle sagt till alla recensenter (skratt)! Många av de bästa låtarna, tycker jag, kommer i slutet.

Johan: - Ja, min favorit är nummer tolv ("Pocket To Drown") till exempel. Men den ska ligga som nummer tolv, den passar där.

"Serial Faller In Lover" är min favorit - den poppigaste.

Johan: - Ja, det är vår poppigaste låt.

Jag är förvånad själv över att jag gillade Souls, för jag gillar mest gladpop, men det var er, Fireside och Salt som jag gillade. Men det var ju också för att Cecilia var så sabla cool... ni var ett coolt band.

Johan: - Även om vi har spelat rock så har vi ändå alltid haft popen i oss på nåt sätt, melodier, den grejen.

Cecilia: - Det var det som var kul, att vi lät det komma ut på den här skivan, tycker jag. Att det inte bara är jättehårt. Jag gillar ju det med, men inte alltid.

Johan: - Ja, precis. Vi jobbade jättemycket, mycket mer än vi brukar göra.

Skivan spelades in i Tambourine Studios i Malmö (där Monkeystrikes bor), tillsammans med producenten Nathan Larson, och Cecilia och Johan berättar att inspelningarna var ganska fria; utöver gitarr spelade Cecilia vibrafon och Johan, som normalt spelar bas, spelade också gitarr.

Cecilia: - Det var mer så att man tänkte på låtens bästa, än att begränsa sig till bara tre instrument.

Johan: - Det har blivit mitt mantra: "Vad är låten, vad behöver låten?" Behöver låten mig? Nä, kanske inte, då skiter jag i att spela. (Cecilia gapskrattar) Mår låten bättre av det? Lägga bort sitt ego.

Cecilia: - Även om det är svårt.

Johan: - Det var svårt, men det var roligt. Nu har man lärt sig det.

Varför gjorde ni en cover av Echo & The Bunnymens "Killing Moon"?

Cecilia: - Den har vi lyssnat på jättemycket. Vi ville ha med nån cover. Först tänkte vi göra...

Johan: - Vi provade först att göra "Dark Lonely Street" med Eddie Cochran, han som har gjort "C'mon Everybody".

Cecilia: - Det är väl en liten hint till att visa var man kommer ifrån. Vi lyssnade väldigt mycket på svartrock.

Johan: - När vi var yngre.

Cecilia: - Och Sundays till exempel, hör man också kanske.

Johan: - Sundays, Cocteau Twins, hela indiegrejen liksom. Först senare kom Shellac och allt det här, först var det My Bloody Valentine, de hårdare indiebanden, Swervedriver...

På skivan är Marit Bergman och Nina Persson med och körar (fast de hörs knappt). Marit spelar också gitarr på en låt.

Cecilia: - De är så goda vänner till oss, så det kändes rätt naturligt att fråga dem, och vi är jätteglada att de ställde upp.

Johan: - Och så gjorde de det gratis (skratt)! Det är skönt att jobba med folk som är vana vid att jobba med andra. Man vet att de kommer dit och gör ett proffsigt jobb.

Cecilia: - Folk tycker "ni försöker glida på deras namn" - och självklart, vi har ju gått ut med det, de är ju med, vi hade ju kunnat skita i att göra det också, men det är ändå...

Johan: - Ja, vi har med några vänner på skivan, tycker skivbolaget det är värt att skriva om det, fint för mig, det vet de vännerna om när de går in i studion också.

Cecilia sjöng duett med Marit Bergman i hiten "Adios Amigos" härom året. Har den hjälpt till nåt i er karriär?

Cecilia: - Både hjälpt och förvirrat tror jag. Men jag är jätteglad att jag gjorde den. Det som har hjälpt är att vi har nått en yngre publik, som jag tycker är jättekul.

Johan: - De är mycket öppnare.

Cecilia: - De är glada, och mycket tjejkraft.

Johan: - De skiter i vilka Souls var. De har ingen aning om vem det var.

Jag frågar Cecilia lite om texterna:

"Let's Go To Hawaii"?

Cecilia: - Ja, den är lite med glimten i ögat. Alltså, det är ju helt för mycket att skrika "All women awake, there's no time to waste" (Cecilia fnittrar till), men det är väl såhär att jag försöker komma ifrån den här självömk-grejen, även på det personliga planet. I många år har jag, med många, gått runt och tyckt lite synd om mig själv, eller hindrat mig själv från att göra det man vill, hela tiden hitta undanflykter från att stå upp för vem man är liksom. Så den är mer en uppmaning till mig själv mest, mer än "all women" (skratt)! "F-n kom igen nu!" liksom.

Johan: - Jag stödjer ju det fullt ut, eftersom vi gör allt tillsammans är det ingenting som slipper ut om inte båda två är nöjda med det. Jag stödjer feminism, jag har en två-årig dotter, och det är f-n ingen j-a gubbe som ska sätta sig på henne alltså! Det ska hon lära sig från början, att hon är...

Cecilia: - Bäst.

Johan: - Att hon är bäst.

Cecilia: - Det är ju svårt, om man alltid har haft dåligt självförtroende, det känns som att det är nånting man måste lära sig - det är jättesvårt att lära sig faktiskt.

Har du haft dåligt självförtroende?

Cecilia: - Absolut! Men alltså, både och. Väldigt bra och samtidigt j-t osäker. Jag tror det är nåt slags dubbelhet i det. Som tur är har jag varit dum nog att fatta vissa saker, just att man faktiskt har ställt sig och vågat, för att det är nåt annat som är viktigare, att man vill uttrycka sig.

Johan: - Just när tjejer, yngre tjejer, ser att du kan stå där och vara så j-a härlig liksom, så ger det säkert inspiration till dem också. Sen att det står andra coola gubbar på scenen som också gillar att stödja den här idén, jag tror också att det betyder nånting. Att vi gör allting ihop, och det inte bara är gubbvälde.

Men det är klart att det kan vara delat; jag har jättebra självförtroende vad gäller jobb och sånt, men när det gäller kärlek är det en helt annan sak.

Cecilia: - Mmm! Det är det som kommer fram lite på skivan - mycket sån...relationsångest! (skratt)

"Tahonga Take Away" då, vad är Tahonga till att börja med?

(Johans mobil ringer och han går iväg en bit.)

Cecilia: - Tahonga är en nattklubb, som faktiskt har stängt nu, det är en hotellbar i Malmö som var öppen till fyra på morgonen, med gratis inträde. Det är rätt kul, för där samlas alla, från alla olika platser eller vad man ska säga, både gamla affärsmän och små fulla punkare och det är så gött, för annars i Malmö är det rätt uppdelat. Men dit kommer alla desperata, som fortfarande inte vill gå och lägga sig, och så har de en barpianist och så sjunger alla med - det är mycket så sista-knull-stället, fixa-knulla är det! (skratt) Det är knullet som är det viktiga.

"Kamikaze Smile" då?

Cecilia: - Det är mer om att våga... igen det här med att man vet egentligen att man måste få vara själv ett tag och ta itu med sin skit, men man gör allt för att slippa det, på nåt sätt. Jag vet inte hur många killar jag har flyttat ihop med, sådär (med glättig röst) "Ja, men det ska nog bli jättebra!", totalt in denial, men nu faktiskt har jag fått ett förstahandskontrakt, så första juni får jag min första riktiga lägenhet i hela mitt liv, där bara jag ska bo! Det ska bli j-t fint. Men den handlar väl lite om det där att man går rakt in i skiten, man vet att det är fel, men man gör det ändå för man är så j-a rädd för att vara ensam. Och så slutar det med att man blir bara ännu mer ensam, det blir bara ännu vidrigare liksom.

Sista meningen i sista versen "You can play with your genitals, and form them to different animals"? Vad är det? (vi börjar både skratta)
- Det är lite humor! Faktum är att när vi var på USA-turné (med Souls, red.) så åkte vi med Jesus Lizzard, och David Yow, sångaren, sista festen vi hade då stod jag och Gavin Rossdale och han på en toalett, och då visade David Yow olika kuk-trick, alltså han gjorde olika figurer med sitt könsorgan. Typ hamburgaren och sånt (skratt) och olika djur då. Det var helt osexuellt alltså. Men det är lite inspirerat av David Yow.

Men på tal om det där med dåligt självförtroende i kärlek, i "Serial Faller In Lover", när du bestämmer dig för att nu ska han bli din - funkar det? Jag har aldrig lyckats med det, jag kan bestämma mig hur många gånger som helst, men...

- Nej, det brukar inte funka... Men det känns roligt att vända på det, istället för att göra sig till ett offer, att bara gå ut och ta det då!

Johan kommer tillbaka: - Det var min dotter som ville säga godnatt.

Är klockan så mycket!?

Cecilia: - Ja, hon är tio i sju. Men jag har kommit på det, att ofta är man så inne i sin egen grej, man tänker bara "Åh, hur ser jag ut" och "Nej, jag gillar mig inte", men så kom jag på - jag gjorde det med en kille som jag trodde var bög faktiskt. Jag sa bara såhär "Du, f-n vad du är vacker!", jag tänkte att det kunde jag ju säga eftersom han var homosexuell, som jag var helt övertygad om att han var, men då var han inte det! (skratt) Och så blev han skitglad! Och så sa han att han tyckte att jag också var snygg (Cecilia fnittrar). Då tänkte jag att f-n om man hade kommit på det förut! Det där borde man göra fler gånger.

Ja, komplimanger funkar ju faktiskt riktigt bra.

Cecilia: - Det funkar skitbra på killar, de älskar att få komplimanger!

Johan: - Ja, ärliga komplimanger funkar, absolut.

Även på tjejer.

Johan: - Man märker direkt när det är en oärlig komplimang. Eller jag gör i alla fall.

Cecilia: - Ja, det gör man ju. "Snygga pattar", det skiter man ju i.

Johan: - Vi försöker att ge varandra komplimanger. Även om det bara är "Vad snygg du är idag", om man tycker det så är det viktigt att säga det till sina vänner. "Åh, har du köpt nya skor, de är skitsnygga!" det är viktigt, att bekräfta varandra.

Cecilia: - Det är ju det alla vill ha, kärlek.

Vem är Monty Strikes, som står i tacklistan?

Johan:- Monty Strikes är en fotograf, som bor i London.

Cecilia: - Han är en jättefin vän.

Har han inspirerat till namnet då?

Johan: - Absolut.

Cecilia: - Vad du är påläst, så j-a skönt!

Johan: - Grejen är att vi hade inget namn, men så öppnade jag mitt pass, och på en sida hade jag tejpat fast hans visitkort - han hade använt Lucky Strikes logga och skrivit Monty Strikes istället. Det är inte så vi kom på gruppnamnet, men det var så hans namn dök upp igen, vi hade inte träffat honom på länge. Sen när vi spelade in första ep:n var han och tog bilder på oss i London, vi var i London och spelade in, med Nille Perned som står där borta. Demonproducenten (skratt).

Nu kommer en klassisk fråga som jag alltid ställer, men som alla hatar egentligen: Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Johan: - Ja, det var en svår fråga.

Cecilia: - Jag tycker du har ställt så många frågor jag har gillat!

Johan: - Jag vet: "Hur känns det att vara mångmiljonär? Vad ska du göra med dina miljoner?" Den frågan vill jag gärna ha. Och den ska vara realistisk.

Cecilia: - Jag skulle vilja svara på, om du var kille: "Har jag chans på dig?" (skratt)

Johan: - Jag skulle uppskatta nåt sånt enkelt också, om en tjej sa "Kan inte jag få krama dig i en timme nu?" Det hade jag gillat också.

Cecilia: - "Ska vi kramas?" - den kan vi enas om.

Och sen en som jag också alltid frågar: Vilken är er favoritmupp?

Johan: - Den blå med näbben - Gonzo.

Cecilia: - Jag gillar faktiskt han som spelar piano, Rowlf, det är rätt tradigt, men jag gillar honom. Eller Miss Piggy - henne gillade jag inte när jag var liten, men nu kan jag verkligen se hennes kvaliteter. Rowlf och Miss Piggy är delad etta.

Johan: - För du ser ut som henne.

Cecilia: - Ja, jag vet, jag är lik henne.

Hon har ju verkligen bestämt sig för att ta en karl och ha honom!

Cecilia: - Ja, det gillar jag!

Senare på kvällen, efter spelningen, skulle jag ta kort på dem till artikeln. De började prata och skratta med varandra, och istället för att be dem titta in i kameran körde jag bara - och jag tycker bilderna blev superfina. De visar verkligen hur Cecilia och Johan är: världens goaste. Som sagt.

Recension:

Monkeystrikes

You Hate My Beautiful Love

Dust Music -05

Monkeystrikes debutalbum spänner från taggig rock till sötaste pop, ibland med ganska tvära kast.

De två första låtarna är rätt hårda, intensiva och korta, med många coola detaljer (som basen i "Crouch And Cover"), men jag tycker de är lite för störiga, jämfört med vad som kommer sen. I tredje låten, singeln "You Hate My Beautiful Love", byter Monkeystrikes stil helt och hållet: musiken går från taggtrådsvass till sommaräng, Cecilia sjunger snällt och vackert istället för att ta i från tårna, och det är så fint att man blir helt rörd.

Direkt efter kommer två ännu hårdare låtar än de två inledande, vilket känns lite som en chock - låtarna är i sig bra, men jag har lite invändningar mot låtordningen. Jag hade föredragit att få de hårda låtarna i ett sträck, men med en cd kan man ju faktiskt programmera om hur man vill...

Från sjätte låten blir det lite mindre hårt. Min favorit är "Serial Faller In Lover"; melodin är catchy, texten genialisk och Cecilia sjunger fantastiskt. Inte bara här förstås, men det är i de mindre rockiga låtarna jag verkligen lägger märke till hur sabla bra hon sjunger. Och hon är fortfarande en av de coolaste sångerskorna som finns - lägg till exempel märke till hur hon nästan spottar fram ordet "poet" i "Let's Go To Hawaii".

Härifrån är det en hel rad med grymma låtar, det är poppig rock eller rockig pop, hur man nu vill uttrycka det - mycket energi, men inte för hårt, mycket detaljer (gitarrerna i "Let's Go To Hawaii", gitarrljudet och bas-sticket i "Kamikaze Smile"!), men inte överdrivet komplicerat, alltihop med smarta texter.

De två sista låtarna är ganska lugna, och ger en fin avslutning på skivan.

/Sara

Jag hittar inte den officiella videon på YouTube, om nån vet var den är så kommentera gärna med en länk!
Uppdatering: nu finns videon på PSL här!

P.S. 2013: Cecilia Nordlund gjorde nyss programmet Fräng för svt.se - läs mer här. Hon var också en av de drivande krafterna bakom Popkollo i många år. Samt är fortfarande en av de bästa människorna jag känner. Att hon sa till mig att den här intervjun var en av de bästa hon varit med om värmde oerhört!