Eggstone – live på Majas vid havet: recension

Eggstone

Live

Majas vid havet, Varberg, 27 augusti 2021

När jag sitter med sju parallella jobbprojekt och det börjar skava lite i halsen kan man tycka att jag borde fokusera på annat än att skriva en försenad recension av en konsert. Men när jag började tänka på den 21:a gången jag såg Eggstone live (inte inräknat de 10 gånger jag sett dem spela med andra och den gången jag såg dem repa i studion) så var jag bara tvungen att beskriva den.

Det var på Majas vid havet i Apelviken i Varberg den 27 augusti 2021, och jag hade sett dem kvällen innan också, på Plan B i Malmö. Senast jag såg dem dessförinnan var några gånger under 2017 och 2018 så nu hade det gått drygt tre år. Och på Plan B blev jag besviken. Det har i stort sett aldrig hänt att jag blivit besviken av Eggstone, men på Plan B var det otight med nya extramusiker, volymen var för låg (jag hörde en sabla fläkt över musiken!), texter glömdes bort, publiken var tvungen att sitta ner på grund av restriktionerna och jag fick aldrig feeling, trots att resten av publiken var överförtjust. Jag hade blandade känslor av att vara helt fel ute i min upplevelse och av att vara för petnoga med detaljer. Men nu är det ju så att Eggstone är det viktigaste bandet i världen för mig, och jag har sett dem så många gånger att detaljerna liksom är inbyggda i mig. Och blir det fel så känns det lätt inte bra.

Men när jag nästa kväll kom till Majas och träffade bandet före, hade med mig min vän Calle som älskar Eggstone men aldrig sett dem live tidigare och vi dessutom fick stå upp, så infann sig magin direkt i de första takterna av inledande Birds in Cages.

De där detaljerna. Musiken, texterna, rörelsemönstren. Musiken som på skiva är så fullproppad med detaljer att det blir ett eget universum, och som live fick hjälp att lyftas fram av de tre extramusikernas diverse småinstrument.

Texterna, blandningen av känslor och klurigheter där jag kan sjunga med i varje ord även om jag inte lyssnat på några av låtarna på länge: "I hope a dog will bite me, not so I would die, just to make me cry", "Postman came, dropped the post late in the morning, opened up and it was a packet full of sunshine", "April and June, Kimberley and Jane, Sara and May".

Sättet sångaren och basisten Per Sunding reser sig upp på tå vid mikrofonen (och kvällen till ära hoppade så att den lilla scenen gungade så att keyboardisten Christopher Dominique fick svårt att spela), hur gitarristen Patrik Bartosch blundar när han koncentrerar sig, hur trummisen Maurits Carlsson alltid sitter med huvudet lätt vridet till vänster vid sitt gamla vackra orange trumset. Och för att de är så välbekanta såg jag direkt hur Per blev bekymrad när hans röst bröts och svajade (och nästa förmiddag fick jag höra att han nästan tappat rösten under natten) – han som sjunger nästan ännu bättre som 50+ än som 25-åring. 

Detaljerna. Och känslorna: glädjen, vemodet i vissa låtar, lyckan, igenkännandet, värmen i bröstet när Patrik och Maurits log mot mig när de gick mot scenen för extranummer och när Per kramade om mig efteråt (bara en sån sak som att få kramas igen!!). Men främst: de där låtarna. Låtarna som funnits med mig i över 27 år, och låtarna som bara funnits ute i fem och två år. Snälla snälla säg att det blir fler av dem.

Eggstone – The Late: recension

Eggstone – The Late (singel)
Release 6 september 2019

Eggstone är tillbaka med en ny singel, den första på tre år – och den andra på 22 år. Enligt vad de sa när jag intervjuade dem för Fozzie 12 är The Late inspirerad av etiopisk jazz, och när de spelade den live allra första gången, på Malmö Live i mars 2017 tillsammans med Malmö Symfoniorkester, gick den också under namnet Etiopiern.

När vi nu fått vänta så länge igen, och efter den förhållandevis raka och enkla Like So från 2016, är det extra tacksamt att låten liksom är så mycket Eggstone! En av deras specialiteter är ju att fylla sina låtar med så mycket detaljer att man kan upptäcka nya saker vid varje lyssning under en lång tid framöver, och här hjälper dessutom MSO till med extra lager av instrument (även om de kanske hade kunnat få vara lite högre mixade).
The Late är ljuvligt quirky, med tutig orgel, janglig gitarr, groovig bas, stråkar, vibrafon, orkester-gong-gong, taktbyten och detaljer, detaljer, detaljer!

Texten är också väldigt Eggstonesque och fångar vardagliga händelser på ett fullkomligt naturligt sätt. Har någon någonsin tidigare sjungit om att sandpappra en grind? Låter det konstigt att sjunga om det? Inte när Eggstone gör det. (Den lilla grammatiska missen i början skriver vi av som konstnärlig frihet.)
Och Per Sunding sjunger lika fantastiskt som han gjorde för 25 år sedan – som han alltid gjort.

Det är helt enkelt som jag skrev i Fozzie 9 redan 2004: "...jag lever ändå trygg i förvissningen om att Eggstone ändå alltid har varit, är och kommer alltid vara bäst. När den fjärde skivan äntligen kommer så kommer den vara det bästa som någonsin gjorts, hur den än låter." För så är det ju, att vad Eggstone än gör, så kan vi för evigt vara säkra på att det alltid är exceptionellt.

Fozzie 13 är klar!

Fozzie 13 är klar och har kommit!

Innehåll: 

- långa artiklar om Veronica Maggio, Popsicle, Fredrik Strage, Peter Bjorn and John och Alice B & Det Brinner

- lite kortare artiklar om Bolywool, Kristofer Åström, OLSSON (från Fibes, Oh Fibes!), Bergen, Nightbloomer och John Jern (från Honey Is Cool)

- nedslag i Fozzies 25-åriga historia med minnen om Kent, Broder Daniel, Yvonne, Honey Is Cool, Eggstone och Timo Räisänen.

Vill du beställa så maila mig på hansbyreis@gmail.com!

Och glöm inte följa Fozzie på Instagram: @fozziefanzine

Exklusiva ljudklipp från Eggstone-intervjun i Fozzie 12

Du kanske har läst artikeln om Eggstone i nya Fozzie 12? Här kan du höra fyra ljudklipp från intervjun i Tambourine Studios i september!
Det är mest Per som pratar, men Maurits var också med, och i det första klippet pratar de om den nya, men ännu outgivna låten, som på de spelningar de har gjort sedan förra året har kallats Etiopiern eller Etiopique.



I nästa pratar de om när de nyligen startat Tambourine Studios och spelade in sitt debutalbum In San Diego utan att egentligen veta vad de höll på med.
 
 
Och vad är det egentligen Per säger i början av låten Against the Sun på albumet Somersault från 1994?


Och som en liten bonus: Per berättar om en Kalle Anka-serie från slutet av 60-talet!

Eggstone-intervju för Fozzie 12 gjord

I måndags åkte jag till Tambourine Studios i Malmö för att göra ännu en intervju med mitt absoluta favoritband Eggstone. Jag skrev ett inlägg på Instagram om det, och tänkte att det bör ligga här också:


Eggstone. Bandet som betytt mer för mig än något annat. Bandet som i någon mån formade hela mitt liv när musik blev viktigare än allt annat i början av 90-talet och jag startade Fozzie. Bandet som tagit med mitt namn i två låtar och gick in i studion för att spela in en låt till mitt bröllop. På något sätt större än allt. Samtidigt lite av mina kompisar som jag kan stå i ett förråd med och bläddra i gamla foton, eller äta lunch med. Ibland sväller hjärtat och hjärnan sprängs av hur stort allt kan vara samtidigt som livet är helt som vanligt. 💗
Ny intervju kommer i Fozzie nr 12.

Theu Nooners - skäll på noonen – från Fozzie 7, 1996

Noona mera


För att gå rakt på sak kan jag säga att Theu Nooners är ett ganska underligt band. Medlemmarna kallar sig underliga saker, som D. Matthäus Passion, Yokaamh Biux, Raol Uclark och Mattias Halicki på en demo, Jookym Billowskyv, Mattias de Blasio och sir Strickliurd på en annan och Mattias Aftergood, Rik Bongo och Mattias Killbride på en tredje. De har låttitlar som Whippoorwill, Lucy in Furs (With Demons), Tri Naranjus, Dlide och Exceed Acumen. Dessutom låter låtarna underligt. Men lyssnar man noga så upptäcker man att det faktiskt inte bara är underligt - det är faktiskt bra också. Det har Cloudberry Jams Pelle och Pelle upptäckt och därför gett Theu Nooners skivkontrakt på sitt nystartade skivbolag L-Style. Förresten, jag höll på att glömma en sak i underlighetsuppräkningen: de tycker om att byta bestämd artikel till sitt namn. Hittills har de hetat Vhe Nooners, Zhe Nooners och Theu Nooners (och möjligtvis något mer som jag missat). Vad de kommer heta när skivan kommer ut är ännu inte känt. För att förenkla det hela något kommer jag här bara kalla dem för Nooners...
Jag träffade Nooners på Kalmar nation i Uppsala och fick veta följande:
Nooners bildades vid jultid 1990, och består efter lite medlemsbyten nu av Mattias Andersson (sång och gitarr), Rickard Lundstedt (trummor) och Mattias Svensson (gitarr/bas). Från början är de från Hässleholm, men nu bor de i Malmö, som till skillnad från Hässleholm är en stad i ordets rätta bemärkelse, enligt Nooners.
På frågan varför de ändrar sitt namn då och då svarar de:
MA: - Vår devis är maximalt med underhållning på alla sätt och vis, även i den bestämda artikeln. Det finns jättemånga sätt att skriva det.
Rickard: - Vi har skrivit en jättelång lista.
Vad betyder Nooners då?
Rickard: - Först när vi kom på namnet visste vi inte vad det betydde, men efter ett tag fick vi veta att det finns en bar i Texas som heter just The Nooners. Och sen ännu ett tag efter det fick vi veta att nooners är folk som smiter iväg på lunchrasterna och gör det typ i garderoben.
Vi pratade lite om deras relativt nyvunna skivkontrakt, som skall utmynna i en skiva någon gång under 1997:
- Merparten av dem som gillar oss är folk som spelar i band, så det är kul att nån som spelar i band äntligen startat ett skivbolag. Vi är fyllda av tacksamhet.
Har ni spelat mycket live?
Rickard: - Inte så ofta.
MA: - Inte med tanke på hur länge vi funnits - Rickard sa en bra beskrivning: inte så ofta. Det är bara vissa ställen som ger en spelningar som demoband, och sen får man komma tillbaka när man släppt en skiva. Vi har mest spelat på småfestivaler.
- Förut var vi lustigt utklädda när vi spelade live, men folk kan inte hantera hur mycket underhållning som helst på en gång, så vi har slutat lite med det.
Rickard: - Vi hade t.ex. engångsoveraller målade på olika sätt, med olika mönster.
MA: - Olika arketyper för naturen, som en geting t.ex.
MS: - Hulken.
MA: - Och en var en ambulans.
Rickard: - Måltavla.
MA: - Sen har vi uppträtt i underställ, vitmålade i ansiktena.
Rickard: - En gång hade vi blodampuller i munnen som vi bet sönder så det rann ut. Det var inte riktigt passande märkte vi... Men det var vid ett specialtillfälle, på en Allhelgonafest, det var därför. Och det var väldigt länge sen.
Nooners senaste demo heter Theu Nooners Play Bellman, och på omslaget står en i bandet och läser ur en bok för de andra två som ligger i gräset och spelar lyra (?) och fiol, alla iklädda gammaldags kläder.
Var kom Bellman in i det hela?
MS: - Det är mer konceptet, med omslaget och allt.
Rickard: - Först kom titeln, sen utformningen.
MS: - Det är en ripoff på Deutsche Grammofon, som ger ut klassisk musik. Vi tyckte mest det var roligt, det är roligt i sig att spela Bellman. Våra tidigare demotitlar anknyter till existerande skivtitlar: Bark at the Noon - Ozzy Osbourne, Dark Side of the Noon - Pink Floyd, och In Minestrone - Eggstones EP:s. In Minestrone var som ett litet koncept, vi tänkte göra en renodlad popdemo som alla skulle tycka om.
Rickard: - Hela den är utformad som en maträtt, med näringsvärde och allt.
MA: - Vi kunde inte låta bli att vara lite ironiska - det var meningen att låtarna skulle vara popstänkare som alla skulle gilla, men det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.
När man lyssnar på In Minestrone-demon kan man tänka sig enkla popstänkare under de något udda arrangemangen, med extremt distad bas och skeva körer. Frågan är om det skulle skilt sig så mycket från mängden om de hade arrangerats på "vanligt" sätt - såhär blev det mycket mer intressant.
När jag ställde frågan Vad har ni för favoritband? kom intervjuns klart mest utförliga svar. Nooners kunde inte sluta rabbla upp namn, vilket i och för sig var trevlig omväxling mot band som inte egentligen gillar så många fler band än sitt eget, men det uppkom en ganska intressant fråga om gränsdragning: vilka band ska tas med i artikeln? Jag försöker med att ta med de flesta de nämnde, mycket för att det är ganska rolig namedropping. Jag själv skulle ha svårt att komma på så många band jag tycker om. Är ni inte intresserade så hoppa ner en bit.
MA: - Oj oj oj.
MS: - Oj oj oj.
MA: - Ride är en tidig favorit, som jag inte lyssnar på idag, men de är inte sämre för den skull.
Rickard: - Ganska mycket Neil Young och Black Sabbath. Sonic Youth. Jag har börjat lyssna på gamla proggskivor.
MS: - Frank Zappa. Och så tittar jag på TV ibland.
MA: - Swans gillar vi allihopa. Och Beach Boys givetvis. Och Byrds. Jag tycker om Joy Division också. Live Skull också. Det är ett jättebra New York-band, som kom i samma rörelse som Sonic Youth och Swans. Bailter Space. Tidiga REM gillar vi också allihopa. Och så Stone Roses kan du också nämna. Och Codeine och Afghan Whigs.
Svenskt då? (här hann jag inte längre skriva vem som nämnde vad.)
- Fireside. Two Sheds. Souls. Cloudberry Jam också. Bear Quartet - de är mycket bra.
Här lämnade de Sverige och återgick till utländska favoriter:
- Swervedriver. Band of Susans måste vi ha med också.
MS: - Brainbombs - de är svenska.
Rickard: - Bo Hansson, han har spelat med Janne "Loffe" Carlsson.
MA: - Jazz och frijazz, konstig musik i alla former. Vi lyssnar på all musik. Vi gillar alla band egentligen, men vi var tvungna att begränsa oss.
MS: - Jag gillar Pavement rätt mycket.
MA: - Galaxy 500 och Mercury Rev. Soundgarden, men mer det tidiga. Supermodel.
Rickard: - Arvo Pärt.

Här tyckte jag det var dags att avbryta och ställa en, som jag trodde, avledande fråga: Har ni några influenser?
MA: - Nu är du illa ute igen. Det blir samma lista igen, till att börja med...
MS: - Man kan ju säga såhär: man är helt klart influerad, man tar till sig och gör efter egen förmåga.
MA: - Det man lyssnade på när man var 16 är man helt klart influerad av - om man sätter på det nu så märker man att man har plankat rätt av. Nä, men...
- Det man får mest influenser av är när man ser andra artister arbeta. Vissa grupper kan man läsa om utan att ha hört, och influeras av. Det låter knasigt.
Det är ganska långa resor från Malmö och uppåt; vad gör ni på väg till och från spelningar?
MA: - Normalt sett, förutsatt att vi är klara med låtmaterialet och med att klippa demoomslag, så läser vi science fiction-romaner, ofta högt.
MS: - En gång hade vi med mick och förstärkare och läste i.
MA: - Det gjorde att det dessutom blev lite som en charterresa, det tog bort den gråa vardagen. Bara kul.
MS: - Det hjälper oss att stå ut med resan och så är det bra för att föraren ofta inte är helt utsövd. Jag är den enda med körkort, förutom Niklas Larsen (som brukade spela bas i Nooners, tills han fick barn och bosatte sig i Härnösand), han har också körkort. Så vi har med oss Goran ibland (Nooners bokare).
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Rickard: - "Var kommer ni ifrån ursprungligen?" Det får vi aldrig svara på.
MA: - Vi kommer från Vinslöv. Vi tycker ganska illa om Hässleholm, det är tråkigt, men Vinslöv är fint. Inte så mycket nöjen, men vi gillar inte nöjen.
MS: - "Vill ni bo på hotell?" Det är svaret ja, förstås. Vid spelningar och så alltså. Detta är första gången vi får bo på ett riktigt ställe. (Kalmar nation stod för vandrarhem när Nooners spelade där.)
MA: - Jag har en fråga. Det är ett anbud från nån och riktar sig till hela bandet: "Skulle ni kunna tänka er att göra soundtracket till efterföljaren till Equinox?" Den gjordes -67. Det skulle vara kul om tvåan kom snart. Det vore ännu bättre om tvåan gjordes -69 men aldrig blev utgiven så vi får göra soundtracket. Det är många frågor man vill svara på.
Favoritmuppar?
Rickard: - Animal tror jag.
MS: - De är två gubbarna som sitter på balkongen. En av dem fick stryk jämt, och blev nerslängd.
MA: - Ja, de blev oense.
MS: - Han som slänger ner är min favorit.
MA: - Jag röstar också på dem, för de är coola. Jag tycker Rickard är lik Ernie, han är så glad.

/Sara

The Nooners hemsida finns härhttp://www.nooners.se/.

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 7 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 7-artiklar.

Eggstone - vive l'oeufpierre! – från Fozzie 7, 1996

Äggen är ärliga

En intervju med Eggstone om deras då kommande tredje album, Vive la Différence! Lyssna på den här medan du läser. :)
- - - - -
Min väntan är nästan över. Mitt absoluta favoritband i hela världen, Eggstone, kommer den 8 januari ut med sin tredje skiva. Då kommer det vara ungefär... 1 041 dagar sedan jag köpte Somersault, deras andra. Det känns som ett tag att vänta. Men eftersom jag har fått den otroliga förmånen att få en förhandskassett av denna dyrgrip, vid namn Vive la Différence!, så är min väntan tekniskt sett över, men inte riktigt, eftersom jag inte har själva skivan i min hand ännu. Men jag vet hur den låter. Jag träffade Eggstone, på besök i Stockholm, för att få lite mer insikt i låtarna.
Första låten, Head Around, låter väldigt annorlunda mot vad ni har gjort förut...
Per: - Den är mer rockig. Det är ingenting som är främmande för oss egentligen, det är mest att det inte har hamnat på skiva någon gång. Vi har hållit på och spelat alla typer av musik när vi har hållt på och repat, men... det känns mest som ett fint riff, som vi fastnade för och som det var kul att rocka vidare på.
Patrik: - Vi har alltid riffat i replokalen, men det är sällan det har hamnat på skiva. Nu tyckte vi det var dags.
Resten av skivan, utom Never Been a Better Day, är ju ganska snäll.
Per: - Jovisst är den det. Still All Stands Still kanske inte är en rätt igenom glad och snäll låt heller. Den är glad på ytan och ledsen inuti.

Something is telling me that I
have to rest for a while
checking out the clouds
hearing what the ocean has to say
let my thoughts go oh so many ways
- Supermeaningfectlyless

Supermeaningfectlyless (låt 2), vad skall det betyda?
Maurits: - Det betyder... Egentligen så är det två ord: från början så hette den Permeaningfectlyless, som var en blandning av perfectly meaningless, upphackat. Sen lade vi till su i början. Så det är egentligen...
Patrik: - ... ett nytt ord.

Eggstone live på Kalmar nation i Uppsala. 19 februari 1997: Per, Maurits, Patrik

I'm putting birds in cages
so that they won't die
so that they won't fly
- Birds in Cages

Birds in Cages - vad handlar den om?
Per: - Den är lite om att bli sviken. Supermeaningfectlyless är kanske den som är tidigast i handlingen - vissa låtar handlar inte rätt igenom från början till slut om en och samma sak. I början så handlar kanske Birds in Cages om nånting, sen så handlar den kanske lite om nånting annat, som är lite samma känsla. Den handlar om att vilja ge igen... på nåt annat, om man blir sviken eller ledsen på nånting och så tar man ut det på nåt annat.

And if you tell me there's a fish in my teardrop
you might be right
I don't know where it came from
- Never Been a Better Day

I Never Been a Better Day har ni med lite baklängessnuttar i slutet, trots att ni inte var nöjda med baklängesslutet i Against the Sun..?
Per: - Det var lite olika sak. På den här låten var det i alla fall lite mer mening med det. På Against the Sun var det det att slutet på den tagningen var så dåligt spelat (han skrattade lite) så vi kunde inte ha kvar det, så vi var tvungna att fixa det på nåt sätt.
Taramasalata, det är väl en grekisk förrätt?
Maurits: - Ja, det är kaviar och bröd och olivolja - det är lite som Kalles Kaviar, fast mer på riktigt.
Patrik: - Väldigt mycket London. Det är lite svårt att sätta fingret på, men det är mycket storstad, London.

Gather your troops
turn me into your laughing stock
and start a fire in my bag
or press my head down in a garbage can
I can't imagine we used to be friends
- Il Trascurato

Il Trascurato?
Per: - Den handlar också lite om att bli sviken.
Det låter mer som mobbing om man lyssnar på texten.
Per: - Det kan vara tvättäkta mobbing, men det kan vara också... den handlar tveklöst om mobbing, och om hur hopplöst ensam man kan känna sig när man får nånting som man inte förtjänar, bara för att folk runt omkring en bygger upp en stämning och är emot en, och allt man säger blir emot en och blir fel. Det spelar ingen roll om man försöker rättfärdiga sig själv, för det är inte det det handlar om, det är det att alla vill att man skall vara utsatt. Och sånt kan bli frustrerande, för man kan inte göra nånting åt det. På italienska betyder il trascurato att man är den åsidosatte. Det kändes som... låtmässigt, hur det blev i arrangemanget, känns det som att det passar rätt bra med en italiensk titel. Det låter lite så... Felliniartat.

I need to work I need a break
I have to leave I'm going to wait
I don't want to miss out anywhere
- Still All Stands Still

Sista låten, varför heter den Neil?
Per: - Tja... känslan vi fick av låten efter att vi hade gjort den och satt och lyssnade på den var... att den var fin liksom, att texten kändes fin också, men det kändes som att texten blev ännu finare om man la den i munnen på någon som hade varit ute i rymden. Så från början när vi började tänka på det så tänkte vi att den kanske skulle heta Gagarin eller nåt sånt, men så kändes det lite högtravande. Så fick det bli Neil, det kändes lite mindre bestämt vad det var då.

Some days will be hell
and others will be heaven
Still in a week there always will be seven
- Neil

Ni är nöjda med skivan antar jag?
Per: - Ja, jag tycker det.
Maurits: - Det känns ovanligt bra för att vara så kort tid sen vi gjorde den. Ofta när man precis har gjort skivan så har man ganska svårt för att lyssna på den och tycka det är bra, men nu så har vi känt varje gång vi har lyssnat att det är j-t bra. Det är kul.
Patrik: - Det kan vara ett gott tecken. Ha ha ha. Jag vet inte.

Det är inte så många låtar, 10 stycken, men skivan är ganska lång ändå.
Per: - Jo, det är lite skillnad mot hur det har varit förut på skivorna. Det är i och för sig ganska mycket musik. Det är inget sånt där som det är ibland, små melodier och små snack, sånt som gör att det sitter ihop, utan alla låtar är separerade, men däremot så har ganska många av låtarna liksom ett slags naturligt långt slut, där man liksom får känna på vad egentligen låten har handlat om, där man liksom stannar kvar i stämningen utan att det kommer nån ny text, eller nån ny input på nåt vis. Man får bara vara kvar i låten och känna på den.
Hur känns det att ge sig ut på turné igen?
Patrik: - Det skall bli superkul. Vi är otroligt sugna på det faktiskt.
Maurits: - Vi var i London precis och spelade fyra spelningar, och gjorde en av våra bästa spelningar nånsin. Det kändes jättebra.
Jag gjorde en liten jämförelse med de andra banden som kom fram runt 1992; Popsicle, Wannadies och This Perfect Day, och att de alla väl gått om Eggstone nu i "kändisgrad".
Känns det som att komma ur underläge nu, som att ni inte har så mycket förväntningar på er?
Per: - Jag tycker de förväntningar som man har, dem känner man från... dels från sig själv och dels från rätt mycket såna som dig liksom, såna som man vet har tyckt om en hela tiden, det känns viktigt när ni har lyssnat på det, vad ni tycker om det. Er har man liksom haft kontakt med. Man är ju mest intresserad av att göra musik som man själv tycker om att höra - jag tycker det är kul att höra de här låtarna nu, för att jag tycker de har partier och sånt som jag inte hör i några andra låtar i någon annan musik och därför tycker jag det är spännande. Sen så får det gå faktiskt hur f-n det vill. Det är inte det som är det viktiga. Speciellt inte nu, när vi liksom har blivit... oberoende - vi klarar oss ändå. Men vi har ju samtidigt fortfarande drivkraften att vilja. Vi vill j-t gärna att det skall gå superbra. Men det känns som att det får inte ske på bekostnad av... att det är vi som har gjort precis vad vi vill.
Per fortsatte: - Jag pratade med nån annan om det här, och så kom jag på att man kan likna det lite vid Åshöjdens BK. Det handlade om en fotbollsklubb som börjar i division 5 - de är ett gäng med gamla kompisar, och så spelar de sig ända upp i allsvenskan. De slår ur underläge, och det hela blir så fint och bra, det går så bra för dem. Men den historien är inte romantisk om man tar bort just det att det viktigaste är att det var de som gjorde det. Det hade inte varit en lika rolig berättelse eller lika rolig bok ifall Åshöjdens BK hade köpt in Martin Dahlin och Tomas Brolin och Kennet Andersson och direkt bara blivit det jättestora laget - då hade själva förtrollningen varit borta. ...Det var kanske inget förtydligande, det kanske gjorde det hela mycket suddigare?
Nej då.

Per: - Det där du sa när du jämförde med de andra banden som kom vid -92, så känns det som att... för vår del så ser vi på allt det vi gör som att det är Eggstone som popbandet som gör det. För vår del så är det det som är Eggstone, det är att det är vi tre som gör nånting tillsammans. De senaste två åren så har det råkat inte vara musik, utan det har varit något annat. Det fanns andra saker vi ville in och fiska i, men vi har gjort det tillsammans, det känns som att det ändå är Eggstone som band som har gjort de grejerna.
Det har ju gått oerhört bra för studion.
- Javisst. Och det har tagit j-t mycket tid också.
Vad är det då för andra saker de har gjort? Bland annat har Eggstone tillsammans med några andra startat en restaurang i centrala Malmö.
Patrik berättade:
- Vi har startat den tillsammans med några vänner som har drivit restaurang innan, som var tvungna att stänga den för några år sedan. Den här restaurangen de hade då var gamla favoritstället. Så har vi länge snackat om att starta ett nytt ställe, men så har det inte funnits möjlighet förrän nu. Nu har vi hittat en bra lokal och satt igång. Det var en gammal kinesrestaurang som låg centralt i Malmö, allt är omgjort och renoverat. Det är faktiskt otroligt fint, jag är stolt - jag är riktigt stolt över det. (Han log stort.) Vi jobbar ju inte där eller nåt sånt där, vi går bara dit och känner oss goa. Den heter La Couronne. Vi funderade jättemycket på namn, och diskuterade det fram och tillbaka, men sen så började vi renovera, och så visade det sig att i golvet låg det liksom inlagt nåt slags mosaikaktigt, jättefint "La Couronne". Så visade det sig att det hade legat ett ställe där på 60-talet, som hette så. Eftersom det var så fint i golvet, så fanns det inget val, det var tvunget att heta La Couronne.
Det blir ett lite franskt tema över allt ni gör nu.
Per: - Lite lustigt.
Patrik: - Sen så har vi DJ:s i stort sett varje kväll som spelar nere i källaren. Saint Etienne var där på invigningen till exempel.
Tillbaka till musiken: Tänker ni satsa mycket på utlandet nu?
Per: - Nu håller vi ju i skivbolaget själva, så vi kan ha kontroll på allt det, och vi har möjlighet att nå publik i hela världen samtidigt. Och det känns som att den publiken i Sverige som tycker om oss nu kommer förhoppningsvis fortsätta tycka om oss, och det känns viktigare att hitta den publiken i många andra länder än att försöka hitta en jättestor publik i Sverige.

Vad är det bästa med Eggstone?
Patrik lade handen på Pers axel och log klämkäckt: - Det är så härlig kamratskap inom bandet!
Det sämsta då?
Nu lade Per handen på Patriks axel och flinade: - Det är så j-a dålig stämning!
Alla skrattade, och Patrik lade till: - Stundvis dålig stämning...
Per: - Nä, men jag tror att det är... att vi har känt varann så länge, som skulle kunna vara en nackdel, och som kanske bitvis ibland har varit en nackdel, men nu känns det som att vi har kommit över ett stadium till liksom. Man kom till en liten fas där man kanske inte får så mycket tillbaks för att man känner varann för bra, men sen kommer man över en fas till, där det börjar kännas positivt igen, och där man faktiskt märker att man får lika mycket hela tiden, och mest att man själv inte letar efter det på samma sätt.
Först efter nära en timmes intervju påpekade jag att jag märkt att Per hade rakat av sig mustaschen (som han hade på Lollipopfestivalen -96 bl.a., och senare på omslaget till Vive la Différence! - reds. anm.), och Per utbrast:
- Äntligen!
Patrik: - Alla gick omkring och trodde att det skulle bli världens grej när han rakade av sig den, men det blev det inte - det var bara "Jaha, det var ju bättre..."
Du såg lite östtysk ut på något sätt med mustaschen och mörka pilotglasögon...
Per: - Jag visste inte riktigt var jag hade mig själv när jag hade mustaschen. Det var det som var lite spännande, att dra ifrån sig själv lite och försöka hinna ikapp. Jag vet inte riktigt vad den mustaschen betydde.
Sista frågan: Vad önskar ni er i julklapp?
Patrik: - Det är alltid en svår fråga. Min mamma frågar den varje år - jag har aldrig nåt svar. Kanske ett par kalsonger. Och ett par rena strumpor.
Maurits: - Två veckors semester kanske.
Patrik: - Ja, det är ärligt, det är jag med på. Make that four...

Det kan förresten tilläggas att under hela intervjun satt Eggstone och byggde med cernitlera som jag hade tagit med mig; bland annat byggde Per en varmkorv och Patrik en blodigel, vilka man kan se på bilderna från intervjun.

/Sara

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 12 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 7-artiklar.

Leslies - från Fozzie 6, 1996

Från Fozzie 6, juni 1996:

Skall man vara cool får man offra en och annan kyckling

Leslies - sötaste popgruppen i Sverige?
För snart ett år sen såg jag Leslies från Kristianstad för första gången. Det var på releasepartyt för samlingsskivan "In the LimeLight" från H.Lime Records, som Leslies är med på. Det var på kvällen den dagen jag och Martin hade varit hemma hos Terry Ericsson för ett litet reportage för Fozzie nr. 3, och jag och Terry stod rätt långt bak i lokalen och lyssnade. Jag blev fort förälskad i Leslies tralliga poplåtar, men fick inget vidare gehör hos Terry, för han stod fortfarande mest och grämde sig över sin miss i vår popfrågesport.
Nåväl, det var inte det jag skulle skriva om nu, vad jag skulle komma fram till var att jag redan då bad Leslies att få göra en intervju någon gång, men det tog nästan nio månader innan vi lyckades få ihop det, då jag åkte till Linköping för att se dem spela på Herrgår'n.
Alla band jag har träffat har varit oerhört trevliga, men Leslies har tagit ledningen. De är det enda band jag har träffat som har för vana att städa sin loge för att de inte vill lämna det skräpigt efter sig, och som inte riktigt mår bra av att skriva autografer på tröjor ("Det kan man ju inte göra. Den var ju alldeles ny!"), och de vill bara sprida glädje omkring sig. När jag såg dem live på Herrgår'n bestod mellansnacket av två olika meningar: 1. "Nu ska vi spela en låt som handlar om en pojke och en flicka som är kära i varandra" och 2. "Nu kommer en rocklåt". Två coola brudar som stod jämte mig konstaterade att de ljög angående rocklåtarna. Leslies spelar nämligen jättesnäll pop som man bara blir glad av, och låtarna handlar onekligen mest om en pojke och en flicka som är kära i varandra.
"The Leslie Brothers" är Tony Ivarsson (sång), Martin Berndtsson (kallas mest Berra och spelar gitarr och sjunger), Martin Engvall (gitarr), Jens Fältman (likadan bas som Per Sunding) och Jonas Johansson (kallas Snoddas, och spelar trummor).

Leslies skivkarriär i Sverige (de har gett ut en vinylsingel i Frankrike tidigare) började med två låtar på samlingen "In the LimeLight" (tillsammans med bl.a. Pineforest Crunch och utmärkta aBLe), och sedan gjorde de en egen singel ("The Lime Song") på samma bolag. De har även med två låtar på samlingen "Winter Gift", som släpps enbart i (oerhört förvånande) Japan. Två fantastiskt söta låtar, ska sägas - jag börjar bli hemskt avundsjuk på japanerna som får en massa bra som vi inte får i Sverige. Men tack vare Koji på Fuji Records i Japan kan Leslies få göra en fullängdsskiva, som spelas in i Tambourine Studios i april. En konsert med Leslies sändes i P3:s "Garage och buskage" i början av januari, hoppas ni inte missade den. Leslies är ett band som skickar iväg riffen i rätt tid, kan man säga. Åtminstone stod det så i recensionen av just den konserten i Kristianstadsbladet.
Före spelningen på Herrgår'n satt jag och Emil, som är bandbokare där (Herrgår'n är förresten ett hyvens ställe, där en massa bra svenska popband spelar) i logen med Leslies och fick höra en massa skojiga anekdoter. Ett tips från pojkarna är att uttrycket "jo jo, men" kan användas i precis alla situationer. När de sist var och spelade in i Tambourine Studios så sa alla "jo jo, men" jämt och ständigt, och det tog ett tag innan Leslies fick veta var de fått det ifrån. Det var en dansbandssångare som hade för vana att ta sig några supar för mycket innan spelningarna som under en spelning på en finlandsfärja skulle presentera nästa låt, och sa namnet på låten de precis spelat. När en i bandet påpekade hans misstag sa sångaren bara "jo jo, men", och så fick de helt enkelt köra låten igen.
- Men tänk på det, det finns inget tillfälle där du inte kan säga "jo jo, men". Särskilt när du vet att du har fel: "jo jo, men", sa Berra.
Och jag tror han har rätt. Prova nån gång. Fast det låter bäst på skånska.



Mellan de små berättelserna klämde jag in lite frågor, och en självskriven var:
Vem är Leslie?
Jens: - Det är lite olika personer. Det är många som heter Leslie. I början så var det en dam som jag träffade när jag reste, som hette Leslie.
Tony: - Sen är det dessutom mamman till världens första lyckade provrörsbarn.
Berra: - En Formel 1-förare heter Leslie också.
- Och en porrstjärna.
Jens: - Men framför allt är det ett väldigt bra namn. Koncist, snyggt.
Tony: - Det ser snyggt ut, bokstäverna passar ihop helt enkelt.
Första låten på singeln heter "The Lime Song", och skivbolaget heter H.Lime Records - var det lite fjäsk eller?
Jens: - I refrängen sjöng vi från början "you taste sweeter than a lime", och då kallade vi låten för "Limen", vi hade inget vettigare att kalla den... Sen bytte vi texten till "I'd like to give you all that's mine" och då kunde den inte heta "Minen", det låter ju heltokigt, och det finns förresten inget ord som heter så heller. Så den fick heta "Limen", men "Limen" lät ju verkligen dåligt, så då käckade vi till den med ett The och Song.
Tony: - Och Rattur på H.Lime blev överförtjust.
Jens skrattade: - Ja, han tyckte det var jättebra, "åh vad ni har tänkt efter", men vi hade inte tänkt efter nånting, det bara blev så.
Tony: - Alla var lyckliga och glada i slutet.
Berra: - Jag tycker det är vansinnigt löjligt, jag hatar det.
Jens: - Ja, det vet vi.
Tony: - Där kan vi förresten ge tips till alla som tänker starta: säg aldrig att ni ska ta alla beslut demokratiskt. F-n vad vi har haft problem med det!
Jens: - Vi är som tur är fem i gruppen, så vi inte är fyra så att två vill en sak och två en annan, då skulle vi haft skärsår precis överallt. Men nu får man bita i det sura äpplet när man är i minoritet. Så det är en fördel med att vara fem.
Berra: - Det är bara du och jag som är oöverens alltid. Det slutar med att jag surar och blir jättearg och sen får jag som jag vill i alla fall.
Jens: - Och jag får också som jag vill.
Berra: - När jag övertalat dig ja.
Jens: - Berra är störst, det har ju lite med det att göra.
Berra: - Och så är jag yngst också, jag är "lillebror" så de tycker lite synd om mig.
Singeln har för övrigt på något vis hamnat i Japan utan att den egentligen är släppt där - det verkar vara någon som importerat in den, för Leslies har fått fanmail från två japanska systrar som skrev att de blev överlyckliga när de hittade singeln i en affär i Tokyo.
Jens berättade: - En av dem läser svenska! Så de slutar alltid med "Vi älskar er!"och "Hej, hur mår du? Nej, min svenska slutar here", sen blir det engelska.
Tony: - Det är en sak att vara här i detta lilla landet och lära sig japanska, men sitta i Japan och lära sig svenska, det är liksom...
Det är ju underbart.
Innan jag satte igång intervjubandspelaren hade vi sagt att jag skulle försöka väva in frågorna i samtalet, men det var inte det lättaste, man kommer så lätt in på oväsentligheter. Skojiga sådana visserligen, men långa diskussioner om huruvida det är lättare att lära sig bli cool i en liten stad och vilken Eggstone-låt som är bäst är roligare att delta i än att läsa om, så det fick allt bli några frågor rakt på ändå.
Har ni några influenser?
Jens: - Fozzie.
...eh... jaha?
Jens: - Den läser vi och sen blir vi influerade av den. (Jag sa ju att de är jättesnälla!)
Berra: - Vi stjäl väl friskt från det mesta.
Jens: - Vi gör som alla andra, vi säger att vi förgyller det.
Berra: - Ja precis, vi tar det bästa och gör det ännu bättre! Vi är bäst i världen!
Jens: - Nä, så får du inte säga.
Skulle ni spela i Leslies om ni inte var bäst i världen?
Jens: - Jag tycker inte det är bäst, men jag tycker det är rätt kul att spela. Och så tycker jag det är bra också. I början när man spelar i ett band har man ju ingen som helst självdistans. Det finns inget annat. Demos man släpper är det bästa som hänt världshistorien, men när man spelat ett tag...
Tony: - ...och lyssnar tillbaka...
Jens: - ...så fattar man vlken flopp man var. Ha ha!
- Hemskt att vakna upp två månader senare och lyssna på grejerna och bara "Aaah!"
Jens: - Och jag terrade gästerna på restaurangen där jag jobbar, med freestyle och så, när de skulle äta. De var tvungna att säga att det var bra. "Vill ni ha kaffe?" "Ja tack!" "Då får ni köpa kassetten annars får ni inget kaffe", det kunde man säga till stamgästerna.
Tony: - De sålde bra! 500 ex av den kassetten är ute! Men var de är vet vi inte.
Jens: - De är inte hemma hos oss i alla fall. Vi har skickat överallt.
- T.o.m. till prinsessan Victoria, lade han till och lät jättenöjd, och alla började gapskratta. - Jag vet inte varför.

Vad är det som är bra med Leslies?
Jens sa: - Vi är lagom, och återigen höll alla på att skratta ihjäl sig.
Han fortsatte oförtrutet: - Vi är precis så som folk vill att man ska vara.
Tony: - Till skillnad från t.ex. Kent, det är lite moloket (eller mulucket, som man säger på skånska...) och sådär - jag gillar Kent, jag tycker de är skitbra, men vad vi gör som inte så många andra band gör, det är att det är glatt! Allting är glatt, det finns inga bekymmer, det finns inga besvär.
Jens: - Har du läst texterna eller?! Det är ju bara bekymmer ju, det är bara elände.
Tony: - Ja, där ja, men om man lyssnar på det så finns det liksom inga bekymmer. Okej, det finns andra band som också sysslar med det, men det finns inte så många. Det är en av de sakerna som är bra med oss.
Jens: - Ja, det var bra sagt.
Emil: - Det tycker jag med, som utomstående, det låter bra.
- Ja, vi är ganska eniga om att that's the way it is!
Berra: - Skulle vi börja spela sån där mollmusik hade vi förmodligen gått och dött allihopa. Ångest. Vi försöker fly från verkligheten och spela glad musik istället.
Jag för min del tror inte att de behöver fly från verkligheten för att bli glada, för under den här intervjun skrattade de mest hela tiden, men här försökte Jens vara seriös igen och få de andra att förstå vad det egentligen var han menade med att de är lagom:
- Lagom kanske man inte förstår, jag tänkte mer än jag sa nu - men jag menar såhär att produktionsmässigt så är vi väldigt lagom, det är inga överproducerade grejer vi släpper, utan det är ganska sparsmakat det mesta... which is good.
Alla skrattade igen, och någon hojtade: - Att vi aldrig hejdar honom innan han säger sånt!!!
Jens: - Men håller ni inte med, tycker ni inte så?
- Jovisst. Ha ha ha!



Vi pratade på en stund och kom på något sätt in på stockholmsuttryck, och jag bad dem att aldrig säga att något "rockar", för det säger plötsligt alla i Stockholm och jag avskyr det uttrycket. Även skribenter som är mest inne på pop säger att något rockar när det är bra. Så leddes samtalet vidare till Terrys Snart-sida i Pop.
Tony: - Terry skrev att Leslies var typ inte sådär vidare bra, "de brinner helt enkelt inte på samma sätt som de bästa brittiska banden". Och det är ju helt fantastiskt! Jag menar, vi är inget brittiskt band. Och brinner, det gör vi inte, det är de där Dark Funeral och de som brinner!
Berra: - Vi spelar ganska slätstruken pop sådär.
Detta uttalande föranledde en lätt chockad paus, och Tony utbrast:
- Så kan du inte säga om din egen musik!
Berra: - Men det är det ju.
Tony till mig som spelade in: - Backa bandet, backa bandet!
Berra: - Det är ju inget nyskapande.
Jag kände mig tvungen att gripa in och hävda att det är ju inget fel med det, och Berra höll med:
- Nä precis, det tycker inte jag heller. Nu kommer jag med en otrolig klyscha: en bra poplåt är alltid en bra poplåt ju. Det spelar ingen roll om det är nyskapande eller vad det är.
Tony: - Där har vi också en sak: en bra poplåt är en bra poplåt, men det finns en regel, och det är det beror faktiskt lite på vem det är som gör den.
Ja, en bra poplåt kan ju förstöras hur lätt som helst.
Berra: - Men då är det inte en bra poplåt längre.
Men om Nordman skulle ställa sig och göra "The Lime Song" skulle den inte vara bra längre.
Berra: - Jo men då hade det blivit nåt helt annat. Nordman är inte pop.
Tony: - Ja det har du rätt i Berra, jag tar tillbaka.
Berra: - Jag har mina egna funderingar kring det här - ett popband ska ha ett bra sound. När de väl har ett bra sound kan de göra vilka låtar som helst, som Eggstone, och t.ex. Cardigans. De tror jag aldrig kommer göra en dålig låt, faktiskt. Eggstone, de är så egna, så hela deras skivor kan man lyssna på från början till slut - det är väldigt få grupper man kan göra det med tycker jag. Har man hittat sitt sound så är det enkelt att göra låtar.
- Vi börjar hitta vårt sound.
Berra: - Jo, jag tycker det. Fast sen så vill det ju till att folk tycker om det också. Annars faller ju hela den teorin.
Jens: - Men man ändrar ju inte på sig för att få folk att tycka om en. Då slutar man hellre.
Berra: - Nja, ändrar sig gör man ju hela tiden ändå.
Men för sin egen skull förhoppningsvis.
Berra: - Jo, men man får ju hela tiden nya influenser liksom. Helt klart. När Gene släppte sin platta så fick man ju faktiskt en helt ny syn på musik, eller gitarrspel i alla fall. Då ändrade liksom hela gruppen inriktning, även om man kanske inte vill det, så blir det så automatiskt.
Tony: - Det är faktiskt en av de få skivor som vi allihopa varit helt överens om att den är bra.
Jens: - Det är bara ett eller två spår som är svaga på den skivan. En helt sanslös debutplatta. Makalöst bra.
Tony: - Eggstone är vi också rätt överens om - numera.

Bästa och sämsta spelningar?
Berra: - Vår sämsta spelning måste varit på Mejeriet, när vi spelade förband till Gene.
Tony: - Här får man världens chans, att få spela förband till Gene...
Jens: - Se Martin Rossiter sitta och skriva autografer i en Leslies-tröja efteråt.
Tony: - ... så får vi skitdåligt ljud och gör en skitdålig spelning.
Jens: - Man ska inte skylla allt på ljudet, men det hade j-t stor vikt.
Berra: - Vi såg ut som om nån skrämt upp oss på scenen.
Jens: - Men det var j-t jobbigt, det stod fullt av folk och kollade ju!
- Ha ha ha!!!
- Men jag har aldrig varit där när det varit så mycket folk.
Tony: - Och den bästa gör vi förmodligen ikväll.
- Lunds Nation var bra. Ingen hade hört talas om oss, och så står där fullt med folk, och alla står kvar hela spelningen.
- Vi hade fått höra att om de inte tycker bandet är bra så går de ut på den inglasade verandan och hänger där, men det gjorde de inte.
- De stagedivade och sånt också.
Jens berättade om en spelning på en festival i Ängelholm i somras:
- Det var en flicka som stod och skrek, så jag tog henne i hakan, lyfte upp henne över scenkanten och pussade henne lite lätt på kinden och munnen, sen slutade hon gapa. Fick skriva autograf sen.
Jens till Snoddas: - Var det inte du som skulle skriva en autograf på en tröja, men tyckte tröjan var för fin för att skriva på?
- Jo... Kan man ju inte göra. Den var ju alldeles ny!
Det blir aldrig några riktiga rockstjärnor av er!
- Tack och lov inte.
Tony: - Det är bara på scen man är lite rock'n'roll, sen är man som vanligt igen när man kommer av.
Berra: - Men ska man vara cool så kostar det, då får man offra en och annan kyckling.
- Fint sagt.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Berra: - Klassikerfrågan. Jag tänker ofta på den.
Tony: - Jag kommer bara på såna där mesiga grejer, men där finns ju en: den är ju mesig och den är ju klassisk, men den är ju bra alltså.
Berra: - En klyscha.
Tony: - "Okej Tony, vilken är världens bästa poplåt?" "Jo, det är 'This Charming Man' med The Smiths."
Berra blixtsnabbt: - När det är det inte alls.
Jens: - Men nu var det han som skulle svara på sig själv.
Tony: - Det är ju världens bästa poplåt!
Jens: - Den är en av de bättre ja.
Tony: - Ja det var det det.
Jens: - "Ja du Jens, vad skulle du göra om du inte hade nåt bättre för dig just nu?"
Tony: - Säger du Eva slår jag dig!
Jens: - Jag skulle inte haft nåt emot att träffa min flickvän. Men... det kan jag ju inte idag, för idag ska vi spela och det ska bli jätteroligt.
Berra: - "Vad gör du om 10 år?" frågar jag.
Och vad gör du?
- Spelar dansmusik. Nej, covermusik spelar jag. Spelar såna är... vad heter de?
- "Sweet Home Alabama".
- Ja, den ska jag spela om 10 år.
Åh fy så hemskt.
- Och "Proud Mary". De eviga klassikerna.
- Ja, och... "Living Next Door to Alice". Jo, det ska jag göra, så ska jag tjäna massor med pengar. Fast jag ska nog inte spela gitarr då, jag ska spela bas, det ser fräckare ut tycker jag. På Bingolotto.
Favoritmuppar?
Tony: - Det är ju självklart Animal. Med tanke på hur Snoddas är, så... jo, det är Animal. Lätt.
Snoddas (?): - Jag är j-t glad för de här gubbarna på balkongen. Vad heter de?
Jens: - En av dem ser ut att hela Walter.
- Jag gillar Kermit också, för han är så härligt mesig.
- Han som spelar saxofon är härlig också.
Berra: - Sen var där ett äckligt monster också i nåt avsnitt. Jag var alldeles livrädd för det.
- Svenske Kocken är aldrig fel heller.
Berra: - Ja, men Animal är nog coolast.

Vem skulle ni ge er sista Rollo-kola?
Jens: - Morrissey. Lätt. "It's a Rollokola." "OK, thanks." "It's my last Rollokola." "Oh, really? Thanks kid."
Tony: - Om man skulle träffa honom. Min sista Rollokola skulle jag ge till Snoddas.
Jens: - Ät upp dem själv, skit i alla andra.
Berra: - Tänk på att du har ätit en hel påse innan.
Jens: - Det hade inte varit dåligt att ge den till Izabella Scorupco. Om hon är trevlig alltså.
Anledningen till att han kom på Izabella Scorupco (långt innan Bond-filmen haft premiär) var att det sitter en Izabella "Shame Shame Shame"-affisch på väggen i logen på Herrgår'n, (på vilken för övrigt någon - antingen är det Frans i Fireside eller Pelle i Cloudberry Jam, ingen vet riktigt - har skrivit "Fireslida - Do not talgoxe"...).
Vad finns det för bra svenska band förutom ni då?
Engvall och Snoddas sa, som synes, inte särskilt mycket, de satt mest och log milt intresserad när Jens, Berra och Tony diskuterade fram och tillbaka, men här kände de sig manade att prata lite, fast då blev det tyvärr lite jobbigt för mig att höra vem som sa vad, fast det kanske inte är så viktigt.
- Blissful.
- Eggstone!
- Cardigans. Starlet.
Berra: - Semester. Det är Acid House Kings på svenska. Väldigt lågmäld, jättetrevlig musik.
Tony: - Det finns ju mängder av band som har skitbra låtar, men ofta faller de på att de inte har nån bra sångare.
(Det är något som Leslies inte behöver oroa sig för, för Tony sjunger klockrent och fantastiskt bra, och stämsången med Berra fungerar perfekt.)
Tony: - Jag tycker Popsicle är bra också.
- Cloudberry Jam. Happydeadmen. Yvonne.
Berra: - Lite för mycket moll för min smak. Jag tycker om att bli glad. Det är nog med elände som det är.
Jens hade suttit tyst ett tag och pillat på sin bas (som är likadan som Eggstone-Pers, fast i något bättre skick, vilket Jens sa att Per är lite avundsjuk för), som han är oerhört förtjust i, och Tony tittade på honom och sa:
- Jag börjar bli orolig för honom nu, och alla skrattade.
Berra: - Du är ju mer rädd om din bas än om din flickvän.
Jens: - När jag sa "Eva, du är det bästa som hänt mig sen jag köpte basen" blev hon lite förnärmad...
- Ha ha, vilken komplimang!
Jens fortsatte: - Efter ett tag frågade hon "Tycker du fortfarande att basen är det bästa som hänt dig?"
- Vad sa du då?
- Det kommer i nästa Fozzie... Nu är denna tyvärr gjord i Mexico. Hade den varit gjord i USA så hade hon kanske legat efter.
Berra: - Den är gjord i Japan.
- Ja, jag menade Japan! Sa jag Mexico? Jag skulle aldrig få för mig att spela på en mexikansk bas. Aldrig.
De började prata om att slå sönder gitarrer på scen, och Berra sa:
- Hade jag haft råd hade jag gjort det.
Jens: - Hade det varit en mexikansk bas hade jag dragit den i golvet så in i h-e.
Tony: - Det tog ett tag innan det gick upp för en att när vi står på scen så är vi nästan på tok för mycket rock'n'roll. Tycker jag. Det var rätt hemskt när man märkte det.
Berra: - Börjar spela skitig blues. Först ska jag spela covers, sen ska jag spela dansbandsmusik, sen ska jag och Snoddas spela skitig blues.
Snoddas: - När vi blir gamla farbröder.
Jag har lite svårt att avsluta den här artikeln på ett snyggt sätt, för intervjun fick ett lite abrupt slut när Berra, Engvall och Snoddas började prata om en sport som jag lovade Tony och Jens att inte nämna, eftersom den inte alls går ihop med Leslies, så jag var tvungen att stänga av banspelaren. Ett fint citat till av Berra får ni i alla fall:
- Leslies: ösigast i popsvängen.

/Sara

Leslies blev för övrigt mycket nöjda med att artikeln om dem blev fem sidor lång, det var rekord. :)

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 9 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.

Eggstone på Mupparna-utställning - från Fozzie 6, 1996

Eggstone på Mupparna-utställning

Den optimala kombinationen

På dagen två år efter jag såg Eggstone live första gången och insåg att de är världens bästa band, så åkte jag ner till Malmö för att gå på Mupparna-utställning med just Eggstone.

Långhårig och skäggig Per och Patrik, Maurits och jag på Mupp-utställning. På jakt efter Fozzie!

Skaparen av Mupparna heter Jim Henson, och han började göra sina dockor redan i mitten av 50-talet. I början använde han dem i reklamfilmer, och så småningom fick han göra egna TV-serier: Sesame Street, The Muppet Show och Fraggle Rock. Han gjorde inte bara snälla figurer som Fozzie, Kermit, Miss Piggy och de andra, utan även monster till filmer som Labyrinth (1985) med bl.a. David Bowie. Han flyttade till London och anlade där en "creature"-verkstad.

Patrik och Per koreograferar en egen Muppet Show.

Utställningen var på Slagthuset i Malmö, och visade originalfigurer från Mupparna, Sesam, Fragglarna och några filmer, bakom-kulisserna-klipp, hur dockorna tillverkades m.m. Men det bästa var två muppfigurer som man själv fick pröva att få att röra sig. Per och Patrik gjorde en hel egen Muppet Show, där de lyckades få till en hel del av de karakteristiska rörelserna man sett på TV.

Sesame Street var ju ett undervisande program, medan Mupparna, som Per uttryckte det "bara var roligt. Det är underbart att man lade ner så mycket tid, pengar och jobb på något som bara skulle vara roligt."

Lurvig lucka... med Fozzie i! Patrik hittade honom!

Andra figurer Jim Henson gjort.

Otroligt avancerad kostym. Han gjorde inte bara söta muppar.

Miss Piggy. En riktig stjärna!