Fidget
Hur man startar ett
band
(Artikeln är skriven av en person i bandets omedelbara närhet, under pseudonymen Sören Börjesson.)
Nina Natri ville spela pop. Och inte bara det. Hon helt
enkelt bara skulle spela pop. Popstjärnor verkade ju liksom ha så
väldigt roligt och spännande och vad kan egentligen vara bättre än att stå på
scen med ett eget band, egna låtar och stå och småflörta med de svettiga och
skrikande killarna i främsta raden.
För Nina fanns bara ett litet, litet problem.
Hon hade inget eget band, inga egna låtar, ingen scen att
dominera och definitivt inga killar att flörta med.
Men detta var som sagt ett problem modell mindre.
Så hon bestämde sig för att starta ett band. Bara så. Och
efter att ha sett Richard Gere springa efter Julia Roberts i "Pretty
Woman" och hela tiden säga "stop fidgeting" så hade bandet ett
namn.
Fidget. Bara så.
Fidget i hissen på Kalmar nation i Uppsala, 2 mars 1996
En vårdag 1994 på Avenyn i hemmastaden Göteborg är Nina ute
och spatserar och mitt bland alla spralliga människor träffar hon på Pontus
Willquist. De har träffats som hastigast förut, på krogen såklart, och Nina har
berättat för Pontus att hon har ett band fast egentligen inte.
- Min pappa frågade mig för ett tag sen om jag ville ha en
elbas och det ville jag förstås. I och för sig kan jag bara spela piano, men
han ville ha någon som kunde kompa hans dragspel. Så nu har jag en bas. Och en
förstärkare. Jag kanske kan vara med och spela i ditt band om jag får det?
säger Pontus och Nina skiner upp ikapp med solen.
- Visst, det är klart att du ska vara med. Jag åker till
Brighton i sommar och kommer hem i höst så du får börja träna nu så repar vi
efter sommaren. Okej?
- Javisst.
Operation Fidget är ett steg på vägen. Om än ett litet
sådant.
Men Nina är övertygad: en sångerska som aldrig sjungit i
sitt liv och en basist som än mer sällan sett en bas är bättre än ingenting. Så
hon åker iväg till Brighton, mer och mer övertygad om Fidgets storhet, och
låter varenda människa, intresserad som ointresserad, få veta att hon har ett
band och att de minsann snart ska turnera i England, släppa skiva blablabla.
Ja, helt enkelt bli popstjärnor.
Till och med Damon i dåvarande idolerna Blur blir varskodd
efter en spelning och Nina övertygar honom om att nästa gång de kommer till
Sverige så ska Fidget definitivt vara förband.
- Jomenvisst, det är klart att ni ska vara det. Är ni bra
då? frågar herr Albarn, som också föreslår att han ska nämna och tala gott om
Fidget för Food, Blurs skivbolag.
Nina tänker efter en sekund, tänker att hon kanske borde
säga att hon inte vet om Fidget är bra eller inte (det vet ju liksom ingen),
men till slut kommer hon på bättre tankar.
- Visst är vi bra. Givetvis, säger hon och rumlar
småfnittrandes därifrån.
Varumärket Fidget är sålunda fast förankrat (eh...) i den
internationella popvärlden och när Nina på sensommaren kommer hem till Sverige
igen återstår bara lite småputsningar för att karriären ska vara igång. Som typ
att skaffa en gitarrist, trummis och kanske ett par låtar.
Det först- och sistnämnda går förhållandevis smidigt. Genom
gemensamma bekanta kommer Nina i kontakt med Karlstadtjejen Louise Weibull. En
tjej som, till skillnad från Nina, har en diger erfarenhet av popvärlden. Ett
par fritidsgårdsspelningar med tjejbandet Pappa Vill Ha En Son finns på
meritlistan.
Och så har hon en egen gitarr.
- Du, jag har ett band som heter Fidget. Jag har ett par
texter. Så vi måste träffas någon gång och göra lite låtar, du kan säkert det.
Eller? menar Nina första gången de två träffas och pratar på allvar.
Louise känner sig något tveksam. Undrar vad det är för ufo
som just träffat henne. Men visst har hon under sin tid i Göteborg saknat
spelandet och hon det där ufot verkar ju definitivt veta vad hon vill, så
varför inte? Det kanske kan funka.
Det dröjer inte länge innan hon är beredd att revidera denna
uppfattning.
Nina kommer hem till Louises lägenhet på Viktoriagatan, slår
sig ner i soffan och börjar presentera ett par tre texter.
- Här har jag en som handlar om när jag var i London och åt
räkor och drack för mycket Newcastle Brown Ale, så när jag åkte taxi hem så var
jag tvungen att kräkas lite tyst i min tröja och kräkset bestod mest av mina
räkor. Så låten ska heta "My Prawns".
- Eh...
- Sen finns det en som handlar om att det är så kallt i ens
rum att man måste rida på elementet. Fast den handlar om en del annat också.
Som att jag är magnetiskt laddad och får dörrarna på HMV i London att pipa och så
är det lite grann om manchesterbyxor och bäckensving också, men låten ska ändå
heta "Radiator".
- Jaha. Eh...
Louise vet inte vad hon ska tro. Men den nylonsträngade
gitarren åker fram och de två fäster ett par alster på en röd liten
transistor-bandspelare.
- Det låter ju skitbra, menar Nina och Louise håller såklart
med. Utan att veta om hon egentligen menar det.
Fidget har sångerska, gitarrist, texter, "låtar"
och en basist på distans och Nina börjar definitivt få listklättrarvibbar.
Nina, Pontus, Johan, Daniel, Fredrik och Louise
Något senare på hösten ringer Nina till både Pontus och
Louise.
- Nu ska vi repa, Vi har en replokal på Hisingen och jag har
startat en studiecirkel i popmusik på Medborgarskolan.
Alla inblandade är sugna. Nu ska det bli popmusik av och en
eftermiddag i september samlas trion i rucklet/replokalen, en replokal de delar
med ett symfonirockband och en allvarlig, svartklädd industrisynthare. Det
finns inget PA, inget rejält trumset, men Fidget är glada ändå. Nina kan ju
sjunga genom Louises gitarrförstärkare och trummis har man ju ännu inte, så
repetitionerna genomförs, i och för sig ackompanjerade av en provkarta
svordomar, och spelas in på band. Band som därefter går heta i Ninas
bandspelare utan play-knappar.
Men trots replokalsframgångarna känns det som det behövs en
trummis för att liksom styra upp det hela en del. Ett antal trummisar testas,
bland annat en hardcorekille programmerad att spela Stone Roses-funkydrumming
och en numera välkänd trummis i ett välkänt Göteborgsband som bara är med en
gång, mest för att han vill gå ut på date med sångerskan (hon avböjer och han
lämnar Fidget). Men trummisutvecklingen går i Spinal Taps tecken. Alla
trummisar försvinner i oförklarliga händelser och det är först en blöt kväll på
Kårens dansgolvsbar som Nina får rejält napp. Daniel Claeson har under ett
långt tag hejat på Nina utan att egentligen veta varför. Kanske för att hon
snott hans Suedetröja under Chalmersrocken, eller kanske för att han aldrig
förr sett ett ufo på riktigt? Hursomhelst tycker båda parter att denna
torsdagskväll på Kåren är ett perfekt tillfälle att för första gången
fyllesnacka allvar på riktigt.
Ingen av de två är hundra på vad som sägs, men en sak lyckas
båda komma ihåg. Att Fidget behöver en trummis och att Daniel minsann kan
trumma trots att han aldrig förr trummat i ett band. Däremot har han erfarenhet
av att spela bas i ett countryband.
- Jag kan spela trummor, hävdar han.
- Nähä, svarar Nina.
- Joho.
- Okej då, då repar vi snart då.
Fidget har en trummis. För vad nu det är värt.
Daniel kommer till replokalen första gången, spelar lite
grann och de tre övriga ser glada ut. Själv är han mest tyst. Förstummad över
vad det är han givit sig in på. "Kära hjärtanes", tänker han för sig
själv, håller masken och lovar i princip sig själv att aldrig mer sätta sin fot
i lokalen igen.
- Du är väl med och spelar in en demo. Vi ska snart spela in
den här i lokalen.
- Vi får se, svarar Daniel och det slutar med att han på sin
lunchrast kommer och trummar tillsammans med Pontus.
- Spelade du fel? frågar Pontus efter en relativt lyckad
omgång av "Radiator".
- Nej, inte direkt, säger Daniel, stressad som han är.
- Okej, då tar vi den.
Demon blir klar och mot all förmodan upprepas
inspelnings-proceduren några månader senare. Precis som föregångaren blir andra
demon mest känd för sitt omslag.
Men Nina, Louise och Pontus är fortfarande övertygade om att
de ska bli världskändisar och när Daniel under sommaren 95 flyr fältet blir det
således dags att återigen ragga trummis. Den här gången raggar trummisen upp
sig själv, genom att på krogen ragga lite grann på Louise. Johan Forsman heter
den nya förmågan och förslaget han får från Louise går ungefär ut på "jag
är upptagen, men det finns en plats ledig som trummis i vårt band. Vill du vara
med?". Och tro det eller ej, Johan är en rutinerad trummis med en bakgrund
som studiomusiker bland hårdrocksbanden hemma i Karlskoga. Så Johan är med och
alla inblandade inser snart vilken lyckträff Johan är.
Men ett problem återstår, Daniel vet inte om att han är
ersatt, och Nina och Louise tror att han kanske är ledsen över det.
Därför är de oroliga på Hultsfredsfestivalen och dröjer in i
det längsta med att föra fram budskapet. Stärkt av alkohol lyckas Nina dock
till slut,
- Du, vi har börjar repa med ny trummis.
- Jaha, säger Daniel och känner att meddelandet är som mumma
för själen.
- Men du kan ju få bli gitarrhjälte istället. Kan du spela
gitarr?
- Javisst, okej då.
Daniel är snärjd igen och förstår återigen inte vad som
hänt. Är det något han inte kan spela så är det gitarr.
- Men är det något Fidget inte kan så är det att spela, så
det löser sig säkert.
Han förstår då inte hur mycket han bedrar sig.
Bandet på scen på Kalmar
- Vem ser värst ut, han eller jag?
Nina står bredvid Bockstens-mannen, ett flera hundra år
gammalt konserverat lik, och det är dagen efter Fidgets första spelning i
Varberg tidigt på hösten.
- Du, utan tvekan, svarar alla.
Spelningen dagen innan hade gått bra och så också
efterfesten, så när nu stora delar av ett slitet band besöker Varbergs fästning
så känns jämförelsen med den gamle stofilen inte alltför långsökt.
Men, som sagt, Fidget kunde spela live inför publik.
- Det har ringt en kille från GoDiscs! i England till min
telefonsvarare!!!!!
Nina skriker i luren på sina bandpolare och den regniga
oktobereftermiddagen känns plötsligt som en dag på playan.
Ändå reser sig ett spörsmål:
- Hur ända inni helsicke har herr Bass fått reda på Fidget?
Svaret på frågan får Daniel när han på Bengans slöläser i
nya Melody Maker och råkar slänga ett öga på "Holly's demo hell", dit
Nina i all hemlighet skickat en demo flera månader tidigare.
Högst upp, veckans bästa demo, Fidget "On the
stretcher".
Han skriker så att hela Bengans stannar upp, köper tidningen
och åker hem för att ringa de andra.
Till och med Louise, som vanligtvis är av det något mer
ödmjuka och tillbakahållna slaget, får glädjefnatt.
- Då ses vi på Kompaniet ikväll då eller? Firar lite.
- Vilken röst hon har.
Magnus Bergentz är lyrisk trots att klockan är en bra bit
över tre på natten. Fidgets första riktiga demo är under inspelning och Daniel
och Johan sitter i mixerrummet i Musikmaffians studio i Varberg och lyssnar på
Ninas sångpålägg. Alla har just tappat hakan.
- Fan, tjejen kan ju verkligen sjunga, tänker de båda, ser
på varandra och brister ut i gapskratt.
När mixen dagen efter är klar är alla strålande lyckliga.
Ingen kan ens tro att det som är på bandet är Fidget och Magnus Bergentz,
producenten, har just fått ett nytt favvisband. Ja, det har nog alla
inblandade. Fidget är för första gången på riktigt.
- Jag fick en kassett med er och föll direkt. Vi kan väl
börja jobba tillsammans, jag kan boka er.
Fidgets första riktiga demo röner stor uppmärksamhet i många
läger. Hos kompisar, hos skivbolag och inte minst hos Hansi Friberg, oberoende
bokare i Stockholm. Och när han träffar bandet på Kompaniet tidigt i december
känns det genast som förlovning. Hansi vill ha Fidget och Fidget vill ha Hansi.
- Vilken go kille, menar Louise efter mötet och ingen
protesterar.
- Och så gillar han ju oss också. Det är ju ett plus.
- Good morning, this is Steve here again. I just have to
tell you I've been listening to your tape on and on again and it's fucking
brilliant. I really, really love it. It's so kinky.
När Steve Walters ringer Daniel och Nina på hotellrummet i
London vet de båda att de har ett förlag. Den tänkta semesterresan har blivit
något av en businesstrip. Fredrik Ekander på MCA Publishing i Sverige visste i
och för sig första gången han hörde Fidget att han ville ha dem, men när nu
hans viktige engelske kollega Steve Walters övertygats, sätter han sig ner och
skriver ett kontraktsförslag. Och i mars skriver Fidget på.
- Ni kan väl spela in en ny demo. Vi betalar, säger Fredrik.
- Visst, säger Fidget och gör slag i saken.
Magnus Bergentz i Varberg kontaktas igen och ytterligare en
helg spenderas i Varberg.
Då finns två nya fidgets med i gänget. Fredrik Andersson, en
gammal klasskompis till Daniel har värvats på synth, och Ulf från Varberg är
roadie, fan och love-bombare.
- Jag såg er första spelning och tyckte att det var det
bästa jag hört sedan bob hund. Så jag har sett alla era spelningar sedan dess.
Jag kanske kan få åka med ibland, köra bussen och rodda och så.
Och visst får Ulf det. Han är en i gänget.
Nina tillsammans med Janne Petterson från Hardy Nilsson på Hultsfredsfestivalen, juni -96
Hansi är nervös när han en morgon i mitten av mars får en
inspelad CD på posten.
- Det är nog bäst att det är bra nu, tänker han när Fidgets
nya demo stoppas i spelaren.
Han blir inte besviken, jublar omkring i lägenheten och
ringer till det nojiga bandet i Göteborg.
- Det är så jävla bra, så jävla bra.
- Åh, skönt.
- Nu går jag upp med det till MCA så får vi se vad de säger.
- Okej.
Inte heller MCA blir besvikna.
- Ja, nu blir det väl bara att välja och vraka bland
skivbolagen, säger Fredrik Ekander mitt uppe i glädjeruset.
Men först måste skivbolagen få se Fidget och ett hästjobb
för att få ihop ett showcase i Stockholm inleds.
TIll slut går spelningen av stapeln på Sturehof den 12
april. Inte helt smärtfritt.
- Var f-n är Johan, han skulle ju varit här för en och en
halv timme sen.
Johans buss har fastnat i en bilkö, men han kommer fram lagom
så att bandet kan göra ett kort soundcheck.
De klär om, blir nervösa, Hansi springer runt som en osalig
ande, och till slut blir det dags för rakning.
Bandet går på scen, kopplar in sina instrument och Daniel
märker snart att han har slut på batterier i distpedalen.
- Fanihelvetesjävlaskit, hinner han tänka innan han stirrig
som få genomför spelningen utan dist.
Trots allt funkar det. Bandet blir till och med inklappade
för extranummer och när spänningarna har släppt så rockar de rejält.
I logen efteråt vill Daniel mest dö, medan de andra visar
prov på klara "sugen på att festa"-tendenser.
Hansi kommer in i logen, glad som en spruta.
- Jaha, då var vi väl hemma då. Här var tolv skivbolag idag
och alla jag pratat med är oerhört impade. Terry Ericsson sa att han aldrig
någonsin sett så mycket branschfolk på en spelning.
Återigen är det dags att fira. Ninas skrock är nära nog
verklighet.
- Jag kommer ner i helgen så att vi kan bestämma vilket
skivbolag vi vill ha. Vi har ju träffat de intressanta, så nu ligger bollen hos
oss.
Och det börjar väl bli dags nu.
Hansi gör i maj ytterligare en vild resa till Göteborg och
nu ska alltså saker och ting bestämmas.
Nina Natri ville spela pop. Hon skulle spela pop. Hon
hittade ett gäng "puckos" som till slut kunde spela pop.
- Jag har sagt det hela tiden, menar hon.
Jovisst, men vem har någonsin trott henne?
/Sören Börjesson
Daniel och Nina på Hultsfred. Jag delade tält med Daniel och Fredrik, och resten av bandet bodde bredvid.
Nina läser Fozzie 6, som kom ut strax innan festivalen.
