Yvonne – från Fozzie 7, 1996

Glada gossar

Jag vet inte vad jag skall skriva för inledning om Yvonne. De är inte särskilt aktuella just nu, och jag har skrivit om dem förut. Men när jag träffade dem på Hultsfredsfestivalen, så tyckte jag att jag ändå kunde göra en intervju. Jag vet att Hultsfred var längesen, men jag kan ju inte gärna slänga en intervju jag gjort, så here goes.

Yvonne består av Henric de la Cour, bröderna Rikard och David Lindh, Tobias Holmberg, Claes Boklund och Anders Nilsson, fast jag pratade, precis som förra gången, bara med Henric och Rikard. Henric var, för att uttrycka mig vänligt, inte på sitt soligaste humör, men Rikard var som alltid trevlig.

Ni kan väl dra er bakgrund, även om jag skrivit om er förut?

Henric: - Måste vi göra det?

Rikard: - Vi började spela för tre år sen, och så blev Linda Norrman intresserad.

Henric: - Så spelade vi här -94, sen fick vi skivkontrakt. Så gav vi ut första singeln, som var kass, i februari -95. Sen dröjde det till hösten -95 för fullängdaren, och så nu spelar vi på Hultsfred. Och så gjorde vi turné också. Och nu får vi se när vi gör nästa grej. (Jag har nyss fått veta att de går in i studio igen i början av 1997, och skiva kommer antagligen i vår.)

Ni spelade med Ludox på ett par spelningar?

Rikard: - Vi spelade med dem i Danmark, och de var förband på Gino. Ett kasst band är det.

Tycker ni det?

Rikard: - Ja, helt värdelösa. Faktiskt.

Henric: - Jag tycker det är sjukt dåligt.

Tråkigt att spela med dem då.
Henric: - Nä, de är ju snälla, det är de. Men jag kan inte ta deras musik på minsta allvar, jag tycker det är helt värdelöst.

Eftersom jag tycker Ludox är bra var det bäst att byta ämne.

Hur känns det att ha blivit offentliga personer?

- Nä, det har vi inte blivit.

Ni figurerar ju rätt mycket i tidningarna.

- Nä, inte nu längre.

Men ni gjorde. Henric i alla fall.

- Men det var bara sånt vi gjorde – vi blev ju inte fotade när vi gick ut på stan.

- Det är ju ingen som känner igen en, utom om man går på nån klubb eller så dit man vet att folk går.

Henric blev ju "outad" i Vecko-Revyn.
Henric: - Ja, det är skitbra.

"Bror till Michaela de la Cour".

- Ja, det är skitbra också.

Det vi pratade om var när Henric gick på fest tillsammans med sin flickvän My Bodell, Elin i Rederiet, och de hamnade på bild i Vecko-Revyn med en bildtext som gick ungefär såhär: "My Bodell outar sin nya pojkvän Henric de la Cour, sångare i hippa popgruppen Yvonne och bror till Michaela de la Cour". Till saken hör att han är Michaelas syssling, inte bror. Över till annat:

Vem är Yvonne förresten?

Rikard: - Ingen.

Henric: - Det är Rikard egentligen. Skitdålig fråga, den går bort!

(Tack för den, försök inte vara trevlig för allt i världen.)

Vad är det bästa med festivaler?

Rikard: - Det kan vara trevligt att träffa andra band och sådär.

Är det roligare att spela på festivaler än på andra ställen?

Rikard: - Det beror på vad det är för ställe, men oftast så spelar vi på en massa kassa ställen.

Vad är det sämsta med festivaler då?

Henric: - Det mesta. Skitdåligt faktiskt. Sunkiga äckliga personer och...

Rikard: - Allt blir så skitigt, och allt är äckligt.

Henric: - Äcklig stämning, det är f-n bara dåligt.

Är det kul att vara tillbaka och spela här ändå?

Rikard: - Ja, det är rätt okej, för att... vi har ingen större press på oss.

Henric: - Det känns lite jobbigt i sommar, för det är inte helt aktuellt liksom, och det känns ganska bra på ett sätt. Vi får tid att ägna oss åt att göra bra grejer, bra låtar.

Rikard: - Vi spelar mest för att få pengarna.

Vad är det bästa med Yvonne?

Rikard: - Att vi gör så fruktansvärt bra låtar.

Det var nån som sa att ni går mot det mer poppiga och blivit mindre... ledsna?

Rikard: - Egentligen... ja, det kanske uppfattas så, men det är bara att vi utvecklats och blivit lite... ja roligare. För förra skivan är inte så j-a bra egentligen. Det är bara några låtar som är bra, och det är dem vi gjorde sist. Och vi har väl bara fortsatt. Det är ungefär samma grej, men det låter bättre.

Vad är det sämsta med Yvonne?

Rikard: - All skit runt omkring. Att ingenting funkar någonsin.

Henric: - Skivbolag, spelningar, människor omkring oss, möjligheter, allt går åt h-e. Det är verkligen mycket som går skitdåligt. Mycket som går bort. Jag tycker de flesta går bort faktiskt. Allting är så j-a horigt.

Det där var väl ett fint slutcitat? Se fram emot kommande alster.

Fireside vs Him Kerosene – Frans möter Niklas – från Fozzie 7, 1996

Vad tycker de om varandra?

För evigheters evighet sedan, på Hultsfredsfestivalen i somras, sprang jag på Niklas Quintana, sångare i Him Kerosene. Vi kände varandra litegrann sedan jag bokat Him Kerosene till Kalmar nation i maj, som förband till Fireside, så vi började prata. Efter en stund skulle jag gå och göra en intervju, och då tyckte Niklas att jag skulle intervjua honom också, efteråt. När jag kom tillbaka hade Frans Johansson, basist i Fireside, sällat sig till Niklas, och de kom på den briljanta idén att jag skulle intervjua dem tillsammans. Så här kommer resultatet: två inte helt nyktra rockkillar talar varmt om varandras band.

Varför heter ni Him Kerosene?

Niklas: - Aa, jag vet inte. Jag tror inte det är ett så bra namn idag, men då tyckte vi att det var ett bra namn. Him Kerosene betyer – det är på pidginengelska, sån där koloniengelska – det betyder solen. Och på samma språk heter helikopter mastermixerblongJesusChrist. Ånglok heter steamchicken. Jag kan säga en annan grej: Him Kerosene är en av världens bästa låtar med en grupp som heter Big Black, som Steve Albini var med i. Och numera är han med i Shellac, som är världens bästa band. Och Steve Albini var såhär nära mig (han visade ett litet avstånd) på Heathrow i London, och (här stämde Frans in så de talade i kör) då fick Micke Sundström hjärtklappning!

- Det är sant! Han är jättelång och har aparmar. Han gick med en massa lådor med cymbaler.

Hur var det att vara ute på turné ihop?

Niklas: - Det var bra.

Frans: - Det var j-t kul.

Niklas: - Jag och Frans vart kompisar. Från början var vi kompisar, sen blev vi ovänner på grund av en löjlig sak, som man egentligen inte skall bli ovänner för.

Frans: - Vi vet inte ens varför.

Niklas: - Vi vart bara hatiska mot varann ett tag. Sen vart vi kompisar.

Frans: - Det roligaste hade vi i bilen.

Niklas: - Det roligaste för mig var att Frans och jag vart kompisar igen.

Vad är det bästa med Him Kerosene och vad är det bästa med Fireside?

Niklas: - Får jag svara på det bästa med Fireside?

Frans: - Ja, får jag svara på de bästa med Him Kerosene?

Niklas: - Det bästa med Fireside – vad menar du, musikaliskt eller live eller? Live är Frans bäst på scen. Musikaliskt så är det bästa med Fireside Pelle (Gunnerfeldt, gitarrist och låtskrivare). Han är ett geni.

Frans: - Han är ju det.

Niklas: - Han är ett geni. Och allt sånt j-a skitsnack om Quicksand det går ju bort direkt. Jag har personligen inte fattat det än, jag har inte fattat hur man kan se likheter mellan Quicksand och Fireside.

Frans: - Får jag ta Him Kerosene? Första grejen: alltså Sveriges bästa gitarrist spelar i Him Kerosene – utan att jag skämtar. Allvarligt. Niklas är en av världens bästa gitarrister. Jag tror det. Näst efter de i Randy. Nä, du är bättre än de. Och en annan sak: Him Kerosene gör allting som ingen annan gör. Det tycker jag är j-t coolt. De går emot allting; musikaliskt och personligt, så går de emot allting som alla andra gör. Jag tycker de är ett av världens bästa band; de är på min tio i topp-lista över alla band.

Vad är det sämsta med respektive band då?

Niklas: - Det sämsta med Fireside... eh... ha ha...

Frans: - Får jag säga det sämsta med Him Kerosene? Det är att inte fler människor kommer upptäcka dem, för de kommer inte fatta att de måste byta bolag till ett annat, större bolag.

(Jag kan påpeka att de faktiskt nu har bytt bolag, från lilla Ampersand till Telegram.)

Niklas: - Det sämsta med Fireside är nog Frans. Även fast han är bäst. Så här personligt...

Frans: - Vi har en hatkärlek här. För Niklas älskar mig och jag hatar honom.

Niklas: - Nej nej, på ett personligt plan så är ju du bäst med Fireside, men du är samtidigt sämst.
Frans: - Ja, sämst är jag. Musikaliskt är jag sämst.

Niklas: - Nej, det var inte det jag menade. Det jag menade var: du är så j-a... du är ju mest social i hela bandet... –

Frans: - Ja, det är jag.

Niklas: - ... – men å andra sidan kan du vara så j-a elak också.

Frans: - Jag är inte elak.

Niklas: - Ibland kan du vara elak.

Frans: - Men vi har ju pratat om det här...

Här utbröt en diskussion som mest gick ut på att båda försökte få tyst på varandra, så jag tyckte det var lämpligt att skjuta in en ny fråga:

Okej, vi byter fråga. Har ni (Him Kerosene) spelat på nån såhär stor festival nån gång?

Niklas: - Nej, det har vi inte gjort.

Då frågar jag Fireside: Är det roligare att spela på festivaler än på mindre ställen?

Frans: - Mindre ställen är alltid roligare. Jag tycker det. Man har folket nära, och Niklas kan komma upp och stagedivea och sådär. Det är roligare. Niklas kan komma och sjunga med i texter. Jag kan komma och sjunga med i Him Kerosenes texter. Det är alltid mycket roligare när det är mer närhet. Jag gillar klubbar bättre. Fast det är jätteroligt att spela festivaler när det står 10 000 pers och tycker man är jättebra. Det älskar jag också.

Har ni nån spelning ni tycker är bäst?

Frans: - Ja, den i Uppsala vi gjorde med Him Kerosene, den var j-t bra. Det finns många spelningar – vi gjorde en i Lund med Entombed och Refused, och den var j-t cool. Fråga Him Kerosene nu, jag vill inte prata.

Niklas: - Det var i Göteborg, då jag stagediveade på Fireside.

Frans: - I Göteborg var det bra, men bäst var i Lund. Det var det bästa jag har sett.

Niklas: - Det bästa jag tyckte vi gjorde under turnén det var i Stockholm, på Hyndans Hörna.

Frans: - Ja, den glömde jag faktiskt.

Har ni gjort några ökenspelningar då?

Frans: - Varken Fireside eller Him Kerosene kan göra ökenspelningar. För att om det bara var tre pers så skulle vi vara samma band som spelar samma låtar.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Frans: - Är du så snygg som du ser ut?

Är du det?

- Ja.

Niklas: - Får jag en puss?

Vilket annat band skulle ni vilja spela i om inte Fireside och Him Kerosene fanns?

Niklas: - Jag skulle vilja spela i Hellacopters! Hellacopters! Hellacopters! Hellacopters!

Frans: - Jag skulle vilja spela med i Jon Spencer Blues Explosion, det är min dröm, att få spela istället för Juda Bauer. Då skulle jag skita på mig om jag nån gång fick göra det. ...Blues explosion!

Favoritmuppar?

Frans: - Trummisen. Animal, han är bäst faktiskt. Kristofer (Åström, sångare i Fireside) var jätterädd för Animal i Mupparna, han gick och lade sig när han spelade.

Niklas brydde sig inte så mycket om frågan, för han satt och tittade på min intervjubandspelare, och kommenterade:

- Den ser ut som en rakapparat.

Jag har inga fler frågor, har ni några?

Frans: - De skall spela in snart. Världens bästa band. De är topp fem faktiskt. De är från Luleå.

Smash Hit Wonders – från Fozzie 7, 1996

En låt, ett fanzine, en låt till och... ett band

Petter Nyhlin, Thomas Blixt, Johan Avedal och Jesper Klarin har ett band som heter Smash Hit Wonders. De har nyss gett ut sin debutskiva, Love Your Wife, på göteborgsbolaget SunSpot Records, producerad av Kent Norberg. Strax innan de spelade in sin skiva fyttade de från Skövde till Göteborg, och gjorde upptäckten att Götet inte var den storstad med stort S de alltid trott, utan i själva verket en ganska mysig stor småstad. Det var bättre än Skövde dock.

Innan de flyttade till Stan (som mina gamla vänner i Alingsås, ca 4 mil från Göteborg, enkelt brukade benämna västkustens huvudstad) hade de gjort två briljanta demokassetter. Egentligen tre, men en försvann på något mystiskt vis till Israel och har inte återfunnits. De två som finns har utsökta omslag (gjorda av Johan och Jesper) och är fyllda med vad recensenterna kallade lo-fi i Pavements anda. Nu vet ju inte jag, som är ett gammalt fan som sett Smash Hit Wonders live sju gånger och nästan lyssnat sönder demokassetterna, om jag skulle vilja likna det vid Pavement. Inte för att jag har lyssnat lika mycket på Pavement, men jag skulle vilja påstå att Smash Hit Wonders åtminstone har blandat in mer... vad skall man säga... powerpop i sin amerikanska lo-fi. I vilket fall som helst så är det väldigt bra.

Smash Hit Wonders har gått vad jag skulle vilja kalla den smarta vägen till sitt skivkontrakt. Sin första demo visade de inte upp för ett enda skivbolag förrän deras dåvarande manager, Magnus "Bengan" Bengtsson, visade den för en skivbolagskille på Hultsfredsfestivalen -95, vilken inföll trekvarts år efter demon hade gjorts. Inte för att demon var dålig, helt tvärtom, utan för att bandet skulle få tid att spela mer och kanske arbeta in en livepublik. Först med sin andra, nåja tredje, försökte de på allvar få skivkontrakt. Då hade de spelat ihop i drygt två år, hunnit spela ute mycket och fått ihop en massa låtar och verkligen spelat ihop sig. Hur ofta ser man inte ett debutband live, som spelar alla låtarna från debutskivan, som man försöker få in för extranummer, men de kan inga fler låtar? Mig har det i alla fall hänt flera gånger. Så kommer det inte bli för Smash Hit Wonders.

Nåväl, slutpropagerat från min sida, över till intervjun. Jag träffade bandet när de höll på att spela in skivan hemma i Göteborg, och medan sångaren och gitarristen Petter och basisten och körsångaren Johan jobbade, tog jag med mig gitarristen Thomas och trummisen Jesper ut i solen.

Hur kom ni i kontakt med Kent Norberg?

Thomas: - Genom SunSpot. De lämnade en demo till honom och så blev det så.

- De kommer från Borlänge både Kent och skivbolagsdirektören Lars Olsson.

Jesper: - Det var en chansning, de trodde inte han ville och hade tid och så, men Kent tyckte det var bra och ville göra det.

Kommer ert sound att påverkas, kommer ni låta Sator?

Jesper: - Det är klart det kommer påverkas, men nej, det tror jag inte. Det är klart det påverkas, han är ju producent, men Sator kommer det absolut inte låta.

Thomas: - Han är egentligen inte själv ett... Sator-fan om man säger så, utan han lyssnar på annat. Massor med annat – han lyssnar på samma saker som vi gör.

- Det finns ju ingen som kan rubba Petter, hans sång och sådär är ju ändå Petter liksom.

Jesper: - Kent ser det såhär att äntligen kan han göra det lite mer slappt sådär än vad han har gjort tidigare, för Sator har ju liksom bara fått mer och mer pengar hela tiden och dyrare och dyrare studior och blivit fruktansvärt perfektionistiska liksom. Det skall vara så himla snor-tight överallt. Nu på våran produktion, och som vi låter – vi låter för det första inte snor-tight och vill för det andra inte låta snor-tight heller, utan vi vill ha lite mera sunkighet liksom, och det tycker han nog är j-t kul att producera.

Kommer ni få nån smash hit då?

Jesper: - Tjaa... det är ju bara smash hits på skivan givetvis. Nä, jag vet inte, det beror på så j-a mycket. Tur och marknadsföring och såna där grejer. Det finns säkert låtar på våran platta som skulle kunna bli en hit... eller hit och hit... Om man nu får fram dem, om det är nån musikproducent på P3 som tycker att det är bra och spelar det. Det kan lika gärna inte bli så.

Thomas: - Grejen med låtarna – vi har ju inte gått in för att göra någon låt speciellt kommersiell, liksom att man lägger all kraft på två låtar för att de skall bli singlar. Så det är ingen som direkt skriker "singel".

Jesper: - Det är både synd och bra på nåt sätt.

Thomas: - Jag tycker varenda låt vi har är det j-t hög klass på.

Jesper: - Det känns som att det är stor variation på skivan – det finns inget jag hatar mer än slätstrukna plattor.

Ni är ju rätt rutinerade – det är ju inte som att ni blev upplockade och inslängda i en studio med en gång.

Thomas: - Rutinerade och rutinerade... Vi vet ju hur folk tar våra låtar live, det vet vi ju garanterat, för vi har ju spelat så pass mycket på olika ställen, så man vet ju vilken publik man riktar sig till, men...

Jesper: - Nu i efterhand så känns det ganska skönt att man har gått den svåra vägen liksom. Det är ju möjligt att nåt litet skivbolag hade nappat på den första demon, men då hade det blivit helt fel alltså. Vi har mognat lite. Säg att vi är vid 10, om man är mogen vid 20. Vi är ju inte 2 i alla fall.

Thomas: - Sen får man ju inte bli för mogen heller.

Jesper: - Nä, det blir j-t trist oftast.

Bara man gör ballader så har man mognat, enligt alla recensenter. Se på Eva Dahlgren, Popsicle...

Jesper: - Det där är ju bara skitsnack, med mogenhet, att man skall vara så j-a lugn då.

På senaste demon gör Smash Hit Wonders en cover av en Louis Philippe-låt som heter Smash Hit Wonder. Denna låt har hamnat på en amerikansk samlingsskiva, utgiven av Louis Philippes skivbolag.

Hur hittade ni den låten?

Jesper: - Det var genom Marcus Törncrantz (bl.a. manager åt bob hund, f.d. fanzinemakare). Bengan tog kontakt med honom för att han ville ha hans första fanzine, Smash Hit Wonder, så fick han det, och så skickade Marcus även den här låten. Sen kanske ett halvår senare så ringde han och frågade om vi ville göra den här covern på den här USA-plattan med oss och Cinnamon och vilka det nu var mer. De skulle göra en samlingsplatta med andra artister som gjorde deras gamla artisters låtar. Den släpps bara i USA.

Thomas: - Nästan alla andra låtar på den plattan var lugna, så de var ganska glada att de fick en med fart i.

Vad vill ni med er skiva, vill ni hamna på Absolute Music 25? (Som Naked, kent och Pineforest Crunch.)

Jesper: - Om man säger så här: jag har absolut inget emot att hamna på en sån där egentligen, men grejen är att man får en dålig stämpel för att man gör det.

Thomas: - Fast å andra sidan har det hamnat så mycket bra på de där nu tycker jag, så nu har den stämpeln blivit mer accepterad.

Jesper: - Jag tycker det är rätt ball sådär egentligen. Det enda som talar emot det lite är att det blir bara just den där hiten liksom – om man nu skulle få nån hit, som då skulle ligga där på – man förlorar hela... som musiker vill man givetvis att folk skall ha skivan, att de skall hitta helheten på plattan, och det går ju lite miste då. Å andra sidan är det ju stålar, och det är ju f-n det man vill åt egentligen.

När vi ändå nämner Pineforest Crunch kan jag tala om att när Smash Hit Wonders skulle spela förband till Pineforest Crunch och Popsicle för några månader sedan bestämde arrangörerna att Pineforest skulle spela före Smash Hit Wonders istället för tvärtom, för de tyckte att Smash Hit Wonders var bättre. Det ni.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Thomas: - Vilken älsklingsmupp vi har. Ha ha!

Jesper: - Ja, just det.

Thomas: - Den vill vi helst svara på.

Den kommer sen.

Jesper: - Hur vi fraktade våra instrument till studion kanske.

Hur fraktade ni era instrument till studion?

Jesper: - Vi bar dem. Från replokalen. Det var faktiskt j-t jobbigt. Det var kokhett ute, och vi bar, stora grejer. Till en sån där asdyr studio kom vi bärande. Det var liksom lite symboliskt på nåt sätt – vi hade inte råd ens att skaffa en bil. Det var lite kul faktiskt.

Thomas: - Det är väl i stort sett det roligaste som har hänt. Sen kan man ju tyvärr inte få med Walles (teknikern) poser.

Jesper: - Om man skall sammanfatta de här veckorna kan man säga att det har varit j-t kul, det har varit sådär riktigt grabbigt kul.

Då tar vi väl favoritmuppen nu då.

Thomas: - Jag tror jag tar Kakmonstret.

Jesper: - Finns det inte nån kyckling nånstans? Eller nån höna.

Jo, Gonzos hönor.

Jesper: - Ja, dem tar jag. Bara för att vi andra får så mycket tuppar (i halsen). F-n vad vi har fått tuppar.

Bara en sak behöver tilläggas: köp skivan.

Edit 2018:

Magnus "Bengan" Bengtsson heter numera Magnus Broni och är en välkänd SVT-musikprofil.

2009 började jag helt oförhappandes jobba på samma kommunikationsbyrå som Jesper Klarin, vilket ju var kul!

Boolteens – från Fozzie 7, 1996

Hur många band kan man vara med i egentligen?

Boolteens hörde jag första gången på ZTV:s Toppen, där deras video till Dollyvision var med. Jag fick direkt för mig att de var skånska – jag vet inte varför, kanske för att videon mest utspelade sig på en stor platt gräsmatta. I alla fall, sen när jag fick veta att de var från Skellefteå blev jag förvånad. Det kanske var nån fördom om det norrländska svårmodet eller tungsinnet...

När jag träffade Boolteens fick jag veta mer om dem. De bildades -93, och spelade in en demo som gav dem skivkontrakt på A West Side Fabrication. Första EP:n, Perfect Smile, släpptes under våren -94. Den är inspelad i Johan Nilssons legendariska studio Room 5 i Ursviken, en liten byhåla utanför Skellefteå. Johan Nilsson finns numera i This Perfect Day.

Sen spelade de litegrann på festivaler den sommaren och hade en del gig. Sen tog det faktiskt ända till våren -95 innan de fick ur sig nånting nytt på skivfronten. Då släppte de singeln Dollyvision, och spelade in en video under sommaren, som de släppte på hösten och ZTV plockade upp den och spelade den. Den låg bl.a. med på Toppen ett tag. Då började det hända lite saker. I samband med det så bestämdes också att de skulle göra en fullängdsskiva. Den, Beatitude, spelades in hösten -95 och släppdes i början på året -96.

Boolteens består av Patrik Lundgren (sång, gitarr), Mikael Almqvist (gitarr, munspel, sång), Mårten Lundmark (gitarr), Alf Orvesten (bas, synth), Jerry Kågström (trummor) och Kathrine Bergström (körsång).

Tyvärr är den här intervjun lite ofullständig, såtillvida att man inte får veta riktigt vem som säger vad, förutom när det är Affe som pratar, av den enkla anledningen att Affe satt närmast bandspelaren, och såhär i efterhand var det omöjligt att höra vem det var som pratade av dem som satt längre bort. Jag ber om ursäkt.

Har ni fått bra recensioner?

- Ömsom vatten, ömsom vin.

Affe: - Som West Side-band i allmänhet kan man säga... Skelleftepop har väl i kritikerleden inte varit hippt sen nånstans kring -90 tror jag.

- Över huvud taget indiepop har väl inte varit inne för media på senaste tiden.

Jo, men Naked, Pineforest Crunch, kent...

Affe: - Inte i recensionerna. Jo, kent, men alltså Naked har fått sämre kritik än vi, generellt. Och Pineforest Crunch har ungefär fått samma kritik som vi, om man tar ett snitt på de betyg som vi har fått. Så vi ligger nånstans där, men alltså, det som skiljer oss från Naked och Pineforest Crunch, det är skivbolaget och resurserna, och sen har de haft låten också. De har haft låten som har spelats på radio och de har haft budgeten som har fått fram videon och sådär. Så det är väl egentligen det som är huvudskillnaden tror jag, om man snackar oss i indiepopgenren så att säga.

Det är det som är så synd med band som ligger på små skivbolag. Jag menar kent, Naked och Pineforest Crunch hamnade på Absolute Music 21, om det nu är nåt att sträva efter.

Affe: - Ja, det kan man ju verkligen fråga sig.

- Det är ett nerköp och en framgång på samma gång.

Har ni förflutet i andra band?

Affe: - Ja, vi är en konstellation som har spelat i diverse andra band.

- Vi är inte 17 år.

Affe: - Nä, vi är inte Northern Uproar direkt. Vi har ett brokigt förflutet. Det är framför allt vänskap som har fört oss samman tror jag, och Skellefte är en liten stad.

Inaveln i Skellefteå och Umeå är ju frodig...

- Det är mycket både i Skellefteå och Umeå, som gör att alla spelar med alla på nåt vis, men det är ju så, när man har kommit till en viss nivå och om man skall ta in nån annan, du hittar ju ingen okänd förmåga...

- Det är svårt att hitta den där killen som sitter i ladugården och spelar.

- ... utan du tar med nån som kanske spelar i nåt annat band, och så ändras det bandet och då ändras nåt annat band och så ändras alla banden. I Skellefteå så känner ju alla alla och det är inte många som bara spelar i ett band. Det är otroligt ovanligt att nån bara har ett band.

- Ja men det blir ju så.

Affe: - Om man vill utvecklas som musiker – så länge det funkar så tycker jag det bara är positivt att spela i flera konstellationer, och helst med lite olika nischer sådär, stilar. Så absolut, jag tycker det är enbart positivt. Jag tror däremot att det kan vara en av orsakerna till att det har kommit fram så många bra band – det är att man stöter och blöter sin förmåga i olika konstellationer, till slut hittar man sin ultimata grej – och så blir det nånting stort.

- De band som lyckas media- och försäljningsmässigt, de håller sig till ett band.

- Det är ju ett problem med att spela i flera band.

- När det är professionellt på den nivån, så går det inte att hålla på med flera projekt, för de är ute och reser och sådär.

Affe: - Men om man kollar på deras ungdomsår, så återfanns de i ett gäng konstellationer. Johan Nilsson, som vi snackade om tidigare, han var på väg in i Wannadies innan han vart fast medlem i This Perfect Day, så det är bara en tillfällighet att han spelar med dem.

- När man kommer till en viss nivå, då måste man välja.

Som Magnus Öberg i Starmarket, han var med i fem band ett tag, men blev tvungen att hoppa av nåt för han inte hann.

- Man garderar sig på nåt vis. Det beror ju på vad man har för inställning – det är svårt när man spelar i flera band – jag tycker det är svårt att välja, vad går man efter – jag tycker det är kul att spela, men man tar väl det band som slår igenom. Litegrann tror jag att det är så, att man har den drömmen att nåt band skall slå igenom och skjuta iväg, då skulle det vara lättare att skippa de andra. Det behöver inte vara så, men jag tror att man skall vara j-t stark för att hålla kvar vid ett band som har jobbat på och hållt ihop och spelar ihop och är polare, fast ett annat band kanske har lättare att slå kommersiellt.

- Men de får försaka väldigt mycket för att satsa på det där. Det kan vara jobb, det kan vara familj, det kan vara vad som helst, för att satsa på bandet.

Det här fortsatte i en lång diskussion, som egentligen inte ledde någon vart, så vi går vidare istället

Vad är det bästa med Boolteens?

Affe: - Melodier tror jag. Kanske. Låtarrangemang.

- Det är j-t kul. Socialt band. Det är det roligaste.

Affe: - Inför skivinspelningen så demoinspelade vi alla låtarna först, och det var länge sen jag hade så j-a roligt som under den tiden, när vi festdemoinspelade varje låt, vi satt och drack öl och spelade in låtar och hade j-t roligt. Det skall väl tilläggas att Skellefte inte är världens roligaste ställe att bo på, det finns jättefå ställen att gå ut på – det är högkyrkligt.

- Det är som att komma till en annan planet att komma till Uppsala, uteserveringar överallt... Det enda man saknar är de som springer omkring och delar ut reklam för discon, annars skulle det varit utlandet. (Det kanske skall nämnas att den här intervjun gjordes för ganska länge sedan, när det fortfarande var varmt ute...)

Affe: - Skellefteå är sport och kyrka. Och popmusik. Det är en helt annan drivkraft, jag menar bodde man i nån liten håla, där det inte fanns några andra band, det fanns inget skivbolag, det fanns inga förebilder, det fanns inga man kunde jämföra sig med – då tror jag att man gör det svårare för sig än vad det är egentligen. Man ser inte de här möjligheterna. Steget till att lyckas är inte så stort, även om det är stort, man skall ju inte förringa det, men man ser möjligheterna på ett helt annat sätt när man stöts och blöts med det dagligen.

Vad betyder Boolteens?

- Namnet är taget från ett lexikon som är skrivet av Douglas Adams och John Lloyd, två vansinniga engelsmän. "The deeper meaning of liff" heter den, och i den finns saker och händelser som inte har fått ett ord, som de tycker borde ha ett namn. Och så tycker de att å andra sidan finns det så många små byar och hålor som har en massa nam som är bra, men som borde förtjäna ett bättre öde än att bara stå på en namnskylt utanför en by. Och så har man satt en massa vansinniga betydelser till dem. T. ex. Visby finns med. Och Boolteens det är de här små mynten som alla får över vid utlandsresor, som hamnar i små burkar och de bara ligger nånstans i en byrålåda. Och de hade nåt scenario då att alla de här mynten i slutändan kommer ha en inverkan på världsekonomin – den kommer sugas ner i nåt svart hål på grund av att alla små mynt hamnar i fönsterbrädor och burkar och byrålådor. Så det är det som är Boolteens egentligen.

Vem skulle ni ge er sista Dumlekola?

Micke: - Jag skulle absolut äta upp den själv.

Mårten: - Jag vet vem jag skulle ge min sista Dumlekola till idag: jag skulle ge den till min förra flickvän, för hon fyller 20 idag.

Jerry: - Jag tänkte knugen (sic). Han förtjänar lite uppmärksamhet i och med att Victoria får all.

Affe: - Jag tror jag skulle posta den till Amnesty eller nåt sånt där.

Micke: - Är inte det ett slag i ansiktet att Amnesty får en Dumlekola?

Affe: - Nej, det är tanken som räknas.

Micke: - Tänk dig att Amnesty sitter och sprättar upp brev, och hoppas att det låg tre tusenlappar i, och så låg det en Dumlekola i.

Affe: - De får splitta upp den, köra den i sån där pappersförstörare så den blir 1 000 bitar, sen skickar de ut den till alla i fängelserna.

Micke: - I och för sig, tanken är ju där.

Favoritmuppar?

Micke: - Även fast jag inte gillar trummisar, så är det Animal.

Affe: - Gonzo är det absolut för mig.

Jerry: - Jag vet inte om de räknas till Mupparna, de här två gamla gubbarna? Såna där gubbar ser man på alla idrottsanläggningar, de finns överallt.

Affe: - Mupparna var ett otroligt bra program.

Mårten: - Vad hette han som spelade gitarr? Zoot var ju han som spelade saxofon. Sen har vi Animal, han är en klassiker. Sen har vi Rowlf, han spelade piano. Och så har vi Fozzie. Hette han Floyd? Han hade mustasch som hängde, som Lemmy, och spelade gitarr. J-t cool kille! Det är han i alla fall. Gubbarna hette Waldorf och Statler.

Hette de det? Jag har inte träffat nån som visste det innan!

Mårten: - Jag är en j-l på att komma ihåg oviktiga saker.

För min del skulle jag vilja säga att Mupparna inte är oviktiga, och dessutom vill jag tillägga att jag tycker ni skall skaffa er Boolteens skiva Beatitude, för den är fylld med små poppärlor som inte bör missas.