Fozzie 13 är klar!

Fozzie 13 är klar och har kommit!

Innehåll: 

- långa artiklar om Veronica Maggio, Popsicle, Fredrik Strage, Peter Bjorn and John och Alice B & Det Brinner

- lite kortare artiklar om Bolywool, Kristofer Åström, OLSSON (från Fibes, Oh Fibes!), Bergen, Nightbloomer och John Jern (från Honey Is Cool)

- nedslag i Fozzies 25-åriga historia med minnen om Kent, Broder Daniel, Yvonne, Honey Is Cool, Eggstone och Timo Räisänen.

Vill du beställa så maila mig på hansbyreis@gmail.com!

Och glöm inte följa Fozzie på Instagram: @fozziefanzine

Yvonne – från Fozzie 7, 1996

Glada gossar

Jag vet inte vad jag skall skriva för inledning om Yvonne. De är inte särskilt aktuella just nu, och jag har skrivit om dem förut. Men när jag träffade dem på Hultsfredsfestivalen, så tyckte jag att jag ändå kunde göra en intervju. Jag vet att Hultsfred var längesen, men jag kan ju inte gärna slänga en intervju jag gjort, så here goes.

Yvonne består av Henric de la Cour, bröderna Rikard och David Lindh, Tobias Holmberg, Claes Boklund och Anders Nilsson, fast jag pratade, precis som förra gången, bara med Henric och Rikard. Henric var, för att uttrycka mig vänligt, inte på sitt soligaste humör, men Rikard var som alltid trevlig.

Ni kan väl dra er bakgrund, även om jag skrivit om er förut?

Henric: - Måste vi göra det?

Rikard: - Vi började spela för tre år sen, och så blev Linda Norrman intresserad.

Henric: - Så spelade vi här -94, sen fick vi skivkontrakt. Så gav vi ut första singeln, som var kass, i februari -95. Sen dröjde det till hösten -95 för fullängdaren, och så nu spelar vi på Hultsfred. Och så gjorde vi turné också. Och nu får vi se när vi gör nästa grej. (Jag har nyss fått veta att de går in i studio igen i början av 1997, och skiva kommer antagligen i vår.)

Ni spelade med Ludox på ett par spelningar?

Rikard: - Vi spelade med dem i Danmark, och de var förband på Gino. Ett kasst band är det.

Tycker ni det?

Rikard: - Ja, helt värdelösa. Faktiskt.

Henric: - Jag tycker det är sjukt dåligt.

Tråkigt att spela med dem då.
Henric: - Nä, de är ju snälla, det är de. Men jag kan inte ta deras musik på minsta allvar, jag tycker det är helt värdelöst.

Eftersom jag tycker Ludox är bra var det bäst att byta ämne.

Hur känns det att ha blivit offentliga personer?

- Nä, det har vi inte blivit.

Ni figurerar ju rätt mycket i tidningarna.

- Nä, inte nu längre.

Men ni gjorde. Henric i alla fall.

- Men det var bara sånt vi gjorde – vi blev ju inte fotade när vi gick ut på stan.

- Det är ju ingen som känner igen en, utom om man går på nån klubb eller så dit man vet att folk går.

Henric blev ju "outad" i Vecko-Revyn.
Henric: - Ja, det är skitbra.

"Bror till Michaela de la Cour".

- Ja, det är skitbra också.

Det vi pratade om var när Henric gick på fest tillsammans med sin flickvän My Bodell, Elin i Rederiet, och de hamnade på bild i Vecko-Revyn med en bildtext som gick ungefär såhär: "My Bodell outar sin nya pojkvän Henric de la Cour, sångare i hippa popgruppen Yvonne och bror till Michaela de la Cour". Till saken hör att han är Michaelas syssling, inte bror. Över till annat:

Vem är Yvonne förresten?

Rikard: - Ingen.

Henric: - Det är Rikard egentligen. Skitdålig fråga, den går bort!

(Tack för den, försök inte vara trevlig för allt i världen.)

Vad är det bästa med festivaler?

Rikard: - Det kan vara trevligt att träffa andra band och sådär.

Är det roligare att spela på festivaler än på andra ställen?

Rikard: - Det beror på vad det är för ställe, men oftast så spelar vi på en massa kassa ställen.

Vad är det sämsta med festivaler då?

Henric: - Det mesta. Skitdåligt faktiskt. Sunkiga äckliga personer och...

Rikard: - Allt blir så skitigt, och allt är äckligt.

Henric: - Äcklig stämning, det är f-n bara dåligt.

Är det kul att vara tillbaka och spela här ändå?

Rikard: - Ja, det är rätt okej, för att... vi har ingen större press på oss.

Henric: - Det känns lite jobbigt i sommar, för det är inte helt aktuellt liksom, och det känns ganska bra på ett sätt. Vi får tid att ägna oss åt att göra bra grejer, bra låtar.

Rikard: - Vi spelar mest för att få pengarna.

Vad är det bästa med Yvonne?

Rikard: - Att vi gör så fruktansvärt bra låtar.

Det var nån som sa att ni går mot det mer poppiga och blivit mindre... ledsna?

Rikard: - Egentligen... ja, det kanske uppfattas så, men det är bara att vi utvecklats och blivit lite... ja roligare. För förra skivan är inte så j-a bra egentligen. Det är bara några låtar som är bra, och det är dem vi gjorde sist. Och vi har väl bara fortsatt. Det är ungefär samma grej, men det låter bättre.

Vad är det sämsta med Yvonne?

Rikard: - All skit runt omkring. Att ingenting funkar någonsin.

Henric: - Skivbolag, spelningar, människor omkring oss, möjligheter, allt går åt h-e. Det är verkligen mycket som går skitdåligt. Mycket som går bort. Jag tycker de flesta går bort faktiskt. Allting är så j-a horigt.

Det där var väl ett fint slutcitat? Se fram emot kommande alster.

En liten pophyllning - från Fozzie 2, 1995

En liten pophyllning

Jag har sedan jag började med Fozzie funderat på hur personlig jag kan vara i artiklarna. Jag tycker det känns lite fånigt att i tidningen hylla banden för mycket, vilket kanske gör mina vänner lite förvånade med tanke på hur mycket jag muntligen lovordar vissa band. En anledning är väl att jag håller viss kontinuerlig kontakt med några band, och jag skulle känna mig lite groupieaktig om jag skriver i en artikel, som bandet läser, att jag älskar det de gör. Det är lite tragiskt – det känns som att jag inte kan gå fram till någon i ett band och säga positiva saker för att jag är tjej. Jag inbillar mig i alla fall att killar på ett annat sätt kan prata med band och berömma dem, medan jag lätt uppfattas som en groupie om jag gör samma sak.

Visst, jag tycker att alla tre Eggstonarna är väldigt attraktiva, men det är inte huvudsaken – jag älskar Eggstone, som grupp, för deras musik. Och pojkarna i Cloudberry Jam, Blur, Yvonne, Broder Daniel m.fl. är jättesöta, men det är musiken jag vill åt. Bara så ni vet. Det är faktiskt flera kompisar som har sagt "Hur känns det att vara groupie då?", visserligen på skämt, men  något måste det ju ligga bakom, medan jag inte kan tänka mig att någon uppfattar Martin Nowhere Gelin som en groupie.

Men nu har jag fått ett tips av en känd popjournalist, han tyckte jag kunde vara mer subjektiv, så nu tänkte jag i denna artikel släppa alla hämningar...

Min första indiepopförälskelse var i meningarna: "I heard a singer on the radio who sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be – must be the dumbest singer I've ever heard". Korrekt: första meningen i första låten på This Perfect Days första skiva (Wrapped adound your finger). Visst är det en totalt lysande textrad?! Jag var i min favoritskivaffär och skulle lyssna på skivan, men jag behövde inte höra mer än de raderna; jag köpte skivan och var kär. Jag har visserligen alltid varit intresserad av musik, men det var där jag hittade rätt. Jag hade upptäckt annan svensk musik än Ratata, Reeperbahn och Imperiet.

Jag kommer här använda begreppet indiepop, även om jag vet att många band inte gillar att bli betecknade som indiepoppare. Men Niclas Strömstedt och Cajsa Stina Åkerström gör också pop, och det är inte sån pop jag pratar om! Så jag buntar alltså in även bl.a. Yvonne, Souls och Broder Daniel i mitt begrepp indiepop, även om de inte har likheter med t.ex. Eggstone, som väl spelar "typisk indiepop", men tro mig, käre Lars och Henric, i min värld är indiepop enbart positivt, så jag hoppas ni står ut med att jag påstår att ni spelar indiepop.

Jag måste alltså erkänna att jag inte hängde med i indiepopen från början. Jag köpte visserligen Happy Mondays och Soup Dragons när de kom, men Stone Roses var jag sen med (-92...). Och min TPD-skiva köpte jag först hösten -93.

Men det som nog var största orsaken till att jag plötsligt blev en extrem popnörd var när jag upptäckte Eggstone. Jag hade väl hört litegrann, så jag köpte Somersault när den kom, och några veckor senare kom de till Uppsala. De skulle spela ihop med Bob Hund, och dem hade jag förstås hört om, att de skulle vara så fantastiska live, så det var dem jag väntade mig mest av. De var faktiskt en besvikelse – visst, de var bra, men inte så otroligt fantastiska som folk sagt. Eggstone däremot. Hjälp, det var nästan en religiös upplevelse.

Nästa dag rusade jag till skivaffären och köpte In San Diego, som en kompis sagt är en av världens fem mest livsnödvändiga skivor. Jag insåg att han hade rätt. Sen jag köpte den tror jag att jag har lyssnat på Eggstone varje dag – nu har det liksom blivit en grej, att jag bara ska lyssna på minst en Eggstonelåt varje dag för att må bra. Det varierar med humöret vilka låtar jag lyssnar på – Good Morning är en ypperlig låt att vakna till för att bli på gott humör t.ex. Och det är alltid bra att bli påmind om att det finns vatten i tennisbollar.

För att återgå till indiepop lite mer allmänt: i våras (-94) såg jag en annons om Emmabodafestivalen. När jag läste vilka som skulle komma; Cloudberry Jam, Yvonne, Sonic Surf City, Stevepops, Green, Bob Hund, Wagon, Elvert Underground m.fl., så fanns det liksom inget tvivel: jag måste dit! Tyvärr kände jag vid den tidpunkten ingen som ens kunde tänkas vilja dit, men jag gjorde tappra försök att få med mig någon ­– jag ringde runt till hela bekantskapskretsen inklusive avlägsna släktingar i Småland, men det var kört. Jag var helt bestämd på att jag skulle dit, men mamma (som jag var hemma hos i Borås över sommaren) var orolig över att jag skulle åka ensam (som hon sa – detta var strax efter Falun – "Det finns 24-åriga fänrikar överallt") men jag försökte övertyga henne om att popnördar är snälla människor. Dessutom var det ju bara över en dag. Men eftersom hon ju är mor försökte hon ändå få mig att stanna hemma Som en sista utväg sa jag: "Okej, jag ringer Borås Tidning och hör om de skall skicka dit någon, och då kanske han/hon kan ta hand om mig." Jag ringde, men de skulle inte skicka dit någon, och då fick jag en idé, så jag frågade om jag fick skriva om det. Och det fick jag! Tjo Då var det bara att åka, då kunde mamma inte hindra mig. Oj, vad många trevliga människor jag träffade! Det var en så fantastiskt trevlig tillställning att jag var alldeles lycklig i flera månader efteråt. Nu var jag en fullständigt inbiten popnörd. (Fast jag hade dock fortfarande ingen för liten bensinmackströja, knästrumpor eller hårspännen. Det kom sen.)

Början av min popfanatikerkarriär präglades av ensamhet. Ingen av mina kompisar fattade varför jag köpte flera skivor och musiktidningar i veckan och de fattade inte varför jag engagerade mig så, och de ville definitivt inte följa med mig på konserter! I somras lyckades jag dock tvinga med några (manliga) kompisar på en gratis spelning med Cloudberry Jam, men det var enbart för att jag påpekade att sångerskan Jennie är väldigt söt. Så skulle Eggstone spela i Göteborg i augusti, och det ligger bara 7 mil från Borås, så jag måste ju absolut dit. Fast jag fick givetvis inte med mig någon. Visserligen skulle jag se dem i Hultsfred en vecka senare, men det var ju långt till dess! Hultsfred ja. Dit skulle jag åka med en avlägsen kompis, men han backade ur två dagar innan (jag skall aldrig mer prata med honom!), så då var jag ensam igen. Som sagt, jag kände inte så många musikintresserade människor, men till slut hittade jag en kompis kompis som jag kunde åka med.

Fast nu har jag bytt studentnation i Uppsala till Kalmar Nation, där det finns många musikfanatiker. Där spelar två band i veckan; i stort sett alla svenska popgrupper som är något att ha kommer dit förr eller senare. Det är med andra ord ett ypperligt trevligt ställe, och en perfekt grogrund för ett popfanzine.

Varför är då popmusik det bästa som finns? Det vet jag egentligen inte, jag vet bara att Wrong Heaven (Eggstone) får mig att rysa, till Good Morning måste jag bara hoppa upp och ner, av Na Na Na (Pinko Pinko) börjar jag alltid le, Spleen (Cloudberry Jam) styrker mig, jag kan lyssna på Let Go Oh Oh (The Wannadies) tio gånger i sträck och vara lycklig hela tiden, samma sak med Town Called Malice (The Jam) och My Trumpets, Frozen (Yvonne) är bara knäckande bra, likaså Kids are Alright (Broder Daniel) – jag kan fortsätta rabbla ett bra tag, men jag tror att ni fattat vad jag menar. Det känns, helt enkelt.

Jag har diskuterat det här med en kompis, om varför jag tycker om t.ex. Pinko Pinko. Ett av mina argument är att jag blir glad av deras musik. Han sa: "Men det betyder ju inte att det är bra bara för att du blir glad av det!" Det är väl klart att det gör! När det berör mig i positiv riktning är det väl självklart att jag tycker det är bra! Tomas Ledin t.ex. gör också käck musik, men den mår jag bara illa av, även om den kan göra andra människor glada.

Det här är väl en liten bakgrund till varför jag gör ett fanzine – egentligen är jag väldigt egoistisk och protektionistisk vad gäller musik, jag vill egentligen ha alla små band jag känner till för mig själv. Men alla de band jag skriver om är så oerhört mycket värda att det går bra för dem, så därför skriver jag om dem. Ett skivbolag har räknat ut att det finns ungefär 8 000 människor i Sverige som aktivt lyssnar på indiepop så jag är ju ändå relativt ensam om det...

Avslutningsvis måste jag återigen tacka alla dem jag har pratat med; Eggstone, Cloudberry Jam, Yvonne, Broder Daniel, Pinko Pinko, Doktor Kosmos, Able, Baseball, Wannadies, Souls, Stevepops, Naked, Mufflon 5, kent, Green, Superswirls, The Varlets, Hansi – jag älskar er allihop!!!

Som det heter: Pop on!

De bästa skivorna jag vet:

Eggstone: allt

Cloudberry Jam: The art of being cool

The Wannadies: Be a girl

Popsicle: Lacquer

Broder Daniels, Yvonnes, kents, Greens och Cloudberry Jams kommande (antar jag)

Souls: Tjitchischtsiy (Sudêk)

Weezer: Weezer

Smashing Pumpkins: Siamese Dream

The Auteurs: Lenny Valentino (singel)

Whigfield:  Saturday night

och några till.

Yvonne - från Fozzie 1, 1994

Yvonne

Pojkar med Absolute Music-skivor

Första gången jag såg Yvonne var på Emmabodafestivalen 18 juni i år. Det regnade - det gjorde det hela dagen - men Yvonne spelade i tältet. Jag stod längst fram, och bredvid mig stod ett par. Han stod och höll om henne, båda var svartklädda, stod och stirrade rakt ut i luften och såg mycket svårmodiga ut.

Så kom bandet in, alla iklädda skjorta och slips, ingen tittade på publiken. En rökmaskin släppte ut en massa rök, och så började de spela, och... det var bara så vackert! En bit in i första låten önskade jag att jag också hade en svårmodig pojke som stod och höll om mig, för man behöver hållas om till Yvonnes musik. Ialla fall jag.

Andra gången jag såg dem var i dagsljus i Borås, framför en rätt liten publik, som var där mest för att se Charta 77, som skulle spela efteråt. Deras framträdande var i och för sig inte lika effektfullt i dagsljus, men jag satt ensam i grässluttningen och höll om mig själv och var tacksam för att mina kompisar gått därifrån - jag ville bara vara ensam och lyssna.

Sångaren Henric de la Cour vrider sig som i kramp mest hela tiden, och hela bandet vägrar envist att få ögonkontakt med publiken, ibland vänder någon sig t.o.m. om och står med ryggen mot publiken, och ingen ler någonsin. Jag blev nästan förvånad över att Henric log när jag träffade honom efter spelningen i Borås.

Jag har hört en del säga att Yvonne spelar över i sin deppighet, men jag tycker inte det. Jag tror inte det är meningen att man skall bli glad av deras musik.

Yvonne kommer från Eskilstuna, bildades 1993 och består av Henric de la Cour (sång, gitarr och synth), Rikard Lindh (synth), David Lindh (gitarr och effekter), Anders Nilsson (trummor), Tobias Holmberg (gitarr och synth) och Claes Boklund (bas).

Foto: Louise Storm

Vi träffade Henric och Rikard och frågade dem varför Yvonne bildades.

- Varför? För att det saknas bra band i Sverige. Det finns inga som spelar bra musik, så då får vi göra det.

Henric: - Egentligen finns det väl en massa bra, men inget som jag gillar.

Vad vill ni väcka för känslor?

- Det har vi aldrig tänkt på. Vi är glada om vi väcker några känslor alls.

Ni jämförs ofta med Joy Division – vad tycker ni om det?

- Folk har inget annat att jämföra med. Så fort det handlar om deppig musik och inte pop så jämförs det med Joy Division, Cure eller Sisters of Mercy. Det är j-t upprörande egentligen.

Ändå var Henric med på en bild i tidningen Pop i exakt samma pose som Ian Curtis på en väldigt känd bild av honom.

Henric: - Det är ju ironi. Vi ironiserar över oss sjäva, folk tar det för allvarligt. Men jag är ändå glad att de satte mig i den posen, Joy Division är en av världens bästa grupper. Det var ju ironiskt från Pops sida också.

Vilken är er bästa låt?

Henric: - Du svarar först!

Rikard: - Nä, du svarar först!

Henric: - Det är inte bra att säga det över huvud taget. Jag vet faktiskt inte.

Rikard: - Pga ljudbilden måste det vara "Unbounded".

Henric: - Ja, ljudbilden är schysst på "Unbounded", det är den. Men jag håller nog "Frozen" som en av våra bästa låtar både musikaliskt och textmässigt. Jag tycker om att spela den. Jag tycker om att spela alla i och för sig.

Varför låter ni det vara rundgång som låter en massa när ni gått av scen?

- Det gör vi inte.

Joo, i Emmaboda var det så mycket att det blev jobbigt.

- Emmaboda var skitbra! Men det är inte meningen – det är inget vi eftersträvar, men det är okej om det blir det. Det är teknikernas fel om det blir det nån gång ändå. David står däremot kvar ibland och spelar samma slinga rakt av.

Rikard: - Vi har så bråttom av scen att vi glömmer stänga av förstärkarna först!

Er roligaste spelning?

- Hultsfred var det mest fantastiska någon av oss har varit med om.

Henric: - Jag hade gåshud i en halvtimme, folk stod och sjöng med! Vi har inte gett ut något, och ändå kan folk våra texter! Det var helt otroligt. Det var den enda spelningen jag verkligen mått rätt bra av efteråt, annars är det jobbigt att framträda. Men i Hultsfred var det helt enormt. Det var en tjej som satt på nåns axlar och skrek att hon älskade mig! Det var fascinerande.

- Det är enda gången det har varit röj i stor skala när vi spelat.

Ni har ju sagt att ni inte tycker om när folk röjer på era spelningar?

- Vi hade fel om det vad gäller Hultsfred. Vi tycker inte att folk skall röja, men i Hultsfred var det okej. Men det är inte speciellt upphetsande när fyra pers står och hoppar.

- Bara folk har rätt inställning – det är viktigt. Köping härom veckan var j-t bra trots att det knappt var nåt folk.

Är det viktigt att vara bra live?

Henric: - Jo, det är det, jag tror på det visuella, men man skall kunna vara blind och uppskatta konserten ändå. Band som röjer järnet på scen kan vara skitkul och bra, men en blind skall också kunna uppleva att det är bra live.

Vilket annat band, genom tiderna, skulle ni vilja vara med i?

Rikard: - Det får man ju inte säga.

Jodå.

Henric: - Joy Division eller Spacemen 3.

Rikard: - Cure. Då skulle man dessutom vara väldigt rik nu.

Henric: - Ja, du har rätt i Cure!

Bästa skivorna ni har?

Rikard: - Cures "Pornography" är det bästa som någonsin gjorts. Och alla Joy Division är otroligt bra.

Henric: - Ja, men det säger vi inte. "Pornography" har 8 låtar som är genuint lika varandra – de är helt perfekta. De påverkar en verkligen, de berör. J-t schysst omslag också.

Pinsammaste då?

Henric: - Ja, jag vet ju min!

Rikard: - Du har ett par faktiskt.

Henric såg mycket generad ut och sa: - Cocktail (filmmusiken alltså). Den köptes in -88 eller -89 – det var väl ett bra köp...

Rikard: - Köpte du den själv dessutom?! Jag har en Roxettesingel, men den fick jag faktiskt. Och en Bananarama, men den fick jag också. Men jag tror jag har den första Absolute Music.

Henric: - Jag har också en Absolute Music i och för sig. Men du har alltså den första! Jag köpte nummer 14 eller nåt sånt där. Nä, inte 14...

Senaste skivan ni köpte?

Henric: - Hi hi. Jag köpte Midge Ures "The Gift" från -85 kanske. "If I was" är med på den plattan.

Rikard: - Jag köpte 6 på en gång, så jag får välja ut en... han som är så bäst, vad heter han..?

Henric: - Gary Numan?

Rikard: - Nä, absolut inte. Miko Mission – italiensk disco från -85.

Vilken musik dansar ni helst till?

Rikard: - Prodigy!

Henric: - Jag vet inte vad jag skulle studsa upp och dansa till. Jo, "Safety Dance" (Men Without Hats), då är det kört, då står jag och skakar.

Rikard: - Ja! Hellre "Safety Dance", du kan nästan stryka Prodigy.

Vem skulle ni ge er sista Rollokola?

Rikard: - Hi hi. Jag skulle ge den till mig själv för att jag älskar godis. Jag ger aldrig bort min sista godis.

Henric: - Det håller inte med Rollo. Men det sista jag äger skulle jag nog ge till... jag vet inte – jag har aldrig tänkt på det över huvud taget. Det är nog kört.

Rikard: - Johan Hedin förresten! Han är transportforskare.

Henric: - Ja, jag med!

Vi måste fråga: är Henric släkt med Michaela de la Cour?

Henric: - Vad tror ni? Ja, hon är min syssling.

Rikard: - Army of Lovers är rätt bra.

Henric: - Tobias tycker att Alexander Bard skall producera vår platta.

Har ni skivkontrakt än då?

- För tillfället inte.

Vilken fråga vill ni helst svara på?

Rikard: - Hur kommer det sig att Yvonne säljer miljoner skivor?

Henric: - Varför är Yvonne ett av världens bästa band?

Och svaret på det är?

Henric: - Det är för att... jag vill absolut inte säga att vi är ett av världens bästa band. Men vi är ett av de bästa banden jag vet.

Rikard: - Vi har det mesta rätt.

Henric: - Det har vi. Renhet, våld, futurism. Rätt attityd. Vi är annorlunda. Det har vi sagt flera gånger: skulle vi se oss själva på scenen skulle vi tycka vi var det bästa som hänt Sverige på flera år.

Vad hände det för bra för flera år sen då?

Rikard: - Gamla 80-talsgrupper är alltid bra.

Något annat ni vill framföra?

Rikard: - Jag vill hälsa alla fans. Ha ha ha!

Henric: - Jag kan inte tänka mig att vi har fans. Det är svårt att relatera till det. De förstår ju inte vad vi gör egentligen. Det är högst personligt, vi gör det här för vår egen skull.

Rikard: - Varför tycker du om Cure och Joy Division?

Henric: - Hmmm... Men det är intressant att se att vi blir uppskattade. Det är märkligt att folk som tycker om pop tycker om oss också, att vi förekommer i sån press...

- Det är inte det att det är kul att spela i ett band. Egentligen. Alla i bandet har samma inställning. Det är ganska viktigt. Det är inte kul att repa. Att resa tillsammans är bara jobbigt. Men live är roligt.

Favoritmuppar:

Rikard: - Farbröderna är ganska roliga. Jo, jag tycker de är bäst, jag gillar griniga gubbar.

Henric: - Jag måste tänka lite. Nä, farbröderna håller inte! Jag måste nog säga trummisen i bandet; Animal. Jag tror han skall symbolisera det djuriskt sexuella hos människan. Han sitter där och slår så ohämmat hårt – jag tror det är en klart sexuell akt. Fast jag tror inte Mupparna är så kul som folk tror egentligen.

Inledning Fozzie nr 7, december 1996

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

 Tjo!

Här kommer ett nytt nummer av Fozzie. Det går lite långsammare nu för tiden, men jag räknar med att ingen är särskilt upprörd för det. Utom jag. Det är frustrerande att inte hinna med allt man vill. Studier har en tendens att hindra en från att göra roliga saker. I vilket fall som helst så är nummer 7 klart nu, sånär som på en innehållsförteckning och inklistrande av bilder – nu när jag skriver det här vill säga. Jag tror iallafall den är klar, jag kommer säkert upptäcka en massa små fel när jag kommer hem (nu sitter jag på den kära Kalmar nation), men jag måste lämna in tidningen imorgon bitti för att hinna få den kopierad innan jag åker hem till mor i Borås över jul.

Ikväll har jag åter insett att datorer är ett gissel. Samtidigt som de förstås är rätt bra, men varför varför varför gör de saker som man inte säger åt dem att göra?! Jag vet att folk brukar säga att en dator inte gör något man inte säger åt den att göra, men det gör de visst. Åtminstone den här. Ofta. Den har gjort så att jag var nära att ge upp hoppet om att få med våra med möda hopplitade recensioner, för den bråkade med mig hela tiden, men till slut vann jag kampen människa – maskin. Ha ha!

I det här numret har jag på grund av tidsbrist inte fått med vissa saker som jag skulle fått, som en Souls-intervju, en aBLe-intervju och en Drowners-intervju. De får komma i nästa. Förresten tänkte vi faktiskt göra hemma hos-reportage hos dem som vi tänkt länge, men tyvärr så hade de inte tid när vi hade, så den serien ligger fortfarande nere.

Mina enda medarbetare den här gången har varit mina kära Per Boström och Martin Alarik. Martin har flyttat till Stockholm för att bli en riktig journalist minsann, kan jag nämna.

En lite tråkig sak jag har att berätta är att det företag i London som gjorde min flexisingel till nummer 5, har lagt ner. Mig veterligen var det de enda flexisingeltillverkarna i Europa, så det verkar inte bli någon mer flexisingel inom överskådlig framtid.

Tack till alla banden jag skrivit om, alla annonsörer, Kopieringshörnan, Per, Martin, Anders Nilsson, Kalmar nation och andra som hjälpt mig.

Pop on!

/Pop-Sara

Beställ gamla nummer, skriv trevliga brev, skicka skojiga saker och tyck saker till denna adress:

Fozzie c/o Sara Reis

Rackarbergsgatan xx

752 32 Uppsala

Ansvarig utgivare och chefredaktör: Sara Reis

Inledning Fozzie nr 1, december 1994

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Hej!
Det här är första numret av Fozzie – förhoppningsvis blir det många fler.
Det slår mig när jag tittar igenom de färdiga artiklarna att vi egentligen inte skrivit särskilt mycket om vad vi tycker om banden, men... det säger väl sig självt? Detta är ett fanzine och det innebär ju att vi väljer själva vilka band vi skriver om, och det finns ju ingen anledning att skriva om musik vi inte tycker om då.
När jag skriver det här är klockan efter midnatt, jag sitter på golvet i mitt studentrum med bara värmeljus tända, och lyssnar på Yvonne på hög volym, och det enda som betyder något är musik. Den här tidningen har tagit tid från mina studier, vilket väl gör min kära mor besviken, men musik är helt enkelt viktigare än skatterätt. Musik berör. Lyssna på Henric de la Cour sjunga "Nothing is faithful", Jennie Medin sjunga "I'll manage on my own" och Per Sunding sjunga "I was your wrong heaven... It's not a matter for my tombstone" och försök låta bli att bli berörd. Jag kan inte.
Många påstår att mycket s.k. indiepop låter likadant. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om det, för jag tycker inte det – inte om man lyssnar lite mer. Och även om nu en del låter likt, så vad gör väl det så länge det ändå väcker känslor? När man känner något av att lyssna på en låt så har den fyllt ett syfte.

Till detta nummer har jag valt ut några av mina absoluta favoritgrupper i Sverige (Catharina har inte fått bestämma så mycket) och jag vill tacka alla dem som har pratat med oss och skickat foton o.d. och varit så jättetrevliga! När jag ändå håller på och tackar så måste vi även tacka Andreas och Jan för fotoframkallning och kopiering, min mamma för datorlån, Anders för telefonnummer och så, samt för att han bokar alla bra grupper till Kalmar nation så att vi får se dem, Martin Gelin för annons i Nowhere, MusikÖrat-pojkarna för musiktips, och så borde jag förstås tacka Björn S på UNT, för om inte han varit så seg med att ge mig uppdrag hade jag kanske inte bestämt mig för att göra en egen tidning. Och (jag känner mig som om jag fått en Oscar...) om det är någon vi glömt så tackar vi dem också.

/Sara

Whigfield-Sara och Whigfield-Catharina