Eggstone – live på Majas vid havet: recension

Eggstone

Live

Majas vid havet, Varberg, 27 augusti 2021

När jag sitter med sju parallella jobbprojekt och det börjar skava lite i halsen kan man tycka att jag borde fokusera på annat än att skriva en försenad recension av en konsert. Men när jag började tänka på den 21:a gången jag såg Eggstone live (inte inräknat de 10 gånger jag sett dem spela med andra och den gången jag såg dem repa i studion) så var jag bara tvungen att beskriva den.

Det var på Majas vid havet i Apelviken i Varberg den 27 augusti 2021, och jag hade sett dem kvällen innan också, på Plan B i Malmö. Senast jag såg dem dessförinnan var några gånger under 2017 och 2018 så nu hade det gått drygt tre år. Och på Plan B blev jag besviken. Det har i stort sett aldrig hänt att jag blivit besviken av Eggstone, men på Plan B var det otight med nya extramusiker, volymen var för låg (jag hörde en sabla fläkt över musiken!), texter glömdes bort, publiken var tvungen att sitta ner på grund av restriktionerna och jag fick aldrig feeling, trots att resten av publiken var överförtjust. Jag hade blandade känslor av att vara helt fel ute i min upplevelse och av att vara för petnoga med detaljer. Men nu är det ju så att Eggstone är det viktigaste bandet i världen för mig, och jag har sett dem så många gånger att detaljerna liksom är inbyggda i mig. Och blir det fel så känns det lätt inte bra.

Men när jag nästa kväll kom till Majas och träffade bandet före, hade med mig min vän Calle som älskar Eggstone men aldrig sett dem live tidigare och vi dessutom fick stå upp, så infann sig magin direkt i de första takterna av inledande Birds in Cages.

De där detaljerna. Musiken, texterna, rörelsemönstren. Musiken som på skiva är så fullproppad med detaljer att det blir ett eget universum, och som live fick hjälp att lyftas fram av de tre extramusikernas diverse småinstrument.

Texterna, blandningen av känslor och klurigheter där jag kan sjunga med i varje ord även om jag inte lyssnat på några av låtarna på länge: "I hope a dog will bite me, not so I would die, just to make me cry", "Postman came, dropped the post late in the morning, opened up and it was a packet full of sunshine", "April and June, Kimberley and Jane, Sara and May".

Sättet sångaren och basisten Per Sunding reser sig upp på tå vid mikrofonen (och kvällen till ära hoppade så att den lilla scenen gungade så att keyboardisten Christopher Dominique fick svårt att spela), hur gitarristen Patrik Bartosch blundar när han koncentrerar sig, hur trummisen Maurits Carlsson alltid sitter med huvudet lätt vridet till vänster vid sitt gamla vackra orange trumset. Och för att de är så välbekanta såg jag direkt hur Per blev bekymrad när hans röst bröts och svajade (och nästa förmiddag fick jag höra att han nästan tappat rösten under natten) – han som sjunger nästan ännu bättre som 50+ än som 25-åring. 

Detaljerna. Och känslorna: glädjen, vemodet i vissa låtar, lyckan, igenkännandet, värmen i bröstet när Patrik och Maurits log mot mig när de gick mot scenen för extranummer och när Per kramade om mig efteråt (bara en sån sak som att få kramas igen!!). Men främst: de där låtarna. Låtarna som funnits med mig i över 27 år, och låtarna som bara funnits ute i fem och två år. Snälla snälla säg att det blir fler av dem.

Jakob Hellman – Äntligen borta: recension

Jakob Hellman
Äntligen borta
(album, Universal Music 2021)

För mig som är tillräckligt gammal för att faktiskt ha varit med när Jakob Hellmans debutalbum ...och stora havet släpptes 1989, och älskat den sönder och samman, är det helt omöjligt att ge Äntligen borta en rättvis bedömning redan. Det är helt orimligt att tro att jag på bara några dagar ska kunna bilda mig en uppfattning om en skiva som är en så logisk uppföljare, men som kommit först 32 år senare. Eftersom Jakob Hellman inte släppte en uppföljare inom några år, som man brukar, så etsade sig ...och stora havet in i mitt medvetande på ett helt annat sätt än någon annan skiva gjort – det fanns ju bara de där tolv låtarna och inget som kom efter och liksom spädde ut dem. Varje ord, varje snillrik formulering finns så tydligt inristade i min hjärna att de på något sätt hindrar mig från att höra texterna ordentligt den här gången. Vad jag hör är låtar som låter ungefär likadant som de tidigare, men de har inte hunnit få en egen karaktär och sjunka in ännu. Istället börjar jag sjunga texten till låten Stora havet när När det skymmer går igång, för de är så snarlika (bortsett från det förmodat mallorcinska mariachibandet som hörs i bakgrunden) och lite saknar en omedelbar Vara vänner-hit och genialiska oneliners som "Natten är vacker och månen är full. Du är som natten och jag är som månen och du är som jag: du är allt jag vill ha."

Men: Äntligen borta är absolut en älskvärd skiva. Hade den fått mer rättvisa förutsättningar hade den kanske fastnat fortare, men som det är nu är det omöjligt att inte jämföra den med den ojämförbara föregångaren, skivan som utsetts till 1900-talets bästa. Hur kan något jämföras med det? Det går ju inte. Eller ge mig 30 år, så får vi se sen.

The Wannadies – Can't Kill the Musikk: recension

 The Wannadies
Can't Kill the Musikk
(singel, Startracks 11 september 2020)

 Jag är en sån person som hittade min musiksmak i 20-årsåldern och sedan har hållit fast vid den. Men jag skäms inte för det, för jag lyssnar på otroligt mycket ny musik också, men vill man hitta en låt som jag verkligen ska älska, då gör man bäst i att leta bland upptempolåtar i poprockgenren, allra helst innehållandes något av följande: blås, stråkar, handklapp och piano. Det skadar liksom inte om låten kan avslutas med "cha-cha-cha", som The Wannadies sångare Pär Wiksten en gång på Hultsfredsfestivalen påstod är kännetecknande för alla riktigt bra låtar.

Wannadies tillhörde min heliga fyrklöver av band på 90-talet, då när jag insåg att musik var det allra bästa och viktigaste i världen. De fyra band som jag såg som det absoluta toppskiktet i svensk indie var Eggstone, Popsicle, This Perfect Day och The Wannadies. De låg liksom och svävade över alla andra band, hur bra man än var.

De övriga tre släppte sina senaste/sista (?) album redan 1997, men om man ser till de svenska indieband som fanns kvar var det många som redan i slutet av 90-talet började gå ner sig i ett vuxnare och lugnare americanaträsk – men inte Wannadies. Fortfarande på deras senaste album Before and After som kom 2002 hade de behållit all den energi som fått mig att älska dem från början.

Titeln på återkomstsingeln lät ju lovande från den aspekten, och när Can't Kill the Musikk landade i min inbox och jag tryckte på play spred sig ett stort leende direkt över hela mitt ansikte. Visserligen började de skriva på låten redan 2002, men jag tänker att kommer de tillbaka med en energisk upptempolåt i klassisk Wannadies-stil så lär nog eventuellt kommande material också hålla sig till min standard.

Låten är kryddad med handklapp, vissling, wooh-ande, yeah-vrål från både Pär och Christina, ringande gitarrer och drivande trummor – och bäst av allt: inget gubbigt åldrande någonstans.

Välkomna tillbaka The Wannadies, jag har saknat er!

Det Brinner - Bara öppna ögon kan se: recension

Det Brinner

Bara öppna ögon kan se

(album, Våga Våga, 2020)

Matilda Sjöströms soloprojekt Det Brinners andra fullängdare Bara öppna ögon kan se samlar ihop de senaste fem singlarna tillsammans med fyra nya låtar. Eller ja, den femte singeln släpptes bara en vecka före albumet, och cementerar definitionen "gråtdisco", som någon kallade Det Brinners musik och Matilda tagit till sig. I låten, Bara fortsätt, som jag lyssnat på i stort sett på repeat i en vecka, försöker huvudpersonen låta sig uppslukas av musiken och bara andas istället för att titta på honom där, han som hon inte träffat på länge men som hon såg så fort hon kom innanför dörren.

Matilda har en svårslagen förmåga att formulera vardagliga händelser så att de känns allmängiltiga, så att orden känns som något man själv upplevt precis. Jag vet att jag i alla fall har det, och när hon sjunger "Måste sluta tänka på dig. Ah-ah, tänker på dig. Jag vill bara va med dig" så är jag ju där igen, på den där klubben där jag ser Honom med stort H i ögonvrån hela tiden men försöker låtsas som ingenting.

Eller som Jag lovar, som släpptes som singel redan 2018. Jag är tacksam för att texten om någon som inte vill finnas mer inte stämmer in på mig, men jag har hört att andra sagt att den räddat deras liv. Om den inte redan är ett anthem för medmänsklighet så förtjänar den att bli det. "Jag lovar dig, jag finns här för dig alltid. Jag lovar dig, jag ska kriga för oss. Jag lovar dig, vi ska trampa nya stigar, vi ska gå dit ingen gått." Och Tänker inte bry mig, också en tidigare singel, som uppmanar oss alla att våga vara oss själva även när andra tycker att vi inte får vara på vissa sätt. Det är viktigt, det är stort, det förtjänar att lyssnas på.

Som ni märker är det texterna som är viktigast för mig hos Det Brinner. Jag ska inte säga att musiken är en kuliss, för det är den förstås inte, men den sticker inte ut på samma sätt som texterna. Musiken är modern men med 80-talsdoftande inslag, särskilt i Kan inte förstå, som har ett helt vansinnigt gitarrsolo (eller om det är en galen synth, jag vet inte ens) och den gladaste låten Banérsgatan 14c, där en synth som hämtad ur soundtracket till en Molly Ringwald-film (google her, kids) delar spotlighten med en saxofon som hade kunnat spelas av Kenny G (ja, honom också). Men i övrigt svävande synthar, coola trummor, snygga detaljer.

Och så Matildas röst, som sjunger de där fantastiska texterna. Hon sjunger med en röst klar som en krispigt blå vårhimmel, vilket faktiskt är lite av en förvånande kontrast mot sättet hon pratar på: med betydligt mörkare röst, nästan lite befriande rått på bred göteborgska.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop säcken här, mer än genom att säga: lyssna. Lyssna på texterna, gråt och dansa. Och framför allt: andas.

Topp 10-låtar 2018, låt 10: Shout Out Louds

Shout Out Louds - In New Europe

Jag har skrivit det förut, men det är ju så: jag återupptäcker Shout Out Louds varje gång de släpper en ny singel. Jag tycker jättemycket om dem, men på något sätt glömmer jag nästan bort dem mellan varven, och så blir jag lika glad varje gång de släpper en ny singel. Och In New Europe älskade jag lite extra mycket. När den kom var jag inne i en period som var lite turbulent känslomässigt, och jag fastnade för frasen "so I dance with myself, pressing my heart back into my chest, cutting off all my senses". Det kändes som precis det jag höll på med för att det inte skulle bli för jobbigt.

Och i somras när jag skulle åka till Ängelholm för att se Timo och det var en massa strul med omständigheterna runtom och jag nästan började fundera på om jag skulle strunta i att åka, så kom nyheten om att Shout Out Louds lite i sista stund hade bokats in för att spela efter Timo, och jag blev så glad att det plötsligt var självklart igen att jag skulle åka.

Sen när jag väl var där, och jag redan var väldigt uppåt efter att ha sett Timo-spelningen så började Shout Out Louds spela och det var så fruuuuktansvärt bra! Jag har nästan svårt att skriva det eftersom jag ju älskar Timo, men Shout Out Louds var just där och då så mycket bättre. De var så tighta (trots att både basisten och trummisen var inhoppade vikarier), och de byggde ut låtarna så att de blev större än livet, och de fick det att bubbla i hela min kropp av pur musiklycka.
Så att In New Europe blev min mest spelade låt från 2018 känns helt naturligt.

Vill du läsa min intervju med sångaren Adam Olenius från i våras så köp Fozzie 12!

Lyssna!

Topp 10-låtar 2018, låt 9: Klara & Jag

Klara & Jag - Du & Jag

Jag har hört många säga att en bra låt ska hålla för att spelas med bara en gitarr. Jag har bara hört en säga att alla de bästa låtarna ska kunna avslutas med "cha cha cha!", och det var The Wannadies sångare Pär Wiksten.

Nu avslutas ju inte Klara & Jags cover av The Wannadies You And Me Song med "cha cha cha!" men de har definitivt visat att den håller i en mer avskalad version (dock med piano och inte gitarr som grund). Jag älskar originalet och är generellt sett inget större fan av covers, men när jag hörde Du & jag första gången och insåg vilken låt det var blev jag så glad. Det är en så fin version!! Jag som gifte mig förra sommaren ville bara att den skulle ha kommit ett år tidigare så att vi kunnat spela den under vigseln.

Det blir alltid du och jag, vi två, det är alltid du och jag, ändå. ❤️

Läs mer om Klara & Jag i Fozzie 12, och:
Lyssna!

Topp 10-låtar 2018, låt 8: Det Brinner

Det Brinner - Jag lovar dig

Mycket av mitt musiklyssnande hänger liksom ihop på nåt sätt. En del upptäcker jag tack vare rekommendationer från Spotify, men mycket kommer ju också av att artister hänger ihop på olika vis – och nu vet jag inte riktigt varför jag skriver det just på Det Brinner, för det var egentligen mest en slump att jag upptäckte henne (Det Brinner är ju Matilda Sjöströms soloprojekt, vid sidan av duon Steget)... Men den slumpen hände just på en Timo Räisänen-konsert ändå. Jag var i Halmstad för att se Timo och bandet på Kajskjulet i oktober 2017, för första gången på flera år, och jag hade suttit och pratat med Timo och Hans, men när de hade gått in i logen för att förbereda sig för att gå upp på scen så spelades en så bra låt i lokalen, som jag shazammade. Det var Sanna Sanningen med Det Brinner, och jag hade aldrig hört namnet innan. När jag frågade Hans efteråt berättade han att London Rönneklev, som ofta är livetekniker med Timo (och spelar i ELD, som du kan läsa om i Fozzie 12), brukar jobba med Matilda, så jo, mycket hänger ihop.

Sen dess har jag hängt med i det som händer med Det Brinner, och gillar det verkligen. Jag har upptäckt att Matilda har en förmåga att skriva om verkligheten på ett väldigt självklart sätt, vilket inte är så lätt som det låter. För något år sedan var Charlotte Perrelli med i Melodifestivalen med en låt som hon själv skrivit texten till (tror jag), och som handlade om hennes liv på ett helt annat sätt än vad hennes tidigare schlagerhits gjort. Först ska jag säga att jag tycker att Charlotte Perrelli verkar jättesympatisk, och hon brukar vara superduktig på det hon gör, även om jag inte är ett fan av hennes musik, men den här låten, där hon blev personlig och känslosam, tycker jag tyvärr var helt katastrofalt usel textmässigt. Det ÄR helt enkelt inte så lätt att få en text som beskriver verkligheten med enkla ord på svenska att låta bra. Men Matilda kan det.

Hon kan skriva en text om hur killen som man (för att använda ett uttryck som var standard när jag gick på gymnasiet) strular med hör av sig sent på kvällen och vill att man ska komma, och sen spelar han cool och låtsas som att man inte är där (Nattvagnen hem) och utan att behöva brodera ut mer än så kasta mig med full kraft tillbaka till just gymnasietiden så att jag verkligen känner hur extremt jobbigt det var när jag själv var i den situationen (och få mig att bli extra tacksam för att jag har hittat världens bästa man för mig och gift mig med honom). 

Eller en text om något oerhört mycket tyngre, om att må så dåligt att man inte vill finnas mer.

Om Jag lovar dig skrev Matilda själv på Facebook:

"Den går ut till alla mina systrar.

Jag vill påminna om hur verkligheten kan se ut för oss OCH jag vill att ni ska veta att jag finns här för er. Som ni finns här för mig. Jag vill också att ALLA ska kunna leva här, ihop. Det måste vi bara fixa. Tillsammans. Kärlek är vägen. 

Så är det bara."

Och jag lovar dig att Matilda Sjöström kommer vara en av de första jag kommer att be om en intervju när jag börjar med Fozzie 13.

Lyssna!

Topp 10-låtar 2018, låt 7: Timo Räisänen

Timo Räisänen - Eld & Aceton (Live i studio)

Ja, ni vet ju. Timo. Härom dagen letade jag efter ett foto på min externa hårddisk, som jag inte mindes när jag tagit, så jag fick gå igenom mapparna med bilder från ett gäng år tillbaka, och överallt dyker han upp, den där Timo. Och hans band, ska tilläggas. Det är också viktigt. Delar av bandet har bytts ut genom åren, men från det att jag för första gången pratade med keyboardisten Hans på en Timo-spelning för elva år sedan har vi haft en vänskap, som har varit vilande ibland och närmare ibland. Vi bor i olika städer, så i stort sett all vår kontakt sker digitalt, och de enda gånger vi ses på riktigt är i Timo-sammanhang. Det bidrar ju också till att jag alltid tycker det är roligast att se Timo med bandet, även om han är grym solo också. Sen tycker jag också att låtarna kommer mest till sin rätt med helt band, lite rock-puritanskt sådär... :)

Jag har varit på drygt 1 000 konserter, och ja, jag fattar att jag börjar bli tjatig nu, men Timo är verkligen en av de bästa liveartister jag vet. Han har sån otrolig energi och publikkontakt och gör alltid publiken glad.

Så när Timo släppte Eld & Aceton-ep:n med sju versioner av låten i slutet av februari så var det liveversionen jag helst lyssnade på, såpass mycket att den kom med på mina mest lyssnade låtar under 2018 på Spotify (allra högst upp i listan kom låten Autobahn, men den släpptes ju på albumet Tro, Hat, Stöld 2017, så den platsar inte riktigt).

Den där mastodontartikeln jag skrev om Timo här på bloggen lade jag upp synkat med släppet av den här ep:n, så det gjorde ju också att jag var extra peppad på den.
Lyssna!

Topp 10-låtar 2018, låt 6: CHVRCHES

Chvrches - Out of my Head

Det kanske inte har framgått så tydligt här där jag mest skriver om svensk indie, men jag har en ganska kraftig japanvurm – som dock från början hör ihop med den svenska indiepopen. På 90-talet var det ju rätt så många svenska band som fick chansen att spela i Japan, däribland ett av mina favoritband, Cloudberry Jam.
Jag hade blivit vän med bandmedlemmarna så jag fick höra mycket om Japan, och allt lät bara fantastiskt, och jag längtade oerhört efter att också få åka dit nån gång. Jag minns tydligt en nyårsdag, 1996 borde det ha varit, när jag hade firat nyår i Linköping tillsammans med sångerskan Jennie och hennes dåvarande pojkvän Emil (som fortfarande är min bäste vän), och Cloudberry Jam steg upp tidigt för att åka iväg på Japanturné, och jag och Emil blev kvar hemma i lägenheten och tittade på Ivanhoe på tv och städade till McAlmont & Butlers hit Yes. Och nej, vi var inte alls bittra. ;)

Tio år senare insåg jag att det faktiskt inte alls var så dyrt att åka till Japan längre, så 2006 åkte jag till Tokyo för första gången och alla mina förhoppningar infriades och överträffades. Så OERHÖRT coolt land! Så 2007 åkte jag dit igen, och har längtat tillbaka sen dess. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte så jättemycket om det gamla traditionella Japan, även om det såklart är fint och intressant också, men det jag älskar mest är det unga Japan och hur de tar influenser från väst och gör det till något helt eget och vansinnigt coolt.

Hur som helst, den här jättelånga inledningen leder nu fram till CHVRCHES singel Out of My Head. Jag gillar Chvrches (men alltså, att skriva namnet med versaler jämt? Orka) och har lyssnat jättemycket på deras album från 2016 i år, för jag missade det helt när det kom – extra mycket har jag lyssnat på låten Bury It när något har varit jobbigt, och haft strofen "we try to bury it and rise above" som en sorts mantra. Begrav det och sätt dig ovanför det. Bury it and rise above. When they go low, we go high.

Men nu kom jag ifrån ämnet igen. Eftersom jag lyssnat så mycket på dem så kom förstås Out of My Head i min release radar på Spotify i somras, och först blev jag helt förvirrad: jag kände inte igen rösten. Och va? Är det japanska?! En snabbgoogling visade att låten är ett samarbete med den japanska gruppen Wednesday Campanella och redan där var jag ju såld. Min kompis som introducerade mig för Chvrches för några år sen tyckte att den här låten ju inte lät som Chvrches brukar alls och då var den ju mest konstig, men jag älskar den. What's not to love? Att ta mig out of my head ibland, det kan jag behöva. Och sång på japanska blandat med Lauren Mayberrys röst, det är ju fantastiskt!
Lyssna!



Och en bonus: Yes!

Topp 10-låtar 2018, låt 5: Jacob Öhrvall

Jacob Öhrvall - Olycklig kärlek

Det var en kompis som tipsade om Olycklig kärlek på Instagram, så jag lyssnade på den när den precis släppts i våras.  Jag blev nog först i ärlighetens namn mest nyfiken på omslagsbilden, där Jacob sitter som en något bedagad förförare i cerise t-shirt med en vissen rosa ros i handen och småler, framför en bakgrund som ser ut ungefär som dem som skolfotografer använde på 90-talet.
Första lyssningen tyckte jag var helt okej, men kanske inte så mycket mer än så, men jag lade in den i min 2018-lista, och som den växte på mig! Jag brukar alltid säga att jag inte gillar midtempomusik, det ska vara upptempo (och nån enstaka depplåt som får vara riktigt långsam), men det finns uppenbarligen undantag.

Älskar gitarrljudet i den här låten, och Jacobs avslappnade sätt att sjunga. Som jag redan skrivit i Fozzie 12 så är jag särskilt förtjust i sista strofen där han klämmer in lite för många stavelser för vad musiken liksom hinner med: "Jag hade velat skriva en låt om olycklig kärlek, men det funkar inte för vi är fortfarande kära i varandra". Ja, själva textraden är ju också briljant utöver att det låter snyggt rent musikaliskt.
Och: nästa singel Allt eller inget är upptempo, så det blev liksom bara bättre och bättre. :)

Vill du läsa mer om Jacob, så köp Fozzie 12! Och håll utkik, för alldeles snart släpper han nytt material!

Lyssna!

Topp 10-låtar 2018, låt 4: Doktor Kosmos

Doktor Kosmos - Min mamma

Doktor Kosmos gjorde återkomst precis lagom till att Fozzie gjorde detsamma, så jag fick det bästa svaret jag nånsin fått på en intervjuförfrågan av min gamle kompis Uje Brandelius: "Det är den enda intervju med pk-media vi kan tänka oss". :D

Min mamma är den tredje singeln ut från det kommande albumet, och den har den finaste text om en mamma jag någonsin hört (sedan Blithe sjöng, fast det var ju bara en strof: "When hope's gone, there's always mom" i mitten av 90-talet).

Sjungen av Twiggy Pop/Lina, till en melodi med afrikanska influenser – eller Paul Simons Sydafrika-skiva kanske, jag vet inte riktigt vilket. Jag skulle kunna citera hela texten, för hela är lika bra, men det blir ju lite långt, så jag får välja några meningar:
"Du la din hand på min kind när jag grät i ditt knä." "Du tvättade strumpor och bäddade min säng." "Du hade mjukt hår och luktade mamma." "Du förklarade hur världen fungerar, om våra roller som vi alla spelar, varför mammor är som de är och gör som de gör." "Det var du som gjorde mig - - - du var min mamma."
Och ett omisskännligt Uje-sätt att skriva i raden "Jag bad dig sjunga om räven i skogen, du sjöng godnattsång om räven i skogen, fast jag var alldeles för gammal för räven i skogen."

Så ja, bara texten gör ju att den träffar rakt i hjärtat – och inte bara på mig som är en mamma, utan för alla som älskar sin egen mamma. "Du var den smartaste mamman i världen, du var den vackraste mamman i stan". <3 

Vill du läsa mer om Doktor Kosmos så köp Fozzie 12!

Lyssna!

Topp 10-låtar 2018, låt 3: Panic! At the Disco

Jag tipsar helst om svensk musik, helt enkelt för att det oftast är det jag gillar bäst, men några undantag finns det ju alltid, och det här är ett av dem:

Panic! At the Disco - High Hopes

I slutet av september hörde jag den här låten på P3 när jag åkte och lämnade barnen på förskola/skola, och fastnade för det otroligt catchy, men egentligen ganska störiga, synthblåset (tror jag? Det låter väl inte äkta? Eller?) och blev förvånad över att det visade sig vara Panic! At the Disco. Det jag mindes av dem från nån gång på 00-talet var att de var hypade, men att jag tyckte de var gravt överskattade, och jag visste inte att de fortfarande fanns ens. Men den här låten, som den fastnade i mig!

Den kom dessutom i en period där jag hade det skakigt i min jobbsituation, så texten "Had to have high high hopes for a living, shooting for the stars when I couldn't make a killing, didn't have a dime but I always had a vision. - - - Had to have high high hopes for a living, didn't know how but I always had a feeling I was gonna be that one in a million" fick mig att lyfta hakan lite högre.

Den här gick varm tillsammans med Per Eglands Jävlar i mig de dagarna jag var i Marocko – jag hade såklart inte kommit ihåg att ladda ner låtar offline, men så fort jag hade fungerande internet var det de här två låtarna jag lyssnade på på repeat.

Lyssna!

Topp 10-låtar 2018, låt 2: Per Egland

Jag fortsätter i bakvänd kronologisk ordning, med en oktoberlåt:

Per Egland - Jävlar i mig

Varje fredag lyssnar jag på min Release Radar-spellista på Spotify för att hålla mig lite uppdaterad, och första veckan i oktober dök den här upp. Om jag inte minns fel var det just när jag klivit av tåget i Malmö för att sova på hotell en natt inför ett tidigt morgonflyg från Köpenhamn till Marocko, där jag skulle vara barnvakt åt mina syskonbarn på ett bröllop.

Efter introt satte en gitarr igång med ett distinkt 80-talssound (inspirerad av ett parti i Def Leppards Pour Some Sugar on Me, skulle jag nog säga), och jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Min första instinkt var att det ju var typ ocoolt med 80-talsgitarr, men samtidigt spred sig ett leende över mitt ansikte. Så fort den var slut satte jag på den igen och googlade Per Egland, som jag inte hört talas om tidigare. Sen gick låten på repeat i mina lurar i stort sett hela kvällen, och när jag hade fungerande internet i Marrakesh: jag älskade den!

Enda problemet är att jag inte kan säga titeln, eftersom jag inte svurit med klassiska svordomar sen jag konfirmerade mig och blev ilurad att svor man så åkallade man djävulen, och det ville jag ju inte göra. Sen dess har jag hållit mig till mildare varianter och könsord (en liten kuk kan man väl få åkalla ibland?), och har jag inte svurit på 30 år kan jag ju inte börja nu. Men man kan ju alltid beepa sig själv när man sjunger med i resten. :)

Lyssna!

Topp 10-låtar 2018, låt 1: Bolywool

Nu såhär i slutet av året ska man ju sammanfatta året som gått, och Spotify gjorde det enkelt i och med listan "Dina topplåtar 2018". Men att bara lägga upp listan verkar ju tråkigt, jag vill ju hellre skriva något om de tio låtar av de mest spelade som jag tycker har varit viktigast för mig i år. Utan inbördes ordning, tror jag – kanske att den som kommer sist ändå varit viktigast, vi får se – kommer här mina bästa låtar från 2018!
Jag börjar med den av topplåtarna som jag lade till i min 2018-lista senast på året.

Bolywool, Hans Olsson Brookes remix - You Are Not Alone in the Universe, I am Here

Jag gillar inte när det skrivs om artister att "nu släpps deras efterlängtade singel". Visst är det säkert några som längtat efter den, men ska man verkligen behöva skriva det på näsan på folk? Men det här kan nog ha varit min personligt mest efterlängtade låt 2018.
Fast ändå inte, för jag hade den redan... Såhär var det: precis i slutet av 2017 fick jag lyssna på en remix som min vän musikproducenten Hans höll på att jobba med. Jag kunde väl kanske inte ge nån vidare kvalificerad feedback (lyckades inte ens sätta att han använt samma synth som i min favvo-Timo-låt Autobahn, och det retade han mig såklart för), men jag var en entusiastisk lyssnare som talade om vad jag tyckte - och jag gillade den, mycket.

Eftersom vi bor i olika städer mailade han den till mig, så jag lade in den i mobilen, men spelade den självklart inte för någon annan, eftersom den inte släppts. Men jag kunde ju lyssna på den när jag ville, och den har ett perfekt tempo för att gå i rask takt till. Och den är nästan precis lagom lång för att gå fram och tillbaka till vårt lilla närlivs och köpa nåt jag glömt, så jag lyssnade på den säkert nån gång i veckan under hela året – tills den till slut kom ut i november 2018.

Och roligt nog så kontaktade den ena medlemmen i Bolywool, Calle Thoor, mig på Instagram för ett tag sedan, så nu ser jag fram emot deras nästa släpp – så okej då, nån kan väl få skriva att det är efterlängtat när det väl kommer då. ;)

Lyssna!

En Timokonsert - del 2

Fortsättning från del 1.

Efter lunchen kunde de då börja repa med bandet – och en trummis som de aldrig spelat med tidigare, och som bara hört kanske tre Timo-låtar över huvud taget innan... Men ett sånt proffs han var! Han hade lyssnat in sig på låtarna på tågresan upp från Göteborg, och bara satte låtarna direkt! Ja, såklart att Timo, Hans och Viktor fick coacha honom med detaljer, men för mig som inte spelat något instrument sen typ högstadiet var det som ett smärre mirakel. :)

Krippe och Hans

Jag tycker att Timo är bra i vilken musikalisk konstellation han än befinner sig, men det är ändå med bandet som jag tycker att hans musik kommer bäst till sin rätt, och jag tycker det är nästan lika roligt att titta på Hans och Viktor på scen som på Timo själv. Och nu även på Krippe, som var otroligt entusiastisk och tyckte det var jätteroligt att vara med. :)

Men Timo är ändå något speciellt. :) Hans förmåga att göra folk glada och få med sig alla på tåget är otrolig.

Hans och Moogen, som aldrig verkade höras tillräckligt i hans monitor

En av de bilder från dagen jag är mest nöjd med. Timo gick plötsligt av scenen för att göra något backstage och kom emot mig och ljuset föll så snyggt på honom, så även fast jag inte var beredd slängde jag upp kameran och fick till en bild (om än en aning suddig).

Andäktig stämning med orkestern

Även under andra setet var orkestermusikerna med i vissa låtar, och allt lät smått fantastiskt.

Vid fyratiden var allt genomkört och alla kände sig nöjda, och förbandet ELD hade också hunnit anlända från Göteborg. Ett par timmar tidigare hade My, Timos agent från bokningsbolaget Blixten, kommit tillsammans med sin kollega och min vän Emil. För ett drygt år sen hjälpte jag till att styra ihop en övergång till Blixten från ett annat bokningsbolag, tillsammans med Emil, men det är My som ansvarar för bokningarna av Timo. Emil kunde bara stanna en stund, men nu tog My med sig Timo, Hans och mig för en öl i baren. Vi satt där en timme eller så, och sen gick Timo och Hans till hotellet en stund och jag snabbade mig ner i logen för att välja ut och redigera de bästa bilderna från dagen så långt.
Vi hade bara en halvtimme på oss innan middagen var serverad i green room, och när vi fått i oss den skulle merchbordet fixas innan dörrarna öppnades inför konserten som skulle börja 19.30.

Timo och t-shirtarna

Sen var det dags! Lokalen var nästan utsåld och folk började strömma in, och många köpte t-shirts redan på vägen in. ELD (som jag också skrivit om i Fozzie 12) med Niels Nankler och Johan Weber (tredje medlemmen London Rönneklev var på turné med ett annat band) spelade och avslutade med sin remix av Timos Eld & Aceton, och sen klev Timo på scen och inledde med Second Cut, som hans följare på Instagram hade röstat fram som inledningslåt.

Låtarna i första setet var:
Second Cut
Hemliga polisen
Creep (Radiohead-cover)
Outcast
The Winner Takes It All (ABBA-cover)
Aldrig långt bort
Jag vill ha en diagnos
Fear No Darkness Lullaby
Viking (Ted Gärdestad-cover)
Buffalo Bill (Ted-cover)
För kärlekens skull (Ted-cover)

Och sen andra setet med bandet!

Här var setlisten:
I'm Indian
Tiden glöder
Eld & Aceton
About You Now (Sugababes-cover)
Sweet Marie
Bleeding
Ingenting
Jag vill ha en egen måne (Ted-cover)
Lyckliga gatan (Anna-Lena Löfgren-cover)
Kampen och härligheten
Nikotin, alkohol och jag (version av Mattias Tells Nikolina)
Fear No Darkness Promised Child

Jag gick runt och fotade från lite olika positioner både bakom och framför scen, och kunde väl inte helt ta in känslan av konserten, men Timo var på gott humör, publiken var engagerad och allt lät bra, så det var succé!

Timo hade som vanligt publiken lindad runt sitt lillfinger. :)

Dagens hjälte ändå: Krippe Ragnstam!

Efter spelningen skickade jag bilder till fru Räisänen, lade undan kameran och gick ut och drack öl med bandet, och där slutar historien. :)

(Till nästa dag när jag tog tåget till Göteborg för att se En Timokonsert på Storan, men då var jag bara en vanlig konsertbesökare.)

En Timokonsert - förmiddagen

Mycket mobilanvändande blev det under tiden man väntade

Ibland går tiden så fort! Insåg i morse att det redan gått en hel vecka sedan det här hände: jag fotade Timo Räisänen en hel dag.

Timo skulle göra två spelningar under namnet En Timokonsert - Tre konstellationer; en i Stockholm fredag den 30 november och en i hemstaden Göteborg lördag den 1 december. Jag köpte biljett till Göteborg, men tänkte sen att det väl var ett ypperligt tillfälle att hälsa på min syster i Stockholm dagen innan, och frågade Timo om jag kunde få fota lite backstage, som jag gjorde på Mariette i början av november. Han sa ja, och några dagar innan konserten ringde han upp mig och frågade om jag ville utöka uppdraget och vara med under hela dagen, ända från rigg på morgonen till natten. Självklart ville jag det.

Otroligt vacker lokal!

Så halv tio infann jag mig på Vasateatern, och fick höra att en smärre katastrof hade inträffat på morgonen: trummisen Patrik hade blivit sjuk, såpass att han inte kunde spela. Men en annan trummis, som visserligen knappt hört Timo, hade blivit inringd och var på väg till tåget i Göteborg och skulle komma fram vid halv två och hinna repa ett par timmar innan spelningen...

Hans Olsson Brookes

Timo berättade för alla att jag skulle vara med och fota, och de blev ombedda att låta mig komma nära, och jag fick lova att bara välja bilder där alla var snygga. :)
Och det var fantastiskt att få smyga omkring på scen när de soundcheckade och repade och verkligen få komma nära, till skillnad från under en konsert där man står på golvet nedanför scen (visserligen kan man ju ha teleobjektiv, men det har jag inget nu för tiden): så roligt! Det var heller ingen som klagade när jag tassade omkring bland sladdar och stativ och fotade, men Hans (som är den jag känner bäst i bandet) var nog inte helt bekväm i början och vände bort ansiktet ibland när jag kom, så alla de första bilderna på honom blev suddiga, så jag gav upp och körde kort skärpedjup på honom så han blev suddig med vilje istället. :) Men jag fick många bra på honom också så småningom.

Viktor Turegård

Konserten var upplagd i två delar med paus mellan, och de började dagen med att rigga upp alla instrument och utrustning. Första halvan skulle Timo spela några låtar helt solo, och resten med olika musiker. Han har ju gjort en skiva med Ted Gärdestad-covers (Timo sjunger Ted), och han hade med sig en extra klaviaturspelare (Martin Schaub), en cellist (Maja Molander), en saxofonist/klarinettist/flöjtist (Axel Mårdsjö) och en trombonist (Jakob Sollerman), utöver sitt vanliga band bestående idag då bara av Hans Olsson Brookes (klaviatur) och Viktor Turegård (basist som spelar både kontrabas och elbas). Trummisen Patrik Herrström skulle ju snart ersättas av Krippe Ragnstam, som släppte en soloskiva 2002 under namnet K Ragnstam, som jag har och tyckte mycket om. Men jag hade inte hört om honom sen dess, så jag var mycket peppad på att träffa honom, mest på grundval av låten Colombian Eyes – och för att se hur någon som knappt ens hört en artist skulle klara att spela en konsert med honom.
Andra halvan var avsatt för Timo med band.

Jag har ju hängt med Timo & co tidigare, senast i somras när jag åkte med dem till Ängelholm, men att faktiskt ha en officiell uppgift var väldigt skönt. Jag gick runt och fotade allt, band, instrument, omgivningar, närbilder, översikter, arty-farty detaljer... :) I början av dagen var jag duktig på att radera under tiden så jag inte skulle ha en överväldigande mängd bilder efter spelningen när jag snabbt skulle få iväg några utvalda till Timos fru för att läggas upp på sociala medier, men det blev ju ett gäng ändå (ungefär 650 närmare bestämt) under de dryga 12 timmar jag plåtade dem.

The man himself: Timo Räisänen

Under förmiddagen körde de igenom det första setet, där inga trummor skulle vara med, så planeringen blev rätt bra ändå.

Härlig stämning!

Timo, Maja, Viktor och Martin

I korridoren med logerna backstage

Finaste Timo

Uppifrån balkongen

Vid ettiden gick Hans iväg för att möta Krippe vid tåget, och när de kom gick vi iväg för att äta lunch, då alla börjat känna sig färdiga med första setet.

Fortsättning följer i nästa inlägg här!

Mariette i Halmstad

En av mina allra bästa vänner är Emil, som jag lärde känna hösten 1994. Han var då tillsammans med Jennie Medin, sångerskan i linköpingsbandet Cloudberry Jam, som jag älskade, och han var med dem på en spelning i Uppsala och vi blev kompisar. Emil var bandbokare på studentstället Herrgår'n i Linköping, och jag blev något år senare bandbokare på Kalmar nation i Uppsala. Emil fortsatte jobba med artistbokningar, fast på andra sidan, som artistagent, numera på Blixten & Co.
I fredags följde jag med Emil, som var på besök hos sina föräldrar i Skåne, till Halmstad, där hans artist Mariette skulle göra en 10-årsjubileumsspelning på nyöppnade Kulturhuset Najaden. Jag tog med min systemkamera och tog lite bilder, mest backstage, men även några på scen.

Mariette-öl från Brygghuset Finn i Landskrona

Ola Salo var gästartist och var med och sjöng i sin egen The Ark-låt Calleth You, Cometh I och Mariettes My Revolution

Trummisen Calle

Percussionspelaren Stella och kapellmästaren Helmer