Topp 10-låtar 2018, låt 10: Shout Out Louds

Shout Out Louds - In New Europe

Jag har skrivit det förut, men det är ju så: jag återupptäcker Shout Out Louds varje gång de släpper en ny singel. Jag tycker jättemycket om dem, men på något sätt glömmer jag nästan bort dem mellan varven, och så blir jag lika glad varje gång de släpper en ny singel. Och In New Europe älskade jag lite extra mycket. När den kom var jag inne i en period som var lite turbulent känslomässigt, och jag fastnade för frasen "so I dance with myself, pressing my heart back into my chest, cutting off all my senses". Det kändes som precis det jag höll på med för att det inte skulle bli för jobbigt.

Och i somras när jag skulle åka till Ängelholm för att se Timo och det var en massa strul med omständigheterna runtom och jag nästan började fundera på om jag skulle strunta i att åka, så kom nyheten om att Shout Out Louds lite i sista stund hade bokats in för att spela efter Timo, och jag blev så glad att det plötsligt var självklart igen att jag skulle åka.

Sen när jag väl var där, och jag redan var väldigt uppåt efter att ha sett Timo-spelningen så började Shout Out Louds spela och det var så fruuuuktansvärt bra! Jag har nästan svårt att skriva det eftersom jag ju älskar Timo, men Shout Out Louds var just där och då så mycket bättre. De var så tighta (trots att både basisten och trummisen var inhoppade vikarier), och de byggde ut låtarna så att de blev större än livet, och de fick det att bubbla i hela min kropp av pur musiklycka.
Så att In New Europe blev min mest spelade låt från 2018 känns helt naturligt.

Vill du läsa min intervju med sångaren Adam Olenius från i våras så köp Fozzie 12!

Lyssna!

Shout Out Louds - från Fozzie 8, 2003

The past is yours, the future is Shout Out Louds'

Shout Out Louds debut-ep "100° EP" släpptes i mars 2003 och är en fantastisk debut. Den är sprängfylld av energi, snygga detaljer och catchiga hookar.

På besök i Stockholm passade jag på att göra en intervju med sångaren och gitarristen Adam och gitarristen Carl, samt att se dem live.

Vi börjar med det uppenbara: varför heter ni Shout Out Louds?

Adam: - Vet inte riktigt varför... vi hette ett annat namn förut (Luca Brasi), men vi var tvungna att byta för vi hittade ett annat band i USA som hette det också. Vi tänkte på vad texterna innehöll, och så hittade vi många ord som vi hade i texterna, och ända från början har vi haft två vargar på alla våra demos och på skivan nu. Då passade det att de på nåt sätt ylar ur sig nånting, och ja, jag vet inte, så blev det Shout Out Louds (han skrattade till lite). Det lät fint också, att alla orden nästan rimmar med varandra.

Kan ni beskriva er musik – jag vet att det är jättesvårt, men om ni skulle vara tvungna att beskriva för nån hur ni låter, skulle ni kunna det då?

Carl: - Pop.

Adam: - Det är svårt. Lo-fi-pop har vi använt när folk har frågat, och sen ibland blir det lite mer rock, och ibland blir det jättepop.

Carl: - Garagepop.

Vad skriver ni texter om, vad handlar era låtar om?

Adam: - Om folk man träffar och hur man känner, hur man mår och vad man... Det är så svårt, för när jag skriver texterna så är det mycket olika – en låt kan vara från flera olika humör som jag har satt ihop, pusslar ihop om man säger så, men oftast har de nån slags röd tråd igenom – det kanske är längtan efter nånting, att man känner... det är jättesvårt att förklara. Jag hoppas att den som lyssnar kan ha sin egen uppfattning. Den som lyssnar kommer ju aldrig känna likadant som jag när jag skrev texten.

Varför gör ni musik – vad vill ni med musiken?
Adam och Carl tittade på varandra, och Carl sa med ett leende: - Vilka frågor!

Adam: - Ja, vad f-n vill vi?

Carl: - Jag har glömt bort frågan, vad sa du, vad vi vill med musiken? Vi vill beröra, att liksom sprida nånting. Det är så roligt liksom.

Adam: - Det är roligt att vara fem stycken i ett rum med varsitt instrument och kunna skapa nånting. Och sen spela det live och se att folk tycker om det, och att spela in skiva och mecka på en massa knappar och så låter det och man får höra sitt eget instrument och sin egen röst på skiva – allt det där är liksom helt fantastiskt.

Carl: - Att få reaktioner. Det är en lite självgod grej, men att känna att man får uppskattning för nånting man skapar är en skön känsla alltså.
Vi satt på ett café, och ett litet barn illskrek i förtjusning flera gånger, och killarna tittade på min bandspelare: - F-n vad det låter! Det blir rundgång!

Vad är det bästa och det sämsta med Shout Out Louds?

Carl: - Det sämsta är att vi ofta har svårt att bestämma... alltså vi är rätt veliga. Det kan vara om vi ska bestämma vad som helst, om vi ska gå och käka nånstans, det tar alltid typ en timme, vi kommer aldrig fram. Det är en process som behövs liksom, så kan det vara med låtar och allt möjligt. Om skivomslaget ska vara grönt eller blått tog typ tre månader att bestämma... ja du vet.

Adam: - Alla har ganska starka viljor. Alla är väldigt intresserade och vill vara med i projektet, alla vill kunna stå bakom det, och känna att man har varit en del i beslutet, att det är bandet som har beslutat tillsammans.

Carl: - Så det kanske är lite jobbigt, men det är också nyttigt. Och jag tror vi blir bättre och bättre på att ta varandra. Vi är gamla kompisar, men det blir rätt intensivt ibland när man repar och spelar mycket.

Adam: - Men våra bästa sidor... låtarna. Musiken. Det är där man alltid kan sluta upp – om man tjafsar om nånting eller om man ska bestämma nånting, allt från låtordning till en konsert, så tänker man alltid "vi har bra låtar, det funkar ju liksom där", det funkar alltid när man kör själva låten, det kan vara kaos runt omkring, men alltid när man står där på scenen och har låten klar, då funkar allt. Men just nu känns det väldigt bra när vi skriver låtar, så det är skönt.

Varför tycker ni att man ska köpa just er skiva?

Adam: - Den är tryckt på ett så fint papper... (skratt) Därför att... det är svårt att säga, vi är inga säljare. Vi har gjort fyra låtar, vi har skrivit de låtarna under ett år och det är liksom att man köper på nåt sätt en bit av våra liv. Och vi tycker det är skitkul att dela med oss av dem. Det är j-t bra låtar och det är en massa fina instrument. Vi hoppas att det blir en trevlig känsla för dem.
Är ep:n representativ för hur albumet kommer låta?
Adam: - Det är ganska likt. VI försöker ha en bra blandning, att göra väldigt explosiva poplåtar men ändå kunna ta ner det väldigt lågt och experimentera också liksom.

Carl och Adam med Fozzie 7 i Kungsan, Stockholm

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

(Både Adam och Carl var knäpptysta.)

Jag vet, den är jättesvår, det är en sån som jag alltid kör och en del kommer aldrig på nånting...

Adam: - Som ska vara lite intressant också och inte bara... Men just nu, idag skulle jag vilja svara på frågan – eller jag skulle vilja ha svaret på om det kommer bli krig eller inte, och så skulle jag säga nej. Det hoppas vi alla på just nu. Jag tror världen kommer bli väldigt ledsen under några år framåt om det blir krig, så jag hoppas att man klarar av det.

Carl: - Jag såg ett tv-tal av Bush inatt på BBC (detta var i början av mars, red.). Det var helt sjukt alltså vissa grejer.

Adam: - Fast det är ju ingen fråga, det är en bestämmelse...

Carl skrattade: - Det var en ganska konstig fråga! Jag försöker klura ut den, men jag kommer inte på den.

Adam: - Om nån skulle fråga "Vill ni spela på alla sommarens festivaler?" så skulle jag säga ja. Det skulle vi vilja göra. Vi har spelat rätt mycket på de stora scenerna i Stockholm, och så har vi kört Norrköping och Lund. Framöver ska vi försöka vänta lite med att spela i Stockholm och köra mer utanför.

Vilka är era favoritmuppar?

Adam: - Jag vet inte... jag gillar Kermit, han är en väldigt känslig herre.

Carl: - Jag tycker de gamla griniga gubbarna på balkongen är rätt roliga. Och jag gillar den här lilla – äh, Gonzo är ju grym också – f-n, vad heter han lilla, en liten rödtott...

I den nya omgången? Han som är nån sorts hjälpreda?
Carl: - Ja. Han tycker jag är rätt grym. Och Svenske Kocken. Nä, det får nog bli...

Adam tittade i Fozzie nr. 7, där jag hade intervjuat Smash Hit Wonders, vars trummis Jesper Klarin både Adam och Carl känner: - Jesper sa så här: "Finns det inte nån kyckling nånstans? Eller nån höna?"

Carl: - Fozzie, vi borde ju sagt Fozzie egentligen.
Jag har inte så mycket frågor kvar, men finns det nåt som kan vara intressant att veta om er, om er bakgrund som ledde fram till Shout Out Louds eller så?

Adam: - Det är ingenting sådär som är speciellt som har med vårt band att göra, det var så nytt när vi startade, det blev en så ny grej, så jag har svårt att komma på nånting som har nån betydelse.

Enligt er biografi var Adam på väg till London för att plugga men ställde in det – vad gör ni nu då?

Adam: - Frilansar litegrann, försöker göra extrajobb.

Carl: - Ja, samma här, jag gör lite flyers och sådär. Men det är ingenting som ger några pengar. Man tar småjobb. (både Adam och Carl har gått på Forsbergs reklamskola, samtidigt som min lillasyster, för övrigt! red.)

Adam: - Jag har inget att tillägga. The past is yours, the future is mine.

Carl: - Oj oj oj oj oj!

Vilket fint slutcitat!

På kvällen efter intervjun såg jag Shout Out Louds live på Allhuset i Stockholm, samma kväll som Esther och Florence Valentin spelade. Det var en enormt entusiastisk publik, och spelningen var grym, trots att Adam hade ont i halsen. Det enda som var lite tråkigt var att keyboardisten Bebban såg ut att vara mer intresserad av att se cool ut än att ha kul, så det var betydligt roligare att titta på Carl och Ted, som visade att de tyckte det var kul att stå på scen och att publiken gillade dem.

Shout Out Louds är:

Adam Olenius – sång, gitarr

Carl von Arbin – gitarr

Ted Malmros – bas

Bebban Stenborg – klaviatur

Eric Edman – trummor

Shout Out Louds på Ljusfesten i Ängelholm

Som jag nämnde i det förra inlägget om Timo Räisänen så fick jag som en bonusspelning med Shout Out Louds när jag åkte med Timo och hans band till Ängelholm den 10 augusti. Jag var redan peppad på att åka bara för att se Timo, men när jag fick veta att även Shout Out Louds skulle spela blev jag så glad!

Jag insåg att jag inte hade sett dem live sen 2007 (hur nu det har gått till) trots att de är ett band som jag verkligen gillar. Eller snarare: de är ett band som jag lite glömmer bort mellan skivorna, men varje gång de släpper en ny singel blir jag så genuint glad. Det är nåt speciellt i deras sound som går rakt in varje gång.

Så: jag vinkade av Timo & co, och gick tillbaka ner till Rönne å, och märkte att de var försenade med att börja – det var nån gospelkör som inte stod i programmet som sjöng före dem – och de gjorde en snabb soundcheck och gled sen rakt in i själva konserten.

De började lite halvsoft med Paola, Very Loud och Jumbo Jet.

Adam med Bebban i bakgrunden

Carl

Efter fjärde låten, Sugar, sa Adam lite stressat att de bara hade 13 minuter kvar innan de var tvungna att sluta 23.30, eftersom de fått börja sent, så han undrade vilka låtar vi ville höra. Jag hade varit lite smått okoncentrerad eftersom jag stått och fotat, och ingen av de första låtarna var några av mina direkta favoriter, men här släppte jag kameran och fokuserade på musiken och bandet. Och när de körde igång Impossible, i en lång version, där Adam bland annat stod uppe vid trummisen (en vikarie, basisten var också vikarie) en bra stund och spelade på vad det nu heter, det långa koskälleliknande percussioninstrumentet på bilden nedan, blev jag helt rusig. S-å  s-a-b-l-a  b-r-a!!!

Det kom lite olika bud på önskelåt efter Impossible – själv ville jag höra senaste singeln In New Europe – men det blev Tonight I Have to Leave It, också i en lång version, där Adam hoppade ut bland publiken och upp på en sten? monitor? oklart vad, och lät en kille skråla med i "give love, give love". Och det var så fantastiskt: ljudet var svinbra, bandet var stentighta, låtarna är grymma..!

Jag pratade med Adam och Carl efter och de sa att jag får komma och se dem nästa gång de spelar i Skåne, och de "lovade" att de ordnar både helikopter och limousine åt mig ;), så nästa gång ska det väl förhoppningsvis inte dröja nästan 11 år mellan gångerna jag ser dem.
(Låtarna de tvingades stryka från setlisten var Normandie, Hard Rain, In New Europe och Please Please Please.)

Inledning Fozzie nr 8, juli 2003

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Fozzie är tillbaka!

Fozzie är nämligen ingen ny tidning. Första numret kom ut i december 1994, och efter en lång paus är det nu äntligen dags igen. En natt sommaren 2002 låg jag in min säng på vinden i familjens sommarstuga utanför Varberg och kom plötsligt på idén att jag skulle göra ett nytt nummer av Fozzie. Det var då över fyra år sedan Fozzie lades på is, och bara tanken på att faktiskt göra ett nytt nummer – det åttonde – gjorde mig så exalterad att jag knappt kunde somna. De sju nummer jag gjorde av Fozzie i mitten av 90-talet är nämligen det jag är stoltast över i mitt liv, och det var något av det allra roligaste jag någonsin gjort. Dessutom har jag varit besviken på mig själv för att jag inte kom förbi det magiska nummer sju – det var inga fanzines som jag brydde mig om som lyckats göra fler än sju nummer, så det skulle jag göra, men så blev det alltså inte. Då.

När jag sedan i november plötsligt utan förvarning blev uppsagd från mitt jobb, p.g.a. "it-dödens" pengabrist, fanns det inga ursäkter längre. Nu är det dags.

Jag har ingen aning om ifall någon minns Fozzie (nej, nu ljuger jag, jag vet att en del minns den, för flera har sagt det till mig) eller bryr sig längre, men det spelar ingen roll. Köper någon tidningen så är det bara en bonus. Att göra den är det som betyder något.

De senaste två åren har jag jobbat som redaktör, först på musiksiten Lumumba, sedan på en kommersiell tonårssite som köpte upp oss. Under den tiden har jag gjort intervjuer med både band och artister jag gillat och med såna som jag inte gillat, och min musiksmak har blivit lite mindre rigid. Men det som gör mig allra mest lycklig är ändå fortfarande svensk indiepop, och just nu är den svenska popscenen mer spännande än på många år. Det känns som att Fozzie kommer tillbaka just i rätt tid. Jag har visserligen med åldern blivit mer kritisk – det skall till mer nu för att jag skall bli exalterad över ett demoband, fast ibland händer det fortfarande, och känslan är lika stor nu som då. Två band som jag upptäckt på demostadiet på senare tid är Björns vänner och In Elvis Garage, två helt olika band men med det gemensamt att de spelat in i Gula Studion i Malmö.

När jag blev arbetslös flyttade jag från Stockholm till Malmö och blev en sorts hang-around just i Gula Studion, som drivs av bl.a. bandet The Mopeds. Där har jag suttit under vintern och våren och fått höra en massa bra musik och pyssla med Fozzie, och det känns underbart.

Tusen miljoner tack till världens bästa Jens, till Petter, David (the king of speed-dart), Marco och Batti i Gula, tack till alla jag intervjuat, till skivbolagen som försett mig med skivor, till min gamle hjälte Anders Nilsson för recensioner och till Alexander för Pagemaker!

Ett särskilt tack till David & the Citizens, som lät mig både klappa händer och köra på deras kommande skiva. Eftersom jag börjar känna mig för gammal för att starta ett band är jag väldigt tacksam för att ändå få vara med på en skiva! Ni är underbara.

Och så är jag förstås evigt tacksam Lars Schröder och Roger Lundberg som sålt Eggstones första vinylsingel resp. andra demo till mig! Och till Per vill jag ge tusen extra pussar för att han orkat.

Det här numret tillägnar jag min älskade syster Fina, den vackraste ängeln i himlen.