Sonic Surf City - från Fozzie 3, 1995

Sonic Surf City

Samtal med en man som hittar i våra hjärnor

Den 25 mars träffade jag och Catharina Ola Hermanson. Ola är en aktiv man. Han är inte bara sångare i Sonic Surf City, han är även smärtforskare och den som startat skivbolaget Ceilidh Productions. Jag hade väl tänkt göra en vanlig intervju och fråga saker om Sonic Surf City, eftersom de just hade spelat, men... jag kan inte påstå att det blev en direkt vanlig intervju... Efter närmare en halvtimme kom Ola på att att jag inte ställt en enda fråga. Han är bra på att prata, med andra ord. Så värst mycket handlade det inte om Sonic Surf City, men det var intressant ändå. Det första ämnet vi avhandlade var faktiskt Eggstone:

- Jag är fullständigt fed up med att Eggstone är bäst, jag vet att Eggstone är bäst, jag tycker att Eggstone är bäst, jag älskar Eggstone! Vi var faktiskt förband till Eggstone i Malmö, Bob Hund var inte förband, vi var förband och vi skämdes. Vi gick in på scen och bara bad om ursäkt för att vi fanns – "ni ska snart få se Eggstone, men vi har fått en massa pengar, så därför måste vi spela". Så liksom... jag älskar Eggstone av hela mitt hjärta, jag bodde i Lund -87-90 och jag har sett Eggstone innan de var bra, jag såg dem -88, och de var så j-a dåliga! De var skitdåliga, Patrik hade sån där Curefrisyr – jo, det är säkert! Och Per såg ut som ett mods.

Han tänkte några sekunder och fortsatte: - Jag har träffat så många flickor, och så många som gör fanzines som vill gifta sig med Per Sunding, inklusive jag själv!
Du har väl inget fanzine.

- Nä, men jag vill gifta mig med Per Sunding.

- Vi hade en klubb i Lund där folk från Creeps och sådär var discjockeys. Go-Betweens kom dit en gång. Det var skitfränt, Robert Forster var skitfull och skulle bara spela Brian Wilson. Det var inte en människa kvar och han var aspackad: "I'm from Go-Betweens", "Yes, we know", "Play Brian Wilson", "Ja okej" sådär. Han var helt tokig. Grant McLennan var jättekul däremot... Jag ber om ursäkt om jag är jättefull, men vi söp hela natten, Cardigans spelade i Norrköping igår. Jag vet inte om du känner till det, men Cardigans var mitt band från början och jag tjänar en massa pengar på dem nu. Skit samma, vad det handlar om är att igår var NME och Melody Maker på deras konsert, och jag snackade med NME-journalisten – snacka om svårflirtad typ! Allt jag sa var fel. Jag skulle klaga på Oasis, och då visade det sig att det var den journalisten som startade Oasishypen. "Watch your tongue boy!" Jag försökte verkligen vara trevlig och gullig, och jag tyckte att jag var söt – han gjorde inte det.

- Nu måste jag göra en deklaration, får jag göra det? Spelar du in? Nu måste jag göra en deklaration: Sonic Surf City har funnits i massor med år och vi är jättegamla och har hållit på alldeles för länge, men vi älskar att hålla på med det här, vi älskar varje gång vi blir uppmärksammade av fanzines. Det är faktiskt bara vi och Popsicle och Eggstone som har överlevt. Och vi var faktiskt ännu mer före. Vi har faktiskt artiklar från 1990 när vi blev hypade tillsammans med Bebop, Franska Bönder... vad heter de här banden... William och Eldarens Hus och sånt där som fanns.

- Vad pluggar du? frågade han plötsligt.

Juridik.

- Jag är medicinare, jag är doktor i medicin...

Smärtforskning.

- Hur vet du det?!

Jag läste en gammal artikel i SA igår.

- Jag kan din hjärna bättre än den här stan! Jag hittar i hjärnan, det är rätt ball faktiskt, att hitta i hjärnan, det är kul. Det var Kjell Häglund som gjorde den artikeln förresten. Han gör narr av mig konstant för han anser att jag är tio år efter. När amerikansk musik är inne då lyssnar jag på engelsk. I somras köpte jag alla plattor med Steely Dan. Känner ni till Steely Dan? Det är västkust, det är supersmörigt. Jag älskar varuhusmusik, det är det bästa jag vet, sån där du du du du du (nynnade på "Strangers in the night"), orgel sådär. Jag har fått med vår basist – han ser hemsk ut, men han älskar också varuhusmusik. Vi lyssnar på två sorters musik; Sonic Youth och sån där amerikansk, och varuhusmusik.

- Jag måste skryta lite: jag var med och startade Norrköpings närradio -84, tillsammans med en snubbe som heter Jörgen Olsson. Vi fick låtar av Roky Erickson. Vi hade ett program där vi hade Stone Roses -85. Det är säkert! De var i Norrköping, vi festade med dem. Ian Brown var en stöddig j-t skit. Jag har intervjun kvar. Pogues, Sisters of Mercy och Echo and the Bunnymen i samma program, gissa vilket närradioprogram som startade då, jo, ett närradioprogram som hette...

Sound Affects.

- Va, hur f-n visste du det?!

Svaret var att jag intervjuade Terry Ericsson härom dagen. Det var lite kul att förvåna Ola – för det första så blev han väl förvånad över att jag alls sa nåt – jag hann liksom inte – och så att jag visste saker han trodde att jag inte visste. Men missförstå mig inte, han är oerhört trevlig. Väldigt pratglad bara. Vi kom in på Cloudberry Jam, och jag sa att jag tycker de är fantastiska.

- Tycker du så bra om dem – vad kul! Jögga (Jörgen Wärnström alltså) har jobbat för mig. Jögga och Jennie (Medin) skickade kassetter till mig -88-89, när de hette Virginity and the Rose. Förra gången vi spelade i Uppsala så spelade vi på en festival (på Kalmar Nation) med Cloudberry Jam, Puffin och Happydeadmen och alla de här, och jag stod och gjorde narr av dem, för jag har hört alla de här banden sen de började, de skickade kassetter till mig. Jag erbjöd mig att ge ut Cloudberry Jam, men samtidigt sa jag att de skulle köra på NONS, för just nu är NONS mycket mer rätt. Det har varit en väldig backlash på mig i Stockholm... det här kanske låter jättelöjligt, men varje gång jag sätter på ZTV så är det nån ny som har upptäckt Brainpool (Brainpools första singel "At School" gavs ut på Ceilidh), eller så är det nån ny som har upptäckt Cardigans, bara för att jag inte är och snackar på rätt fester. Så jag bara sa det att nu får det vara i ett halvår. Jag gav ut Stevepops. Men tyvärr var det så olyckligt att alla trodde Stevepops floppade, men så är det inte. Jag har lagt ner skivtillverkningen ett tag, men jag har en samling på gång.

- Det här måste jag berätta! På Grammisgalan, vår trummis och vår basist hade inte varit där förut, jag har varit förut. Jag är en sån där snubbe som, jag är ingen hycklare, utan dem jag träffar som jag gillar, dem börjar jag dunka som f-n, jag dunkar dem för att mycket, jag älskar dem för mycket. Jag gillar Nomads, Eggstone, Sator, dem träffade jag på Grammisgalan. Men mina vänner trummisen och basisten, de går fram till Johannes Brost, Lisa Nilsson, Just D, Tomas Brolin, Orup, Anne-Lie Rydé, Mauro Scocco, och talar om för alla att "ni är bäst. Ni är bäst. Ni är bara det enda." Det var ju i form av hån, men det var underbart att höra. Sen dagen efter spelade vi in Alvesta, och de satt hela vägen ner och kom på nya grejer de hade gjort. "Shit, Siw Malmqvist", hörde man från baksätet. "Siw Malmqvist, jaha. Vad sa du till henne då?" "Jag vet inte." Underbart. Eggstone blev lite konfunderade över vårt hyllande. Vi försökte övertyga dem om att de måste byta skivbolag så att de kan erövra världen, och Patrik Bartosch blev nästan sur för att vi tjatade så.

Foto: Lena Nordström

Ola pratade nästan oavbrutet, väldigt snabbt, men uppenbarligen tänkte han ännu snabbare, för han bytte samtalsämne helt apropå – det var tur att jag hade bandspelare med mig, annars hade ni missat det allra mesta av allt han sa.

- Bear Quartet... vet ni att jag signade dem? Nu skall jag berätta en rolig historia. Jag signade Bear Quartet 1990 och vart utskrattad av, i tur och ordning Easy, Jocke Wallström på West Side och Lasse Aldman som hade Bommen i radio. Ett och ett halvt år senare var alla på mig, och jag hade inte råd att ge ut dem, så jag gav dem till West Side. Ah, det var bara en anekdot. Dem träffade jag inte på Grammisgalan, de var väl de enda.

Nu tänker jag ställa min första fråga: Vad har ni för framtidsplaner?

- Vi skall spela in en ny platta. Det är så här med Sonic Surf City att, hur konstigt det än låter, vi bryr oss j-t lite, vi bryr oss egentligen inte om nånting, men vi tänker göra en bra platta. Jag tycker inte vi har gjort nånting som är bra so far, så nu tänker vi göra en väldigt bra platta. Så vi har tagit kontakt med en kille som heter Thomas Skogsberg, som mest är känd för att ha gjort Entombed och Dismember och såna där. Men han är skittrevlig och asmysig och popsnubbe. Jag är ett gammalt popsnöre, det kanske märks, och de andra i bandet är gamla punkare, och nya låtarna är så j-a bra, så ni ska vi liksom bara ta knäcken på allt. Nu ska vi göra en riktigt bra platta, och sen ska vi fortsätta.

- Vi siktar på att bli ett Sveriges Cramps. Det var en av mina upptäckter när jag såg Cramps i Malmö -84. Jag fattade inte vad rock'n'roll var innan. Det var det fränaste jag sett. Och så tänker vi bli. I nätstrumpor. Vi bryr oss faktiskt inte speciellt mycket om nånting, vi tycker bara det är jättekul att såna som du, som gör fanzines kommer till oss och liksom gillar oss, och det här att flera band har tagit upp surf. När vi började -88-89 skall gudarna veta att surf var inte precis nåt fränt. Vi har liksom kämpat i motvind precis hela tiden, och alla har bara snott... Sator till och med har snott från oss, Nomads har snott och Psychotic Youth ska vi bara inte tala om. I och för sig så snor jag allt, så att vi har börjat diskutera det själva. Det skall bli väldigt intressant att höra när en annan grupp kör originalet. Äh, skit samma. Vi är inne på att köra länge och vara fräna. That's our goal.

- Jag gick in på den där sportaffären Stadium härom dagen, och då hade det plötsligt kommit nån snowboardfilm, och så var det "Sha na na", vår låt, som soundtrack! Hela butiken ekade, jag var tvungen att gå ut, jättepinsamt. Vi vill inte vara inne, vi vill liksom vara fräna.

- Åh förlåt, jag bara sitter och snackar och skryter som vanligt. Du har inte ställt en fråga!

Jo, en. Nu kommer en andra: Vilken är din favoritmupp?

- Mupp? Såklart Zoot! Saxofonisten. Vet du varför han heter Zoot? Nää. Vilken historik! Det hela handlar om att saxofonisten, han är blå, det har med blues att göra, han är blue, och det kommer från Zoot Simms, en legendarisk saxofonist. Sen är det Kakmonstret, och Fozzie har jag på en affisch. Kermit är ju ball av historiska skäl, eftersom det är Jim Hensons egen röst. Miss Piggy var han Frank Oz, som regisserar filmer.

Jaha.

- Du känner ju inte till nånting! Jag bara älskar värdelöst vetande. Jag ber om ursäkt, du har inte fått ställa frågor, men jag älskar att prata! Det är en hobby jag har.

Jag måste också be om ursäkt för att jag inte tog reda på något mer konkret om Sonic Surf City, men jag glömde liksom bort att fråga saker. Jag vet i alla fall vad bandmedlemmarna heter, och det är:

Ola Hermanson, sång och gitarr

Stefan Andersson, bas

Mikael Thomsen, trummor

Rikard Warldén, gitarr.

Tidigare var Nina "Pasadena" Lindström med också, men hon slutade för ett tag sedan, och bor numera i Hamburg.

DISKOGRAFI:

Let's go surfin EP (promoutgåva med specialomslag, 80 ex) 7" Ceilidh -89

Let's go surfin EP (begränsad upplaga, 800 ex) 7" Ceilidh -89

Beach Bop, MP Ceilidh -90

Surfin' Santa / Carolyn (begränsad upplaga, 1 000 ex i röd vinyl) 7" Ceilidh -90

Sun, Sex 'n Fun (begränsad numrerad upplaga, 2*409 ex i vit vinyl) 10" Ceilidh -92

Sun, Sex 'n Fun, CD Ceilidh -92

Sha Na Na Na Na /n.p.m. CDS Stockholm Records -93

Losing My Mind / Anywhere the Girls are CDS Stockholm Records -93

Life's A Beach CD Stockholm Records -93

Broder Daniel - från Fozzie 3, 1995

Broder Daniel

Finns det ett badkar i videon?

Broder Daniel har jag redan skrivit om i Fozzie (nr 1), men jag har tre goda skäl att skriva om dem igen: 1) De dök upp i Uppsala igen 25 februari, 2) De är aktuella; en singel kom i slutet av februari, en till i början av april, och skivan Saturday Night Engine kommer i slutet av april, och 3) Sist pratade jag bara med trummisen Lars, så nu ville jag höra resten av bandets åsikter om världen också. På köpet fick jag  en massa åsikter från "Mr Mikeman", enligt Lars Broder Daniels livvakt och maskot i allmänhet. Denne man ville att jag skulle skriva ner allt alla sa under denna lite improviserade intervju, men eftersom det skulle bli ungefär tio sidor och eftersom väldigt mycket av vad de sa var rätt osammanhängande så slopar jag den idén...
Lite grundläggande information mo Broder Daniel: Henrik Berggren sjunger, Daniel Gilbert spelar bas, Anders Göthberg och Johan Neckvall gitarr och Lars Malmros trummor, de kommer från Göteborg och de har skivkontrakt med EMI.

Lars, Johan, Henrik, Daniel och Anders

Jag började med att försöka få lite information om den kommande skivan.

Daniel: - Det är en pojke som heter Nille Perned som är jättesnäll som har gjort den, fixat upp den från träsket. (Nille har bl.a. producerat Wannadies senaste skiva.)

Lars: - Han är en otrolig dealer, han skall deala grejer hela tiden, köpa klockor och sånt.

Mike: - Fozzie Bear! Jag har honom hemma, som nalle! Med prickig fluga.

Lars: - Jag köpte Sesam härom dagen, har jag sagt det?

Henrik: - Sesam vadå?

Lars: - Jag köpte en Sesamskiva med Johan, för fem spänn.

Henrik: - Är "Ni måste räkna högre" med på den?

Lars: - Kakmonstret, Kermit, Groover... skitbra alltså.

Mike: - Jag har en Muppet Show-skiva på engelska hemma. På innersta spåret så är det Fozzie Bear som sitter fast inne i typ studion eller på scenen och så säger han "help me out help me out help me out" – och det innersta spåret går hela tiden, det tar inte slut förrän man stänger av det. Det är skitbra, "help me out..."

Lars: - Jag har gjort en massa tricks på våran skiva, som ingen har märkt.

Henrik (lätt orolig): - Vadå skivan, vadå?!

Lars: - Såna här har jag gjort (han visade nån liten grej med ett par imaginära trumpinnar) skitmånga, men ingen har märkt det. De är egentligen skitdåliga.

Johan: - Körerna i Cadillac är också bara skitstöriga.

Mike: - J-t bra låt faktiskt.

- Usel, sa nån tyst.

Lars: - Ja, den är usel.

Henrik: - Ja, ganska kass är den ändå!

Daniel: - Vi har inte så mycket roligt att säga, det har inte varit så roligt, det har varit ganska tråkigt att göra skivan.

Anders till mig:- Hur gammal är du?

Daniel: - Anders, kan inte du gå ut och borsta tänderna eller nåt?

22, hur så?
Daniel: - Anders får komplex nu, han är bara 19. Anders är yngst av alla, fortfarande tonåring.

Han övergick till att börja berätta om bandets framtidsplaner: - Vi skall ut och börja spela i april. Skivan kommer 24 april, de skall släpa en singel till innan...
Här pratade alla samtidigt, det var bara Daniel som försökte vara seriös: - Anders, håller inte du käften nu så... Sen kommer det en singel till efter skivan har släppts, vilken låt beror på vilken som går bäst.

Bandet i logen på Kalmar nation i Uppsala, med Fozzie nr 1

Berätta om videon till Cadillac.

Daniel: - Videoinspelningen var groteskt hemsk.

Mike: - Skall jag berätta om videoinspelningen? (Han var med ett tag) Det började med att Anders och Henrik och Lars söp sig otroligt fulla. Och... eh, sen så... sen så... ja, de blev j-t fulla du vet och så... (han var en aning förvirrad karln) Anders... Anders han kunde inte göra nånting, så han var tvungen att stå still hela tiden, det är därför hoppet från förstärkaren blev så bra.

Daniel: - Vi tog fyra-fem omtagningar på det.

Mike: - Sen när Henrik började svinga mikrofonen, det var bara för att han var så sur på Johan...

Anders: - Han hade sagt nåt fult.

Henrik: - Berätta om Basic Element också!
Mike: - Detta, detta är helt sant. Basic Element, de ligger ju också på EMI; de skulle spela in en video...

Daniel: - Nej, det här var i studion, vanliga inspelningsstudion.

Mike: - Har jag sagt nånting om video? Jag menade singel. Det hade varit en massa bråk om tider, detta var exakt samtidigt, och Anders och Lars och Henrik... och Daniel... och Johan hade slagsmål. Äh, du vet asså, det var så här "äh, vad f-n är det med dig", du vet så där. Alltså muck, alltså det är helt sant det här! Med Basic Element då. Det var j-a slagsmål liksom. Det var det!

Daniel: - F-n, du har inte sagt nånting, du har bara pratat.

Mike: - Har jag inte sagt nånting?

Anders: - Nä.

Henrik, när du voltar ur badkaret, det ser ut som att du slår dig, gjorde du det?

Daniel: - Henrik var så borta, så han kommer inte ihåg om han slog sig.

Lars: - Fanns det ett badkar i videon?

Henrik: - Nä, jag slog mig inte. Jag tror inte jag slog mig nånstans.

Lars: - Henrik slår sig aldrig, han ramlar överallt, men han slår sig aldrig.

Henrik: - Jag är så vig.

Daniel: - På slutet i videon kommer Nelson du vet, den lilla noshörningen.

Jaha, innan han dog?

Daniel: - Exakt. Han kommer krypande till oss och lägger sig i badkaret, så vattnar vi lite på honom med en vattenkanna.

Lars: - Nelson bor på ett zoo i Örebro nu.

Mike: - Jag kan berätta vad som händer på slutet.

Daniel: - Det är en massa fjantiga slå-sönder-sener.

Mike pekade på Lars: - Han den där killen...

Lars.

- Oooch den här killen...

Henrik (lätt förvirrad var det ja).

Mike: - De står faktiskt och slår på en trumma så att den går sönder.

Daniel: - Så de är skyldiga skivbolaget 6 000 kronor. De enda i bandet som inte är skuldsatta är jag och Johan.

Man kan undra varför den som filmade videon inte hindrade dem när de märkte att de var på väg att göra sönder trumman istället för att låta dem göra det medan de glatt filmar och sedan kräva dem på en massa pengar...

Lars: - Vi fick ju aldrig ha med pistolen! F-n, videon är misslyckad.

Henrik: - Nä, det är den inte, den är snygg.

Daniel: - Det är Lasse Sundh som har gjort den. Den är gjord med 6 mm-film, så där kornigt.

Mike: - Kan jag intervjua nu? Jag har den perfekta frågan till ditt fanzine nu. Lyssna på det här: Anders och Johan, när ni spelar gitarr, känner ni ett samspel då eller känner nån att det är nån som leder det hela eller är det liksom att ni för fram ljudet tillsammans eller är det nån som följer den andra?

Johan: - Det är var och en för sig.

Mike: - Eller följer ni efter Daniel eller Lars eller nånting? Följer ni enskilt efter trummorna, eller basen? Hur gör ni?

Anders: - Nä, det är egen takt i huvudet liksom. Jag vet inte riktigt, jag har aldrig tänkt på det.

Johan: - Nämen, vi spelar ganska enskilt var och en för sig, jag tror vi lyssnar på helheten.

Mike: - Följer ni monitorsoundet då?

Henrik: - J-t seriöst! Bra gjort!

Mike: - Lars! När du spelar trummor...

Lars: - Om jag spelar synkoper och sånt menar du?

Mike: - Nej nej synkoperna... simpelt. Jag menar: är det du som leder bandet?

Lars: - Jag är ledaren, jag står längst fram.

Mike: - Följer du nån när du spelar dina trummor?

Lars: - Jag följer Daniel.

Mike: - Så det är Daniel som drar hela bandet.

Lars: - The Man in the band.

Mike: - Daniel, följer du nån när du spelar bas? Jag försöker följa med i kedjan här.

Daniel: - Nä.
Mike: - Det gör du inte? Daniel är personen som... som är bäst i hela världen!

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Henrik: - Jag vill ha frågan "Vad gör Mike i det här bandet?" Men jag har inget svar på den.

- Han smugglade sig med, han gömde sig under en förstärkare.

Daniel: - Hitta på en bra fråga vi vill svara på istället, för det är så svårt det här.

Henrik: - Nån personlig fråga!

Daniel: - Ja, fråga nåt personligt! Det är det enda som är roligt att svara på.

- Hur stora penisar vi har och så.

Njäää...

Lars: - Ja, personliga frågor är det ingen som frågar oss.

Henrik: - Nä, bara sådär "hur många låtar är det på skivan egentligen?" Alla har ju svaret; elva låtar säger alla.

Okej. Har ni några flickvänner?

- Anders har en flickvän.

Daniel: - Johan skall snart gifta sig.

Lars: - Johan är faktiskt trebarnsfar.

Mike: - Jag har en skitbra fråga sen. Får jag ställa den nu? Hur klarar ni av det här nu när Henrik bor i Stockholm och ni andra bor i Göteborg?

Henrik: - Nä, den frågan går bort.

Lars: - Jag vill svara på det! Med tanke på att vi aldrig repar så...

Henrik: - Så är det ingen skillnad.

Anders: - Vi repade liksom när vi soundcheckade här nere.

Lars: - Vi repade sist i december.

När skivbolaget tvingade er.

- Ja exakt. Vi repar ju f-n aldrig.

Henrik: - Det är vi stolta över. Vi försöker bejaka att vi inte repar.

- Det blir så j-a bra då.

Blir det mer impulsivt på spelningarna då?

Henrik: - Nä, det blir sämre bara.

Daniel: - Det blir inte bättre, det blir bara mer annorlunda.

Det går rätt vilt till på spelningarna...

- Wild, wild!

Daniel: - Anders slog sönder sin gitarr en gång.

- Det var en tjej som fick ett jack i pannan av hans gitarr. Så åkte hon till sjukhuset, och en timme senare var hon tillbaka med en lapp för ögat.

Henrik: - Sen drog vi ut glasflis ur min rygg kommer jag ihåg, en sån där lång grej.

Anders: - Jag åkte ner i publiken, och så kom Mike och skulle hjälpa mig att spela på min gitarr, och började spela flamenco...

Henrik: - En annan gång så åkte jag ut i publiken med mikrofonen, sen när jag kom upp på scenen var mikrofonen helt spårlöst försvunnen... Då slutade alla spela, så gick vi av.

Daniel: - Vi var tvungna att sluta konserten, och sen så hittade vi mikrofonen inne i baskaggen.

Henrik: - Det var inte den. Jag tog ut alla mickar som fanns där inne och sjöng i dem, och det var inte den.

Anders: - En kille stod och drog mig i baken hela tiden, drog upp min tröja och sa "du är sexig, du är sexig, du är sexig"...

- Ställ skitmycket mer frågor!

Lars: - Har vi spelat nyktra nån gång?

- Öh, ja. När, det har vi nog faktiskt inte.

Kan det inte bli problem att spela när man är full?

- Vi döljer oss i dist och bara vräker på. Så det är inte så j-a... Vi kan sluta mitt i låtar, folk märker inte sånt.

Lars: - Vi är usla. Det är det som är våran charm.

Om det är sant är väl upp till var och en att bedöma – skivan kommer ju snart. Eller se dem live, de kommer spela på flera festivaler i sommar. Men ett hett tips är att hålla sig långt ifrån Henriks mikrofonstativ, det är farligt...

Jag och Henrik

Recension:

Broder Daniel: Cadillac (singel) och Luke Skywalker (singel)

(EMI)

Jag tycker det här är jättebra. Det är klart att man kan invända att Henrik Berggren inte kan sjunga, för han är ju helt uppenbart inte skolad sångare. Men det vore väl ändå väldigt tråkigt om alla sångare vore skolade. Det är Henriks röst som är Broder Daniels största charm. Att hans engelska uttal inte heller är det bästa bidrar också till denna charm.

Cadillac har oerhört drivande och aggressiva trummor, distad bas, ylande gitarrer och en la la la la la la-refräng som fastnar sanslöst lätt. Efter jag såg Broder Daniel första gången gick jag omkring och sjöng just den refrängen i flera veckor.

Deras musik kan kallas lite konstig, och On the Count 2 3 är konstigare. Roligare än bra kanske, men som de sa på ZTV:s Tryck Till: "Skoj är bra".

Luke Skywalker, på andra singeln, är uppbyggd av korta sekvenser med pauser mellan. Det är en oerthört enkel låt egentligen – alla sekvenserna är likadana, bara olika långa – men den är fascinerande ändå. Broder Daniels musik är fascinerande rent allmänt, det är svårt att säga om man tycker det är bra egentligen, för det är så annorlunda mot allt man hört innan. Jag tror jag tycker det är bra. Andra låten på singeln, What's Good (2) (skulle hetat What's Good Unplugged) är bara piano och Henriks lätt ostadiga röst. Den är också bra. Tror jag.

/Sara

dEUS - från Fozzie 3, 1995

dEUS

Lödder, soda, öl och Fozzie-Pez

dEUS är från Belgien, och de spelar varken techno eller eurodisco. De spelar lätt experimentell pop/rock som kräver en del lyssnande innan man riktigt uppskattar det. Det finns visserligen några låtar på deras debutskiva Worst Case Scenario som fastnar direkt, och det är singlarna Suds & Soda, Via och Hotel Lounge, som gått en hel del på MTV.

Den 28 februari spelade dEUS på Glädjehuset i Stockholm. Fascinerande ställe, med en massa rosa lampor överallt.

Innan spelningen satt jag och en kompis vid ett bord och åt Fozzie-Pez och funderade på hur jag skulle lyckas få tag på bandet för att göra en intervju, när plötsligt sångaren Tom Barman kom gående förbi vårt bord bort genom lokalen. Så det var ju inte så svårt – vi rusade ikapp honom och frågade om han hade tid några minuter. Han var väldigt trevlig, visst hade han tid ett par minuter, de skulle snart börja spela, men en liten stund var inget problem alls. Jag ställde min Fozzie-Pez på bordet där vi satte oss, och han blev alldeles lycklig, och åt upp allihop under intervjuns gång.

Bandet består av Tom, som sjunger och spelar gitarr, Stef Kamil Carlens, som spelar bas och sjunger, Rudy Trouve, gitarr, Klaas Janzoons, fiol, och Julle de Borgher, trummor. Namnet dEUS har de faktiskt tagit från Sugarcubes-låten.

Tom berättade att bandet spelat ihop i denna uppsättning i två och ett halvt år, men han och Stef, som han bor med, började skriva låtar ihop för ungefär tre år sedan.

dEUS debutalbum heter Worst Case Scenario. Vad menas med det?

- Det lät rätt helt enkelt. Det täcker hela idén med låtarna väl. Sammantaget så är skivan inte särskilt optimistisk, men inte särskilt pessimistisk heller egentligen. Men man skall alltid förvänta sig det värsta. Vissa låtar är lite som... världens ände.

Första singeln från skivan, som spelats en hel del på MTV, heter "Suds & Soda", och Tom sjunger att "sometimes suds and soda mix OK with beer". Vad är suds?

- Det är det som kommer när man diskar, vatten och tvål..., sa han och viftade lite med händerna.

(Så jag antar att det är lödder.)

Har du testat det med öl alltså?

- Ja. Men av misstag.

Vad har ni för framtidsplaner?

- Vi skall spela på några stora festivaler; Roskilde, Pink Pop, Reading, och några i Belgien, med REM. Sedan skall vi ha en liten paus och sedan spela in ett andra album, som skall komma i januari.

Vilken fråga vill du helst svara på?

- Det är en elak fråga! Ingen särskild. Vi svarar på en massa frågor, så ju färre desto bättre.

Favoritmupp?

- Gonzo. Sedan Kermit och Animal, i den ordningen. Gonzo är briljant. Han klantar alltid till allt. Det gör jag med.

Sedan bad jag honom fylla i en liten Mina Vänner-sida. Jag lovade honom att förklara vad han menade med det han skrev på "I hate most". Mitt under intervjun kom det nämligen fram en otroligt dryg kille som förklarade att han var från "the Swedish military paper" och undrade om han fick ställa några frågor. Tom sa nej, han hade redan gett fyra intervjuer den dagen, så han bad honom gå och prata med Rudy istället. Men den här människan gav inte upp, utan började fråga vad Tom tyckte om Sverige. Vänlig som han är svarade han snällt att han inte visste än, eftersom han inte hunnit vara här så länge och vände sig mot mig igen. Förstod killen vinken? Nej då.

"Jo, ni har väl varit här förut?" "Nej." "Joo, ni var här i höstas!?" "NEJ, vi har aldrig varit här." "Men, vad...?" "Jag håller på med en intervju med de här tjejerna nu. Hej då." "Okej, men... vad..." "Jag ger en intervju just nu!" Killen stod kvar några sekunder och tittade, men gav till sist upp. Så sådant är det värsta Tom Barman vet, bara så ni vet.

När han kom till "The best thing about Sweden", så berättade han att han är halvnorsk, skrattade lite och sa "That it's close to Norway! But no, that's not true."

Spelningen var väldigt bra – jag tyckte det var bättre live än på skivan faktiskt. Fiolen ger deras musik en väldigt speciell stämning, och de små bjällrorna Stef hade runt sin arm byggde på den. Stef står ofta och skriker i bakgrunden, Tom använder sin distade mikrofon mycket, och de manglar på utan att det ändå blir för tungt. Deras musik är väldigt intensiv, och mycket speciell. Se dem på Roskilde!

Name: Tom Barman

I play: Guitar

My hobbies: Life

Best pop group: Pavement

Worst pop group: Ace of Base

Best song I've heard: Gold Sound by Pavement

I like most: Everything/anything that turns me on

I hate most: What just happened

My highest wish: Making films

My idol: Richard Burton

The best thing about Sweden: The sky