Hemma hos Andres Lokko – från Fozzie 4, 1995

Hemma hos Andres

Åh nej, en raggare!

Vi fortsätter vår lilla serie med hemma hos-reportage hos popskribenter, och den här gången har vi hälsat på hos Andres Lokko; chefredaktör på tidningen Pop och krönikör i Svenska Dagbladets Citybilaga.

27 år gammal har han blivit utnämnd till Sveriges 27:e viktigaste nöjespersonlighet av tidningen Nöjesguiden och Expressens Linda Norrman Skugge har kallat honom en religion, han har varit redaktör på tidningen Ultra, skrivit för bl.a. Slitz och Aftonbladet, varit programledare på TV4:s Tempo, skrivit manus till Popitopp och NileCity 105,6 (och där spelade han även bl.a. lik), och nu skriver han i SvD:s Citybilaga, är delägare i Koala Press och är framför allt chefredaktör på tidningen Pop. En tisdag i maj ringde vi på hans dörr i Stockholm. På insidan av dörren sitter en stor dekal där det står "Mods rule – OK!", som han snart förklarade vara en ironisk present från Paolo Hewitt. När man ser sig om i lägenheten så är väl det mest slående  att alla hans vinylskivor står i köket – de fick inte plats i det kombinerade vardags- och sovrummet. Där inne står däremot CD-skivorna, i en bokhylla med hyllor som bågnar av tyngden från skivorna. Hyllan är hög, så vi var tvungna att fråga om han når upp till A och B.
- Nej. Så jag spelar aldrig Beach Boys och The Action. Det är ett problem faktiskt. Men fördelen är att jag aldrig lyssnar på Blur och Boo Radleys heller. Det är bra, för de är tråkiga. Beastie Boys står där uppe i och för sig, och A Tribe Called Quest. Det är mindre att lyssna på å andra sidan. Jag har en pall där men det är en massa filmlexikon på den nu...

Vet du hur många skivor du har?

- Ingen aning. Har aldrig räknat dem. Det är litegrann som att mäta sin penis ungefär... vilket jag aldrig heller har gjort.

Vilken är bästa skivan du har (en lagom kul och omöjlig fråga)?

- Hmm... Jag skulle kunna vara sådär häftig, men jag skall inte alls vara det. Det som är allra bäst just nu är Sweet Inspiration med Sweet Inspirations. Den är fantastisk. Comfort song, mycket gospel – det finns nåt så oerhört grundläggande, som bara är kärlek, i gospel, som oavsett vart de riktar sin kärlek så är det musik att söka förtröstan i. Jag tycker väldigt bra om det. Annars är det väldigt mycket rap. Nya tolvor med Mob Beat och Grand Puba är nog de stora favoriterna just nu. Och en duett med Method Man och Mary J Blige som är fantastisk – ren och pur musik, inget annat. – Det är trist, för det känns ibland som att man säger... jag tycker det är tråkigt att framstå som snobbig och "oj vad jag vill vara ball" liksom. Men det är mera en drivkraft man har att det är roligare att köpa skivor som ingen annan har. Det är roligt att vara allra först och ensam – "jag är ensam i hela världen om att gilla det här" – det är roligt. Faktiskt. Och det hjälper säkerligen till att man tycker att Portishead är jättetråkiga, för att "dem skall man ju gilla".

Pinsammaste skivan då?

- Hmm... Jag har inte en enda skiva som jag tycker är pinsam, ärligt talat. Men jag har nog väldigt många skivor som rent objektivt är pinsamma. Som att jag har fem CD-skivor med Michael McDonald, och det är egentligen väldigt pinsamt. Och jag tycker att det är bra, men det skall man egentligen inte gilla. Jag har The Best of Christopher Cross, som jag tycker är jättebra. Han brukade ha flamingos på sina skivomslag. Det är pinsamt, men jag gillar storslagna sentimentala ballader i alla färger och former, det har jag alltid gjort.

Din bakgrund – vad, när och varför startade ditt musikintresse?

- När jag gick i 2:an i lågstadiet, så fick jag en liten bandspelare, en jättefin monobandspelare i mahognyträ, av mina två äldre halvbröder, och så fick jag två kassetter; Beatles Oldies But Goldies och Ziggy Stardust med Bowie. Det här var alltså 1975. Så fick jag dem och sen var det kört. Sen satt jag fast, och när alla andra köpte hockeykort – nä, jag vet inte om man gjorde det då, men... då köpte jag skivor för alla veckopengar, och sen så blev det bara värre och värre. Fast en bisats till det där är väl att – när kan det ha varit – 1979 så började jag lyssna på Discorama och Poporama, som var som dåtidens Tracks ungefär, och där spelade de bara en massa bra postpunksaker som jag var väldigt förtjust i, och... Sen så fick man väl en annan bild av att musik var mer än bara popsinglar, egentligen. Det var skjortkragar också.

Har du någon journalistutbildning?

- Nej, jag är egentligen utbildad engelskalärare. Efter jag gick ut gymnasiet så hade jag en massa halvtråkiga jobb, var mentalskötare på Karolinska och sånt, och det var väldigt jobbigt och tråkigt och tungt, så jag började läsa engelska på universitetet. Sen höll jag på så länge för jag visste inte vad jag skulle ta mig för egentligen, så jag fick behörighet som engelskalärare. Och så började jag jobba som det i Jakobsberg, det var en mellanstadieklass jag hade. De ringde sådär halv åtta på morgonen och sa "Hej, kan du ta första lektionen idag?". Okej. Och så minns jag att jag hade en sån där vanlig, rak läderjacka, i schysst tidig 60-talsmodell, som jag var väldigt nöjd med, och kom in i klassen och var sådär lätt yrvaken, och en av eleverna sa: "Åh nej, en raggare!". Sen dess så slutade jag upp med det där. Det var... jag vet inte, det där tog väldigt väldigt hårt faktiskt, jag menar, annars skulle jag inte ta upp det nu, det sitter verkligen i nånstans. Så varje gång jag har försökt ha bakåtslickat hår sen dess så har jag fått flashbacks...

Han fortsatte: - Sen jobbade jag på Estniska Huset, som var som en inofficiell ambassad i Stockholm, som en sorts ungdomskonsulent, vilket ärligt talat var ganska tråkigt. Men det gjorde jag, och den lilla reklambyrån Dynamo Stockholm hade sina lokaler precis runt hörnet, och där jobbade Janne Gradvall och Lasse Sundh, och de åt ofta lunch på Estniska Huset. Vi hade ju setts på en massa konserter, och så började vi prata med varandra, och sen så gick det nån vecka efter vi hade börjat umgås till och från, som Gradvall, eller om det var Lasse, jag kommer inte ihåg, som frågade mig om jag inte ville skriva på tidningen Träffpunkt, de behövde en musikskribent, nån som kunde recensera plattor. Det var en erbarmligt tråkig gratistidning, men det kunde jag väl göra, det lät ju jättekul. Där skrev jag i några nummer och sen så fick Lasse Sundh en förfrågan om han ville ta över och bli redaktör för tidningen Ultra, men han hade egentligen ingen lust med det, och det var sådär "jamen Andres kanske vill göra det", och så frågade han om jag ville göra det, och jag sa okej. Men Lasse var fortfarande med och formgav tidningen, så det var han och jag och i princip Gradvall också som gjorde hela den tidningen i ett antal nummer. Sen så ringde Kjell Häglund från Aftonbladet och sa: "Hörru du, vi har bara en massa jätteusla, tråkiga, gamla rockfarbröder på tidningen, vill inte du göra popsidor åt oss varannan måndag?" "Okej", sa jag, så gjorde jag det. Och det var jättekul. Det bara ramlade på. Och så gjorde jag ett TV-program samtidigt på TV4 som hette Tempo, som ingen har sett. Det var väldigt... Stockholmselitistiskt. The Face på TV ungefär.

När gick det?

- 1990 måste det ha varit, precis när TV4 började. Med andra ord när ingen kunde få in TV4 över huvud taget. Så det var ingen som tittade på det, men det var fruktansvärt snyggt – det var verkligen formgivet med stort F. Jag vet att folk på SVT idag sitter och tittar på Tempo och tycker att "sådär skall man göra", och det är j-t kul i och med att det är ett fem år gammalt program, och ingen såg det då. Så det var ett ganska viktigt program ärligt talat, även om det var väldigt tramsigt innehåll på sätt och vis.

Vad handlade det om då?

- Det handlade väl egentligen om allt som vi tyckte var väsentligt; datagrafik, reggae, dykarkläder, John Smedley-tröjor... Det var mycket soul, reggae, kläder, grafik, formgivning, mode, små hip hop-dansgrupper i Tensta – det var en väldigt salig röra, men det var bara sånt som låg dem som jobbade med det nära hjärtat.

- Sen så började jag göra Aftonbladet och så gjorde vi Ultra samtidigt, och sen så började jag skriva för Slitz också. Gamla goda Slitz – ville bara påpeka det.

- Allting ramlade bara på, och så började jag med... eh, jag vet inte, det var så mycket. Popitopp, som jag och Henrik Schyffert skulle göra egentligen, men Schyffert kunde inte vara med förrän mot slutet, när han dök upp och skrek och vrålade, så det fick jag göra själv med Johanna Westman. Det var jätteroligt – det är fortfarande egentligen det roligaste jag har gjort. Jag har varit involverad i de här Killinggrejerna på Berns och i TV-serier och NileCity, men det finns några avsnitt av Popitopp som jag tycker – det är väl en egopryl förmodligen – är f-n så mycket roligare än alla de där andra grejerna tillsammans faktiskt. Som ett avsnitt där Doktor Alban är upphängd i taket utklädd till pingvin och gör en väldigt seriös intervju, och faktiskt inte begriper så mycket av varför han är där, men det är väldigt kul. Det var väldigt föraktfullt och ironiskt nånstans, men fruktansvärt kul.

Fascinerande att ni fick folk att ställa upp på sånt.

- Vi hade knep... VI hade ju fattat att vi först hade ett väldigt dåligt rykte för att alla var sådär "åh nej, den där Lokko är med och då skall han bara driva med oss", men efter ett tag så märkte de att vi hade med artister alltifrån Orup till Popsicle, och Mauro Scocco och sådär som man trots allt har en viss respekt för, som spelade med på våra villkor, och det blev väldigt kul. Alla vann på det. Men sen var det en del artister som absolut inte ville vara med. Och det visste vi. Peter LeMarc är ett bra exempel på nån som det hade varit fruktansvärt kul att få med. Så vi ringde upp Peter LeMarc och pratade in på hans telefonsvarare: "Ja, vi vet ju att du egentligen inte alls är rätt artist för ett program som Popitopp, för det här handlar väldigt mycket om att driva med sig själv och att visa din självironiska sida och sådär, att driva med schablonbilden av dig som artist Peter. Men vi tänkte att vi ringer ändå. Men vi förstår om du inte vill." Klick. Fem minuter senare: "Hej, det är Peter LeMarc." "Ja hej, vad kul att du ringer." "Du, skulle inte jag ha humor?" "Nej, det var inte det, men du är ju väldigt allvarlig och sådär." "Jag har visst humor. Jag vill jättegärna vara med!" "Ja vad kul. Vi tänkte att du skulle klä ut dig till kalkon och sjunga din nya singel. Vi har en jättefin stor dräkt i XL och så tänkte vi att du skulle sjunga Det Finns Inget Bättre i kalkondräkt. Vad tror du om det?" "Skitbra! När är det?" "Måndag klockan 9 på SVT." "Ja, jag är där!" "Tack." Jag tror inte han förstod förrän han hade spelat in det vad han gav sig in på. Så sen stod han där, utklädd till kalkon och sjöng Det Finns Inget Bättre, och man kan läsa av nånting i hans blick "vad f-n gör jag här?" Det var jättekul att göra. Det var väldigt roligt. Och samtidigt som man gjorde såna här grejer så hade vi möjlighet att få fram svenska mindre band som då inte var speciellt kända, som t.ex. Eggstone, Bear Quartet och This Perfect Day. Det var en principsak, liksom "vi kan inte sitta här och visa Tommy Ekman för att vi får videos på det", så vi var tvungna att gå ut och leta upp band som Bear Quartet, som var med där för över huvud taget första gången. Jag vet inte om det ledde till nånting, men det var definitivt ett förändrat klimat på TV. Det var roligt.

- Det var en jättelång parentes.

- Jag skrev i Aftonbladet massor, och det var jätteroligt. Jag och Kjell Häglund delade på nån sorts popbevakning och hade varannan måndag ett eget uppslag! Till skillnad från nu när alla popspalter i kvällspressen blir mindre och mindre och skivrecensioner i kvällspressen oftast är på sådär tre rader, that's it, vilket i och för sig beror på en del av skribenterna, men framför allt beror det på att redaktörerna tror att ingen bryr sig. Jag tycker det är sånt ohyggligt trams. Vi kunde skriva om precis vad vi ville över ett helt uppslag – alltifrån recensioner om skivor eller konserter eller skriva en krönika och listor och sådär. Man hade en möjlighet att etablera en sorts kommunikation med en läsekrets, som faktiskt visste exakt vad man stod för, vad man tyckte om och vad man kunde. Och det var jätteroligt. Sen fick Kjell Häglund sparken för att de tyckte att han var ond och elak. Och sen skrev jag ett tag till, och sen fick jag också sparken för att jag var ond och elak. Och sen dess skriver jag i Svenska Dagbladet, vilket är ännu roligare, för de vill egentligen inte att jag skall skriva om musik, även om jag berör ämnet, utan där får jag kåsera fritt om vad jag vill, vilket är jätteroligt. Och så Pop förstås, som vi startade för att Slitz... för att de gjorde tidningen av andra anledningar än vad jag och några till tyckte att man skulle ha för att göra en tidning helt enkelt. Att det var en enda lång cykelsemester där man gick efter läsarundersökningar och räknade... det är som Vecko-Revyn och alla såna där tidningar – de tjänar jättemycket pengar på dem och de uppfyller säkert en funktion, men jag kan inte se hur de som gör Slitz och en del andra tidningar, om de tycker att det är kul – gör de en tidning de själva vill läsa? Jag tror inte det. Det känns inte som det i alla fall. I och för sig kan jag förstå hur män i 35-årsåldern vill göra postertidningar med Pamela Anderson, så nånstans har jag en viss förståelse för det, men... ändå inte.

Koala Press då?

- Det är ett litet bokförlag. Jag är bara en marginell person där. Den första boken är Jan Gradvalls samlade artiklar, och det är kul, för den populärkulturella journalistik som förs på tidningen Pop och i dess omgivning är väldigt underskattad. För antingen så skriver du för kultursidorna eller så är du en medioker nöjesjournalist som liksom rapporterar Kikki Danielsson-konserter. Det är de två alternativen som finns. Eller så gör du ett väldigt väldigt smalt fanzine. Men väldigt få som har att göra med tidningen Pop, och en del andra, vi har inte accepterat att det är så. Jag kan inte se varför... Lotta Olssons poesi skulle vara mer kulturellt korrekt än The Prodigy eller Oasis egentligen. Över huvud taget. Och varför man skulle ta det på mindre allvar. Jag vill inte att man skall skriva om popmusik på kultursidorna, för det är det värsta jag vet när kvällstidningarna gör det, när de analyserar Morrisseys poesi och sånt där. De har gjort det, och det är fruktansvärt. Eller så skalla de förklara Dr Dre och sånt där. Det är hemskt. Det är verkligen hemskt. Men det finns nån sorts intressant balansgång där... jag tror att många på Pop, och som kommer att dyka upp på Koala Press står lite utanför det där, och vägrar vara med på de här gamla trista villkoren; att antingen är du nöjesjournalist eller om du är "duktig" så kan du få komma in på kultursidorna. Fuck it, tycker jag. Starta en egen tidning istället, om du har idéer. Och det gör ju folk också. Och därför är kvällspressen i synnerhet, och i viss mån även morgontidningarna så väldigt torftiga när det gäller att få unga människor som kan läsa och som vill läsa att ta det naturliga steget från att läsa skivrecensioner och konsertanmälningar och så vidare till att läsa om t.ex. litteratur eller att över huvud taget läsa litteratur. Jag tror att tidningen Pop får fler folk som är 16–17 att låna böcker på biblioteket eller att gå och köpa en bok än Expressens samlade nummer sen 1982. Faktiskt. Nu vet inte jag om det är deras intention, men nånstans så borde det ju faktiskt vara lite folkbildningssyfte, det borde det ju vara. Att i alla fall entusiasmera, att man faktiskt vill gå vidare och inte bara "wow, plattan fick 4 plus, den vill jag ha!" – punkt slut liksom. Det behöver ju inte ta slut så enkelt.

Det var väldigt roligt att prata med Andres, för han har åsikter om så mycket, och står för och engagerar sig i allt han säger och gör. Han är oerhört trevlig och uppenbarligen mycket intelligent. Det räckte att ställa en kort fråga och så utvecklade han allt till att täcka mycket mer än man väntat sig. När jag skrev ut intervjun för hand blev den 30 A4-sidor, som jag nu tvingas klämma ihop till bara några få.

Har du bred musiksmak? Du har ju skrivit om lite allt möjligt.

- Jaa, den är bred, men den är också väldigt konsekvent. Jag tycker att är det bra så är det bra, och det är ganska ointressant vad det är för genre, förutom att det inte är korkad metal eller pseudointellektuell amerikansk collegerock, för det står jag inte ut med. Jag gillar svart amerikansk dansmusik oavsett om den är från 1951 eller 1995. Och engelsk pop som skulle vilja vara svart amerikansk dansmusik. Det är egentligen det jag tycker om. Vad som egentligen är kärnan till det hela är så enkelt att "det här gillar jag!" Och så är det inte mer med det. Tror jag.

Vad är det som är så bra med dig?

- You tell me! Jag vet inte, jag satt och tänkte på det precis innan ni kom hit att det är egentligen otroligt absurt att ett fanzine över huvud taget kommer på tanken att intervjua mig. Vad som är bra med mig... oj oj oj...

Han fortsatte väldigt eftertänksamt: - Att jag är fullkomligt ärlig, menar vartenda ord jag skriver och är befriad från allt vad bevakningsansvar innebär. Vilket innebär att vill jag skriva om rap-B-sidor och Saint Etienne-promos och att det tuffaste i hela världen är att gå ut och supa med Paul Weller så gör jag det. Och många, framför allt journalistkolleger, tycker det är jättefånigt och bara tramsigt och att det är självhävdelse hela vägen. Att som jag definitivt gör – sätter mig själv i nån sorts centrum för det jag skriver. Men jag tycker att alla andra utgångspunkter för att skriva om musik är, inte helt och hållet, men en smula förkastliga därför att de är oärliga – alla har väl någon gång, även om man kanske slutade med det vid 13 års ålder, vilket säkert många gjorde och blev "vuxna", så har väl alla stått och lekt popstjärna framför spegeln, och velat träffa sina idoler och alla såna där saker. Det är en naturlig del av det, jag förstår inte varför det skulle ta slut bara för att man fyllt 25 eller som jag 27. Så att det hela handlarbara om att vara fan. Faktiskt. Och att man som musikjournalist skulle ta bort den biten av sig själv då har man glömt bort de ursprungliga skälen till varför man började gilla popmusik över huvud taget. Tror jag. Därför är jag bra.

Jag måste klämma in en liten kommentar här – när jag sitter och skriver ut det här har jag nyss fått veta att två andra fanzines i sina senaste nummer också skriver om Andres Lokko, och jag blev lite knäckt och funderade på att dra ner den här artikeln till ett minimum, för att inte skriva om samma saker som andra, men – när någon säger så bra saker som Andres Lokko gör så... går det bara inte låta bli att lyssna. Andres sa att han tyckte fanzines, åtminstone rent teoretiskt, startas för att de musikjournalister som finns är "sopor och gamla farbröder som envisas med att skriva om Rod Stewart och Marvin Gaye", och för att man vill skapa ett alternativ. Visst, så är det till viss del, men man kan ju ändå ha förebilder. Andres Lokko är definitivt en av mina. Därför blir den här artikeln lång ändå.

Känner du dig som den 27:e mest betydande personen i nöjessverige?

- Det där som Nöjesguiden skrev? Jag vet inte... nää, jag känner mig inte speciellt viktig alls faktiskt. Jag och Schyffert satt och pratade om den där listan, och vad som är sant med den är inte så mycket hur viktig man är – däremot vad som stämmer med den där listan är att många av dem som var med där, eller åtminstone tycker jag och Henrik det, så är det just det att inom de ramarna som vi har valt, det vi jobbar med, så har vi en oerhörd frihet att göra precis vad vi vill. Och såpass mycket är säkert sant, att inom det som har att göra med musikjournalistik och i viss mån med underhållning på TV där man drar en massa dåliga Supergrass-skämt och en del annat, så – ja, då är jag... avundsvärd på det viset att jag faktiskt säkert känner såpass mycket folk och har den erfarenheten och kontakterna som krävs för att jag skall kunna lyfta på luren och säga "det här vill jag göra" och jag tror att jag faktiskt kan genomföra det om jag verkligen vill. Och det jag gör kommer kanske synas mer än om en del andra gör det, för att jag har ett försprång för att jag har gjort en massa grejer. Så inflytelserik... det låter som om man liksom är Loket eller Bengt Westerberg. Jag tycker det är roligt på sätt och vis att se mig själv på såna här listor, men samtidigt är det ganska irriterande. Men å andra sidan, man kommer väl över nån sorts tröskel, vilket är ganska absurt när man jobbar som journalist eller musikskribent, att man blir nån sorts – inte allmän egendom, men man blir... man blir lite större själv än det man gör. Och det känns inte alls bra. Utan då blir man nån sorts pseudokändis, vilket är otroligt tråkigt faktiskt. När man nämns varannan eller var tredje vecka i Vecko-Revyn eller i Expressens fredagsbilaga – jag blir vettskrämd varje gång jag är med i sådana sammanhang, när jag inte själv kan styra över det över huvud taget. Man kan säkert undvika att hamna där, men när man som jag jobbar och har nån sorts profil så är jag rädd för att det är lite oundvikligt. Och då hamnar man på såna här listor. Så det är bara att rycka å axlarna åt det, så länge man vet vad man pysslar med och gör sin grej, så är det egentligen helt ointressant. Faktiskt. Om man börjar få nån sorts "oj, nu är jag bred och folklig och etablerad, då måste jag börja skriva om Eldkvarn, eller göra buskis med Ulf Brunnberg" – det är inte riktigt det, det funkar ju inte så. Men det där är ett litet gissel. Att som skribent över huvud taget bli intervjuad är väldigt konstigt.

Vem är den roligaste kändis som du har intervjuat?

- När jag träffade Morrissey för några år sedan så var det väldigt väldigt skojigt på alla sätt och vis. För han var jätteknepig att intervjua, för han satt bara... det var som att lägga sig på en psykologsoffa, så skulle han sitta och analysera allt man sa, och satt och sådär läkarmumlade "yes, mm, mm, mm..." Det var ju väldigt schysst. Och så gjorde jag en telefonare med Chuck D i Public Enemy en gång. Det var väldigt skojigt, vi hade en 10-minutersintervju, och han började hålla ett... manifest. Jag fick inte ställa några frågor, det lät som att han ställde sig upp på sitt kontor i New York och höll ett långt brandtal om The Security of the first world och Fear of a black planet, och höll ett långt föredrag. Jag hade en bandspelare på, och det var bara att spela in, och "Thank you very much. Bye!" Väldigt udda.

Är det nån som du vill träffa som du inte träffat än?

Han svarade utan en sekunds tvekan: - Bob Dylan. Aretha Franklin. Oj. Ja det är jättemånga som jag skulle vilja träffa och intervjua givetvis. Men... de flesta av mina barndomsidoler som jag verkligen växte upp med, som jag drömde om att träffa från det jag var 12, som Mick Jones i Clash och Weller och Kevin Rowland, dem har jag träffat. Det är kirrat liksom. Kevin Rowland intevjuade jag i London i vintras. Hon vill jag faktiskt inte intervjua – han var läskig.

Vilken var den första konsert du var på?

 - The Clash, Eriksdalshallen 1980. Jag var på Gröna Lund 1976 med min mamma, och så vet jag att Dr Feelgood spelade när vi var där, det tyckte jag var humor. Och jag minns det fortfarande. Men det första jag betalade för själv och gick på var Clash.

Vad är det bästa du sett – om det går att svara på?

- Hmmm... Väldigt svårt. Det är sånt där man ändrar sig, man skriver om sin egen konsertbesökarhistoria tror jag. En av de få konserter som jag har på kassettband som jag har varit på som fortfarande är... hur tråkigt och rockjournalistiskt det än låter, så är Bruce Springsteen and the E-Street Band på Isstadion 1981 fortfarande en obeskrivlig konsert. Den sitter fast. Det tror jag egentligen är ett väldigt ärligt svar. Och av någon anledning minns jag en av Style Councils allra sista spelningar på Brixton Academy som också sådär fullkomligt fantastisk. Jag tillhör dem som alltid tyckte att Style Council var mycket bättre än The Jam. En av de få.

Han tänkte en stund, och fortsatte: - Darlene Love i New York förrförra julen. Darlene Love som var med i Crystals, hon gjorde en show hela veckan före jul när jag råkade vara i New York och det var sådär... då satt jag och grät. För det var bara så bra. Det var väldigt sådär fånigt och sentimentalt, det lät verkligen som om det var 1964, och hon sjöng hur bra som helst, och sjöng låtar från när hon var med i The Blossoms, deras samlade singlar, och The Crystals största hits. Jag klarar inte av sånt, det var som att se Sleepless in Seattle för första gången, fast på riktigt, eller Casablanca eller nåt. Det är där uppe nånstans, fast mer for sentimental reasons.

Du skrev en gång i Ultra att rocken är död. Har den återupplivats?

- Den har återerövrats, det är nånting helt annat. Jag har säkert skrivit det, för i början när jag skrev i Aftonbladet framför allt, så var rock'n'roll ett oerhört skällsord. Alltså verkligen. För då var jag mods på riktigt och gillade bara ny techno och ny rap och ett och annat engelskt popband som hade schyssta tröjor. Då hade jag verkligen den här totala modsfilosofin som helt enkelt går ut på att det enda som är bra är ny dansmusik som bara går att köpa på import. Nästan. Och då var det en självklarhet – det var ett ställningstagande emot alla som skrev om musik just då, där de flesta var såpass mycket äldre att de bara gillade John Hiatt och Bruce Springsteen – jag kunde sitta hemma och lyssna på Bruce Springsteen, om jag ville det, men det fanns inga som helst skäl i hela världen att skriva om det. Därför att då skulle inte jag ha uppfyllt någon som helst funktion – i och med att jag tyckte om Bruce Springsteen precis lika mycket som jag då gillade 808 State, så skrev jag om det istället. Inte som nån sorts karriärdrag på nåt vis, det var mer bara en självklarhet, för jag var irriterad över att ingen skrev om det. Och då drar man saker till sin yttersta spets, och dödförklarar givetvis rocken. Och den var väldigt död just då, på alla sätt och vis så var rock 1989-1990 obeskrivligt tråkigt. Faktiskt. Så det är klart att den var död då – jajamensan! (så såg han väldigt nöjd ut.)

När vi kom till muppfrågan, så kom vi på att Andres redan svarat på den, när han var med på "favoritmuppsidan" i Fozzie nr 1, så det ville han inte svara på igen, men däremot så berättade han att han har drömt om Jim Henson (Mupparnas skapare). Minsann. Till sist fick vi se ett avsnitt av Tempo, där Andres stående mot en klargul bakgrund inledde med bl.a. följande ord: "Sveriges och svensk televisions kanske mest välfriserade programledare heter Andres Lokko, och det är jag."

Sveriges numera kanske mest välfriserade musikskribent har talat.

/Sara

Martin tog över:

Dags att sätta även Andres på prov i musikkunskap:

1. Lou Reed: Crazy Feeling

(20 s) - Du du dum... Det låter som Creedence.

(34 s - sången har börjat) - Ha ha! Ja det är Lou! Fast jag vet inte vad det är för låt. Jag har aldrig gillat Lou Reeds röst faktiskt. Fast då slipper jag ha dåligt samvete, för jag har aldrig gillat Lou Reeds soloskivor.

2. New York Dolls: Personality Crisis

(3 s) - Det är New York Dolls! Personality Crisis. Jättebra! Dolls svängde alltid mycket mer än... Lou.

3. Another Sunny Day: Horse-riding

(29 s) - Det lät mjäkigt. (39 s) - Ingen aning över huvud taget.

Snällpoppigt.

- Men då är det Sarah Records. Jag har inte en enda skiva från Sarah Records, det är sånt som fanzineskribenter gillar... You got me there, jag är helt lost på genren.

4. Simon & Garfunkel: A Hazy Shade of Winter

(3 s) - Oj. (5 s) - A... A Hazy Shade of Winter. Och då är det med Simon & Garfunkel. Det är bättre. Paul Simon är ett underskattat geni i popkretsar.

5. Prince Buster: Train to Girlstown

(3 s) - Oj. (10 s) - The Night Train. Nä. (33 s) - Om inte annat så kan jag placera det geografiskt och tidsmässigt. (50 s) - Skatalites, Prince Buster, Desmond Decker, jag vet faktiskt inte.

Det var Prince Buster.

- Ja, det kändes som Prince.

6. Beautiful South: Worthless Lie

(19 s) - Det låter som dålig Style Council och det är aldrig fel. (39 s - sången har börjat) - Det är Beautiful South. Men vad det är för låt vet jag inte. Jag har problem med dem; de är för roliga eller nåt. Jag gillade Housemartins för de var så oerhört politiska och lyckades komma undan med det på ett väldigt väldigt bra sätt, men Beautiful South... nää... nää... De är för mjäkiga.

7. Figgs: Favourite Shirt

(9 s) - Det här är bekant i alla fall. (26 s och hårda huvudskakningar) - Ingen aning!

Figgs.

- Jag känner till dem, men har aldrig hört dem. Det är nåt amerikanskt? Ja men det skall jag inte känna till. Det här har jag inte tid med. Visst, det är energi, men jag tycker det är tråkigt. Amerikanska band som vill komma från London...

8. The Bear Quartet: It Only Takes A Flashlight To Create A Monster

(20 s) - Lite lite svart musik hittills utom Prince Buster. (30 s) - Men nu är det indie igen!

Du har pratat om dem idag.

- Har jag? (45 s) - Bear Quartet?! Är det här Bear Quartet?! ... Nä, det är ingenting jag går ut och köper, men ganska trevligt.

Lite snuttigare nu.

- Ja, det kanske är att föredra; den där första plattan var så obeskrivligt taggig. Jag är oerhört dålig på svensk indie. Jag skulle vilja vara inne på det, men jag tycker Addis Black Widow är bättre.

9. Ronnie Lane: Kuschty Rye

(27 s) - Det här är väldigt bra! (50 s) - Jag har ingen aning, men det är väldigt bra.

Han har varit med i Small Faces.

- Är det Ronnie Lane? Jättebra! Jag har inga av hans soloplattor, men jag borde tagit det på rösten. Det är en miss. Första stora missen tycker jag.

10. The Beatles: Bad Boy

(11 s) - Det... det är Beatles förstås. Och det är Lennon. F-n vad bra han sjunger! Toppen helt enkelt. Lennon är nog en av de fyra bästa vita sångarna genom världshistorien. Toppen. Den där har jag lyssnat på sen 1975, hi hi. Men det var väldigt länge sen jag hörde den.

11. Staple Singers: I Want to Thank You

(15 s) - Är det Gladys eller Mavis? Det är Mavis. Nej, det är Staple Singers. Här känner man i alla fall igen rösterna, hon kan ju sjunga. Mavis, Mavis, goddess. Mavid och Gladys Knight är nog mina absoluta favoritsångerskor någonsin. De spöar Aretha båda två.

12. Kirsty MacColl: Closer to God?

(13 s) - Kirsty MacColl. Också en bra röst, väldigt personlig. Kirsty räddar nästan allt med sin röst. Fast jag vet inte vad det är för låt.

Det är en singelbaksida.

- Ha ha! Allright, då förstår jag varför jag inte visste vad det var för låt.

13. United Future Organization: Poetry And All That Jazz

(10 s) - Oj. Oj, nu är det nåt sånt där häftigt. (56 s) - Nä, jag har ingen aning vad det är.

Japanskt. Med en fransman som sjunger.

- Tack för den!

United Future Organization.

- Jahaa, okej. Deras plattor tycker jag är ganska bra, men jag känner inte igen det.

14. Blue: Hearts

(20 s) - Herregud, det låter som Skids, men jag tror inte det är Skids. (28 s) - Nu låter det inte som Skids längre. Ingen aning, men jag gillar det.

Blue är det.

- Det är Blue? De enda Blue jag känner till är de här (han visade en skiva med en karl som hängde i krokar genom bröstvårtorna), de ligger på Sabres of Paradise-etiketten, de är mina Blue och Terry har de där Blue. Men det är lät bra. Jag har hört mycket gott om dem, och det lät faktiskt bra.

15. King Missile: Sink

(1 min) - Nä, jag har absolut ingen aning över huvud taget.

King Missile, konstigt amerikanskt.

- King Missile. Jag tror Schyffert gillar King Missile.

16. Cloudberry Jam: This & That

(25 s) - Nä.

Svenskt.

- Ja, jag förstår det. Ingen aning igen.

Cloudberry Jam.

- Cloudberry Jam?! De har en jättesöt sångerska, dem gillar jag – av rent chauvinistiska skäl. De spelade när jag var i Uppsala förra året, och det tyckte jag var riktigt bra. Dem gillar jag.

Nu är det slut.

- Jag kunde alla låtar som är inspelade före år 1972, ha ha. Och då var jag knappt född. Tragiskt. Men sån är jag. Det var roligt. Blue och Cloudberry Jam lät jättebra!

/Sara och Martin