Gråtmusik av The Reindeer Section

Ikväll började jag gråta av en låt. Det händer inte ofta – antagligen till största delen för att jag mestadels lyssnar på glad upptempomusik... :) Så jag kan nog räkna på ena handens fingrar de gånger som jag faktiskt börjat gråta på grund av en låt. Alltså, förstås har det väl alltid varit någon bakomliggande orsak som gjort mig extra känslig just då, som när jag började gråta på en Kristofer Åström-konsert 2002 några månader efter att min storasyster dött, eller när tårarna började rinna när Marit Bergman 2009 sjöng "please God, now that I've found him, can I keep him?" när min relativt nye pojkvän (numera man) flyttat tillbaka till Stockholm från Malmö där jag var kvar. Och som ikväll när orden "I just want peace. I just want peace and quiet in my head. I can't find it in the bars or in my bed." ljöd ur min telefon efter en vecka fylld av ångest över brist på jobbuppdrag och trög försäljning av Fozzie.
Låten heter Where I Fall och är med den skotska supergruppen The Reindeer Section, och sjöngs av Gary Lightbody (från Snow Patrol) 2002.

Under i princip hela mitt liv, men framför allt sedan jag startade Fozzie, har mina favoritartister alltid varit svenska. Jag vet inte varför, men musik framförd av svenska artister har alltid fångat mig mer än utländska, även om de allra flesta inte har sjungit på svenska, men det är nästan alltid något som gör att jag direkt hör att artisten är svensk, oavsett språk. Men ett undantag har funnits under mitt vuxna liv: Snow Patrol.
2003 bodde jag i Malmö under några månader, och en ny kompis/flirt tipsade mig om The Reindeer Section. Det var en grupp bestående av musiker från bland andra Snow Patrol, Belle & Sebastian, Arab Strap, Mogwai, Teenage Fanclub och Idlewild, och i de flesta låtarna sjöng Gary Lightbody. De släppte två album: Y'All Get Scared Now, Ya Hear! 2001 och Son of Evil Reindeer 2002. Den första skivan tyckte jag var sådär, men den andra var fantastisk! Lugna, vackra låtar och Gary Lightbody visade sig ha en ängels röst, och skivan blev min livräddare i min andrahandslägenhet med papperstunna väggar, där paret på ena sidan bråkade konstant och grannarna på andra sidan hade fest typ jämt, med kass musik. Så jag somnade till Son of Evil Reindeer nästan varje kväll i flera månaders tid.
För något år sedan kom jag att tänka på skivan igen och sökte efter den på Spotify – jag har den såklart på cd, men var väl inte hemma – men där fanns bara det första albumet. Jag har kollat då och då, men den andra skivan har aldrig dykt upp. Förrän nu, när jag egentligen sökte efter en annan artist som börjar på Re, men då dök Reindeer Section upp eftersom jag sökt på dem förr. Det var länge sen jag lyssnade på skivan, så jag ögnade igenom titlarna för att minnas vilka låtar som var mina favoriter, och började med Where I Fall. Bara en gitarr och Garys röst, och det där "I just want peace. I just want peace and quiet in my head."

Son of Evil Reindeer fick mig i vilket fall att börja lyssna på Snow Patrol också, som var väldigt ojämna på sina första två skivor, men sen släppte de två album som jag tyckte var fantastiska – lite arenarockigt kanske, men Garys röst gjorde att jag förlät allt... Den rösten! Älskar den! Jag fick rena tonårscrushen på Gary, och att intervjua honom för Fozzie 10 2005 var stort, och att träffa honom på Arvikafestivalen året efter och bli fotad med honom gjorde mig knäsvag (han kände igen mig och kallade mig "dear"!).

2006 tror jag att Gary gjorde en blinkning tillbaka till just Where I Fall i Snow Patrols stora hit tillsammans med Martha Wainwright; Set the Fire to the Third Bar, när han sjöng "I hang my coat up in the first bar. There is no peace that I've found so far." Love it.

Men Snow Patrols skivor efter 00-talet har inte hållit måttet, tycker jag, tyvärr, och när Gary dessutom sjöng på nåt konstigt sätt på första singeln från senaste albumet gav jag upp.

Så: lång rant som jag ska avsluta med uppmaningen: lyssna på Son of Evil Reindeer med The Reindeer Section!
 

Teitur - från Fozzie 10, 2005

Härom året när jag var arbetslös blev jag bjuden på lunch av en kompis som jobbade på skivbolag. Det var nån nysignad kille som skulle spela lite, mer än så visste jag inte, men en gratis lunch är ju aldrig fel. Så jag gick till PA & Co och när de inbjudna pressmänniskorna och jag ätit klart satte sig en försynt kille på en pall med en gitarr och började sjunga. Jag är inget jättefan av ensamma män med gitarrer, men den här killens röst och texter grep mig verkligen. Det var särskilt en sång om en flicka som stannade vid det enda rödljuset i stan som fastnade.

Efteråt blev jag presenterad för killen, som visade sig heta Teitur och kom från Färöarna av alla ställen. Han påminde mig lite om min halvbror, som jag träffar alldeles för sällan, och han pratade danska, som jag pratar alldeles för sällan (jag är född i Danmark), så jag fattade direkt tycke för honom, och frågade om jag fick intervjua honom nästa gång han kom till Sverige.

Så blev det inte, för jag tog mig inte för att ordna en intervju när han spelade på Hultsfredsfestivalen 2004, men när han kom tillbaka för att spela på Kulturhusets tak i Stockholm några månader senare blev det av.

Några timmar före spelningen satte vi oss vid ett bord på takterrassen. Teitur bytte strängar på sin gitarr medan han pratade, och det var väldigt blåsigt och de små strängpåsarna flög runt överallt.

Har du lust att berätta lite om din bakgrund? Hur du fick skivkontrakt och allt sånt.

- När jag gått ut skolan så gav jag mig tillåtelse att skriva låtar på heltid. Jag arbetade på helgerna för att tjäna ihop till hyran och så skrev jag bara låtar. Jag spelade inte särskilt mycket ute, först gick det bara ut på att skriva låtar. Sen kom jag i kontakt med ett förlag i USA och fick kontrakt. Så skrev jag låtar, och jag visste också att jag ville göra en egen skiva. För tre år sedan tror jag det var så kände jag bara att "nu ska det vara". Då träffade jag också producenten Rupert Hine, som har producerat min skiva, och när vi träffades kände jag en... connection, då kände jag mig trygg med att sätta igång med det. Jag hade försökt jobba med olika producenter, och visste inte riktigt hur jag skulle göra skivan - jag visste hur den inte skulle vara, men jag kunde inte riktigt klura ut vilka medel jag skulle använda. Men så träffade jag honom och så satte vi igång med att göra skivan.

Teitur bor i Köpenhamn nu, och det var genom sin manager som han fick kontakt med det amerikanska förlaget. Skivan är inspelad både i Danmark, Kalifornien och Spanien, och Teitur berättade att det som är inspelat i Danmark i själva verket är demoinspelningar som var tillräckligt bra för att få komma med på skivan.

Jeff Cohen, som står med på skivan, vad har han gjort? Har ni gjort musiken tillsammans?

- Jaa... eller det är som att man lägger fram idéer för någon annan, så ser man saker genom en annans ögon, men det kan ju egentligen bara gå en väg. När man sitter och skriver något så vet man inte alltid riktigt vart det ska ta vägen, men när man arbetar med någon kan man ibland se det mycket tydligare och få inspiration genom konfrontation. Det är vi riktigt bra på, när vi möts så händer det något, ett plus ett blir tre, du vet. Många gånger när jag skriver ensam blir det ofta inte något, jag låter idéerna ligga halvfärdiga och jag kan inte få ut dem i fysisk form, det är bara en jättestor idé eller något som är svår att få ut i livet, men när man träffar någon måste man konfronteras med det. Också att se hur andra skriver och hur deras idéer kommer fram, det är enormt inspirerande.

Vem är han då, har du träffat honom genom förlaget?

- Nej, jag träffade honom på en festival i Danmark, där vi båda två spelade. Vi bodde på samma hotell och så träffades vi för att skriva en låt på morgonen och då skrev vi "Let's Go Dancing". Efter det bjöd han in mig till New York och skriva fler låtar och spela med hans band och så.

Var får du inspiration från?

- Det är mest från människor, och förändringar i mitt liv. Det är rätt sällan... eller jo, någon gång har det varit böcker eller något musikstycke, men som regel är det bara från människor och så använder jag musiken för att formulera det. Det är inte så mycket annan konst... (han log) Eller kanske böcker. Ibland är det ämnen jag intresserar mig för, och då skriver jag en massa låtar om... jag vet inte, galenskap eller nåt, som jag är fascinerad av en tid och då skriver jag tio låtar om det, och då är det kanske en av dem som blir bra (skratt). Då gör jag den låten färdig. Det är ofta nästan lite konceptaktigt... Men generellt bara det att vara vaken och vara tillsammans med människor som man tycker om, och göra spännande saker och sätta gränser och våga kasta sig ut i saker, som en blandning mellan att pressa sig själv till att vara kreativ och att formulera det som man tror på.

Varför heter skivan "Poetry & Aeroplanes"?

- Det fångade låtarna som är inspelade på skivan väldigt bra. Det är många res-sånger - det är verkligen en kliché, en musiker som reser, en trubadur (skratt). Men det är faktiskt det som jag har gjort, åkt runt och spelat. Det är en bra titel för min första skiva, det är som ett äventyr. Men det är många romantiska sånger, om saknad och resor och identitet.

Jag måste fråga lite om Färöarna - det måste du alltid prata om i intervjuer antar jag?

- Jaa, jag får prata mycket om det, men det är mest för att folk aldrig har mött någon från Färöarna förr (skratt).

Dina texter känns lite ödsliga.

- Ja, det är kanske mycket isolation och intimitet, som bestämt är färöisk. Jag är färöing, jag är inte svensk eller dansk eller så, vi har vår egen identitet och vår egen temperatur och man blir ju präglad av där man är och där man bor och den luft man inandas alltså...

Hur många människor bor det där?

- Det är bara 45 000. Så det är inte många. Man får ju en viss kontakt och man kommer nära varandra på ett annat sätt än man gör i en stor stad.

Finns det några andra färöiska musiker som har kommit ut utanför Färöarna?

- Inte riktigt, nej. I min generation är vi några stycken som är ute och spelar mycket. Det har mest varit att folk har varit lite rädda, det är ju mycket isolerat och folk är kanske lite osäkra.

En vakt kom fram och avbröt och ville att vi skulle gå för att de skulle stänga uteserveringen, men Teitur plinkade lite på gitarren och började istället berätta om färöisk media. Trots att befolkningen är så liten finns det faktiskt två stora dagstidningar, som kommer ut fem dagar i veckan, det finns en radiostation som har nyhetssändningar varje dag och en tv-station som har nyheter fyra dagar i veckan:

- Det är mycket mer nyheter än det egentligen finns i verkligheten (skratt). Och så gör de så klart också kultursändningar och sänder fotbollsmatcher och grejer, och det kostar sinnessjukt mycket pengar för bara 45 000 människor, och det finns inga sponsorer, Coca Cola ids inte riktigt... (skratt) Så de har en massa problem i de färöiska nyhetsmedia, tv är för dyrt

Hur är det, är det två officiella språk; färöiska och danska?

- Nej, färöiska är det officiella språket, danska är sekundärt, men det lär vi oss också i skolan. Vi lär oss danska och engelska och tyska.

Hur låter det egentligen, är det lite som isländska?

- Ja, det är sånt gammalnordiskt, lite som vikingarna pratade. Lite som isländska, man kan känna igen många ord från de nordiska språken. Jag kan fejka lite, jag blandar lite färöiska och danska på skoj. Det har lite olika efterlämningar från andra nordiska språk.

Jag frågade också vad han tyckte om den danske kronprinsen Frederik och hans giftermål med australiska Mary, och han berättade att han faktiskt skulle spela för dem i Århus en månad senare, vilket han såg fram emot:

- På Färöarna är folk faktiskt mycket intresserade av den danska kungafamiljen, för de är fina människor, de är inte som i England. Den danska drottningen är en speciell människa som folk ser upp till, så hon är väldigt populär. De gör kanske inte så mycket, men det är trevliga personligheter som är där.

Nu en fråga som jag alltid ställer: vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Allra helst? Det vet jag inte... (han spelade lite till och skrattade till) Den fråga som irriterar mig mest, det är såna "Vad är din inspiration?" och sånt...

Åh, förlåt!

- Eller inte inspiration, men "Vem är din största influens, vilken musik tycker du bäst om?" Det är alltid hatfrågan för musiker (skratt). Men jag kan förstå att det är en nödvändighet. Men vad jag helst vill, det borde jag ju kunna svara på, men jag kan inte. "Vad har du i fickan nu?" kanske. Eller "Vilken bok läser du nu?"

Vad har du i fickan nu?

- En massa olika pengasedlar och telefonnummer. Det är ju också en dålig fråga... (skratt)

Vilken bok läser du då?

- "Dracula"! Men jag började med den i helgen, jag har kvar de sista tjugo sidorna. (han skrattade igen)

Vilken är din favoritmupp?

- Det är helt klart Animal, han som spelar trummor. Han är cool. Jag tycker faktiskt jättemycket om Fozzie också!

Det var nog det hela, tror jag.

- Tack!

Tack själv!

/Sara

Niccokick - från Fozzie 10, 2005

Av någon anledning springer jag på Andreas Söderlund, sångare och gitarrist i Niccokick, väldigt ofta. Varje gång brukar jag säga att jag måste intervjua honom för Fozzie, men det tog ett bra tag innan jag väl tog mig för att göra det. En söndag i början av juni 2005 har vi äntligen bokat att intervjun ska göras, innan Andreas ska iväg till sitt extrajobb på Grand Hôtel. Den mesta tiden spenderar han annars för tillfället med att producera Hello Saferides debutalbum.

Foto: Emma Svensson

 Vi träffas på Hötorget i Stockholm, jag tar några kort på honom framför statyn vid Konserthuset, och sedan går vi och lämnar in filmen på framkallning, eftersom jag har en deadline att hålla. Det är en solig dag, så vi går sedan ut på Drottninggatan och försöker hitta någonstans att köpa glass. Efter några hundra meter hittar vi ett café med ganska skralt sortiment, men de har åtminstone Sia-glass, så vi köper varsin glass och sätter oss på uteserveringen.

Varför heter ni Niccokick?

- Egentligen skulle vi hetat Niccokick med vårt andra band, Sounds Like Violence, men när vi var ute en kväll så var det ingen som tände på det namnet. Det var egentligen en gammal låt som hette det från början. Jag tycker ordet är skönt, det kommer från en tid när vi var små, gick i sjuan, ett skönt uttryck.

Alltså nikotin-kick?

- Ja, det kommer från det, men så ville jag stava det lite konstigt. Så det är bara så simpelt. Och sen när vi inte skulle döpa om vårt gamla band så förde jag det namnet vidare till mitt egna projekt, som blev Niccokick.

Du har två andra band väl? Sound Like Violence och...?

- Iamuse.

Är det några medlemmar som är samma i några av banden?

- Det är det. I Sounds Like Violence är två som är med i Niccokick, eller tre är vi om man räknar med mig. I Iamuse är det jag och två helt nya medlemmar.

Hur hinner du med allihopa?

- Om man tar Iamuse, som vi håller på minst med, så repar vi aldrig och spelar nästan aldrig och spelar nästan aldrig in heller. För sångaren har blivit lärare och trummisen är... han håller på med sina band och projekt, och jobbar i Malmö. Men vi ska försöka sätta ihop en ep faktiskt, som vi håller på och spelar in i en studio här. Sounds Like Violence, där gör jag låtar hemma, sen repar vi när det finns tillfälle, i Båstad. Samma är det med Niccokick. Och vi ska försöka göra en fullängdare med Sounds Like Violence nu i höst. Och Niccokick, där är inte alla låtar klara. Till nästa år borde det komma nåt.

Du sa att ni bor väldigt utspridda, några bor i Skåne och du bor här. Ni planerar helt enkelt in att repa då och då, eller?

- Ja, jag brukar skicka runt mail eller sms om när de andra kan, och då försöker jag komma hem, när vi kan enas om en tid, eller om det är innan en spelning, då måste typ alla kunna, och då repar vi, och då brukar jag passa på att repa även med Sounds Like Violence.

Hur länge har Niccokick funnits?

- Sedan... jag satte igång med det... när var det? Det var tvåtusen... oj, det var svårt. Det måste ha varit 2001, tror jag. På vintern där. Då började jag spela in låtar på porta. Hösten där 2001 var det.

Jag tänkte fråga lite om texterna - de är ju ganska deppiga sådär, är det okej att prata om dem?

Han skrattade lite: - Ja, det kan du göra.

Till att börja med : varför heter skivan "Awake From The Dead, My Dear Best Friend"?

- Det är från en låt, och... många av texterna brukar handla om... egentligen rädsla för döden är det ju. Det är inte så många i min närhet som har dött, utan det är mer en rädsla, att så många skriver om nån slags dödsångest.

Det är inte till någon specifik som har dött alltså?

- Nej. Det är mer en slags... vad ska man säga? Man kan förbereda sig på nåt sätt, bearbeta ångesten med texter. Så den blev ju deppig. Samtidigt finns det lite gladare låtar - texterna brukar vara rätt deppiga, med rätt glada ackord, rätt mycket dur.

Ja, jag hade inte egentligen reflekterat över hur deppiga många av texterna var förrän jag läste dem, för musiken är ju inte alls deppig.

- Musiken ger nåt hopp, och texten ger väl också ett hopp oftast, men det kan vara rätt... ja, som du säger, deppigt faktiskt.

Jag funderade på om det var lite av ett tema, där med änglavingarna i "Turn 27"-videon... Men det kanske mest var för att det var snyggt?

Andreas skrattade till: - Snyggt och snyggt, jag vet inte, just den videon blev väl kanske inte som man ville, men den har väl sin charm. Jaa... just den texten är lite mer lekfull. Den handlar om mycket (skratt)... den är inte bara enbart döden liksom. Men den "Awake"-låten är ju mer direkt på. Den handlar ju om nån som har dött, som man kan sakna. Och det gör ju även "I Want You Back". De är mer direkta. Oftast handlar mina texter om... jag brukar inte berätta en historia fullt ut, som Bob Dylan kan berätta från första raden till sista om en man som det har gått snett för eller vad som helst, jag brukar blanda in lite olika så man får nån slags... det kan bli så konstigt. Eftersom jag inte är engelsktalande så kan det vara svårt att berätta en historia bara sådär. Så jag brukar blanda in olika scenarier, det kan handla om olika saker, men ändå i slutändan så blir det nånting som känns enhetligt.

"I'll cut my hair, I'll find a job

I'll do anything to conceal my scrubs

Nut I can't believe it, it isn't me

I don't know who I'm trying to be"

("Turn 27)

"Turn 27" förresten, har du haft åldersångest redan? Hur gammal är du?

- Om jag har haft åldersångest ja! Jag har fyllt 25.

Varför just 27 då?

- Det är det som är det lite lekfulla med texten... (han skrattade till) Eller lekfullt, den handlar om folk som har dött vid 27 års ålder. Det är ju några kända som har gjort det, typ Jimi Hendrix och Kurt Cobain. De här vanliga rockslynglarna som har dött. Det fantiserar jag om där, om jag skulle vara bland dem då. Samtidigt som den handlar om nåt annat, så det är lite humor i den texten. Även "Love & Neon Lights" är också en väldigt ironisk text, vilket inte alla förstår. Jag har lite olika texter, och det speglar sig också i låtarna, om man kollar på skivan så börjar den med en rätt deppig instrumental låt, sen så går det över i "Love & Neon Lights", så det kan vara lite stora kontraster ibland, vilket jag tycker är rätt schysst.

"Oh, I hear smashing drums and beautiful distortion

Give me sex, give me drugs, give me rock'n'roll

I wanna be adored

Just give me some more"

("Love & Neon Lights")

Jag tycker det är ganska kaxigt att börja med en instrumental låt. Varför gjorde ni det?

- För att vissa låtar, eller riff eller vad man ska säga, man sitter hemma och så bara känner man direkt att "Det här låter skitbra, men jag kommer aldrig kunna lägga sång på det, för det kommer bara paja låten". Man kan lägga in nåt litet stycke, men den kommer att göra sig bäst bara av att finnas som... att låta musiken tala liksom. Och så har jag tänkt från första början, från början skulle det egentligen bara vara instrumentala låtar i det här projektet, men sen så började jag sjunga på vissa, och då kände jag att det måste vara sång på vissa. Och nu är merparten med sång, men jag uppskattar ändå väldigt mycket när det är instrumentala låtar, jag tycker det behövs också. Det är skönt att gå bort från sången och bara låta musiken tala. Det var tanken från början och det känns som att det kommer vara det med Niccokick, det kommer alltid vara ett par instrumentala på varje skiva, minst.

"I Drink To Get Thrilled" - det är inte så många som vågar skriva om sånt.

- Nä. Den är väldigt direkt den texten. Hela låten är väldigt direkt, pang på. Men det är också lite ironi och också lite lekfull (skratt). Jag är ingen alkoholist eller sådär, men alla drabbas ju av... ja, det finns nån slags fylleångest man kan få, absolut. Det är rätt vanligt, och jag tänkte att jag behöver skriva den låten.

     Jag sa att bara den låten lär väl göra att skivan får ett "Parental Advisory"-klistermärke när den släpps utomlands, och Andreas sa glatt:

- Ja, det vill man ju ha!

"There is no solution so I'll

drink until all my dreams are fulfilled

It's because I don't care

I don't share anything

Anymore!"

("I Drink To Get Thrilled")

Ingenting har släppts utomlands än, men ändå blev "Love & Neon Lights" vald till "Single of the Week" i ett musikbransch-nyhetsbrev i maj 2005.

Har ni spelat nåt utomlands?

- Vi har spelat två gånger i England just, bara för att presentera oss och kolla läget lite. Det har ju funnits intresse, absolut, men det vet man ju hur svårt det är, mycket snack. Man vågar liksom inte hoppas på nånting egentligen. Men det är kul ändå att åka och testa lite. Det är ju bara dumt att... om vi hade sjungit på svenska, då hade man ju stannat här och inte ens försökt, men i och med att det är engelska jag sjunger på så finns det potential till att kunna... inte slå, men ändå liksom funka här och där, absolut.

Ja, man kan ju få en liten publik som verkligen gillar en istället för att försöka slå stort.

- Ja, absolut, och vi kommer väl göra det framöver också. Vi får ta det när det finns tid. Det är klart man vill, det vill väl alla, men man får ändå ha lite is i magen och chilla lite.

Hur kom det sig att ni gjorde låten "I Want You Back" med José González?

- Det kom sig så att... vi var på ett par festivaler och spelade tillsammans och då frågade jag bara, för jag tycker han har en speciell röst och kände att det kunde vara en bra kontrast till min röst. Då var han inte... vad ska man säga, så uttjatad, han hade inte varit så mycket i media, så jag tycker ändå vi tog honom rätt tidigt. Och det blev bra. Den finns med på första ep:n och som video på albumet.

Du producerar Hello Saferide nu alltså? Är det ditt första producentjobb, eller har du producerat nånting innan, förutom Niccokick?

- Jag har gjort Dreamboy, den ep:n de gjorde och sen har jag varit med på singeln nu också. Det har jag fått genom Ronald Bood, de ligger på hans bolag, precis som vi. Det är väl typ det, och de egna banden har jag varit med mycket på. Iamuse, som vi håller på att spela in nu. Det här är väl första riktiga, som jag känner att man verkligen har fria händer - det känns som ett jobb, och det känns skönt.

Nu kommer en fråga som jag alltid ställer, men det är egentligen ingen som gillar den... Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Det är ju jättesvårt. Vad brukar de svara? Att det är en svår fråga?

Det finns olika varianter, en del kör simpelt "Skulle du vilja ha en miljon?" och sådär.

Andreas äter lite på sin glass medan han funderar: - Ska jag svara på den sen också?

Ja helst, eftersom det ska vara en du vill svara på.

- Då vill jag ha frågan... (han funderar lite till) Alltså, svaret kommer ju bara bli "Ja".

Det är okej.

- Då är det om jag längtar hem.

Längtar du hem?

- Ja. Fast jag längtar inte hem så, bara "Måste hem!" - eller jag vill hem under en lite kortare period, men vill inte bo i Båstad. Jag ska komma hem i juli har jag tänkt.

     Vi hade pratat innan om att ingen av oss riktigt trivs i Stockholm (Andreas kallade oss "två vilsna typer"), så jag frågar var han vill bo egentligen.

- Det känns väl lite som att det finns tillfälle här att träffa människor, att spela in lite band och sådär, det är lättare att träffa dem här, och ha tillgång till olika studios och så, jag vet inte var jag skulle ha det nån annanstans.

Ja, vill man jobba med musik så är det ju smartast att bo i Stockholm, alla olika delar av musikbranschen.

- Det är lite synd, men det är väl så.

Sista frågan: vilken är din favoritmupp?

- Det skulle kunna vara han trummisen, vad heter han?

Animal.

Andreas skrattar: - Animal ja! Bara namnet gör att det blir min favorit.

Det var det, om jag inte missat nåt. Nu har jag förstås inte frågat nåt om influenser...

Han skrattar till: - Jag vet inte om du vill veta... Jag växte upp med mycket musik, och de som jag känt är viktigast är egentligen band som vi inte låter som... jo, kanske Afghan Whigs, i alla fall i Sounds Like Violence låter vi rätt mycket som dem. Guns 'n Roses har betytt extremt mycket, just i musik överlag, men det är inte så att vi låter så eller hämtar inspiration från dem på det sättet. Det är de, Afghan Whigs... ja, det är typ de två som har betytt mest. Sen efter det lyssnade jag mycket på hela grungevågen, den var ju också viktig på nåt sätt, och ur den vågen kom det rätt många bra popband tycker jag, som Built To Spill och Sunny Day Real Estate. Så den var väldigt bra, att man upptäckte det på det sättet. Sen lyssnar jag på mycket... när jag väl lyssnar så kan det vara klassiskt, det kan vara instrumentala band och sådär. Så det är rätt mycket. Även ny, lite modernare musik.

Han funderar vidare på grungen: - Den här nu metal... vissa band där som ska låta lite som grungen, det blir ju bara fel, det blir så dåligt. Vissa band är ju bra på sitt sätt, men många, som Puddle Of Mudd eller vad de heter, det blir bara patetiskt. När man hör såna band så minns man ju grungen som väldigt äcklig, men när man väl börjar ta upp gamla band, en del av banden var ju väldigt bra.

     Glassarna är uppätna och det börjar bli lite kyligt eftersom det blivit skugga där vi sitter, så vi strosar iväg bortåt på Drottninggatan och passerar en panflöjtist som ser ut som att han bara spelar på låtsas och en tjej som imiterar Michael Jackson. Som sagt, folk som vill jobba med musik bor ju i Stockholm...

Niccokick är:

Andreas Söderlund: sång, gitarr

Philip Hall: bas

Martin Stääv: gitarr, körsång

Daniel Teodorsson: klaviatur, körsång

Mathias Söderlund: trummor

/Sara

Recension:

Niccokick

Awake From The Dead, My Dear Best Friend

Razzia -04

Första gången jag såg Niccokick live påminde musiken mig om Chester Copperpot, ett litet band från Kinna i Västergötland som släppte en skiva i mitten av 90-talet. De spelade enkla poplåtar, ibland instrumentala, med ett grymt ös och en stor spelglädje, och de gjorde mig alltid väldigt glad.

Och jag fick samma känsla av Niccokick; det är inte överdrivet djupt, utan snarare nästan lite naivt med en otrolig glädje som är väldigt upplyftande.

Det är mycket distade gitarrer med ett skönt ringande ljud, det är drivande trummor, det är ett grymt ös, och det är Andreas sång, nästan lite gubbknarrig ibland, lätt hysteriskt skrikig ibland, nästan lite påfrestande, men ändå alltid på rätt sida gränsen.

Även i några av de lite lugnare låtarna (som titelspåret och "Run! Run! Run!") finns ett skönt driv som jag verkligen gillar - om musiken håller på att sakta ner kommer alltid trummorna bakifrån och puttar låten framåt igen, en tamburin kommer och springer bredvid och en körstämma står i vägrenen och hejar fram alltihop.

"Sunday Night" får vara lugn hela vägen dock, och har ett fint litet klockspel på slutet. Annars måste jag nog säga att de lugna låtarna inte är lika starka som de fartiga.

Två låtar är instrumentala; inledande "Leave For Space" och "Ride The High Country", som ligger som spår 8.  Som förstalåtar på tänkta a- och b-sidor kanske. Jag lyssnar inte ofta på instrumental musik, men saknar inte sången alls på de här låtarna, de känns helt naturliga.

Mina favoriter är de riktigt ösiga låtarna, som "Love & Neon Lights" med sitt catchiga gitarriff och oemotståndliga refräng, "Susanne", som har en snygg synth och där Andreas desperat ropar efter kärlek från Susanne, "I Drink To Get Thrilled" med sitt fina aah-aah-parti, och "Ride The High Country" som verkligen känns som att den galopperar fram i full fart över en slätt någonstans (med en helt vansinnig synth och schyssta handklapp).

Vill du bli uppiggad, och kanske lite utmattad, så följ med båstadpojkarna i Niccokick på en nästan 50 minuter lång energikick!

/Sara