Isolation Years - från Fozzie 8, 2003

Går inte omkring och surar och deppar

Jag träffade Isolation Years gitarrist Jakob Moström och trummis Daniel Berglund på KB i Malmö före deras förbandsspelning till Fireside på skärtorsdagen. Jag hade precis stressat ner från stugan i Varberg för att göra intervjun och se spelningarna och kände mig helt uppe i varv, men Jakob och Daniel hade en lugnande inverkan på mig.

Vi börjar med det uppenbara: varför heter ni Isolation Years?

Daniel: - Jaa. Det är ett tråkigt svar på den frågan kanske, men, tja, vi skulle heta nånting och i en av de tidiga låtarna var det med en textrad där ”isolation years” var med, på den första singeln vi spelade in, så då tänkte vi att vi tar det.

Det här norrländska svårmodet som alla pratar om...

Jakob: - Ja, vi börjar bli lite less på det, vi tycker inte att det är så att vi känns så svårmodiga sådär. Men namnet bidrar nog ganska mycket till det, så folk tror att man bara går omkring och är sur och deppar (han skrattade till).

Men hur skulle ni själva beskriva er musik? När jag lyssnade på nya skivan var det förstås ”Open Those Eyes” jag hört först, och den är ju ganska glad och poppig, så först tyckte jag att resten av skivan var lite seg tills jag lyssnade lite mer på den och upptäckte alla detaljer och schyssta melodier.

- Det är ju ingen slump att det är en singel, man släpper en viss typ av låtar som singlar. Jag vet inte... vad var frågan? (skratt)

Vet inte riktigt, men tycker ni att ni gör svårmodig musik ändå?

- Neej, det tycker vi inte.

Vemodig då?

Jakob: - Nää... eller jag gillar personligen mollmusik, men jag tycker inte vi är ett superdeppigt band. Och inte country heller för den delen - det andra som många säger. Vi är ett popband. Men jag tror att folk, tack vare det vi heter, och att vi kanske är mer... förra skivan kanske är mer långsamma låtar, men att det hänger kvar och att folk liksom utgår från att det är så, men om man lyssnar tycker jag att det är en hel del vanlig popmusik.

Vad har ni för influenser och inspirationskällor?

Daniel: - Mycket musik som är liknande vår - det blir oftast så att man går tillbaks ganska många år, mycket 60-talspop och även kanske rock sådär. Men musik där man kan hitta detaljer och grejer man blir inspirerad av. Jag tycker det är svårt att bli inspirerad av en popdänga eller sådär, som är så direkt, där finns det inget man kan ta vara på till sig själv, förutom att försöka skriva en hit eller nånting, men det är inget vi eftersträvar hela tiden.

Varför heter skivan ”It’s Golden”?

Daniel: - Det är en låt som heter så på skivan, och vi satt och tyckte att det skulle bli fint med en lite glad och positiv skiva sådär - med omslag och allting ville vi att det skulle kännas lite lättare, inte så negativt.

Vad är det bästa och det sämsta med Isolation Years?

Daniel: - Det bästa är nog musiken. Tycker jag. Men det kanske är ett ganska tråkigt svar...

Jakob: - Det sämsta är väl privatekonomin... som inte är nåt särskilt imponerande.

Varför gör ni musik över huvud taget? Går det att svara på?

Jakob: - För att det är roligt! För att det är roligt att skapa, för att imponera på sig själv.

Daniel skrattade: - För att hävda sig! För att få en identitet... nej.

Jakob: - Nej, jag vet inte, jag vill inte analysera det nåt djupt, för då är det säkert trista svar. Men för att det är kul.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Jakob: - ”Hur känns det att ha sålt trippelplatina?” (skratt)

Daniel: - Det lät ganska bra. Eller ”Visst kommer du...” (han skrattade till), nä, jag försökte vända på det på nåt sätt, att du skulle erbjuda mig pengar och så skulle jag svara på om jag ville ha dem eller nåt sånt där (skratt).

Jakob: - ”Vill du få evigt liv?”

Sista frågan: Vilka är era favoritmuppar?

Jakob: - De här gamla gubbarna, jag vet inte vad de heter. De griniga gamla gubbarna.

Daniel skrattade till: - Jag tror jag gillar Kakmonstret mest.

Jakob: - Kermit är tråkigast. En grön j-a groda. Han är djävulskt dryg.

Isolation Years är:

Jakob Nyström: sång, gitarr

Jakob Moström: gitarr

Anton Berglund: bas

Mats Hammarström: orgel

Daniel Berglund: trummor

Sist ett obekräftat rykte om bandet (fick höra det efter intervjun) som jag tycker är lite roligt: Isolation Years lär ha blivit tillfrågade om de ville vara förband till Johnny Marr & The Healers på deras USA-turné, men tackade nej med motiveringen: "Vi hatar Smiths". Lugna killar.

Inledning Fozzie nr 8, juli 2003

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Fozzie är tillbaka!

Fozzie är nämligen ingen ny tidning. Första numret kom ut i december 1994, och efter en lång paus är det nu äntligen dags igen. En natt sommaren 2002 låg jag in min säng på vinden i familjens sommarstuga utanför Varberg och kom plötsligt på idén att jag skulle göra ett nytt nummer av Fozzie. Det var då över fyra år sedan Fozzie lades på is, och bara tanken på att faktiskt göra ett nytt nummer – det åttonde – gjorde mig så exalterad att jag knappt kunde somna. De sju nummer jag gjorde av Fozzie i mitten av 90-talet är nämligen det jag är stoltast över i mitt liv, och det var något av det allra roligaste jag någonsin gjort. Dessutom har jag varit besviken på mig själv för att jag inte kom förbi det magiska nummer sju – det var inga fanzines som jag brydde mig om som lyckats göra fler än sju nummer, så det skulle jag göra, men så blev det alltså inte. Då.

När jag sedan i november plötsligt utan förvarning blev uppsagd från mitt jobb, p.g.a. "it-dödens" pengabrist, fanns det inga ursäkter längre. Nu är det dags.

Jag har ingen aning om ifall någon minns Fozzie (nej, nu ljuger jag, jag vet att en del minns den, för flera har sagt det till mig) eller bryr sig längre, men det spelar ingen roll. Köper någon tidningen så är det bara en bonus. Att göra den är det som betyder något.

De senaste två åren har jag jobbat som redaktör, först på musiksiten Lumumba, sedan på en kommersiell tonårssite som köpte upp oss. Under den tiden har jag gjort intervjuer med både band och artister jag gillat och med såna som jag inte gillat, och min musiksmak har blivit lite mindre rigid. Men det som gör mig allra mest lycklig är ändå fortfarande svensk indiepop, och just nu är den svenska popscenen mer spännande än på många år. Det känns som att Fozzie kommer tillbaka just i rätt tid. Jag har visserligen med åldern blivit mer kritisk – det skall till mer nu för att jag skall bli exalterad över ett demoband, fast ibland händer det fortfarande, och känslan är lika stor nu som då. Två band som jag upptäckt på demostadiet på senare tid är Björns vänner och In Elvis Garage, två helt olika band men med det gemensamt att de spelat in i Gula Studion i Malmö.

När jag blev arbetslös flyttade jag från Stockholm till Malmö och blev en sorts hang-around just i Gula Studion, som drivs av bl.a. bandet The Mopeds. Där har jag suttit under vintern och våren och fått höra en massa bra musik och pyssla med Fozzie, och det känns underbart.

Tusen miljoner tack till världens bästa Jens, till Petter, David (the king of speed-dart), Marco och Batti i Gula, tack till alla jag intervjuat, till skivbolagen som försett mig med skivor, till min gamle hjälte Anders Nilsson för recensioner och till Alexander för Pagemaker!

Ett särskilt tack till David & the Citizens, som lät mig både klappa händer och köra på deras kommande skiva. Eftersom jag börjar känna mig för gammal för att starta ett band är jag väldigt tacksam för att ändå få vara med på en skiva! Ni är underbara.

Och så är jag förstås evigt tacksam Lars Schröder och Roger Lundberg som sålt Eggstones första vinylsingel resp. andra demo till mig! Och till Per vill jag ge tusen extra pussar för att han orkat.

Det här numret tillägnar jag min älskade syster Fina, den vackraste ängeln i himlen.