En intervju med Eggstone om deras då kommande tredje album, Vive la Différence! Lyssna på den här medan du läser. :)
- - - - -
Min väntan är nästan över. Mitt absoluta favoritband i hela världen, Eggstone, kommer den 8 januari ut med sin tredje skiva. Då kommer det vara ungefär... 1 041 dagar sedan jag köpte Somersault, deras andra. Det känns som ett tag att vänta. Men eftersom jag har fått den otroliga förmånen att få en förhandskassett av denna dyrgrip, vid namn Vive la Différence!, så är min väntan tekniskt sett över, men inte riktigt, eftersom jag inte har själva skivan i min hand ännu. Men jag vet hur den låter. Jag träffade Eggstone, på besök i Stockholm, för att få lite mer insikt i låtarna.
Första låten, Head Around, låter väldigt annorlunda mot vad ni har gjort förut...
Per: - Den är mer rockig. Det är ingenting som är främmande för oss egentligen, det är mest att det inte har hamnat på skiva någon gång. Vi har hållit på och spelat alla typer av musik när vi har hållt på och repat, men... det känns mest som ett fint riff, som vi fastnade för och som det var kul att rocka vidare på.
Patrik: - Vi har alltid riffat i replokalen, men det är sällan det har hamnat på skiva. Nu tyckte vi det var dags.
Resten av skivan, utom Never Been a Better Day, är ju ganska snäll.
Per: - Jovisst är den det. Still All Stands Still kanske inte är en rätt igenom glad och snäll låt heller. Den är glad på ytan och ledsen inuti.
Something is telling me that I
have to rest for a while
checking out the clouds
hearing what the ocean has to say
let my thoughts go oh so many ways
- Supermeaningfectlyless
Supermeaningfectlyless (låt 2), vad skall det betyda?
Maurits: - Det betyder... Egentligen så är det två ord: från början så hette den Permeaningfectlyless, som var en blandning av perfectly meaningless, upphackat. Sen lade vi till su i början. Så det är egentligen...
Patrik: - ... ett nytt ord.
Eggstone live på Kalmar nation i Uppsala. 19 februari 1997: Per, Maurits, Patrik
I'm putting birds in cages
so that they won't die
so that they won't fly
- Birds in Cages
Birds in Cages - vad handlar den om?
Per: - Den är lite om att bli sviken. Supermeaningfectlyless är kanske den som är tidigast i handlingen - vissa låtar handlar inte rätt igenom från början till slut om en och samma sak. I början så handlar kanske Birds in Cages om nånting, sen så handlar den kanske lite om nånting annat, som är lite samma känsla. Den handlar om att vilja ge igen... på nåt annat, om man blir sviken eller ledsen på nånting och så tar man ut det på nåt annat.
And if you tell me there's a fish in my teardrop
you might be right
I don't know where it came from
- Never Been a Better Day
I Never Been a Better Day har ni med lite baklängessnuttar i slutet, trots att ni inte var nöjda med baklängesslutet i Against the Sun..?
Per: - Det var lite olika sak. På den här låten var det i alla fall lite mer mening med det. På Against the Sun var det det att slutet på den tagningen var så dåligt spelat (han skrattade lite) så vi kunde inte ha kvar det, så vi var tvungna att fixa det på nåt sätt.
Taramasalata, det är väl en grekisk förrätt?
Maurits: - Ja, det är kaviar och bröd och olivolja - det är lite som Kalles Kaviar, fast mer på riktigt.
Patrik: - Väldigt mycket London. Det är lite svårt att sätta fingret på, men det är mycket storstad, London.
Gather your troops
turn me into your laughing stock
and start a fire in my bag
or press my head down in a garbage can
I can't imagine we used to be friends
- Il Trascurato
Il Trascurato?
Per: - Den handlar också lite om att bli sviken.
Det låter mer som mobbing om man lyssnar på texten.
Per: - Det kan vara tvättäkta mobbing, men det kan vara också... den handlar tveklöst om mobbing, och om hur hopplöst ensam man kan känna sig när man får nånting som man inte förtjänar, bara för att folk runt omkring en bygger upp en stämning och är emot en, och allt man säger blir emot en och blir fel. Det spelar ingen roll om man försöker rättfärdiga sig själv, för det är inte det det handlar om, det är det att alla vill att man skall vara utsatt. Och sånt kan bli frustrerande, för man kan inte göra nånting åt det. På italienska betyder il trascurato att man är den åsidosatte. Det kändes som... låtmässigt, hur det blev i arrangemanget, känns det som att det passar rätt bra med en italiensk titel. Det låter lite så... Felliniartat.
I need to work I need a break
I have to leave I'm going to wait
I don't want to miss out anywhere
- Still All Stands Still
Sista låten, varför heter den Neil?
Per: - Tja... känslan vi fick av låten efter att vi hade gjort den och satt och lyssnade på den var... att den var fin liksom, att texten kändes fin också, men det kändes som att texten blev ännu finare om man la den i munnen på någon som hade varit ute i rymden. Så från början när vi började tänka på det så tänkte vi att den kanske skulle heta Gagarin eller nåt sånt, men så kändes det lite högtravande. Så fick det bli Neil, det kändes lite mindre bestämt vad det var då.
Some days will be hell
and others will be heaven
Still in a week there always will be seven
- Neil
Ni är nöjda med skivan antar jag?
Per: - Ja, jag tycker det.
Maurits: - Det känns ovanligt bra för att vara så kort tid sen vi gjorde den. Ofta när man precis har gjort skivan så har man ganska svårt för att lyssna på den och tycka det är bra, men nu så har vi känt varje gång vi har lyssnat att det är j-t bra. Det är kul.
Patrik: - Det kan vara ett gott tecken. Ha ha ha. Jag vet inte.
Det är inte så många låtar, 10 stycken, men skivan är ganska lång ändå.
Per: - Jo, det är lite skillnad mot hur det har varit förut på skivorna. Det är i och för sig ganska mycket musik. Det är inget sånt där som det är ibland, små melodier och små snack, sånt som gör att det sitter ihop, utan alla låtar är separerade, men däremot så har ganska många av låtarna liksom ett slags naturligt långt slut, där man liksom får känna på vad egentligen låten har handlat om, där man liksom stannar kvar i stämningen utan att det kommer nån ny text, eller nån ny input på nåt vis. Man får bara vara kvar i låten och känna på den.
Hur känns det att ge sig ut på turné igen?
Patrik: - Det skall bli superkul. Vi är otroligt sugna på det faktiskt.
Maurits: - Vi var i London precis och spelade fyra spelningar, och gjorde en av våra bästa spelningar nånsin. Det kändes jättebra.
Jag gjorde en liten jämförelse med de andra banden som kom fram runt 1992; Popsicle, Wannadies och This Perfect Day, och att de alla väl gått om Eggstone nu i "kändisgrad".
Känns det som att komma ur underläge nu, som att ni inte har så mycket förväntningar på er?
Per: - Jag tycker de förväntningar som man har, dem känner man från... dels från sig själv och dels från rätt mycket såna som dig liksom, såna som man vet har tyckt om en hela tiden, det känns viktigt när ni har lyssnat på det, vad ni tycker om det. Er har man liksom haft kontakt med. Man är ju mest intresserad av att göra musik som man själv tycker om att höra - jag tycker det är kul att höra de här låtarna nu, för att jag tycker de har partier och sånt som jag inte hör i några andra låtar i någon annan musik och därför tycker jag det är spännande. Sen så får det gå faktiskt hur f-n det vill. Det är inte det som är det viktiga. Speciellt inte nu, när vi liksom har blivit... oberoende - vi klarar oss ändå. Men vi har ju samtidigt fortfarande drivkraften att vilja. Vi vill j-t gärna att det skall gå superbra. Men det känns som att det får inte ske på bekostnad av... att det är vi som har gjort precis vad vi vill.
Per fortsatte: - Jag pratade med nån annan om det här, och så kom jag på att man kan likna det lite vid Åshöjdens BK. Det handlade om en fotbollsklubb som börjar i division 5 - de är ett gäng med gamla kompisar, och så spelar de sig ända upp i allsvenskan. De slår ur underläge, och det hela blir så fint och bra, det går så bra för dem. Men den historien är inte romantisk om man tar bort just det att det viktigaste är att det var de som gjorde det. Det hade inte varit en lika rolig berättelse eller lika rolig bok ifall Åshöjdens BK hade köpt in Martin Dahlin och Tomas Brolin och Kennet Andersson och direkt bara blivit det jättestora laget - då hade själva förtrollningen varit borta. ...Det var kanske inget förtydligande, det kanske gjorde det hela mycket suddigare?
Nej då.
Per: - Det där du sa när du jämförde med de andra banden som kom vid -92, så känns det som att... för vår del så ser vi på allt det vi gör som att det är Eggstone som popbandet som gör det. För vår del så är det det som är Eggstone, det är att det är vi tre som gör nånting tillsammans. De senaste två åren så har det råkat inte vara musik, utan det har varit något annat. Det fanns andra saker vi ville in och fiska i, men vi har gjort det tillsammans, det känns som att det ändå är Eggstone som band som har gjort de grejerna.
Det har ju gått oerhört bra för studion.
- Javisst. Och det har tagit j-t mycket tid också.
Vad är det då för andra saker de har gjort? Bland annat har Eggstone tillsammans med några andra startat en restaurang i centrala Malmö.
Patrik berättade:
- Vi har startat den tillsammans med några vänner som har drivit restaurang innan, som var tvungna att stänga den för några år sedan. Den här restaurangen de hade då var gamla favoritstället. Så har vi länge snackat om att starta ett nytt ställe, men så har det inte funnits möjlighet förrän nu. Nu har vi hittat en bra lokal och satt igång. Det var en gammal kinesrestaurang som låg centralt i Malmö, allt är omgjort och renoverat. Det är faktiskt otroligt fint, jag är stolt - jag är riktigt stolt över det. (Han log stort.) Vi jobbar ju inte där eller nåt sånt där, vi går bara dit och känner oss goa. Den heter La Couronne. Vi funderade jättemycket på namn, och diskuterade det fram och tillbaka, men sen så började vi renovera, och så visade det sig att i golvet låg det liksom inlagt nåt slags mosaikaktigt, jättefint "La Couronne". Så visade det sig att det hade legat ett ställe där på 60-talet, som hette så. Eftersom det var så fint i golvet, så fanns det inget val, det var tvunget att heta La Couronne.
Det blir ett lite franskt tema över allt ni gör nu.
Per: - Lite lustigt.
Patrik: - Sen så har vi DJ:s i stort sett varje kväll som spelar nere i källaren. Saint Etienne var där på invigningen till exempel.
Tillbaka till musiken: Tänker ni satsa mycket på utlandet nu?
Per: - Nu håller vi ju i skivbolaget själva, så vi kan ha kontroll på allt det, och vi har möjlighet att nå publik i hela världen samtidigt. Och det känns som att den publiken i Sverige som tycker om oss nu kommer förhoppningsvis fortsätta tycka om oss, och det känns viktigare att hitta den publiken i många andra länder än att försöka hitta en jättestor publik i Sverige.
Vad är det bästa med Eggstone?
Patrik lade handen på Pers axel och log klämkäckt: - Det är så härlig kamratskap inom bandet!
Det sämsta då?
Nu lade Per handen på Patriks axel och flinade: - Det är så j-a dålig stämning!
Alla skrattade, och Patrik lade till: - Stundvis dålig stämning...
Per: - Nä, men jag tror att det är... att vi har känt varann så länge, som skulle kunna vara en nackdel, och som kanske bitvis ibland har varit en nackdel, men nu känns det som att vi har kommit över ett stadium till liksom. Man kom till en liten fas där man kanske inte får så mycket tillbaks för att man känner varann för bra, men sen kommer man över en fas till, där det börjar kännas positivt igen, och där man faktiskt märker att man får lika mycket hela tiden, och mest att man själv inte letar efter det på samma sätt.
Först efter nära en timmes intervju påpekade jag att jag märkt att Per hade rakat av sig mustaschen (som han hade på Lollipopfestivalen -96 bl.a., och senare på omslaget till Vive la Différence! - reds. anm.), och Per utbrast:
- Äntligen!
Patrik: - Alla gick omkring och trodde att det skulle bli världens grej när han rakade av sig den, men det blev det inte - det var bara "Jaha, det var ju bättre..."
Du såg lite östtysk ut på något sätt med mustaschen och mörka pilotglasögon...
Per: - Jag visste inte riktigt var jag hade mig själv när jag hade mustaschen. Det var det som var lite spännande, att dra ifrån sig själv lite och försöka hinna ikapp. Jag vet inte riktigt vad den mustaschen betydde.
Sista frågan: Vad önskar ni er i julklapp?
Patrik: - Det är alltid en svår fråga. Min mamma frågar den varje år - jag har aldrig nåt svar. Kanske ett par kalsonger. Och ett par rena strumpor.
Maurits: - Två veckors semester kanske.
Patrik: - Ja, det är ärligt, det är jag med på. Make that four...
Det kan förresten tilläggas att under hela intervjun satt Eggstone och byggde med cernitlera som jag hade tagit med mig; bland annat byggde Per en varmkorv och Patrik en blodigel, vilka man kan se på bilderna från intervjun.
/Sara
Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 12 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 7-artiklar.
