Honey Is Cool - från Fozzie 3, 1995

Honey Is Cool

Skänk dem en chaufför

"I don't know when he started and I don't know where he has been." Just den meningen har jag nog hört sisådär 150 gånger ikväll, eftersom jag har haft Honey Is Cools låt Georgia på repeat hela kvällen. Den, samt Oh My Daddy är Honey Is Cools bidrag till tidningen Ultras andra Kittenish-samlingsskiva, och Georgia är helt klart en av de bästa låtarna jag har hört på flera månader.

Honey Is Cool kommer från Göteborg och består av Karin Dreijer, sång och gitarr, John Jern, gitarr, Staffan Larsson, bas, Håkan Hellström, trummor, samt en, som de uttryckt det, "portabel" keyboardist vid namn Paul, som är med ibland. De har inte hållit på så länge – Karin och Staffan startade bandet i maj -94 tillsammans med en annan gitarrist och en annan trummis, men i september bytte de gitarrist till John, och Håkan kom i januari -95 (han var för övrigt Lars Malmros företrädare i Broder Daniel). I november -94 spelade de in en demo med 6 låtar, som de skickade runt till i stort sett alla de kunde komma på (utom kungen). Bl.a. fick Linda Norrman, chefredaktör på Ultra, ett ex och hon tyckte den var så bra att hon ville ha med Honey Is Cool på Kittenish 2-skivan. Så de tog två låtar från demon, mixade om dem och lade in dem på skivan, ihop med Yvonne, Souls, Mindjive, Singer och Sindy Kills Me.

Det har alltså gått ganska fort för dem att komma med på en skiva, och en annan sak som hänt är att de den 5 mars var med som en representant för Sverige (de blev utvalda av P3:s Slammer) i en musiktävling kallad Scype (song contest for youth programmes in Europe) i radio, med sin låt Zanzibar. De vann inte, men det ar ingen större förlust med tanke på att tävlingen, åtminstone enligt min mening var mer eller mindre ett skämt, allt var totalt förvirrat, och Polen röstade på sitt eget bidrag trots att man inte fick det, och ingen reagerade! Honey Is Cool var bäst i alla fall.

Nåväl, vad som är mer intressant är att de har fått skivkontraktsanbud från flera skivbolag, men när den här artikeln skrivs är inget klart.

När jag nu i efterhand tittar igenom mina anteckningar från när jag träffade Honey Is Cool i Uppsala 4 mars, inser jag att vi inte pratade vidare mycket om Honey Is Cool utan mest om spännande saker som slavjägare, giftermål, andra Göteborgsband och Gram Parsons. Vi fick i alla fall veta att Zanzibar kommer från en serie av Joakim Pirinen, om en björn som är på väg till Zanzibar på en flodhäst (serien börjar med att han borstar tänderna, upplyste Staffan). Karin kommenterade dock helst inte sina texter, hon vill att man skall kunna tolka dem som man vill, det är inte säkert att den som lyssnar tolkar det så som Karin menar det, men det är upp till lyssnaren själv, så blir alla glada.

Jag var ändå tvungen att fråga vad de menar med "I want a daddy with sugar on, a sugardaddy" från Oh My Daddy.

Karin: - Det är nog Håkan som varit framme där...

Håkan: - Nej, jag har absolut för mig att det är John som har varit framme just där!

John: - Den handlar inte om det man kan tro. Den handlar om tryggheten i en pappa förkroppsligad i en riktigt läcker kille.
Karin: - Säger du.

Karin, Håkan, John och Staffan

Vad säger ni om Göteborgsscenen som mer eller mindre plötsligt dykt upp? För bara några år sedan fanns det nästan inga band från Göteborg som det var något med, men nu: Souls, Broder Daniel, Pinko Pinko, Mufflon 5, Honey Is Cool...

Staffan: - Det har hänt mycket i 3 år nu. Men innan dess har det varit dött i 20 år, så ingen har brytt sig om att kolla innan.

John: - Göteborg har varit fruktansvärt, bara tung rock och skäggiga gubbar.

Staffan: - Men nu har det hänt så mycket att folk har varit tvungna att uppmärksamma det.

När vi ändå är inne på Göteborgsband kan nämnas att Karin har blivit jagad av Fabian i Mufflon 5 (varför sa hon inte), men han har bett om ursäkt för det och t.o.m. tryckt upp en snygg Honey Is Cool-T-shirt som han hade på sig på en spelning, så han är förlåten. Och att Honey Is Cool delar replokal med Broder Daniel och det råder tydligen lätt förvirring om vilka trummor som är vems, så Håkan hade med sig några av Lars och några av sina egna till Uppsala. Och Pinko Pinko repar också i samma hus, och John vill tacka dem för trumskruven de fick en gång.

Karin: - Vi har några Honeybunnies, som de kallar sig, som följer med oss runt om i Göteborgstrakten. De har guld-Honey Is Cool-klänningar, och de gillar även att uppträda som lejon. Såna där honungslejon som låg i sanden och lurade, i nån bok man läste när man var liten.

Sedan var det dags att ta reda på vilka frågor bandmedlemmarna egentligen helst skulle vilja svara på.

Staffan: - Den du just ställde.

Det sa Per Sunding i Eggstone också.

Staffan: - Då kan du stryka det, det är inget kul när han redan tagit det. Vad svarade Per Sunding på det? är min favoritfråga.

Håkan: - Har ni några flickvänner? Svar nej, definitivt inte. Alla är lediga.

John: - Jag vet inte...

Staffan: - Berätta en rolig anekdot om Gram Parsons?

John: - Ja!

Staffan: - Nej! Stopp stopp, vi har inte tid!

Jo, berätta nån!

John: - Jag tycker om när Gram Parsons rövade bort David Crosbys i Byrds flickvän.

Rövade bort?!

John: - Ja, det var en underbart vacker 16-årig flicka, som han hade köpt ett hus åt. Hon var väl inte så väldigt intresserad, och en dag så kom Gram inåkande på sin motorcykel i stan, och hon satt ensam i det där huset, så han plockade upp henne och brände iväg till en annan stad, och så blev hon hans flickvän. Och det att hans lik blev uppeldat i öknen!

Håkan: - Det är helt fantastiskt.

John: - Gram Parsons lik blev bortrövat av Charles Mansons fängelsekompis, som tog med det ut i öknen och eldade upp det. Gram hade nog velat ha det så tänkte de.

Karin då?

- Jag har ingen aning.

Staffan: - Säg nåt intressant, nåt spännande. Vill du ha en miljon kronor? Vad skulle jag fråga om jag var popjournalist... Du har inte frågat om influenser och vad vi gillar och så. Fast förresten, vi vet inte vad vi skall svara på det...

Karin:- Jag tycker att Bear Quartet är Sveriges bästa band.

Håkan: - Ja, de är skitbra.

Staffan: - Sveriges näst bästa band är Larry från Göteborg.

John: - Sveriges tredje bästa band är Sludge Nation från Göteborg.

Karin: - De är skitbra.
Staffan: - Vi vill ha en turnébuss. Är det nån som har en turnébuss och en chaufför så säg till.

Favoritmuppar?

Staffan: - Kakmonstret.

Karin: - Hunden som spelar piano.

John: - Jag kan bara konstatera att Miss Piggy är sämst och värst.

Håkan: - Trummisen är skitbra, han är bäst.

John: - I så fall säger jag väl gitarristen, ha ha!

Håkan: - Gubbarna på balkongen, vad är de för konstiga människor? Instängda där uppe, dömda att se varje avsnitt av Mupparna.

John: - På högstadiet kallade vi utvecklingsstörda för muppar. Undrar om jag hade nån favorit där..? Morgan var helt suverän.

Mer om Honey Is Cool längre bak i tidningen där deras demo recenseras.

Recension:

HONEY IS COOL: Demo

Karin Dreijer sjunger väldigt speciellt. Hennes röst kan kännas så att det nästan gör ont. I Georgia och Rosie Rosie Rosie är den oerhört vacker. Framför allt Georgia är min favorit – John Jerns gitarr och Karins röst framkallar en stämning som är så fantastiskt vacker att jag bara ryser.

Det är ganska svårsmält musik, med tunga trummor, tung bas och Karins röst som ofta bryts till förtvivlade skrik (i Rosie Rosie Rosie live på Gino trodde jag mina trumhinnor skulle gå åt skogen i refrängen...), men på något vis är det ändå väldigt lätt att tycka om det.

Det finns inte många låtar som tål att spelas på repeat en hel kväll, men Georgia gör det (den finns med på Kittenish 2-skivan, så den kan lätt spelas på repeat). Därmed inte sagt att det är bakgrundsmusik, för det är det definitivt inte – det är bara bra. Och jag längtar till den dag då Rosie... kommer på CD, för den skulle jag också vilja ha på repeat en helt kväll.

Karin är den som skriver musiken och hon gör det precis som hon vill ha det – i Georgia är det en rad som går "the three of them were already there", men Karin uttalar three som tree, och det är medvetet. John berättar att han försökt få henne att uttala det korrekt, men hon vägrar. "Det skall vara så." Förhoppningsvis (med största säkerhet) fortsätter hon att göra precis som hon vill, vad än skivbolagsdirektörer må säga till henne. Det kan inte bli mycket bättre.

(Red. 2018: Håkan sov över hos en i min studentkorridor, så när jag vaknade på morgonen satt han i vårt gemensamma kök och sjöng Eggstones låt Desdemona, rätt så falskt. Föga trodde jag att han 20 år senare skulle sälja ut Ullevi på egen hand. :) )

Bortglömda texter 7: 23/5-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

Så kan det gå

Mars 1995: Göteborgsbandet Honey Is Cool var på Kalmar nation i Uppsala för en konsert som jag bokat. Före spelningen intervjuade jag dem för mitt fanzine Fozzie, och jag vill minnas att det inte var en helt lätt intervju; sångerskan Karin var en ganska speciell person som egentligen inte ville prata så mycket, gitarristen John var inte heller direkt pratsam, utan satt mest och plirade fram under sin mörka page, trummisen Håkan verkade rätt hyperaktiv och den ende som faktiskt ville prata om deras musik var basisten Staffan.

Spelningen däremot, var fantastisk. Karin var en stor idol för mig, för att hon var så otroligt cool och egensinnig och musiken var underbar.

Efter spelningen var jag DJ, vilket alltid brukade vara jätteroligt, men just den här kvällen var det några störiga typer på stället som var väldigt irriterande, så när det var dags att stänga var jag less och ville bara gå hem. Men min korridorskompis Jessica ville att jag skulle vänta på henne så att vi kunde ha sällskap hem, och anledningen till att jag behövde vänta var för att hon satt och pratade med Håkan, trummisen, och de var inte redo att avsluta kvällen redan.

Till slut var det i alla fall dags att gå, och då bestämde Håkan och Jessica att vi skulle ha efterfest i vår korridor, så vi drog hem till oss.
De andra slog sig ner i köket, men jag - fortfarande på lite dåligt humör - gick in på mitt rum för att lämna av mina skivor, och såg att jag hade två meddelanden på min telefonsvarare. Båda var från en tjej, som utan att presentera sig sa med tillgjord röst att jag var en groupie och att hon var förvånad över att jag fick vara ute och kn***a trots att jag, som hon tyckte, hade dålig hy!! Det var oerhört bisarra meddelanden, och ännu till denna dag har jag ingen aning om vem tjejen var och varför hon ringde, men en teori var väl att hon såg att jag gick från nationen med några från bandet och blev avundsjuk. I vilket fall som helst var det fruktansvärt orättvist eftersom jag aldrig någonsin - vare sig före eller efter hennes meddelanden - legat med en musiker just för att han spelar i ett band, vilket ju är det som konstituerar en groupie.

Oh well, det som det här blogginlägget egentligen skulle komma fram till var nästa morgon: när jag kom ut i köket satt Håkan där och sjöng för sig själv. Han sjöng Eggstone-låten "Desdemona" och jag tyckte han sjöng fruktansvärt illa (plus att han inte riktigt kunde texten) och önskade bara att han skulle sluta slakta mitt favoritbands låt, men så säger man ju inte till någon man knappt känner.

Lite drygt fem år senare släpper en hyperaktiv tanig göteborgskille sin debutsingel "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och börjar snart älskas av större delen av Sveriges befolkning, trots sin något svajiga sångröst. Killen heter Håkan Hellström, och spelade några år tidigare trummor i Honey Is Cool och satt i mitt korridorskök en morgon och sjöng Eggstone. Så kan det gå.

(Sångerskan Karin hette Dreijer i efternamn och startade senare duon The Knife tillsammans med sin bror Olof, John heter Jern och spelade tills nyligen bas med Kristofer Åström i Hidden Truck och läser numera till lärare. Staffan vet jag faktiskt inte var han blev av.)




Tack Anders Zaine för Honey Is Cool-länken!