Gene - från Fozzie 4, 1995

Gene

Vill egentligen vara cowboys

Har någon missat Gene? I så fall kan denna någon inte ha läst en enda musiktidning, eller annan tidning med nöjessida heller för den delen, på flera månader. Så jag räknar med att de flesta redan läst det mesta om Genes bakgrund och det mesta i övrigt om dem också, men är de kom tillbaka till Stockholm i maj så kunde jag ändå inte låta bli att försöka få en intervju med dem. Favoritmuppar var det i alla fall ingen som frågat dem om än. Den här gången skulle de inte ge så många intervjuer, eftersom de gjorde en hel massa när de var i Sverige i vintras, men jag fick ändå en tid för att prata med gitarristen Steve Mason och trummisen Matt James. Före intervjuerna skulle det vara tid för fotografering, så jag kom till Gino lite före jag skulle göra intervjun. Jag satt på en barstol och blev mer och mer knäckt när jag såg att Steve Mason under hela intervjun han gjorde innan satt och stirrade ut genom ett fönster och såg fullständigt uttråkad ut. Sångaren Martin Rossiter däremot hade lett vänligt mot mig när han gick förbi mig. Åh, varför kunde jag inte få prata med honom istället? Jag hade i och för sig bara 20 minuter på mig, men 20 minuter är rätt lång tid om det blir pinsamt. Deras crew hade kul i alla fall – de satt och stoppade dillkvistar i öronen ("I'm going through a vegetative state right now"), dansade runt med Polygrams representant och skrattade och hade jätteskoj. En som hette Paul dansade fram till mig med Polygram-Åsa och gav mig tips om vad jag skulle prata med Gene om, men jag fick en känsla av att jag inte skulle ta honom på allvar, fast trevlig var han.

Till slut var det min tur, och jag kan nämna redan nu att Steve bara tittade ut genom fönstret ungefär halva tiden. Inte så illa. Vi slog oss ner vid ett bord, och även basisten Kevin Miles var med en stund i början.

Först: vem är Gene, hur kom ni på namnet?

Kevin: - Vi vill egentligen vara cowboys allihop, och vi tyckte det var ett bra cowboynamn.

Steve: - Det var meningen att det skulle vara Genious, men...

Matt: - Det var jag som kom på det. Det går en massa historier om det, men det var bara något som vi alla tyckte lät bra. Det är helt enkelt ett bra manligt namn och inget mer. VI har hittat på en massa historier, men jag tycker det är på tiden att vi är ärliga. Det är bara ett namn, och det är ett bra sådant, och det är allt.

Er bakgrund?

Matt: - Steve och jag hade ett annat band förut och det slutade ganska förfärligt, och kort sagt så blev vi lämnade kvar utan sångare och basist. Och jag kände Kevin, eftersom han råkade bo i lägenheten över min, och efter att vi haft auditions för en massa sångare råkade Steve träffa Martin på The Underworld Club i Camden, och vi var rätt frustrerade då, så Steve gick bara fram till honom för att han såg så cool ut och frågade om han kunde sjunga. Han hade nån sorts karisma, antar jag. Och han frågade hur så, och sen kom han på audition och vi visste inom två–tre minuter att han var den vi letade efter. Han hade en sorts aura omkring sig, och det fanns en gnista i hans ögon... eller nåt... Det var ett slags ödesmöte – och det är så vi träffades och efter det så skrev vi låtar i ett år, vi skrev omkring 25 låtar och sen begav vi oss ut och spelade dem.

Vad tycker ni om att hela tiden bli jämförda med Smiths i alla tidningar – är ni stolta över det eller är det bara tröttsamt?

Matt: - Många Smithsfans gillar Gene. Om de tyckte att vi kopierar Smiths så skulle de inte tillåta det. It's kind of "not done", man kopierar inte band – det är okej att bli influerad av band, men man kopierar dem inte. Om någon verkligen trodde att Martin försöker vara Morrissey eller att någon annan försöker vara som Smiths så skulle de inte köpa våra skivor. Musikaliskt tycker jag inte att vi låter som dem alls. Vi försöker definitivt inte i alla fall. Steve är inte influerad av Johnny Marr, och jag... jag tyckte att Smiths var ett bra band, men om jag satte mig och tänkte "hur skulle jag vilja låta" så skulle det inte vara som Smiths. Martin skriver intelligenta texter och den som senast gjorde det riktigt bra var Morrissey. Men jag har inget emot det.

Varför kallar ni skivan Olympian?

Matt: - Anledningen till det är att det är ett väldigt grandiost namn, ett väldigt stilfullt namn. Låten Olympian på skivan är, tycker jag, en av de bästa låtarna vi någonsin skrivit, och det verkade vara en bra titel för de andra låtarna att ligga under.

Det är en underbar låt, den skulle kunna hålla på i oändlighet.

- Tack så mycket.

Yet trouble has sprung from the pubs and the clubs
We'll see blood soon, when the night's through

- Sleep Well Tonight

Slagsmålet i videon till Sleep Well Tonight – var det iscensatt?

Matt: - Det är ett tungt ämne – den handlar om småstadsvåld. Vi började göra en dokumentär video, och filmade under en hel dag, en ordinär lördag i England; du vet, man vaknar, går och handlar, äter middag, går ut och börjar dricka, och sen vill vi se hur folk reagerar efter 5–6 glas öl. Vi filmade en hel dag och sedan skulle vi sätta ihop det till en 3 1/2-minuters video till Sleep Well Tonight. Så råkade vi filma några hemska händelser – vi fick med människor med blod överallt – det fick oss att inse hur barbarisk en liten engelsk stad faktiskt kan vara. Det är ungefär vad som hände.

Såg de att ni filmade?

- Nej, vi var inte så nära, och vi var lite gömda. Vi har gjort en ny video nu. Den första videon visades egentligen inte så mycket... Vi tycker den är jättebra, den är precis som vi ville ha den. Men den nya har vi gjort för USA, fast den kanske visas i Europa också – vi trodde inte att den första skulle fungera riktigt för en amerikansk publik.

Hur går det för er utanför Europa?

- Vi får mycket brev från USA, trots att skivan inte släppts där än, den finns bara importerad. Skivan släpps i juni. I Japan har vi sålt rätt mycket skivor, och i Thailand har vi sålt en del också. I Australien med. Vi skall till Australien nästa år. I år skall vi vara en del i USA, det kommer ta lång tid att slå igenom där, så vi måste lägga ner mycket tid på det. Det är ju så stort, och det är ett väldigt viktigt land med så stort inflytande på resten av världen, so... off to America we will go!

Har ni varit ute på turné länge nu?

- Vi har gjort en omfattande turné i Europa. Nu har vi varit ute i 3 1/2 veckor i sträck – det är en ganska lång tid att vara hemifrån, ibland längtar man hem.

Är det värt allt, eller tröttnar man?

- Det är värt det – jag menar, att göra det vi gör på heltid – när man velat göra något hela sitt liv, och nu får göra det så kan man stå ut med mycket mer än vad vi får stå ut med. Men jo, vi blir väl trötta, men jag tror att man tröttnar på vilket jobb som helst, men jag har aldrig varit så trött att jag velat lägga av. Det har aldrig blivit så illa – man blir fysiskt trött bara.

Favoritmuppar?

Matt: - Gonzo kanske. Han är jättebra!

Steve: - Jag kommer inte ihåg Mupparna. Jag har ingen favoritmupp för jag tittade aldrig på Mupparna. Den ende jag kommer ihåg är Kermit.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Matt: - Jag har ingen direkt favoritfråga. Jag föredrar nog att bli förvånad. Jag tänker aldrig "oh, vilken fråga skulle jag vilja få nu?". Men ibland, som när vi var i USA så frågade folk oss om musikaliska influenser och sådant. De hade märkt saker som inga journalister märkt förut, och vi gjorde några jättebra intervjuer som liksom gick in på djupet om våra låtars rötter. Sådana frågor är roliga eftersom vi skriver musiken, vi skriver inte texterna (Matt och Steve gör ofta intervjuer ihop).

Kvällens spelning var väldigt bra – Matt har rätt i att Martin Rossiter är väldigt karismatisk, och är Steve Mason influerad av någon så är det Paul Weller, åtminstone scenmässigt.

Kungörelse:

I Fozzie #2 fanns en s.k. Mina Vänner-sida som det påstods att Genes gitarrist Steve Mason fyllt i. Härmed kungöres dels att det inte är han som fyllt i de, och dels att Mattias Axelsson på fanzinet Popangelov är ett kräk. M Axelsson skulle nämligen be någon i Gene fylla i en Mina Vänner-sida, som jag gjort, när han intervjuade dem för Popangelovs räkning när de spelade i Stockholm 25/1-95. Dagen efter lämnade han papperet till mig och sade att Steve Mason fyllt i det, och jag hade ingen som helst anledning att tro att så inte var fallet. När jag själv intervjuade Steve Mason och Matt James i Gene 17/5-95 visade det sig dock att det inte alls var Steve Mason som fyllt i det. Steve blev inte alls glad – härav denna kungörelse. Hur någon (läs M Axelsson) kunde vara så lumpen och lura mig och inte tala om för mig att han ljugit innan tidningen färdigställdes, är för mig en fullständig gåta. Han tänker tydligen inte be om ursäkt, och eftersom jag är Fozzies ansvariga utgivare ber jag härmed om ursäkt för att mina läsare blivit vilseledda.

(Red. 2018: jag hämnades lite senare genom att, på film-manér, hälla ett glas isvatten över Mattias. Det var kul.) 

Blue - från Fozzie 4, 1995

Blue

Ovanligt pigga, spontana och pratglada

Av Martin Alarik

Det börjar på Lindgården, en restaurang med lätt tvivelaktigt utseende. Här ska The 8th Swedish Mod Weekend avslutas och vi ska intervjua Blue.

Det är inte så mycket folk på plats när vi kommer, men vi slår oss ner vid ett bord, dricker en öl, och hoppas att vi ska känna igen popstjärnorna när de dyker upp. Det dröjer innan de dyker upp, men när de väl gör det känner vi åtminstone igen dem. Vi reser oss ur våra utestolar och går en trappa upp där vi sjunker ner i Lindgårdens soffor för att diskutera bandets senaste skiva, deras bakgrund och deras framtidsplaner. Precis samtidigt som vi får in våra värmeljus börjar dj:n spela The Bitterest Pill av The Jam, intervjun kan börja.

Bakgrund, när började ni spela och allt det där?

- Vi har hållit på sen hösten 91. Vi spelade in lite låtar på demos och skickade in dem till A West Side Fabrication. Sen var det så att West Side och Telegram skulle slås ihop så vi fick kontrakt med båda bolagen. Vi släppte en sexspårs-CD och sen har vi släppt en EP och nu Sitting on the Sofa.

Hur är det annars med musiklivet i Örebro, är det nåt liv?

- Ja, jag har ganska dålig koll på det.

Men ni bor i Örebro allihop?

- Ja men nu skall vi flytta till Stockholm, några av oss har redan flyttat. Men jag har ganska dålig koll, det finns såna här skateband, Millencolin kommer därifrån, det är det enda bandet som är något sådär. Det är dåligt med popband, väldigt mycket hårdrock och sånt.

Ni har ju bytt stil lite?

- Ja, jag lyssnar ganska mycket, eller väldigt mycket på Tamla Motown och Staxsoul. Tamla Motown är nästan största influensen till den här skivan, och The Jam såklart.

Ja man kunde misstänka det.

-->

- Ja man kan väl det. Nej men jag upptäckte ganska mycket musik genom det. Modsstilen och så.

Vad gör ni i övrigt; ni blir väl knappast förmögna på er musik?

- Nej, hälften av oss är arbetslösa, en pluggar och en jobbar.

Varför flyttar ni till Stockholm; är det för att satsa på musiken eller?

- Nej vi skall plugga, det var mest en slump att alla flyttar hit, det var inget vi kom överens om.

Framtidsplaner inom musiken?

- Vi har tänkt ta det lite lugnt, se till att vi har bra låtar innan vi börjar spela in igen. Vi vet inte var vi vill spela in. Hittills har vi spelat in allt i Skellefteå.

Spelningar i sommar?

- Två festivaler, Raj Raj och Trästock i Skellefteå, där spelar alla West Sideband. Annars är det ganska dåligt med spelningar.

Favoritskivor?

- Primal Screams Screamadelica, Stone Roses första betydde mycket när den kom. Men för tillfället, Wellers nya, Tamlaboxen, mer behöver man inte.

Den första boxen då, det är inte så mycket sjuttiotalsfunk än?

- Nej, den första helt klart, det är otroligt bra poplåtar.

Bra svenska band?

- Jag lyssnar inte så mycket på svenska band men det finns säkert bra band. Brainpool är bra, men det är inget jag lyssnar på.

Er bästa låt?

- Vår bästa – jag tycker Calling är bra.

Vem är Atomic Tommy?

- Det är en gammal chef som jag har haft.

Här hörs lite allmänt skratt från de övriga medlemmarna. Det är nämligen bara sångaren, gitarristen och låtskrivaren Mikael Nordgren som sitter tillräckligt nära bandspelaren för att få sina uttalanden förevigade. De talar varken särskilt högt eller mycket pojkarna i Blue. Övriga gruppmedlemmar är iallafall Robert Persson på trummor, Michael Ohlsson på bas, Magnus Palmquist på gitarr och Karl Anderberg, som kommit tillbaka efter en exil i rikets andra stad, på klaviaturer.

Vem skulle du ge din sista Dumleklubba?

- Till Robban. Vi är mest inne på Werthers original annars. Det är det vi gillar.

Favoritmupp?

- Saxofonisten, han är stencool.

Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Nej, jag kommer inte på något.

Det gör dock någon annan i bandet och för ett tag talas det glatt om favoritbilar. Dock inte så pass högt att det går att urskilja på min intervjukassett.

Vilket annat band skulle du vilja vara med i om du inte spelade i Blue?

- Inget annat band, tror jag.

Det var den sista frågan, nu får vi prata improviserat strunt istället.

- Är vi inte ovanligt pigga, spontana och pratglada?

Jo jag tänkte precis säga det. Lättintervjuade, man behöver inte ställa så mycket frågor, det bara rinner ur er. Ni har inte med er blås på scenen?

- Nej, vi har varken råd eller plats i bilen. Vi känner inga blåsare. De som är med på skivan är från Skellefteå.

Det finns inga blåsare i Örebro, bara skatepunkare?

- Ja, vi vill inte ha med några musikskoleelever.

Kommer det att komma något nytt med er snart?

- Vet inte, vi funderar på att släppa en singel i sommar, men vi har inte bestämt om det blir en ny låt eller en från skivan. Jag vill att nästa skiva skall bli mycket bättre.

Annars var senaste rätt okej tycker jag.

- Jodå, jag är jättenöjd med den, jag är jättestolt över låtarna.

Utlandslansering?

- Vi är släppta i Japan, det går jättebra där. Vi har sålt 4 000 ex på de två första veckorna.

4 000!? Hur mycket har ni sålt i Sverige?

- Vet inte men det är inte hälften så mycket. Men de satsar ganska mycket, skivbolaget där. Det är ganska stort, Pioneer.

Det trodde jag var ett stereomärke. Är det roliga askar med tretusen utvik och japanska texter och sånt?

- Vet inte, vi har inte fått hem några än. Men det finns tydligen inget japanskt tecken för baby så de får skriva ut det på engelska istället.

Innan bandet går för att göra en låtlista till kvällens spelning konstaterar Micke att Small Faces var den perfekta blandningen mellan soul och pop, och att det kommer att bli mer Small Faces över musiken framöver eftersom han inte orkar spela så snabba låtar längre. Efter bandets spelning som blir ganska ljumt mottagen, på grund av att lite väl många av de som är i lokalen är lite väl upptagna med att studera sina pressveck och kavajslag, bär det för min del ut i Stockholmsnatten. Jag stöter dock på Blue en gång till under natten, på en klubb med det politiskt tvivelaktiga namnet Laissez faire. De är återigen väldigt lugna, närmast tillbakadragna, och ingenting tyder på att de några timmar tidigare gjort en spelning med en kraft och intensitet som är häpnadsväckande, och i mitt tycke smått unik för ett svenskt band.

-->

/Martin

Recension från nr 3:

Blue: Sitting on the sofa
(A West Side Fabrication)

Det är ett tag sedan den kom, men eftersom det finns en liten risk för att ni inte har hört den måste jag få tala om hur bra Sitting on the sofa är. Den andra januari i år stod jag på Pet Sounds i Stockholm efter tre av de intensivaste dagarna i mitt liv och tänkte att Blue den kan jag nog hitta billigare någon annan gång. Men eftersom Pelle ändå skulle lyssna på någon skiva, så stoppade jag i Sitting on the sofa i en ledig cd-spelare och... Jösses. Jag tror aldrig, aldrig, och det här är allvarligt menat av en man som inte har en tillstymmelse av alkohol i kroppen, att det har kommit en svensk skiva som jag har blivit så... glad av. En skiva som kan få mig att studsa av pur glädje, när jag hör den. Jag tänker inte räkna upp några låttitlar eller tjata om Jam- och Small Faces-referenser, jag säger bara att det rör sig om poplåtar av klassiskt snitt, att sången är hur bra som helst och att blåset är otroligt rätt. Och om inte detta räcker som köpargument skall jag citera ett meddelande som fanns på min telefonsvarare för några veckor sedan. "Tja det är Johan, jag tänkte bara tala om att jag just har köpt Blue och den är hur djävla bra som helst, men det vet du ju redan eftersom det var hos dig jag hörde den först, men jag var bara tvungen att tala om det för någon." Så köp skivan, gå och se dem live (även om man saknar blåset) och tala om för resten av världen hur bra de är. Grupper som sprider sån glädje att man ringer och lämnar telefonsvararmeddelanden om dem är nämligen värda all framgång som finns.

-->

/Martin