Eggstone – live på Majas vid havet: recension

Eggstone

Live

Majas vid havet, Varberg, 27 augusti 2021

När jag sitter med sju parallella jobbprojekt och det börjar skava lite i halsen kan man tycka att jag borde fokusera på annat än att skriva en försenad recension av en konsert. Men när jag började tänka på den 21:a gången jag såg Eggstone live (inte inräknat de 10 gånger jag sett dem spela med andra och den gången jag såg dem repa i studion) så var jag bara tvungen att beskriva den.

Det var på Majas vid havet i Apelviken i Varberg den 27 augusti 2021, och jag hade sett dem kvällen innan också, på Plan B i Malmö. Senast jag såg dem dessförinnan var några gånger under 2017 och 2018 så nu hade det gått drygt tre år. Och på Plan B blev jag besviken. Det har i stort sett aldrig hänt att jag blivit besviken av Eggstone, men på Plan B var det otight med nya extramusiker, volymen var för låg (jag hörde en sabla fläkt över musiken!), texter glömdes bort, publiken var tvungen att sitta ner på grund av restriktionerna och jag fick aldrig feeling, trots att resten av publiken var överförtjust. Jag hade blandade känslor av att vara helt fel ute i min upplevelse och av att vara för petnoga med detaljer. Men nu är det ju så att Eggstone är det viktigaste bandet i världen för mig, och jag har sett dem så många gånger att detaljerna liksom är inbyggda i mig. Och blir det fel så känns det lätt inte bra.

Men när jag nästa kväll kom till Majas och träffade bandet före, hade med mig min vän Calle som älskar Eggstone men aldrig sett dem live tidigare och vi dessutom fick stå upp, så infann sig magin direkt i de första takterna av inledande Birds in Cages.

De där detaljerna. Musiken, texterna, rörelsemönstren. Musiken som på skiva är så fullproppad med detaljer att det blir ett eget universum, och som live fick hjälp att lyftas fram av de tre extramusikernas diverse småinstrument.

Texterna, blandningen av känslor och klurigheter där jag kan sjunga med i varje ord även om jag inte lyssnat på några av låtarna på länge: "I hope a dog will bite me, not so I would die, just to make me cry", "Postman came, dropped the post late in the morning, opened up and it was a packet full of sunshine", "April and June, Kimberley and Jane, Sara and May".

Sättet sångaren och basisten Per Sunding reser sig upp på tå vid mikrofonen (och kvällen till ära hoppade så att den lilla scenen gungade så att keyboardisten Christopher Dominique fick svårt att spela), hur gitarristen Patrik Bartosch blundar när han koncentrerar sig, hur trummisen Maurits Carlsson alltid sitter med huvudet lätt vridet till vänster vid sitt gamla vackra orange trumset. Och för att de är så välbekanta såg jag direkt hur Per blev bekymrad när hans röst bröts och svajade (och nästa förmiddag fick jag höra att han nästan tappat rösten under natten) – han som sjunger nästan ännu bättre som 50+ än som 25-åring. 

Detaljerna. Och känslorna: glädjen, vemodet i vissa låtar, lyckan, igenkännandet, värmen i bröstet när Patrik och Maurits log mot mig när de gick mot scenen för extranummer och när Per kramade om mig efteråt (bara en sån sak som att få kramas igen!!). Men främst: de där låtarna. Låtarna som funnits med mig i över 27 år, och låtarna som bara funnits ute i fem och två år. Snälla snälla säg att det blir fler av dem.

Veronica Maggio – SE MIG: recension

Veronica Maggio
SE MIG
(singel, Svenska Inspelningar/Universal Music, 2021)

Igår fick jag en förhandslänk till Veronica Maggios nya singel SE MIG som släpptes idag, och det är så mycket jag älskar med den.

Jag älskar att det finns artister som jag alltid kan lita på att de fortsätter göra musik som jag tycker om.

Jag älskar att den här låten gör att jag inte kan sluta le och inte kan koncentrera mig på något annat.

Jag älskar att den får mig att dansa hemma alldeles ensam.

Jag älskar att musik fortfarande kan få mig att känna såhär, fast jag är 48 år gammal. Att en låt kan ta över hela livet för en stund, att en låt kan få mig att glömma allt, både jobb och jobbiga saker och göra mig genuint lycklig.

SE MIG är otroligt 80-talsinfluerad, mina tankar går direkt till låten Maniac som huvudpersonen i filmen Flashdance dansar till, och på några ställen i låten kommer små syntheffekter som låter "Piuu! Piuu!", som liknar dem i två av mina gladlåtar: danska Tommy Seebachs schlager Hip Hurra – Det' min fødselsdag från 1982 och Dolly Partons Baby I'm Burnin' från 1978. Över huvud taget är det vansinnigt mycket snygga detaljer i låten, och slutet är så annorlunda att jag har svårt att bestämma mig för om det är genialiskt eller irriterande.

Och Veronica. La Maggio. Popdrottningen. Jag har lyssnat på väldigt många unga kvinnliga artister den här våren, och ja, det finns mycket talang, men det finns faktiskt ingen som kan mäta sig med Veronica Maggio. Hennes melodikänsla är fantastisk och hennes textskrivande briljant. Ingen kan som hon med så helt vanliga, vardagliga ord få fram så mycket känslor, så mycket underliggande bubblande frustration. Och det finns ingen i hela Sverige som på ett naturligare sätt än hon kan få in ordet "Hörru" i en låt. 

Jag älskar den här låten.

Jakob Hellman – Äntligen borta: recension

Jakob Hellman
Äntligen borta
(album, Universal Music 2021)

För mig som är tillräckligt gammal för att faktiskt ha varit med när Jakob Hellmans debutalbum ...och stora havet släpptes 1989, och älskat den sönder och samman, är det helt omöjligt att ge Äntligen borta en rättvis bedömning redan. Det är helt orimligt att tro att jag på bara några dagar ska kunna bilda mig en uppfattning om en skiva som är en så logisk uppföljare, men som kommit först 32 år senare. Eftersom Jakob Hellman inte släppte en uppföljare inom några år, som man brukar, så etsade sig ...och stora havet in i mitt medvetande på ett helt annat sätt än någon annan skiva gjort – det fanns ju bara de där tolv låtarna och inget som kom efter och liksom spädde ut dem. Varje ord, varje snillrik formulering finns så tydligt inristade i min hjärna att de på något sätt hindrar mig från att höra texterna ordentligt den här gången. Vad jag hör är låtar som låter ungefär likadant som de tidigare, men de har inte hunnit få en egen karaktär och sjunka in ännu. Istället börjar jag sjunga texten till låten Stora havet när När det skymmer går igång, för de är så snarlika (bortsett från det förmodat mallorcinska mariachibandet som hörs i bakgrunden) och lite saknar en omedelbar Vara vänner-hit och genialiska oneliners som "Natten är vacker och månen är full. Du är som natten och jag är som månen och du är som jag: du är allt jag vill ha."

Men: Äntligen borta är absolut en älskvärd skiva. Hade den fått mer rättvisa förutsättningar hade den kanske fastnat fortare, men som det är nu är det omöjligt att inte jämföra den med den ojämförbara föregångaren, skivan som utsetts till 1900-talets bästa. Hur kan något jämföras med det? Det går ju inte. Eller ge mig 30 år, så får vi se sen.

The Wannadies – Can't Kill the Musikk: recension

 The Wannadies
Can't Kill the Musikk
(singel, Startracks 11 september 2020)

 Jag är en sån person som hittade min musiksmak i 20-årsåldern och sedan har hållit fast vid den. Men jag skäms inte för det, för jag lyssnar på otroligt mycket ny musik också, men vill man hitta en låt som jag verkligen ska älska, då gör man bäst i att leta bland upptempolåtar i poprockgenren, allra helst innehållandes något av följande: blås, stråkar, handklapp och piano. Det skadar liksom inte om låten kan avslutas med "cha-cha-cha", som The Wannadies sångare Pär Wiksten en gång på Hultsfredsfestivalen påstod är kännetecknande för alla riktigt bra låtar.

Wannadies tillhörde min heliga fyrklöver av band på 90-talet, då när jag insåg att musik var det allra bästa och viktigaste i världen. De fyra band som jag såg som det absoluta toppskiktet i svensk indie var Eggstone, Popsicle, This Perfect Day och The Wannadies. De låg liksom och svävade över alla andra band, hur bra man än var.

De övriga tre släppte sina senaste/sista (?) album redan 1997, men om man ser till de svenska indieband som fanns kvar var det många som redan i slutet av 90-talet började gå ner sig i ett vuxnare och lugnare americanaträsk – men inte Wannadies. Fortfarande på deras senaste album Before and After som kom 2002 hade de behållit all den energi som fått mig att älska dem från början.

Titeln på återkomstsingeln lät ju lovande från den aspekten, och när Can't Kill the Musikk landade i min inbox och jag tryckte på play spred sig ett stort leende direkt över hela mitt ansikte. Visserligen började de skriva på låten redan 2002, men jag tänker att kommer de tillbaka med en energisk upptempolåt i klassisk Wannadies-stil så lär nog eventuellt kommande material också hålla sig till min standard.

Låten är kryddad med handklapp, vissling, wooh-ande, yeah-vrål från både Pär och Christina, ringande gitarrer och drivande trummor – och bäst av allt: inget gubbigt åldrande någonstans.

Välkomna tillbaka The Wannadies, jag har saknat er!

Det Brinner - Bara öppna ögon kan se: recension

Det Brinner

Bara öppna ögon kan se

(album, Våga Våga, 2020)

Matilda Sjöströms soloprojekt Det Brinners andra fullängdare Bara öppna ögon kan se samlar ihop de senaste fem singlarna tillsammans med fyra nya låtar. Eller ja, den femte singeln släpptes bara en vecka före albumet, och cementerar definitionen "gråtdisco", som någon kallade Det Brinners musik och Matilda tagit till sig. I låten, Bara fortsätt, som jag lyssnat på i stort sett på repeat i en vecka, försöker huvudpersonen låta sig uppslukas av musiken och bara andas istället för att titta på honom där, han som hon inte träffat på länge men som hon såg så fort hon kom innanför dörren.

Matilda har en svårslagen förmåga att formulera vardagliga händelser så att de känns allmängiltiga, så att orden känns som något man själv upplevt precis. Jag vet att jag i alla fall har det, och när hon sjunger "Måste sluta tänka på dig. Ah-ah, tänker på dig. Jag vill bara va med dig" så är jag ju där igen, på den där klubben där jag ser Honom med stort H i ögonvrån hela tiden men försöker låtsas som ingenting.

Eller som Jag lovar, som släpptes som singel redan 2018. Jag är tacksam för att texten om någon som inte vill finnas mer inte stämmer in på mig, men jag har hört att andra sagt att den räddat deras liv. Om den inte redan är ett anthem för medmänsklighet så förtjänar den att bli det. "Jag lovar dig, jag finns här för dig alltid. Jag lovar dig, jag ska kriga för oss. Jag lovar dig, vi ska trampa nya stigar, vi ska gå dit ingen gått." Och Tänker inte bry mig, också en tidigare singel, som uppmanar oss alla att våga vara oss själva även när andra tycker att vi inte får vara på vissa sätt. Det är viktigt, det är stort, det förtjänar att lyssnas på.

Som ni märker är det texterna som är viktigast för mig hos Det Brinner. Jag ska inte säga att musiken är en kuliss, för det är den förstås inte, men den sticker inte ut på samma sätt som texterna. Musiken är modern men med 80-talsdoftande inslag, särskilt i Kan inte förstå, som har ett helt vansinnigt gitarrsolo (eller om det är en galen synth, jag vet inte ens) och den gladaste låten Banérsgatan 14c, där en synth som hämtad ur soundtracket till en Molly Ringwald-film (google her, kids) delar spotlighten med en saxofon som hade kunnat spelas av Kenny G (ja, honom också). Men i övrigt svävande synthar, coola trummor, snygga detaljer.

Och så Matildas röst, som sjunger de där fantastiska texterna. Hon sjunger med en röst klar som en krispigt blå vårhimmel, vilket faktiskt är lite av en förvånande kontrast mot sättet hon pratar på: med betydligt mörkare röst, nästan lite befriande rått på bred göteborgska.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop säcken här, mer än genom att säga: lyssna. Lyssna på texterna, gråt och dansa. Och framför allt: andas.

Eggstone – The Late: recension

Eggstone – The Late (singel)
Release 6 september 2019

Eggstone är tillbaka med en ny singel, den första på tre år – och den andra på 22 år. Enligt vad de sa när jag intervjuade dem för Fozzie 12 är The Late inspirerad av etiopisk jazz, och när de spelade den live allra första gången, på Malmö Live i mars 2017 tillsammans med Malmö Symfoniorkester, gick den också under namnet Etiopiern.

När vi nu fått vänta så länge igen, och efter den förhållandevis raka och enkla Like So från 2016, är det extra tacksamt att låten liksom är så mycket Eggstone! En av deras specialiteter är ju att fylla sina låtar med så mycket detaljer att man kan upptäcka nya saker vid varje lyssning under en lång tid framöver, och här hjälper dessutom MSO till med extra lager av instrument (även om de kanske hade kunnat få vara lite högre mixade).
The Late är ljuvligt quirky, med tutig orgel, janglig gitarr, groovig bas, stråkar, vibrafon, orkester-gong-gong, taktbyten och detaljer, detaljer, detaljer!

Texten är också väldigt Eggstonesque och fångar vardagliga händelser på ett fullkomligt naturligt sätt. Har någon någonsin tidigare sjungit om att sandpappra en grind? Låter det konstigt att sjunga om det? Inte när Eggstone gör det. (Den lilla grammatiska missen i början skriver vi av som konstnärlig frihet.)
Och Per Sunding sjunger lika fantastiskt som han gjorde för 25 år sedan – som han alltid gjort.

Det är helt enkelt som jag skrev i Fozzie 9 redan 2004: "...jag lever ändå trygg i förvissningen om att Eggstone ändå alltid har varit, är och kommer alltid vara bäst. När den fjärde skivan äntligen kommer så kommer den vara det bästa som någonsin gjorts, hur den än låter." För så är det ju, att vad Eggstone än gör, så kan vi för evigt vara säkra på att det alltid är exceptionellt.

Inledning Fozzie nr 7, december 1996

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

 Tjo!

Här kommer ett nytt nummer av Fozzie. Det går lite långsammare nu för tiden, men jag räknar med att ingen är särskilt upprörd för det. Utom jag. Det är frustrerande att inte hinna med allt man vill. Studier har en tendens att hindra en från att göra roliga saker. I vilket fall som helst så är nummer 7 klart nu, sånär som på en innehållsförteckning och inklistrande av bilder – nu när jag skriver det här vill säga. Jag tror iallafall den är klar, jag kommer säkert upptäcka en massa små fel när jag kommer hem (nu sitter jag på den kära Kalmar nation), men jag måste lämna in tidningen imorgon bitti för att hinna få den kopierad innan jag åker hem till mor i Borås över jul.

Ikväll har jag åter insett att datorer är ett gissel. Samtidigt som de förstås är rätt bra, men varför varför varför gör de saker som man inte säger åt dem att göra?! Jag vet att folk brukar säga att en dator inte gör något man inte säger åt den att göra, men det gör de visst. Åtminstone den här. Ofta. Den har gjort så att jag var nära att ge upp hoppet om att få med våra med möda hopplitade recensioner, för den bråkade med mig hela tiden, men till slut vann jag kampen människa – maskin. Ha ha!

I det här numret har jag på grund av tidsbrist inte fått med vissa saker som jag skulle fått, som en Souls-intervju, en aBLe-intervju och en Drowners-intervju. De får komma i nästa. Förresten tänkte vi faktiskt göra hemma hos-reportage hos dem som vi tänkt länge, men tyvärr så hade de inte tid när vi hade, så den serien ligger fortfarande nere.

Mina enda medarbetare den här gången har varit mina kära Per Boström och Martin Alarik. Martin har flyttat till Stockholm för att bli en riktig journalist minsann, kan jag nämna.

En lite tråkig sak jag har att berätta är att det företag i London som gjorde min flexisingel till nummer 5, har lagt ner. Mig veterligen var det de enda flexisingeltillverkarna i Europa, så det verkar inte bli någon mer flexisingel inom överskådlig framtid.

Tack till alla banden jag skrivit om, alla annonsörer, Kopieringshörnan, Per, Martin, Anders Nilsson, Kalmar nation och andra som hjälpt mig.

Pop on!

/Pop-Sara

Beställ gamla nummer, skriv trevliga brev, skicka skojiga saker och tyck saker till denna adress:

Fozzie c/o Sara Reis

Rackarbergsgatan xx

752 32 Uppsala

Ansvarig utgivare och chefredaktör: Sara Reis

Inledning Fozzie nr 5, november 1995

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Tjohopp!

Oj oj oj, här händer det grejer. Anledningen till att det här numret tagit så lång tid (och kostar lite mer) är att det är med en flexisingel!!! Lite coolt. På den finns två lite exklusiva låtar med Cloudberry Jam och Pinko Pinko – mer information längre fram i tidningen. Det tog lite extra tid, men jag tycker den var värd att vänta på. 

Utöver detta har jag skaffat mig ännu en medarbetare: Petter Nyhlin. Petter är känd från Skaraborgs Läns Allehanda, Skövde Nyheter och Smash Hit Wonders (se Fozzie nr 3!), där han sjunger, spelar gitarr och skriver låtar. Och så har jag köpt mig en egen dator, och så har jag fått ett anonymt hatbrev. Minsann. Som bandbokaren Hansi Friberg sa när jag berättade om brevet: "Det är hårt att ligga i toppen". Oh ja. För det är väl så jag skall tolka det, för det är väl bara kändisar som får anonyma hatbrev? Det är ju kul att folk engagerar sig, men det är så oerhört fegt och larvigt att inte våga säga direkt till mig vad du tycker.

Tack däremot för alla trevliga brev jag fått, med tips, önskemål och annat – jag är stolt över att kunna säga att det mesta som ni bett om hade jag redan ordnat innan, som intervjuer med Ray Wonder och Mouth t.ex. Men fortsätt att ge mig uppslag, är ni snälla!

På tal om brev så måste jag få berätta att japanen Hirosuke Honda, som bor i London, vill köpa Fozzie. Japaner är underbara.

Det handlar mycket om Hultsfred i det här numret. Jag vet, det var ett tag sen, men vi träffade en massa trevliga människor där, flera av intevjuerna gjorde jag där, och det hände så mycket kul, så jag tar med det ändå. Hultsfredsfestivalen firade 10-årsjubileum i år. En vän till mig, Per Gudmundson, har varit där alla tio åren, och har ni skrivit lite om det i Fozzie.

Sommaren med underbara veckor på västkusten och festivaler och annat skoj är över, tyvärr, men en ny termin, med en väldig massa bra band på Kalmar Nation, har börjat och redan hållt på ett bra tag – Anders Nilsson, du är en hjälte!

Så här är ett nytt nummer av Fozzie med en bund bra svensk musik. Tyvärr har vi nödgats göra ett tillfälligt uppehåll i vår serie med hemma hos-reportage hos popskribenter eftersom vi inte hunnit åka till staden där vårt nästa "offer" bor, men det kommer, jag lovar!

Det här numret vill jag dedikera till min mamma Amie, för hon är mitt största stöd. When hope's gone there's always mom.

Utöver mamma vill jag tacka dem som skrivit för mig och alla vi skrivit om, North of No South jättejättemycket, Polygram och Åsa Stocksén, Lasse Tengroth på Soap, Magnus Högmyr på Warner, Fredrik Holmgren, Pop, A West Side Fabrication, Hot Stuff, Hansi Friberg, Johan Gille, Fredrik Bergström, Kristofer Åström för skojig nyckelprovning, Medborgarskolan, Magnus Kvist, polisen i Hultsfred som fann min stulna ryggsäck, Kalmar Nation, Jessica för du står ut och alla andra som hjälpt mig, samt tidningen för mogen ungdom Uttnullutt.

Pop on!

/Sara

Fozzie nr 5 gjordes av:

Sara Reis; chefredaktör och ansvarig utgivare

Martin Alarik; skribent

Petter Nyhlin; skribent

Per Gudmundson, Stefan Nilsson, Edvin Wallnäs, Catharina Blom; gästskribenter

Inledning Fozzie nr 4, juli 1995

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Nu har jag klarat av att göra ett nummer ihop med en medarbetare, den käre herr Alarik, och det har gått bra! Innan vi satte igång med nummer 3 var jag lite orolig för att folk automatiskt skulle tro att Fozzie är Martins fanzine bara för att han är kille – jag har nämligen vid ett flertal tillfällen blivit beskylld för att vara en groupie. I Ninni Brunnbergs "ledare" i senaste SA (#27) skrev hon en så bra ironisk mening: "I och för sig har man ju som tjej inom rockbranschen varit ute och cyklat redan från början". Tjejer skall nämligen enligt gängse uppfattning hålla sig på musikens mottagarsida. Pas moi.
En kväll när jag pratade i telefon med Henrik Sundqvist i Cloudberry Jam pratade vi om Fozzie och om att jag inte riktigt visste hur och när jag skulle få klart det här numret eftersom jag inte var i Uppsala, och han sa "Men du skall väl inte lägga av?" Hjälp nej! Jag vet inte riktigt varför han frågade nåt så drastiskt, men jag blev alldeles skärrad. Nej nej nej, självklart inte! Fozzie är det roligaste jag någonsin gjort, och det bästa med det är att det finns fler än jag som tycker Fozzie är bra – jag har fått flera otroligt trevliga brev: tack så jättejättemycket för all uppmuntran, och för att ni engagerar er tillräckligt för att skriva till mig!
Nu när jag skriver detta sitter jag och lyssnar på Eggstones Wrong Heaven om och om igen – bara att den låten finns är anledning nog för mig att göra ett fanzine. Och att Cloudberry Jam, som jag skriver om för andra gången för att de är så bra, och This Perfect Day, Blue, Brainpool, Gene och alla andra band som jag älskar finns och gör mig – och er som läser också förhoppningsvis – lycklig gör att det är en nödvändighet för mig att fortsätta göra Fozzie. Så nej, ni blir inte av med mig!

Vi vill tacka Cloudberry Jam (tack för skjuts, övernattningar och allt), Andres Lokko (tack särskilt för middagen!!!), Mats Eriksson, Brainpool, Blue, Jeanette Andersson och Åsa Stocksén på Polygram, Charlotta Wågert på Sony, Lasse Tengroth på Soap, Eggstone, Pet Sounds, Café Genomfarten för fotolabbet, Saras mamma för hon är så snäll, Saras blivande svåger Mikael för datorn, affärerna som säljer Fozzie, alla som skickat demos, skivor, brev och tidningar, Catharina, Anders och musikkollegiet, Johan Gille för han är snällast i Uppsala och är en hejare på lay-out, och alla andra vi har pratat med och fått hjälp av.

Fozzie görs av: Sara Reis; chefredaktör och ansvarig utgivare, och Martin Alarik: redaktör

Om ni vill något, har kommentarer eller önskemål eller trevliga saker som ni vill ge oss, vill beställa Fozzie (20:- och dubbelt porto) eller har demos, skivor, tidningar eller annat ni vill få recenserat, så skicka det till: **gammal adress**

/Sara