Mufflon 5 - från Fozzie 2, 1995

Mufflon 5

Vilse i pannkakan

Mufflon 5 är från Göteborg och består av Kalle Mogren (sång och gitarr), Fabian Edmar (gitarr), Lars Johansson (bas) och Daniel Mannheimer (trummor). Just för tillfället är dock Lars ersatt av Olle Metzler (till vardags gitarrist i Zoobox) när bandet är ute och spelar live, eftersom Lars nyss har fått jobb.

1993 kom deras första skiva; Boca Juniors (A West Side Fabrication) ut, och jämförelserna med Dinosaur Jr duggade tätt. Till deras nya skiva som kom i december; 6:am mantra har de utvecklat ett mer eget sound. Kalle och Fabian säger själva att deras musik inte är någon direktmusik, utan man måste lyssna på skivan ett par gånger för att riktigt uppskatta den. Om man då lyssnar noga så hör man att det finns mycket mer än Dinosaur Jr bakom.

Fabian: - Det är ganska vanligt att band som släpper sin första skiva jämförs med kända band, det blir liksom en produktbeskrivning. Och har man inte tid att lyssna på skivan så skriver man gärna dit en jämförelse.

Kalle: - Det är ju i och för sig roligt att bli jämförda med Dinosaur Jr, det är ett bra band, men det blir lite tjatigt faktiskt. Men vi lyssnar mycket på amerikansk musik, det gör vi.

Mufflon 5 har spelat i den nuvarande sättningen i drygt två år, men Kalle och Lars har spelat ihop även tidigare.

Vad betyder namnet – är det Mufflonfår ni syftar på?

- Ja, men muffle betyder förvränga på engelska, och det är det också. Vi förvränger ljud.

Kalle: - Det kändes rätt helt enkelt. Lite esperanto sådär, det fungerar på alla språk. Inte bara i Göteborg... det funkar i Uppsala och så också...

Fabian: - Vi vill inte begränsa oss bara till Göteborg.
Kalle: - Det gäller att andra har förmåga att förstå.

Vad är Boca Juniors?

Kalle: - Ett argentinskt fotbollslag, med grymt snälla fans... De slog ihjäl tretton pers vid en match. Det är ett gammalt legendariskt lag. Maradona har spelat där. De har tagit sina färger från en svensk båt! De började som ett ghettolag i Buenos Aires, och så skulle de bilda ett riktigt lag, och bestämde sig för att ta sina färger från den första båt som kom in i hamnen, och den var svensk.

Fabian: - Maradona är ju en personlighet, lite ambivalent. Han spelar inte bara fotboll, han pysslar med annat också, hö hö...

Kalle: - Vi har fans i Argentina. Det är lite svårt med distributionen, men det finns en argentinsk upplaga av skivan, och vi har spelats på radio där. Vi hoppas på att bli skitstora där så vi får åka dit. A-ha t.ex. lyckades bli stora där.

Fabian: - De var rätt stora överallt... Men A-ha är en stor förebild. Tre norska pojkar som kom från ingenstans...

6:am mantra?

Kalle: - Det har vi diskuterat vad det är egentligen. Det skapades i någons skalle.

Fabian: - Man har ju olika mantran för sig.

Kalle: - Vissa låtar är mer 12:am mantra. Och vissa vill man lyssna på klockan 17 t.ex. Men med den här skivan ville vi få fram... vargtimmen. Mantran är ju personliga. Man skapar sig ett eget mantra som är hemligt.

- Detta skall vara som en fusion mellan vårt och andras egna mantran. Djupt...

Ni har gjort en ny video?

Kalle: - Den är inspelad på en speedwaybana i Danmark, utanför Århus. Att det blev där är en ren slump. Vi hade kontakter där. Så hade vi lite semester samtidigt.

- Det är en göteborgskonstnär som har gjort husvagnen som är med i videon, Anna-Maria Ekström heter hon. Hon är j-t bra, gör skitfräcka kitschprylar.

Fabian: - Hon vill inte kalla det kitsch, men folk uppfattar det så. Hon är j-t seriös, det är inga ploj- eller trendgrejer.

Kalle: - Det var tre tjejer och en kille från fotohögskolan som gjorde videon. Den kostade bara 5 000 att göra. Den blev ganska bra, vi är nöjda. Fina färger.

Boca Juniors släpptes av Snap i England, och den sålde en del, omkring 1 000 ex, och den fick väldigt bra recensioner i NME och Select. En särskild singel med "Freewheeling" släpptes bara i England, och den kördes några gånger på MTV. Mufflon 5 fick till och med göra en John Peel-session! Och så blev den Tape of the month i Select. Inte illa. Och 6:am mantra släpps av Pioneer i Japan.

Framtidsplaner?

Kalle: - Först skall vi ut och spela ett tag.

Fabian: - Sen göra en ny skiva fort som f-n. Vi har rätt många låtar i huvudet, och ungefär tio färdiga.

Kalle: - Det blir en mörk skiva, som blir ännu mer 6:am mantra, den borde heta det. Det passar på denna också, men det känns som att den nya är ännu mer mantra.

Fabian: - Vi är tända på att åka till Japan också, men det är inget bokat. Förhoppningsvis åker vi ett helt West Side-gäng till Japan. En samlingsskiva med 6 West Side-band släpps i Japan i mars.

Slutligen: favoritmupp?

Fabian: - Gonzo.

Kalle: - Jo, men jag gillar Miss Piggy också. Men den totale favoriten är professorns assistent, Beeker. Det var så synd om honom, han fick jämt utstå alla experiment.

Fabian: - Animal är inte dum heller. Keith Moon-kopia. Fast om vi skulle starta fanzine och referera till barnprogram skulle det självklart vara "Saltkråkan".
Kalle: - Njä, mer "Vilse i pannkakan" för min del.

En liten pophyllning - från Fozzie 2, 1995

En liten pophyllning

Jag har sedan jag började med Fozzie funderat på hur personlig jag kan vara i artiklarna. Jag tycker det känns lite fånigt att i tidningen hylla banden för mycket, vilket kanske gör mina vänner lite förvånade med tanke på hur mycket jag muntligen lovordar vissa band. En anledning är väl att jag håller viss kontinuerlig kontakt med några band, och jag skulle känna mig lite groupieaktig om jag skriver i en artikel, som bandet läser, att jag älskar det de gör. Det är lite tragiskt – det känns som att jag inte kan gå fram till någon i ett band och säga positiva saker för att jag är tjej. Jag inbillar mig i alla fall att killar på ett annat sätt kan prata med band och berömma dem, medan jag lätt uppfattas som en groupie om jag gör samma sak.

Visst, jag tycker att alla tre Eggstonarna är väldigt attraktiva, men det är inte huvudsaken – jag älskar Eggstone, som grupp, för deras musik. Och pojkarna i Cloudberry Jam, Blur, Yvonne, Broder Daniel m.fl. är jättesöta, men det är musiken jag vill åt. Bara så ni vet. Det är faktiskt flera kompisar som har sagt "Hur känns det att vara groupie då?", visserligen på skämt, men  något måste det ju ligga bakom, medan jag inte kan tänka mig att någon uppfattar Martin Nowhere Gelin som en groupie.

Men nu har jag fått ett tips av en känd popjournalist, han tyckte jag kunde vara mer subjektiv, så nu tänkte jag i denna artikel släppa alla hämningar...

Min första indiepopförälskelse var i meningarna: "I heard a singer on the radio who sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be – must be the dumbest singer I've ever heard". Korrekt: första meningen i första låten på This Perfect Days första skiva (Wrapped adound your finger). Visst är det en totalt lysande textrad?! Jag var i min favoritskivaffär och skulle lyssna på skivan, men jag behövde inte höra mer än de raderna; jag köpte skivan och var kär. Jag har visserligen alltid varit intresserad av musik, men det var där jag hittade rätt. Jag hade upptäckt annan svensk musik än Ratata, Reeperbahn och Imperiet.

Jag kommer här använda begreppet indiepop, även om jag vet att många band inte gillar att bli betecknade som indiepoppare. Men Niclas Strömstedt och Cajsa Stina Åkerström gör också pop, och det är inte sån pop jag pratar om! Så jag buntar alltså in även bl.a. Yvonne, Souls och Broder Daniel i mitt begrepp indiepop, även om de inte har likheter med t.ex. Eggstone, som väl spelar "typisk indiepop", men tro mig, käre Lars och Henric, i min värld är indiepop enbart positivt, så jag hoppas ni står ut med att jag påstår att ni spelar indiepop.

Jag måste alltså erkänna att jag inte hängde med i indiepopen från början. Jag köpte visserligen Happy Mondays och Soup Dragons när de kom, men Stone Roses var jag sen med (-92...). Och min TPD-skiva köpte jag först hösten -93.

Men det som nog var största orsaken till att jag plötsligt blev en extrem popnörd var när jag upptäckte Eggstone. Jag hade väl hört litegrann, så jag köpte Somersault när den kom, och några veckor senare kom de till Uppsala. De skulle spela ihop med Bob Hund, och dem hade jag förstås hört om, att de skulle vara så fantastiska live, så det var dem jag väntade mig mest av. De var faktiskt en besvikelse – visst, de var bra, men inte så otroligt fantastiska som folk sagt. Eggstone däremot. Hjälp, det var nästan en religiös upplevelse.

Nästa dag rusade jag till skivaffären och köpte In San Diego, som en kompis sagt är en av världens fem mest livsnödvändiga skivor. Jag insåg att han hade rätt. Sen jag köpte den tror jag att jag har lyssnat på Eggstone varje dag – nu har det liksom blivit en grej, att jag bara ska lyssna på minst en Eggstonelåt varje dag för att må bra. Det varierar med humöret vilka låtar jag lyssnar på – Good Morning är en ypperlig låt att vakna till för att bli på gott humör t.ex. Och det är alltid bra att bli påmind om att det finns vatten i tennisbollar.

För att återgå till indiepop lite mer allmänt: i våras (-94) såg jag en annons om Emmabodafestivalen. När jag läste vilka som skulle komma; Cloudberry Jam, Yvonne, Sonic Surf City, Stevepops, Green, Bob Hund, Wagon, Elvert Underground m.fl., så fanns det liksom inget tvivel: jag måste dit! Tyvärr kände jag vid den tidpunkten ingen som ens kunde tänkas vilja dit, men jag gjorde tappra försök att få med mig någon ­– jag ringde runt till hela bekantskapskretsen inklusive avlägsna släktingar i Småland, men det var kört. Jag var helt bestämd på att jag skulle dit, men mamma (som jag var hemma hos i Borås över sommaren) var orolig över att jag skulle åka ensam (som hon sa – detta var strax efter Falun – "Det finns 24-åriga fänrikar överallt") men jag försökte övertyga henne om att popnördar är snälla människor. Dessutom var det ju bara över en dag. Men eftersom hon ju är mor försökte hon ändå få mig att stanna hemma Som en sista utväg sa jag: "Okej, jag ringer Borås Tidning och hör om de skall skicka dit någon, och då kanske han/hon kan ta hand om mig." Jag ringde, men de skulle inte skicka dit någon, och då fick jag en idé, så jag frågade om jag fick skriva om det. Och det fick jag! Tjo Då var det bara att åka, då kunde mamma inte hindra mig. Oj, vad många trevliga människor jag träffade! Det var en så fantastiskt trevlig tillställning att jag var alldeles lycklig i flera månader efteråt. Nu var jag en fullständigt inbiten popnörd. (Fast jag hade dock fortfarande ingen för liten bensinmackströja, knästrumpor eller hårspännen. Det kom sen.)

Början av min popfanatikerkarriär präglades av ensamhet. Ingen av mina kompisar fattade varför jag köpte flera skivor och musiktidningar i veckan och de fattade inte varför jag engagerade mig så, och de ville definitivt inte följa med mig på konserter! I somras lyckades jag dock tvinga med några (manliga) kompisar på en gratis spelning med Cloudberry Jam, men det var enbart för att jag påpekade att sångerskan Jennie är väldigt söt. Så skulle Eggstone spela i Göteborg i augusti, och det ligger bara 7 mil från Borås, så jag måste ju absolut dit. Fast jag fick givetvis inte med mig någon. Visserligen skulle jag se dem i Hultsfred en vecka senare, men det var ju långt till dess! Hultsfred ja. Dit skulle jag åka med en avlägsen kompis, men han backade ur två dagar innan (jag skall aldrig mer prata med honom!), så då var jag ensam igen. Som sagt, jag kände inte så många musikintresserade människor, men till slut hittade jag en kompis kompis som jag kunde åka med.

Fast nu har jag bytt studentnation i Uppsala till Kalmar Nation, där det finns många musikfanatiker. Där spelar två band i veckan; i stort sett alla svenska popgrupper som är något att ha kommer dit förr eller senare. Det är med andra ord ett ypperligt trevligt ställe, och en perfekt grogrund för ett popfanzine.

Varför är då popmusik det bästa som finns? Det vet jag egentligen inte, jag vet bara att Wrong Heaven (Eggstone) får mig att rysa, till Good Morning måste jag bara hoppa upp och ner, av Na Na Na (Pinko Pinko) börjar jag alltid le, Spleen (Cloudberry Jam) styrker mig, jag kan lyssna på Let Go Oh Oh (The Wannadies) tio gånger i sträck och vara lycklig hela tiden, samma sak med Town Called Malice (The Jam) och My Trumpets, Frozen (Yvonne) är bara knäckande bra, likaså Kids are Alright (Broder Daniel) – jag kan fortsätta rabbla ett bra tag, men jag tror att ni fattat vad jag menar. Det känns, helt enkelt.

Jag har diskuterat det här med en kompis, om varför jag tycker om t.ex. Pinko Pinko. Ett av mina argument är att jag blir glad av deras musik. Han sa: "Men det betyder ju inte att det är bra bara för att du blir glad av det!" Det är väl klart att det gör! När det berör mig i positiv riktning är det väl självklart att jag tycker det är bra! Tomas Ledin t.ex. gör också käck musik, men den mår jag bara illa av, även om den kan göra andra människor glada.

Det här är väl en liten bakgrund till varför jag gör ett fanzine – egentligen är jag väldigt egoistisk och protektionistisk vad gäller musik, jag vill egentligen ha alla små band jag känner till för mig själv. Men alla de band jag skriver om är så oerhört mycket värda att det går bra för dem, så därför skriver jag om dem. Ett skivbolag har räknat ut att det finns ungefär 8 000 människor i Sverige som aktivt lyssnar på indiepop så jag är ju ändå relativt ensam om det...

Avslutningsvis måste jag återigen tacka alla dem jag har pratat med; Eggstone, Cloudberry Jam, Yvonne, Broder Daniel, Pinko Pinko, Doktor Kosmos, Able, Baseball, Wannadies, Souls, Stevepops, Naked, Mufflon 5, kent, Green, Superswirls, The Varlets, Hansi – jag älskar er allihop!!!

Som det heter: Pop on!

De bästa skivorna jag vet:

Eggstone: allt

Cloudberry Jam: The art of being cool

The Wannadies: Be a girl

Popsicle: Lacquer

Broder Daniels, Yvonnes, kents, Greens och Cloudberry Jams kommande (antar jag)

Souls: Tjitchischtsiy (Sudêk)

Weezer: Weezer

Smashing Pumpkins: Siamese Dream

The Auteurs: Lenny Valentino (singel)

Whigfield:  Saturday night

och några till.

Tambourine Studios och Eggstone - från Fozzie 2, 1995

Tambourine Studios och Eggstone

Reverb, effekter och lite annat fusk

1995 inledde jag på ett ypperligt trevligt sätt: jag åkte till Malmö för att hälsa på i Tambourine Studios; Eggstones studio. Jag hade nämligen aldrig varit i en studio förut, och eftersom Eggstonarna är så väldans trevliga så vågade jag fråga dem korkade frågor; t.ex. om vad en producent gör, för det har jag aldrig fattat.

Maurits hade sagt i telefon (Maurits är trummis i Eggstone – för mer grundläggande information om Eggstone får ni skaffa Fozzie nr 1!) att jag skulle in i samma uppgång som ett gym, och det var tur att han sagt det, för det finns ingen skylt på huset där det står Tambourine Studios, åtminstone inte vad jag såg. Inne i trappuppgången sitter det iallafall en Eggstone-affisch och en Tambourine-lapp på dörren till studion.

Jag klev in i en hall full med brädor och bråte – jag hade egentligen inte valt världens bästa tidpunkt att komma, eftersom de just håller på att bygga om, men studion är fullt funktionsduglig ändå – bara några dagar innan jag var där avslutade Cardigans inspelningen av sin andra skiva.

Tambourine Studios ägs av Patrik Bartosch, Maurits Carlsson, Thore Johansson, Anders Nordgren och Per Sunding.

Den första jag mötte var Thore, som visade mig in på kontoret, där Lady Lynette jobbar som sekreterare. Ingen i Eggstone var där, men Patrik och Maurits var på väg, de var bara och handlade (Per var i Lund, så jag missade tyvärr honom), så jag fick sätta mig i ett rum och vänta så länge. Där inne låg högar av skivor och en massa musiktidningar, på en vägg satt två diplom – Eggstone har fått tidningen Nöjesguidens Malmöpris 1991 ("årets lokomotiv" – draghjälp för musikklimatet) och 1992 (årets uppstickare) – på en annan vägg en gammal Mireille Mathieau-skiva och på en tredje några Eggstonefoton och klipp.

Efter en liten stund kom Maurits och Patrik (och de såg alldeles blyga ut – man väntar sig på nåt vis inte riktigt att ett band som gör Sveriges bästa popmusik skall vara blyga...). Patrik skulle iväg igen och fixa en grej, så Maurits fick ensam förklara studions mysterier för mig.

Till att börja med så finns det olika inspelningsrum, klädda med olika material på väggarna, för att uppnå olika ljud. Beroende på vilket ljud man är ute efter kan bandet som spelar in vara i samma rum eller i varsitt, spela samtidigt eller en och en. Det finns också en massa olika sorters mikrofoner, som fungerar lite olika och låter lite olika.

På Tambourines mixerbord finns 20 kanaler – det här med kanaler hade jag ju hört om men inte heller riktigt förstått, men det är inte konstigare än så att man spelar in de olika ljuden på varsin kanal, justerar bas och diskant på kanalerna var för sig och sedan mixar man ihop dem. På ett mixerbord finns en hejdlös massa knappar och rattar, men det är egentligen inte så hemskt många för varje kanal, så det är nog inte så svårt att sköta som det ser ut – längst ner är slutvolymkontrollen, så finns det equaliserrattar (bas och diskant och om det nu är nåt mer), knappar som väljer på vilken kanal ljudet skall hamna på bandspelaren, volymratt och några kontakter där man kan koppla in effekter.

Från mixerbordet går ljudet in i en bandspelare, som står i ett angränsande rum; på den finns det 16 kanaler. Den är som en vanlig kassettbandspelare, fast större, och med väldigt mycket större band. När man väl har fått in alla ljuden i bandspelaren skall man mixa det, då kör man det från bandspelaren ut i mixerbordet igen, och då ställer man in nivåerna mellan de olika instrumenten och man kan ställa in reverb och effekter och lite annat fusk (det var Maurits som sa så, inte jag).

Sen samlar man ljudet från de 16 kanalerna in på en DAT-bandspelare, och spelar in det på 2 kanaler så det blir i stereo. Då kan man lägga ut ett instrument bara på vänster sida t.ex. Sedan skickar man iväg DAT-banden till mastring, som Maurits förklarade med att:

- Då sitter det nån duktig kille i ett fint rum med jättefina högtalare och fina instrument och justerar lite så det anpassas så det ska låta bra i radio.

Är det nån slags finmixning?

- Nej, det är mer att man kollar frekvenserna, så det inte är alldeles för mycket diskant eller så där, bara liksom en sista check av det. Tekniskt så. Sen så skickas de vidare till skivtillverkarna. Så går det till.

De köpte studion för drygt tre år sedan och innan dess hade Eggstone använt portastudios och så, vilket i princip är samma sak, så de kunde en del och så byggde de studion själva och lärde sig resten efter hand.

Det allra första som spelades in i Tambourine Studios var Eggstones In San Diego-skiva.

- Vi byggde om i studion mellan varje låt nästan, så det blev lite konstigt...

- Vad som är speciellt med den här studion om man jämför med andra studios, det är att vi har så mycket instrument; här finns en flygel, en massa orglar och synthar, gitarrer och basar. Ofta när man kommer till en studio så finns bara själva inspelningstekniken, så får man ha med sig alla instrument själva.

När man går runt i studion så står det verkligen instrument överallt, mest gitarrer och basar, och framför mixerbordet står Eggstones favoritinstrument: vibrafonen. Lyssna på t.ex. "Shooting time", "Wrong heaven", "If you say", "Beach boy", "Good morning" och "Cornflake crown" (på den amerikanska utgåvan av Somersault står det fel; där står det "Cornflake crow" – det blir lite annorlunda...), den är med lite varstans.

I källaren har de bl.a. en replokal, ett rum med madrasser där band långväga ifrån kan sova, och en verkstad.

Sen var jag då tvungen att ställa frågan: Vad gör en producent?

- Det är lite olika. Oftast är man både tekniker och producent samtidigt. Man ställer upp mikrofoner, ställer in ljud och nivåer och ser till att allt det tekniska fungerar. Sen själva producentbiten är mer att man innan man spelar in går igenom låten med bandet, och kommer med lite synpunkter – "ni kanske borde göra lite längre här och kortare där och ta bort det där" – och sen så är det också att man skall hålla ihop hela projektet, se till att man följer tidsplanen och håller budgeten och allt sånt, och kommer när man ska... Det kan vara ganska olika, man kan jobba med en tekniker, och så sitter producenten bara vid sidan om och säger till när det är nåt. Ibland är de mer tekniker och ibland betyder producenten allt.

Eggstones Somersault är producerad av Michael Blair och Eggstone. Vem är Michael Blair?

- En 35-40-årig amerikanare som kommer från San Diego faktiskt. Han är trummis egentligen, och har spelat trummor med Lou Reed bl.a., och så har han precis flyttat till Sverige, gift sig här och fått barn, så han vill ha så mycket jobb här som möjligt. Han var här nere, vi spelade in det mesta här, och så mixade vi i en annan studio i Stockholm.

När andra band spelar in här (bl.a. Cloudberry Jam, Bob Hund, Cardigans, Divine Dennis, Green och Lady Lynette har spelat in här), brukar ni vara med, eller tar de med en egen producent så ni inte behöver göra så mycket?

- Det är sällan det är nån annan än vi som producerar; Thore gör det mesta och så gör vi en del också. Det är nästan alltid nån av oss med.

Thore träffade Eggstone när de spelade in At Point Loma-singeln i en annan studio i Malmö, och de bestämde sig raskt för att köpa en studio tillsammans med honom.

Hinner man bli trött på låtarna medan man spelar in?

- Mmm... Det är nästan alltid så att först när man gör låten och spelar den i början så tycker man den är jättebra, det är ju därför man behåller den och vill spela in den. Sen hinner man ofta bli jättetrött på den när man har spelat in den. Det beror i och för sig på hur länge man jobbar med den, ibland så lägger man bara ner en halvtimme, ibland så lägger man ner en månad, det är lite olika. Och sen sitter man och mixar och då kan man bli hur trött som helst på den.

Och sen skall man ut och spela dem också.

- Ja, men då får man lita på att man tyckte om dem från början.

Lyssnar du på era skivor?

- Näe, jag vågar sällan... Men jag brukar bli ganska positivt överraskad när jag hör dem.

De är bra, tro mig.

Ert skivbolag Soap – är det svenskt?

- Ja.

Men har kontor i England också?

- De har precis lagt ner kontoret i England, han som jobbade där gjorde ingenting. SÅ det är nerlagt för tillfället, men nu har vi fixat en manager istället som bor i London, så vi har kontakter där. Men Soap är helt svenskt, ägs av MNW.

Är Malmö ett bra ställe för en studio? Ni har inte känt att ni måste till Stockholm eller så?

- Nej, absolut inte. Det är jättebra. Framför allt är det bra för band som kommer från andra städer. När de kommer hit, så dels är det ju en trevlig stad och dels kommer man bort från sin vanliga miljö och då är det lättare att koncentrera sig. På så sätt är det bra, men vi får ju inte den effekten för oss eftersom vi alltid är här. Men det ä många som trivs här, Cardigans t.ex. flyttade ju hit.

Nu mer om bara Eggstone: vad var Johnny Cykel (sic)? En föregångare till Eggstone?

- Det var när vi gick på högstadiet, åttan eller nåt sånt. Det var lite invecklat... Från början var det Patrik och jag som var med där och så några andra kompisar, och vi sjöng på skånska. Vi gjorde hur många låtar som helst, och var ute och spelade en del också. Men sen flyttade jag till Uppsala och gick i gymnasiet där i ett och ett halvt år. Och då när jag flyttade, det var -82, så fick Per hoppa in i mitt ställe. Men jag trivdes inte alls i Uppsala, så jag flyttade tillbaka hit. Och sen fick Per sparken, och sen kom han med igen, det var en massa sånt hit och dit fram och tillbaka. Men sen tröttnade vi på det -85 och då bestämde Patrik och jag och Per oss för att starta ett eget band; Eggstone.

"The Dog"-singeln har ni släppt i USA, med bara den enda låten..?

- Ja, de gör så tydligen. Det är ett antal skivbolag, som sköter allt själva, de har pressat skivan där och gjort alltihopa. Och där går det jättebra, vi får såna där fina playlistas varje vecka. De börjar liksom med collegestationerna och når ut där först. Den ligger bland de 20 bästa på uppåt 50 olika stationer.

Vad kul!

- Ja, så det är jättebra. Den spelas 150 gånger i veckan.

Har videon kommit till USA också?

- Ja, den har gått på MTV. Men vi har fortfarande inte sålt några skivor direkt...

Somersault finns där också?

- Ja, den är släppt där. Det är ju så stort USA, så de liksom bygger upp så där efter hand, och de har en massa reklamidéer och förslag. De har en massa konstiga grejer för sig – de har gjort Eggstonetelefonkort t.ex., som de lottar ut via radiostationer.

Vem var det som gjorde videon?

- Björn heter han, jobbar på Apollon. Han har gjort senaste Cardigansvideon också, den på en strand... ("Sick and tired")

- Men innan dess har han bara gjort en massa såna där Flexx och Flaxx-disco. Men själv lyssnar han mest på popmusik och vill komma in och börja göra sånt.

Vilka andra låtar har ni video till?

- Det finns ju till "Water" också. Men själva tycker vi inte alls den är bra. Dels är vi jättesminkade, och det är mot svart bakgrund bara, och så går Per fram och tillbaka... Det var så stressigt när vi gjorde den – själva grejen kunde ha funkat, men det är liksom bara en tredjedel av bilderna som är bra. Men den fick i alla fall nåt pris för nån månad sen i Göteborg.

Hur pass populära är ni i Sverige – hur bra säljer era skivor? Jag har hört att EMI har gjort en undersökning och kommit fram till att det är ungefär 8 000 människor som lyssnar på indiepop mest.

- Mmm, det är väl ungefär de som köper vår skiva. Det är väl där vi ligger, vi når ju liksom inte ut till mer än de som lyssnar, som är intresserade av popmusik. Det är där man hamnar, Cardigans har sålt mer, de har sålt över tio, men de har ju också nått ut mer liksom, och Popsicle ligger väl också där omkring åtta–tio. Bob Hund tror jag också har sålt omkring tio.

Samma dag som jag var i studion hade de fått ett ex av en samlinggskiva gjord av det japanska bandet Bridge, där Eggstone, Cloudberry Jam och Ray Wonder medverkar tillsammans med Bridge själva och några fler band. När Eggstone var i Tokyo i somras kom de nämligen i kontakt med en man som jobbar på deras förlag där nere, som är väldigt intresserad av svensk pop, och det är genom honom som de svenska banden har kommit med på den skivan.

- Bridge gör fantastiska skivomslag, och de är duktiga på att spela, men är lite tråkiga – lite dåliga på att sjunga...

- Japaner är väldigt intresserade av svensk musik. Om man sjunger på svenska spelar ingen roll.

Nej, jag hörde att Lisa Ekdahl har sålt typ 8–10 000 ex där!

- Ja, de är j-t intresserade av inte bara svensk musik, utan även svensk kultur, design och så. När vi var där träffade vi många som höll på att lära sig svenska också.

Dessutom är Eggstone med på en skiva som ett danskt rederi har gjort, med "vattenmusik", som heter "Water takes you round the world", där Eggstones "Water" (såklart) har sällskap av bl.a. Nat King Cole, Donovan, Beach Boys och Händel!

Under 1995 kommer Eggstone, Bob Hund och Cardigans (en tredje skiva – de är klart produktiva) att spela in nya skivor i Tambourine Studios – något att se fram emot!!!